Jag noterar filmatiseringen av Vladimir Nabokovs Lolita från 1997, regisserad av Adrian Lyne (Fatal Attraction, Flashdance). Titelkaraktären Dolores Haze aka Lolita känns mer som en slug, sensuell kvinna som spelar lillgammal, sensuell flicka – snarare än slug flicka som spelar sensuell kvinna. Trots detta tar den materialet längre och djupare än i Stanley Kubricks version som kom 45 år tidigare.
Humbert är professor i fransk litteratur – en intelligent och attraktiv man. Året är 1947 och Humbert kommer till New England där han hyr ett rum hos änkan Charlotte Haze. Hon ser i Humbert en möjlighet att förverkliga sina drömmar om en kultiverad make. Men Humbert drömmer om hennes dotter, Lolita. De båda ger sig iväg till USA på en lång resa, en resa rakt mot helvetet…
Övriga texter i temat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.
Humbert: I missed you. I missed you a lot.
Lolita: Well I haven’t missed you. In fact, I’ve been revoltingly unfaithful to you. But it doesn’t matter, because you don’t care about me anymore anyway.
Humbert: What makes you think I don’t care about you?
Lolita: Well you haven’t kissed me yet, have you?
Noteringar:
• Dominique Swains skådespelarinsats är väldigt imponerande. Hennes lolitakvaliteter exponeras mest genom sexuella klichéer, men hon gör Dolores djävulska motivation brännande bra.
• Jeremy Irons är för det mesta briljant i rollen som pedofilen Humpert Humpert. Hans berättarröst är en av dom finaste av alla berättarröster jag hört – mjuk och meditativ – men hans sentimentala minspel så fort han smälter av Dolores Hazes frestanden är ganska enerverande. Komiskt, men enerverande.
• Stanley Kubricks version av Lolita från 1962 är briljant (min recension), men efter att ha sett denna tyngre, mer deprimerande och i någon mån djärvare version har jag blivit desto mer kluven just i jämförelsen mellan bearbetandet av materialets potential. Lolita anno 1997 är något repeterande, men dess förmåga att dra fram känslor ur mig är högre. Var för sig vet jag vilken som jag föredrar i helhet – men tillsammans?
• Bild- och symbolspråket är vid ett flertal gånger bländande i sitt metaforskapande och i sin poesi. Små, små ögonblick av hög, hög känsla för poetiskt talande bildspråk. Bland annat Dolores röda läppstift när hon sticker ut huvudet ur bilfönstret genom en skog vars gröna kulör får läppstiftet att bli en helt egen nivå i bilden. Eller när hon retsamt rullar ifrån Humpert med hans egen bil men spelar genomskinligt oskyldig.
• Oj vilket vackert musiktema Ennio Morricone bjuder på. Det där avvikande tonpålägget som bryter in över harmonin. Vemodigt och undergångsbådande. Det stycket är Morricone i absolut mästarform. Så perfekt träffar den filmens starkaste ton.
• Kubricks version är mer finslipad för sin form, men vilken final Lolita anno 1997 bjuder på! Dra på trissor vad den kramar ur varenda droppe på ett hejdundrande poetiskt och filmiskt sätt! Jag bugar för skådespelet, skådespeleriet och filmkonsten allt i ett och samma crescendo.
• Karaktären Quilty tas till vara på ett nytt sätt jämfört med Kubricks version. Hur han framställs i Nabokovs roman vet jag inte tillräckligt mycket om för att uttala mig. i denna 90-talsfilmatisering blir han verkligen en skuggfigur – en mastermind i skymda vrår, och en mer ikonisk varelse än Peter Sellers fräckare och patetiskt nördige variant. Ord jag uttrycker komplimangartat. Frank Langella är dock min ”Quilty of choice”.
Humbert: Don’t touch me; I’ll die if you touch me.
Betyg:
3 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
35/50 – Totalt