Pretty Baby (1978) – Promomaterial

Här följer diverse promomaterial för filmen Pretty Baby (1978) av Louis Malle, med Brooke Shields, Susan Sarandon och Keith Carradine. Min recension hittas här.

---

 

Posters:

---

 

Promo cards:

---

 

Promofoton:

---

 

Övrig publicitet:

Pretty Baby (1978) eller: Prostitution sedd genom ett barns ögon

Är Pretty Baby en pervers tabloidfilm som osar av tveksamheter vad gäller porträttet av en minderårig hora? Den hade sannolikt inte gått att göra lika enkelt i dagens moralistklimat, men det säger mer om nutidens blindhet än dåtidens friare tyglar. 

Historien om en prostituerad kvinna (Susan Sarandon), en fotograf (Keith Carradine) och den prostituerades dotter (Brooke Shields). Året är 1917, de sista månaderna med laglig prostitution i New Orleans bordellkvarter och den tolvåriga Violets oskuld auktioneras ut.

Louis Malle ägnade en stor portion av hans karriär åt att skildra barn och unga karaktärer i svårlevade inramningar. Pretty Baby har mest fått uppmärksamhet för kontroversen kring då 12-åriga barnstjärnan Brooke Shields roll som minderårig och gryende prostituerad på bordell i amerikanskt, tidigt 1900-tal, men bakom den uppseendeväckande fasaden finns ett stycke intressant historia om amerikanska överlevare, om opportunism och om ägande. Vart går gränsen för det vuxna utnyttjandet av ett barn eller det barnsliga utnyttjandet av en vuxen?

Jag överraskades av hur laddad filmens drama är. En flicka uppväxt i en miljö där hon överlevt på sin lillgamla rättframhet. Hon tacklar situationer som inte är gjorda för barn. Hon ger ett starkt, självständigt intryck, men att hon är ett barn som söker sig till tryggheten ett barn behöver uppenbarar sig i scen efter scen. Parallellt har vi en man som kan se friheten hon saknar men charmas mer av vad hon kan ge. Gränsen mellan strävan efter en tryggare frihet och begäret efter kontroll kan vara hårfin och bräcklig när en emotionell investering binder samman människors gemensamma strävan. Bort från något turbulent och osäkert, men till något ännu mer ovisst. Barn vill leva ut sina liv medan vuxna vill fixera dem vid något. Barnslig livslust möter vuxna begär.

Allt helt ljuvligt färgfotograferat av Sven Nykvist som samarbetade med Malle även tre år tidigare i Black Moon (1975 – som jag recenserade 2016). Ljuset är så där fuktigt vardagligt som vi knappt ser idag, i brist på natur och organiskt foto. Lägg därtill en scenografi som fångar det tidiga 1900-talets New Orleans på ett levande vis. Likt miljöerna i Vilmos Zsigmond-fotade Heaven’s Gate (1980) och McCabe & Mrs Miller (1971) går miljön att ta på genom riktig textur och naturens egna ljus. Pretty Baby osar lite filmisk opium. En förhäxat vaggande sannsaga. En sagolik verklighet med rå, allvarlig botten. I denna – med lite engagemang på dig som tittare, tungt påverkade vardagspalett stjäl Brooke Shields verkligen showen.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
40/50 – Totalt

---

 

Jag vill även rekommendera filmen Jeunesse från 2013, av Louis Malles dotter Justine Malle. Den har ingen direkt koppling i övrigt, men den skildrar självbiografiskt en ung kvinnas livskval i en ur konventionerna perfekt tillvaro för en ung kvinna – på ytan, men egentligen skildrar den en ung kvinna som inte är så präglad av konventionerna om hur en ung kvinna ska vara. Kvinnligt skildrande av kvinnlig självständighet på flera sätt. Detta gör den klart sevärd. Jag recenserade den året den kom och den går att läsa här.

La Drôlesse (1979)

Genre: Drama, Kammarspel
Produktionsland: Frankrike
Manus: Jacques Doillon
Regi: Jacques Doillon
Längd: 90 min
Skådespelare: Claude Hébert, Madeleine Desdevises, Paulette Lahaye, Juliette Le Cauchoix, Fernand Decaean, Dominique Besnehard, Odette Maestrini, Ginette Mazure, Denise Garnier, Norbert Delozier, Janine Huet, Marie Sanson

De två huvudpersonerna i filmen är en 20-årig pojke som bor på vinden hos sin mor och sin styvfar, vilka han inte kommer så bra överens med och en 11-årig ficka som bor hos sin mor som inte älskar henne. De är båda ensamma. En dag kidnappar pojken flickan och håller henne fången på vinden. Hon gör minimalt med motstånd och finner sig i situationen och huvuduppgiften blir att dölja situationen för omgivningen.

En 11-årig flicka vid namn Mado blir kidnappad av en äldre pojke – François, på den franska landsbygden. Mado och François får en komplex relation till varann vilket skildras oerhört intressant i denna film av franske Jacques Doillon. Den beter sig som en realistisk saga med klassiska kvaliteter. Ett kammarspel med missanpassade. Madeleine Desdevises som spelade flickan i filmen dog tragiskt nog i leukemi bara några år senare blott 15 år och detta blev hennes enda filmroll. Hon briljerar och det med väldigt djupt material, hisnande för vilken erfaren aktör som helst.

Hennes medspelare Claude Hébert är även han högst närvarande – vilsen i hela sitt sätt. Mest intressant är François undergivenhet gentemot sin mycket yngre fånge Mado. Bägge är svikna av sin omgivning som i sin tur är besvikna på dem. Dom har vänt samhället ryggen av ensamhet och tillsammans finns det ingen självklar riktning för vem som ska utnyttja det vapen vi kallar ”auktoritet”. Pojken vill vara barn och flickan vill vara vuxen. Dom liksom letar efter vilka roller dom ska spela för att fylla varandras saknad efter något. Saknaden efter föräldrar, saknaden efter en andra halva, saknaden efter en vän.

Tydliga paralleller går att dra till William Wylers film The Collector från 1965 (efter romanen av John Fowles), men även Luc Bessons förhållandedrama i Léon (1994 – läs min recension från 2016).

Jacques Doillon har vigt sin filmkarriär åt att skildra barnens komplicerade förhållande till vuxenvärlden och samhället och jag ser framför allt fram emot att se hans bortglömda Ponette (1996) härnäst, med en – hör och häpna, 4-årig flicka i huvudrollen! Detta fokus delar han inte minst med Louis Malle (Au Revoir Les Enfants / Vi Ses Igen Barn, Zazie, Black Moon – läs min recension från 2016). Vad är det som gör den franska kulturen så skicklig på att föda starka draman från barnens perspektiv?

Betyg:
3 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
2 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt

Black Moon (1975)

Genre: Surrealism, Absurdism, Fantasy, Drama
Produktionsland: Frankrike, Västtyskland
Manus: Louis Malle
Regi: Louis Malle
Längd: 100 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Cathryn Harrison, Joe Dallesandro, Therese Giehse, Alexandra Stewart

Ett blodigt krig pågår mellan män och kvinnor. En ung flicka försöker undfly kriget och flyr till en hemlig gård i skogen. Där lär hon känna en underlig familj och deras märkliga djur.

An apocalyptic Alice in Wonderland!

Mångfacetterade franske filmskaparen Louis Malle (Ascenseur pour l’échafaud / Hiss till Galgen, Au Revoir Les Enfants / Vi Ses Igen Barn) är ordentligt surrealistisk i sin engelskspråkiga drömfilm Black Moon – också beskriven som en apokalyptisk Alice i Underlandet. En ung kvinna eller flicka driver framåt under morgonljuset, i den flyktiga landsbygdsnaturen som evakuerats av soldater. Bomber faller bortom dem. Djuren pratar samtidigt som människor är desto svårare att tolka. Antingen säger dom nonsens eller annars mest ingenting.

Filmens inledning fängslar mig. Det är som en blandning Godards Week End (1967 – läs min recension) och 28 Days Later (2002) i blågröna höglandslandskap och avsaknad av realismens logik. Tyst och förvirrad apokalyps.

Flickan anländer ganska snart till ett hus där filmen ganska länge håller sig kvar, på gott och ont. Den där dövande stillheten som drömmar har, uppstår stundtals tack vare att filmen fastnar här. Lustigheter sker så det räcker och blir över jämfört med det mesta du sett, men av någon anledning tappar jag alltmer intresset.

Tankarna hamnar givetvis i hur jag ska knyta ihop det ologiska – vilka som symboliserar vilka och vad symbolerna vill leda, men detta utrymme för tankar gör mig nog tyvärr lite distanserad från upplevelsen som behöver en mer personlig koppling eller åtminstone en strävan för att förhindra mig att tänka för mycket. Jag tar mig för ovanan att reflektera kring filmen medan den pågår och distraherar därför mig själv från att känna det som går. Trots detta går det inte att komma ifrån den kompromisslösa magi filmen förmedlar.

Vissa saker är skapligt obehagliga – ormar i byrålådor, stora råttor och amning av vuxna människor. Andra saker väldigt vackra – den knubbiga enhörningens roll i allt och Sven Nyqvists foto, med naturligt, daggfuktigt ljus.

Sexspalten: Filmens händelser utspelas samtidigt som ett krig mellan män och kvinnor pågår, vilket är nog så intressant att föra in i analysen av denna film. Det bör sägas att Black Moon är tydlig surrealism, inte endast drama med surrealistiska antydanden. Filmens huvudkaraktär är en flicka vid namn Lily, men även övriga karaktärer – kvinnor som män, kan sägas vara Lily. Åtminstone är det så jag tolkar filmen, att allt som sker är ganska påtaglig freudiansk symbolism och drömsoppa där Lily konfronteras med sig själv i olika former.

Hon matar sig själv som gammal med sig själv som ung. Hon kan inte förstå sina andra jag och hon blir märkbart otålig över detta absurda skådespel. Hela tiden ett oförstånd mellan två parter genom filmen. Den unga Lily skildras flertalet gånger förvånansvärt sexuellt. Nämnvärt i och med att skådespelaren Cathryn Harrison (Images, The Dresser) var 15 år under inspelningen. Hon sexualiseras dock mestadels i ögonen på en gammal tant, som vill ha mer av henne (sig själv?) som ung. Detta bollande mellan olika som egentligen är lika. Vänner och fiender, gamla och unga, människor och djur, kvinnor och män. Lika mycket som att det är en inre strid, lika mycket är det också en yttre. Kampen för individen varken börjar eller slutar hos en människa.

Att Sven Nyqvist är fotograf är beror nog inte endast på att Louis Malle gillar hans öga för bilder. Det finns nog en nyckelsymbolik i att Nyqvist öga fotade Ingmar Bergmans Persona (1966 – läs min recension) – också den en inre konflikt hos en kvinna, skildrad genom en surrealistisk splittring.

Målgruppschecklist:
4 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet/Romantik
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
3 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
2 – Prat

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
2 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt

---

Jag har inte recenserat någon film av Louis Malle tidigare, men däremot Jeunesse (2012 – läs recensionen här) av hans dotter Justine Malle, som  vann pris på Peace & Love Filmfestival 2013.

P&LFF 2013: Jeunesse (2012)

Genre: Drama, Självbiografi, Ungdomsskildring
Regi: Justine Malle
Manus: Justine Malle, Cécile Vargaftig
Längd: 72 min
Skådespelare: Esther Garrel, Didier Bezace, Émile Bertherat, Johannes Oliver Hamm

Jeunesse är en fransk självbiografi av filmskaparen Justine Malle – dotter till den kände franske regissören Louis Malle (Le Feu Follet, Atlantic City U.S.A, A Revoir les Enfants) som gick bort vid 63 års ålder 1995.

Filmen skildrar Juliette vid 20 års ålder när hon lever ett liv som vilken annan ung tjej som helst. Hon går i skolan och blir kär i en klasskamrat men vill inte ha något seriöst förhållande. Hennes respekterade filmregissör till far blir plötsligt svårt sjuk och förändras snabbt till det sämre, vilket blir väldigt svårt för Juliette att acceptera. Hon tvingas kämpa mellan hennes perfekta liv och vetskapen att hennes älskade far snart ska dö.

Inför visningen på Peace & Love Film Festival av filmen Jeunesse fastnade jag för handlingsbeskrivningen att filmens kvinnliga huvudkaraktär lever ett perfekt liv. Med ”perfekt” tolkar jag det som ett helt vanligt liv utan några särskilda bekymmer eller spektakulära händelser.

Det är inte ofta filmer dramatiseras med den idén då en publik ofta räknar med att film ska bjuda på något utöver det vanliga. En främling dyker upp. En sällsynt chans skymtas. En dröm blir till verklighet.

I den här filmen är det istället en vanlig ung kvinna som verkar vilja vara ensam mycket och inte vill känna sig bunden. Samtidigt vill hon utvecklas och uppleva saker. Hennes far blir sjuk och hennes vardag blir distraherad av en annan, tyngre vardag. Det är nog så intressant enligt mig och får inte underskattas!

Jeunesse är verkligen en självbiografisk historia. Justine Malle sade själv på en Q&A efter filmen att 90 procent av det vi ser i filmen har hänt på det viset. Hon distanserar dock sitt eget liv genom vissa markörer. Dels heter huvukaraktären ”Juliette” och inte Justine. Detsamma gäller även alla andra karaktärer i hennes liv. Fadern i filmen är en älskad, gammal regissör men han ser inte ut som Louis Malle.

Filmen utspelar sig inte ens i mitten av 90-talet utan i modern tid. Det sistnämnda fungerar lika bra ur budgetsynpunkt givetvis, men jag gillar ändå valen sammantaget för att hålla någon slags barriär mellan sitt eget liv och filmens skildring av det.

Filmen är också väldigt välgjord rent detaljmässigt och det märks att det finns hjärta bakom massor av ögonblick som inträffar i den (en scen innehållandes Bob Dylan-musik sitter kvar särskilt starkt). Jag förstår verkligen karaktären Juliette och allt är väldigt äkta.

Juliette är en stark kvinnlig karaktär som inte är intresserad av typmotiven för kvinnor på film. Hon vill inte sträva efter förhållanden, hon stirrar inte beundrande av underlägsenhet på hennes medmänniskor och hon är mest av allt intresserad av filosofi och att utvecklas snarare än kärlek och trygghet.

Justine Malle nämner dessutom på festivalens Q&A hur hon i verkligheten inte tror på begreppet fascination i studerandet av idoler vilket är en hel filosofi i sig. Jag älskar hur hennes personlighet och filmens version så pass tydligt speglar varandras ståndpunkter.

Utöver filmskaparen Justine Malles känsla för att berätta hennes historia så vill jag också särskilt hylla huvudrollsaktören Esther Garrel (Camille Redouble) då hon känns som klippt och skuren för karaktären i precis alla känslolägen.

Jag fastnar särskilt för hennes sätt att agera ut och gestikulera med hennes händer och armar, vilket jag verkligen kan koppla till en kreativ personlighet och särskilt förståeligt ifall denne har en regissör till förälder. Hon förstår verkligen sin karaktär, tänker jag gång på gång.

Regissören och förlagan Justine Malle ger en klockren förklaring till varför Garrel var klockren för rollen på filmens Q&A. Malle berättar att hon prövade flera skådisar för rollen men fastnade för Esther Garrel just för att hon visste hur Justine Malles skrivna repliker skulle sägas för att låta naturliga.

En självklarhet givetvis, men den underliggande förklaringen tror hon dock ligger i att Esther Garrels pappa också är en meriterad regissör så deras liv påminner om varandra. Pappan heter Philippe Garrel och har bland annat regisserat Velvet Underground-sångerskan Nico många gånger, så Esthers utåtagerande konstnärsrörelser får en högst nanturlig förklaring.

Scenerna i filmen då karaktären Juliette umgås med sin borttynande far är dessutom enormt rörande och fina, med en tragik som är närvarande för många av oss som förr eller senare kommer i kontakt med samma situation i våra liv. Det tär på känslorna att se hur far och dotter bägge är införstådda med faderns försämrade tillstånd.

Vill du se en välberättad och välagerad film om bördan av att se en närstående sakta försvinna, men minst lika mycket se en film om en kvinna på väg att bli vuxen och som visar det utan någon som helst överspelad filmdramatik, då är Jeunesse – internationellt kallad Youth, en film att kolla upp framöver! Justine Malle har skapat en suverän ungdomsskildring.

Fotnot: Prisutdelningen på Peace & Love Film Festival har precis avslutats och Jeunesse vann priset som ”Best Film”! Dessutom vann huvudrollsinnehavaren Esther Garrel priset som ”Best Talent” tack vare hennes skådespeleri, så jag kan inte säga annat än att juryn röstade helt rätt i dessa fall!

Filmen har just precis nu haft sin premiär i Frankrike – precis efter visningen på Peace & Love Film Festival, och jag är övertygad om att tongångarna kring Louis Malles dotter Justine Malle kommer vara mycket goda för med den här filmen kan hon stå helt på sina egna meriter.