Etikettarkiv: Lina Romay

Die Marquise von Sade (1976)

Mkrorecensioner-header OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Genre: Erotik, Drama, Vampyrfilm
Produktionsland: Schweiz
Alternativ titel: Doriana Grey (felstavad internationell titel), Das Bildnis der Doriana Gray (västtyska X-rated), Marquise de Sade (västtysk videotitel)
Manus: Jesús Franco
Regi: Jesús Franco
Längd: 79 min | 75 min (Tyskland)
Budget: Lågbudget
Skådespelare: Lina Romay, Monica Swinn, Raymond Hardy, Olivier Mathot, Renato Romano, Pamela Stanford

Ung, vacker kvinna behåller sin odödlighet genom att erhålla andra kvinnors liv genom oralsex.

En ensam aristokrat kallad Miss Gray har en tvillingsyster på mentalsjukhus. Dom delar ett märkligt band till varandra. Miss Gray är rationell men ändå frigid, medan hennes syster är sinnesjuk men känner den sexuella tillfredställelsen för dem bägge. En kvinnlig reporter anländer till fästningen för att skriva om den mystiska Miss Gray.

linaromay9

Det roliga är att den kvinnliga reportern är ditskickad på order av en kvinnoorganistation, som är fascinerad över hur Miss Gray lyckas leva ett rikt liv i ensamhet, helt utan kontakt med män eller sexuellt begär efter dem. Precis som den nästan oförskämt tydliga handlingspremissen ovanför (hämtad från Filmtipset) lyder, bär Miss Gray bär på en sällsynt förmåga att förlänga sitt eget liv genom suga ut livet ur andra människor, genom oralsex. I huvudsak andra kvinnor, då detta är en klassisk Jess Franco-film där lesbiskt sex är än viktigare än kvinnliga vampyrer.

Det antydande beteendet hos Miss Gray tyder dock på att hon – trots avsaknad av vassa tänder, definitivt är en vampyr. Uråldrig människa ensamt boende i stort slott avskilt från omvärlden och med våldsamt sug efter människors liv är skäl nog.

Doriana Grey 1.5

Detta är dock en av Francos mer renodlade porrfilmer. Handlingen jag beskriver är ett oerhört simpelt upplägg löst inspirerat av Oscar Wildes ”Dorian Grays Porträtt”, samt ökände De Sades författarämnen. och någon egentlig utveckling på den sker inte under filmens speltid. Istället ser vi Doriana Gray föra oralsex på ett flertal kvinnor samt en man. Parallellt ser vi hennes identiska tvillingsyster åma sig och stöna i sin säng och nå klimax tack vare Doriana Greys sexuella dominansakter. Allt utspelas inomhus i ganska tråkiga rum och kameran fokuserar tyvärr mestadels rakt ner i dom inblandades skrev.

linaromay12

Dubbningen (jag såg den i huvudsak dubbad från tyska till engelska) är genomgående oerhört komisk och överspelad. Alla stönanden – som mestadels är hämtade från det tyskspråkiga originalljudet, är så överdrivet spelade att jag skrattar högt flera gånger. Dom få utemiljöbilderna är egentligen en och samma svepande tagning på Doriana Grey, gåendes utanför slottet. Det blir snabbt tjatigt och tillför ingen egentlig stämning. Ett till roligt ögonblick i filmen är en ganska tyst scen med tålmodigt utdragna bilder på den kvinnliga reportern när hon äter mat vid ett bord. Jess Franco verkar ha en fetish för glupska kvinnor även bokstavligen.

Ett stort plus – det enda filmen egentligen bär på utöver den finurliga premissen, är Lina Romay (Female Vampire, Barbed Wired Dolls och ett hundratal ytterligare Franco-filmer) i dubbelrollen som Doriana Grey-tvillingarna. Inte så mycket i rollen i sig, men hennes fantastiskt pageklippta frisyr och stora, hypnotiska ögon, i stundtals utsökt förföriska positioner, är francoeskt innehåll när det är som bäst.

doriana-gray

Kvinnlig ytlighet som behöver gourmetvarning och Lina Romays ansikte är nästan i klass med Soledad Mirandas närvaro (Francos tidigare stjärnaktris). Jag behöver knappast se mer än Lina Romays ansikte för att njuta av filmen rent visuellt och då är bakgrunden mindre viktig. Som film snarare än statisk bild betraktat, är dock Die Marquise von Sade en ganska fattig och fantasilös film.

Lina Romay blev för övrigt Jess Francos livskamrat fram till hennes död i cancer vid blott 57 års ålder 2012, även om dom gifte sig först på ålderns höst på grund av vissa olämpligheter – förmodligen främst åldersskillnadsmässigt. Franco själv dog 82 år gammal endast ett år efter henne, vilket tyder på att hon i verkligheten bar på en stor del av hans livsenergi och deras relation är ganska rörande.

1 – Manus
2 – Skådespelare
2 – Atmosfär
2 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
2 – Musik
————
12/30 – Totalt

SYD-Betyg-03

 

Annonser

La Fille de Dracula / Daughter of Dracula  (1972)

Halloween-banner-2015 daughter_of_dracula_poster_01

Genre: Mysterium, Erotik, Romantik, Skräck, Vampyrfilm
Produktionsland: Frankrike, Portugal
Alternativ titel: Dracula’s Daughter (brittisk och svensk dvd-titel)
Manus: Jesús Franco
Regi: Jesús Franco
Längd: 89 min
Budget: Lågbudget
Skådespelare: Britt Nichols, Anne Libert, Howard Vernon, Daniel White, Jesus Franco, Alberto Dalbés, Conchita Nunez, Lina Romay, Yelena Samarina, Eduarda Pimenta, Carmen Carbonell

En ung kvinna besöker sin farmor på dödsbädden. Innan hon dör berättar hon om familjeförbannelsen: de är alla vampyrer!

la_fille_de_dracula1

Jesús ”Jess” Franco var en av kultskräckfilmens största namn, med över 160 filmer på sitt samvete fram tills hans död för några år sedan. Han gjorde frekvent lesbiska vampyrfilmer, djävulsfilmer, zombiefilmer, kannibalfilmer och slavfilmer – mestadels med ett erotiskt tema och hans rykte är tudelat just på grund av att filmerna lutade åt – och ofta tippade över helt åt, det pornografiska hållet med otaliga ”Rated X”-filmer.

Eller pornografi och pornografi; med dagens porrkultur räknas väl dom flesta porrfilmer (med betonging på ”filmer”) som erotiska filmer. Gårdagens pornografi hade ju – som det brukar tjatas om, en handling och ett berättande. Dagens porr fokuserar på att ge så mycket penetration som möjligt på en tidsgräns som motsvarar ett toalettbesök.

la_fille_de_dracula9

Mest känd är han för kultklassikern Vampyros Lesbos (1971) som gjordes cirka ett år innan denna film. Även den handlar om en kvinnlig vampyr med smak för kvinnligt blod, spelad av tidiga kollaboratören och ikonen Soledad Miranda. Han är också märkt på filmkartan för Mirandas avskedsföreställning Eugénie / Eugénie de Sade (1973) som gjordes strax innan hennes tragiska död i en bilolycka, samt filmer som La Comtesse Noire / Female Vampire (1975) och Greta, Haus ohne Männer / Ilsa, The Wicked Warden (1977).

Jag vet med mig att vilka filmer av Franco jag än radar upp kommer jag missa en och annan som andra anser nämnvärda. Han har trots allt gjort en del…

la_fille_de_dracula4

Vad som är viktigt att komma ihåg är hans talang för stämning, scenografi och det visuella i sina filmer trots sin väldigt höga produktivitet. Zoomtekniken är ett av hans ganska innovativa och – på gott och ont, flitigt använda grepp.

Han började sin karriär som musiker med särskilt intresse för jazz. Kanske förklarar jazzbakgrunden både hans stämningsbyggande, hans zoomhantering och intresse för löst sammanhängande filmer, eller så är det bara ett ganska regelrätt ungdomskapitel innan han hittade ”rätt” i livet. Han enda egentligt röda tråd är väl besattheten vid att exploatera förföriska kvinnokroppar till atmosfärisk perfektion – gärna med lesbisk prägel. Något han delade med franske Jean Rollin, som också var en sucker för atmosfär, no pun intended.

la_fille_de_dracula10

Jag hade kanske en ovanligt bra kväll när jag såg den här erotiska vampyrfilmen av honom för många år sedan, men den har sannerligen en visuell elegans över sig vad gäller foto och… andra saker. Den är lätt att blanda ihop med La nuit des étoiles filantes / A Virgin Among The Living Dead (1973), som också har Britt Nichols i en huvudroll (och som nämnde Jean Rollin adderade några zombiescener till i en alternativ version). ”A Virgin…” ska tydligen vara en personlig favorit hos Franco, så den behöver jag införskaffa snarast.

”Draculas Dotter” stod i min filmhylla en period innan jag såg den i oktober för en handfull år sedan. Minns jag rätt var det fin musik och en väldigt meditativ, tålmodig stämning. Jag minns kanske inte så mycket av handlingen men väl några intensiva scener. Hela den filmiska kameralooken och höstfärgerna får mig på genomgående myshumör. Färger som helt tidsenligt för skiftet 60/70-tal inte endast visar sig i den stämningsfulla naturen, utan även på kläder, inredning och celluloid värme. För att inte tala om det dunkla lugnet.

la_fille_de_dracula8

Nymfomana par i kvinnor är obligatoriskt i en Jess Franco-rulle och när dom dessutom är blodtörstiga vampyrer i ett vackert, gammalt slott i höstmiljö blir det nästan för mycket av det goda till och med för mina lustar. Handlingen är som sagt tunn och finns – som alltid med Franco, mest som en inklämd anledning att få gotta sig i det visuella behaget. Den tar fart mot slutet, men mest för att tiden dessförinnan nyttjats åt tavelskådande, om jag kan kalla det så. Ett mer utåtriktat navelskådande, eller något. Att föra filmer efter visuell elegans snarare än handling.

Med det sagt är denna ockulta gothhandling mer än väl för mig då jag njuter av att se beslöjade vampyrskor glida omkring genom slottsrum, i tålmodigt tempo och till behagliga toner. Ett atmosfärsverk jag rekommenderar, för dig som inte fick pricka av alla vampyrlustar i Twilight-antologin.

2 – Manus
2 – Skådespelare
4 – Atmosfär
3 – Produktionsdesign  (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
————
18/30 – Totalt

SYD-Betyg-06

Bonusposter: 

daughter_of_dracula_poster

I backspegeln #12: Till minne av Jesús ”Jess” Franco (1930-2013)

I-Backspegeln2

Tredje och siste person att ta farväl av och minnas denna vecka är säkerligen ytterligare en vattendelare, men inom filmvärlden. Dock ett namn med en rik filmhistoria efterlämnad.

frnnn_zps0933a006

Jesús ”Jess” Franco var en av kultskräckfilmens största namn, med över 160 filmer på sitt samvete. Han gjorde frekvent lesbiska vampyrfilmer, djävulsfilmer, zombiefilmer, kannibalfilmer och slavfilmer – mestadels med ett erotiskt tema och hans rykte är tudelat just på grund av att filmerna vände sig åt det pornografiska hållet med otaliga ”Rated X”-filmer.ThObMir

Vad som är viktigt att komma ihåg är hans talang för scenografi och det visuella i sina filmer (zoomtekniken är ett av hans ganska innovativa grepp), trots sin väldigt höga produktivitet. Han började sin karriär som musiker med särskilt intresse för jazz.

venus_in_furs_poster_03Hans tidiga filmer utmanade hemlandet Spaniens fascism genom mycket sex och våld. Efter sina tidiga internationella framgångar flyttade han från Spanien till Frankrike för att få större frihet att göra utmanande filmer och det var en stil han sedan höll resten av sin karriär.

Några populära filmtitlar han gjorde genom åren är The Awful Dr. Orloff (1961), Necronomicon (1967), 99 Women, The Castle of Fu Manchu och Marquis de Sade’s Justine (alla 1968), The Bloody Judge och Count Dracula bägge (1969), Vampyros Lesbos (1970) och Daughter of Dracula (1972).

Han gjorde även svenskbekanta Swedish Nympho Slaves (1977) och Mondo Cannibale (1980) – världens sämsta kannibalfilm till och med enligt Jess Franco själv.

Vampyros-Lesbos-poster

Han arbetade med skådespelare som paradskådespelerskan Soledad Miranda, skräcklegendaren Christopher Lee, klassiske skådisen Jack Palance, svenska b-filmskådisen Marie Liljedahl och tyske galningen Klaus Kinski. Franco sägs vara den kanske ende regissören som kunde kontrollera Kinski.

awful_dr_orlof_poster_07

Större delen av hans filmer lyftes dock av hans favoritskådis, musa, livskamrat och sedermera på slutet av livet år 2008, hans fru – Lina Romay. Hon avled i cancer för ett år sedan – 58 år ung, och hennes betydelse för honom måste ha varit oerhörd för nu har även Jess Franco tagit farväl för gott.

Hans bidrag till filmhistorien lever dock kvar och är väl värt att uppmärksammas för vad det är. För att filmupplysa om Jesús ”Jess” Franco lite extra har jag plockat fram tre youtube-klipp som ger en liten känsla för hans filmer men framför allt klassisk, rolig filmavkoppling utan pretentioner…

Så här underhållande kan trailers vara. ”99 women! Without men.” ”Whisper to your friend that you saw it…” Okej, jag fattar. Eller vänta nu… Nej, glöm det.

En trailer fylld av erotik, frågetecken och mystik …men mest frågetecken. ”Perverse love of a father for his daugther – or is she his daughter?”

Jess Franco förstod också tidigt det självklara valet att låta den mytomspunne och mest erotiskt törstande manskaraktären på film – greve Dracula, bära klassisk 70-talsporrmustasch.