Etikettarkiv: Linda Manz

Days of Heaven (1978)

Genre: Drama, Romantik
Regi: Terrence Malick
Manus: Terrence Malick
Längd: 94 min
Skådespelare: Richard Gere, Brooke Adams, Sam Shepard, Linda Manz, Robert J Wilke, Jackie Shultis, Stuart Margolin, Timothy Scott

Bill, hans flickvän Abby och hans syster Linda reser genom USA under det tidiga 1900-talet på jakt efter jobb. De får arbete hos en välbärgad ung bonde, men bonden blir kär i Abby och Bill gör upp en plan.

Terrence Malicks filmkarriär är en besynnerlig sådan.

1973 slog den unge filosofiläraren och poeten igenom med filmen Badlands – en vacker flyktskildring som även blev genombrottet för Sissy Spacek och Martin Sheen. Han blev direkt ett namn att räkna med.

Ett antal år senare kom Days of Heaven och han vann regipriset i Cannes. Arbetet tog dock mycket energi från honom och därefter gick han upp i rök i 20 år – tills han slutligen återvände som från de döda med filmer som The Thin Red Line (1998), The New World (2005) och nyligen den mästerliga The Tree of Life (2011).

Teorierna varför han lämnade filmkarriären efter Days of Heaven är många.

De mest troliga är dock att filmen både hade en snål budget och ont om inspelningsveckor, vilket ledde till hårda ansträngningar för Malick och kanske tappade han glöden. När inspelningen var klar arbetade sedan Malick med klippningen under nästan tre års tid, då hans eviga vikt vid flytet i berättelsen var problematisk att hitta.

Filmen. berättas ovanligt episodiskt, där scen på scen kan kännas fattig på betydelse om den inte insups utan fördom. Intentionen från Malick var först att filmen skulle berättas nästan helt utan ord, som en stumfilm, men genombrottet i filmens utveckling kom när han använde sin patenterade berättarröstteknik och lät filmens yngsta huvudkaraktär – känsligt spelad av Linda Manz, vara filmens berättare.

Fantastiskt nog ger berättarrösten den extremt drömska filmen en ännu mer drömsk känsla, just för att det känns som jag upplever avlägsna minnen långt bak i mitt eget huvud, berättade genom henne. Den meditativa tekniken används fantastiskt även i Malicks efterföljande filmer, men trots det ändå allra bäst här.

I övriga huvudroller ser vi en ung Richard Gere (An Officer and a Gentleman, Pretty Woman) i rollen som ”Bill”, storebror till Linda Manz karaktär och Brooke Adams (Invasion of the Body Snatchers, The Dead Zone) spela hans flickvän, ”Abby”. Dramatikern (manus till bl.a. Buried Child, Zabriskie Point och Paris, Texas, samt medförfattare till Bob Dylans mästerliga låt ”Brownsville girl”) och skådespelaren Sam Shepard (The Right Stuff, Black Hawk Down) spelar den blyga men vänlige bonden som anställer dem att arbeta på sin mark och intrigen tar vid.

Samtliga spelar väldigt realistiskt då de inte pratar särskilt mycket och när de gör det skiner den autentiska blygheten igenom på ett charmerande sätt. Deras tystnad, blickar och ansiktsuttryck säger istället betydligt mer och castingen känns extremt passande för de genuina rollerna.

Days of Heavens foto är en historia för sig.

Det kan mycket väl vara den vackrast fotade filmen jag någonsin sett, tillsammans med Sergio Leones filmer, Stanley Kubricks Barry Lyndon (1975) och Malicks senaste, The Tree of Life. Fotograferna Nestor Almendros (The Wild Child, The Blue Lagoon) och Haskell Wexler (Bound for Glory, One Flew Over The Cuckoo’s Nest) delade på arbetet. Almendros var enligt kontrakt tvungen att lämna för en annan film och började dessutom bli blind under filmandets gång, så han instruerade Wexler hur han skulle fortsätta där han började.

Filmen är nästan enbart filmad i naturligt ljus – alltså inga externa lampljus utan endast det solen bidrar med. Det som dock gör fotot ännu mer speciellt är valet från Malick att fota så mycket utemiljöer som möjligt under ”the magic hour” – den tidpunkt på sena natten och början på morgonen då solen ligger precis under horisonten och ger ifrån sig ett svalt, mjukt men väldigt kraftfullt ljus.

I själva verket pågår ”the magic hour” oftast knappt ens en halvtimme, vilket gjorde att Malick förberedde scenerna minutiöst och skyndade sedan att spela in max ett par tagningar per bild i scenerna under denna tid på dygnet. Detta tålamod gav definitivt resultat då jag aldrig sett något så vackert, så länge – på film.

Filmens musik är även den fantastisk. Legenden Ennio Morricone bjuder på olika tolkningar och egenskrivna stycken baserade på det klassiska verket ”Aquarium”, från Camille Saint-Saëns’s Carnival of the Animals. Morricones soundtrack skiljer sig ifrån den häftigare, mer dramatiskt urflippade musiken han tidigare gjort för bland annat spaghetti-western-genren och i italienska kriminalfilmer då han här bjuder på en konsekvent, harmonisk stillhet. Arbetet i Days of Heaven genererade hans första (!) oscars-nominering.

Det slår mig att Days of Heaven nog är det närmaste jag i filmväg har kommit en dikt i filmform. Filmens intrig är så sparsmakad att den skulle kunna få plats i endast ett halvdussin meningar i följd, men det visuella berättandet spränger dessa fysiska gränser med alla obeskrivliga känslor det framkallar.

Sam Shepard beskrev något liknande kring hans syn på filmen och han berör verkligen något där. Hur en dikt kan vara så liten och tunn, men ändå beröra oss djupare än vilken intellektuell redogörelse eller beskrivning som helst.

Vi har en sådan vilja att se ett konkret mönster i allt vi ser, hör och känner i en film – som ett efterkonstruerat svar på allt vi inte förstår, men i själva verket är det den obeskrivliga känslan som är det viktiga – den som säger så mycket men aldrig lämnar några svar. Särskilt i Days of Heaven.

Jag vill ändå dela med mig lite av vad jag faktiskt känner, även om orden saknar större logik. Vad jag känner är den där djupt avslappnade känslan av att kroppen är avdomnad och allt jag ser är bilder ur en dröm. Känslan kommer framför allt när jag ser de enstaka, tidstalande byggnaderna som växer sig större ju närmare vi kommer dem, på sin extremt ensamma plats ute på de avlägsna fälten.

Allting får mig bland annat att tänka på filmen Paris, Texas (1984) med samma brist på dialog och den där drömska känslan, men också There Will Be Blood (2007), en film som givetvis har influerats mycket av Days of Heaven.

Det finns så mycket att se i det här mästerverket av Terrence Malick – den romantiska sagan, den jordnära realismen, de bibliska symbolerna, de existentiella beröringarna, de himmelska bilderna eller den poetiska, lilla skildringen som bara är en kort period i några människors liv men ändå så mäktig.

Vad jag än väljer att se för stunden så kan jag inte komma ifrån tanken på att det här är ett mästerverk utan dess like. Ett filmögonblick som fastnat genom den obeskrivliga, mäktiga känslan som jag bara kan hoppas att även andra får uppleva.

 Det ordfattiga, drömska tempot, de existentiella frågorna som Malick är så bra på och miljöfotot som går rakt in i hjärtat.
 Det rörliga fotot i första scenen fick mig att tveka på filmens rykte, men tji fick jag…

Fotnot: Här är två filmklipp där dels filmens skådespelare Sam Shepard berättar om Terrence Malick och i det andra behandlas arbetet med filmens foto. Båda är mycket värda att kolla in!