Etikettarkiv: Lukas Moodysson

Snyftare i romantik #4: Fucking Åmål (1998)

Grundkriterium:Jag ska ha blivit tårögd av filmen ett flertal gånger per visning. Alltså inte filmer med endast en eller ett par riktigt känslosamma scener, utan riktiga magslag av kärlek, godhet, lycka eller sorg.

Genre: Tonårsdrama, Romantik
Regi: Lukas Moodysson
Manus: Lukas Moodysson
Längd: 89 min
Skådespelare: Rebecka Liljeberg, Alexandra Dahlström, Erica Carlson, Ralph Carlsson, Mathias Rust, Stefan Hörberg, Maria Hedborg

Elin har hånglat med ungefär 70.000 killar, och tycker allt är tråkigt. Hon längtar efter att något ska hända. Jessica är tillsammans med Markus, som tycker att han är tuffast i hela Åmål. Johan är Markus bästa kompis och han är kär i Elin, men hon tycker han är töntig eftersom han kör moppe trots att han går på gymnasiet. Agnes är ensammast i hela världen, och hon är så förälskad i en viss person att hjärtat nästan går sönder.

Jag älskar Lukas Moodysson och hans idéer om publikfrieri kontra kompromisslöshet mot publiken. Han erkänner öppenhjärtigt att han gjorde Fucking Åmål för att den kunde charma finansiärer och publik att ge honom större frihet för mer utmanande projekt (vilket han ju minst sagt höll).

Det tar dock inte ifrån Fucking Åmål det minsta credit, för han skrev den ur sin ungdoms egna hjärta och frälste hundratusentals ungdomshjärtan som kunde känna igen sig i den komplicerade kärleken, det inkräktande utanförskapet, mobbarnas brist på respekt, frustrationen över att känna sig annorlunda – och att inte ha någon som förstod vad det betydde. Hur allt fick en revansch när två flickor gick ihop och sa ifrån genom att visa att vänner inte är något man får genom popularitet, och att kärlek inte har någonting med kön att göra så länge man vågar lita på sitt hjärta.

Filmen är inte centrerad vid ett lesbiskt tema. Vardagsrealismen som Fucking Åmål skildrar känner nog de flesta igen sig i. Moodysson förstår konsten i att presentera vardagliga ungdomsproblem med en vardaglig ton för att vi tittare inte ska missa kärnan och verkligen identifiera oss i någon av karaktärernas situation. Filmen verkar i princip ”streetcastad” från Moodyssons sida, då ungdomarna inte spelar så långt ifrån deras verkiga karaktärer att döma av intervjuer.

Rebecka Liljeberg (Sunes Jul) som Agnes och Alexandra Dahlström (Fröken Sverige, Tomten är far till alla barnen) som Elin blåser bort motståndet vad gäller spontant briljant ungdomsskådespeleri och kemin dem emellan är rörande. Att de fick dela på en Guldbagge som ”Bästa kvinnliga huvudroll” låter fullständigt logiskt.

Men filmen är mer än bara Agnes och Elins relation. Speciellt porträtteringen av den snälle men osäkre moppepojken Johan Hult (spelad av Mathias Rust) är rörande och tillför en dimension i intrigen som även gör grundstoryn mer intressant än det övriga i genren. Vissa vill säkert säga att den tappat i kvalitet genom årens lopp, men jämför den med en ungdomsskildring från Hollywood och du inser hur fräscht det kan vara att inte bagatellisera och sexualisera tonåren. Dessutom är det den mest pricksäkra 90-talsskildringen jag sett rent visuellt.

Filmens innehåll har som med så mycket annat berört mig mer desto äldre – och förhoppningsvis klokare, jag blivit med åldern. För jag är inte samma person nu som när Fucking Åmål kom. Då var det en rolig, pinsam ungdomsfilm med en förbjuden titel som jag inte vågade säga högt. Jag och mina tremänningar satt och skrattade tillsammans åt de olika karaktärerna i filmen. Nu sitter jag och gråter när Agnes pappa försöker trösta henne, eller när Agnes och Elin vandrar på en bro över en väg som leder långt bort, där de förstår att de är rätt så lika ändå, trots den ena inte har några kompisar och den andra är den mest populära i klassen.

Broder Daniels bidragande, fantastiska musik och filmen i sig har också en stor likhet. Innehållet är egentligen världens mest simpla rader baserade på tiden mellan liten och stor, men kraften den ger till de som låter sig beröras är starkare än vad en utomstående kan föreställa sig. Stunder av ensamhet kan övervinnas och till och med liv kan räddas.

Varken förr eller senare har en svensk ungdomsfilm varit så nyttig för tonåren, hyllad av kritiker och analyserad som studieexempel på universiteten – och det var bara början för Lukas Moodysson.

9/10

Filmens snyftarögonblick:
Jag blir smärtsamt berörd när Agnes inser att hon var naiv nog att tro på föräldrarnas förhoppningar om en födelsedagsfest. Scenen mellan henne och pappan är så verklig och tar upp föräldrars svårighet att hjälpa sina barn i tonårens komplicerade ögonblick, trots att de menar väl.

Annonser

Quentin Tarantinos autograf!

Jag fyllde 23 år för ett tag sedan och fick en mycket trevlig, filmrelaterad present av min fader – nämligen ett fotografi signerat av regissör Quentin Tarantino i egen hög person!

Jag har aldrig varit en autografjägare, men detta födde tanken på att jag som livsprojekt kanske skulle försöka samla på mig autograferna från mina favoritfilmskapare – Quentin Tarantino (check), David Lynch, Sergio Leone och Stanley Kubrick (skrev han ens autografer?).

Brian De Palma, Gaspar Noé, Lukas Moodysson och Ingmar Bergman finns också om tillfälle ges. Drömma kan man i alla fall göra…

Ett hål i mitt hjärta (2004)

Genre: Psykologiskt drama, existentiellt drama, filosofiskt drama
Regi: Lukas Moodysson
Manus: Lukas Moodysson
Längd: 98 min

Fyra personer instängda i en liten lägenhet. Tre av dem ska göra en porrfilm; regissören (Thorsten Flinck) samt en manlig och en kvinnlig porrskådis (Goran Marjanovic och Sanna Bråding). Regissörens svartklädde, sjuttonårige son (Björn Almroth) bor också i lägenheten. Inifrån sitt rum, där han byggt en egen fantasivärld, tjuvkikar han på vad som sker ute i vardagsrummet där porrfilmen spelas in. Pappans, kompisens och flickans beteenden blir alltmer extrema, deras ritualer blir alltmer destruktiva. Är de på väg mot botten? Eller vart är de på väg?

Jag har läst och hört ganska många säga vad dom tycker om Ett hål i mitt hjärta och de flesta av dem säger att det är ett fiasko, ett överpretentiöst snedsteg av Lukas Moodysson och en film som provocerar och äcklar för äcklandets skull – förvirrar mer än den säger något. Jag kan förstå den kritiken då filmen under flera långa stunder inte är tydlig med att visa vad som är ”grejen”, vad den vill visa. Jag får själv bilda en uppfattning om vad det är jag ser, eller snarare vad jag egentligen ser. Bilderna är laddade till bristningsgränsen och Moodysson provocerar mig att ställa mig den frågan om och om igen och jag får fråga mig själv om jag verkligen vet svaret. Bekräftelse?

Människorna i lägenheten skadar och förudmjukar varandra både psykiskt och fysiskt och allt är så skrämmande verkligt att jag tror att det verkligen händer (vilket det också gör). Det de gör mot varandra är så jävla fel och dom ser det inte själva. Den enda som ser är pojken som kikar ut på dem från sitt rum, men han blundar och låtsas att det inte händer. Det är ju så vi tyvärr fungerar. Det är enklare att blunda än att agera. Det sorgligaste av allt är att när han väl försöker göra något för att hjälpa dem så stöter de andra bara bort honom. De låtsas också. De har världens största elefant i sin lägenhet och de göder den tills väggarna brister.

Skådespelarna är stundtals lysande och stundtals medelmåttiga. Mest lysande är Björn Almroth i rollen som Eric, som praktiskt taget verkar spela sig själv. Musiken, eller ljudbilden, i filmen hjälper till att skapa en rörig och ohälsosam stämning och de gulliga poplåtarna tillsammans med de ångestladdade bilderna ger mig en knuff i magen som får mig att bli illamående (Moodysson vet var de där låtarna egentligen var skapta för).

Filmen är kanske inte så tydlig och Lukas Moodysson visste kanske inte hela tiden hur han skulle skildra det han ville få fram med filmen – det märks ju ganska väl i bakommaterialet på dvd:n, där Thorsten Flinck och gänget sitter frågande i en soffa medan kamerorna rullar och Moodysson försöker förklara för dem att de ska göra det de känner för. Alla börjar bli lack och undrar vad Moodysson egentligen vill, och han svarar att han vill göra en film där det – precis som i verkligheten inte behöver hända något speciellt. Bråding kontrar och säger att det inte är normalt, varpå Moodysson säger att han inte vill göra en normal film.

Det är inte det lättaste att göra en film om förintelse och kaos hos en flock människor och säga att ”så här och så här skapas kaos”, utan att det blir konstlat – det är ju ändå kaos vi snackar om. Jag anar att Lukas Moodysson kliade sig i huvudet mer än en gång under den inspelningen. Kaos är ju ingenting fullt begripligt. Kaos är ju kaos – panikens rabiessmittade storebrorsa. Resultatet är en film som i alla fall berör mig, knäcker mig och får mig att tänka till under och långt efter att filmen är slut – och jag ser glimtar av något vackert mitt i den där brutala kaosröran som filmen är.

Jag har fattat, men aldrig förstått, vad folk menar när de skyller på att en film är pretentiös. Jag tycker inte att Ett hål i mitt hjärta är pretentiös. Den är annorlunda och provocerande och ett bevis på att filmer inte måste vara som filmer brukar vara för att träffa oss. Jag tycker att Moodysson har lyckats med sina intentioner. Någon gång i framtiden kanske det är fler som kommer tycka samma sak som mig, än vad det verkar vara idag. Eller kanske inte.

9/10

Mammoth (2009)

Genre: Relationsdrama, Existentiellt drama
Regi: Lukas Moodysson
Manus: Lukas Moodysson
Längd: 125 min

Leo (Gael García Bernal) och Ellen (Michelle Williams) bor i en lägenhet på Manhattan med deras 9-åriga dotter Jackie och den vänliga filippinska nannyn Gloria (Marife Necesito), som tar hand om Jackie medan Jackies föräldrar spenderar tiden på deras karriärer. Ellen är borta hela nätterna på jourarbete som kirurg på intensivvården och Leo är ägare av en framgångsrik webbsida. På Filippinerna saknar 10-årige Salvador och hans lillebror sin mamma, och när Leo är på affärsresa i Thailand får han han ett infall om att förändra sitt liv och ställa saker till rätta.

Detta är förutsättningarna för Lukas Moodyssons första engelskspråkiga film – och en återgång till bredare film efter de experimentiella filmerna Ett hål i mitt hjärta (2004) och Container (2006). Mammoth har de välkända Moodysson-dragen av avståndstaganden mellan människor och tunga, mänskliga problem. Däremot jonglerar han med flera historier på olika håll i världen, vilket gör att den skiljer sig från hans tidigare filmer. Filmen kan också tolkas som en kamp mellan pengar och familj – hur försörjningen också blir en fiende som skadar mer än den gör nytta, samt hur vi i dagens samhälle kan köpa allt för pengar, men värdet skiljer sig beroende på var i världen och i vilken situation man befinner sig i.

Moodysson har verkligen lyckats skaka fram fina skådespelarprestationer, där de yngre barnskådisarna som Sophie Nyweide och Jan David G. Nicdao ger starka intryck på mig och tillhör den viktigaste delen i filmen. Lägg därtill en positiv överraskning i barnflickan Marife Necesito och en mycket trovärdig och superb Michelle Williams som den oroliga karriärmamman.

Gael García Bernal glänser dock mest som den funderande Leo, och visar varför han räknas till de bästa manliga skådespelarna just nu. Vilsenheten och ångesten glänser i hans ögon och trovärdigheten går bara inte att klaga på. Williams tillhör dessutom den kanske jämnaste unga skådespelerskan just nu och visar här en av sina starkaste prestationer (i klass med Blue Valentine och Brokeback Mountain) Bra musikval av Moodysson i det dels mysiga, dels pumpande soundtracket skapar också en fin känsla.

Filmens intensitet är inte lika stegrande som i Lilja 4-ever, men river med jämna mellanrum upp känslor och jobbar lite mer komplext och genomgående tänkande, för att slutligen driva i land. Filmen planterar små, filosofiska detaljer som tilltalar mig väldigt mycket och det gör också filmen lite rikare än Moodyssons första filmer. Mammoth är som en slice Tillsammans med små, små drag av Ett hål i mitt hjärta och lite större, globalare budskap och större storys.

De 70 miljonerna som filmens budget ligger på har använts på helt rätt saker och känns helt rimligt – särskilt om man jämför med svenska Arn-duettens 250 miljoners-rån som gjordes samtidigt. Jag kom till biosalongen med ganska försiktiga förhoppningar, efter att alla skriverier oklokt hade handlat om hur Lukas Moodysson har fått alla förutsättningar för att göra en kanonfilm – själv tycker jag att budgeten och det internationella formatet snarare ökar chanserna för att tryckkraften blir mindre.

Klart är att Moodysson har något att berätta och även om det inte kommer fram med maximal tyngd och tydlighet, som i hans succéer, så väcker filmen mig ordentligt, lyckas beröra mig och jag lämnar biosalongen nöjd – dock knappast tillfreds, och med en hel del att fundera över.

7/10