Genre: Mockumentär, Slasher, Komedi, Skräck
Regi: Scott Glosserman
Manus: Scott Glosserman, David J Stieve
Längd: 92 min
Skådespelare: Angela Goethals, Nathan Baesel, Robert Englund, Scott Wilson, Krissy Carlson, Kate Lang Johnson, Zelda Rubinstein, Ben Pace, Britain Spellings, Hart Turner
Leslie Vernon – inspirerad av mördare som Michael Myers, Jason Vorhees och Freddy Krueger, hoppas bli nästa stora massmördare och låter ett team dokumentärfilmare följa honom medan han skapar sin legend i den lilla staden Glen Echo.
Jag har sedan filmen om Leslie Vernon släpptes varit medveten om dess existens och att den uppskattats mycket i skymundan av de mer påkostade skräckfilmerna. I alla år har jag dock missat vad som var det alternativa med just denna film.
I och med att jag själv är i tagen med att skriva manuset till en kommande skräckfilmsbaserad kortfilm kom dock Behind The Mask på tal, då det dels är en fin kärleksförklaring till slashergenren (Halloween, Friday the 13th, A Nightmare on Elm Street, Scream, m.m, m.m.) och dels en alternativ variant på en slasherfilm.
Behind The Mask börjar nämligen som en mockumentär – en fejk-dokumentär, där vi följer en ung man som vigt sitt liv åt att bli en minst lika effektiv mördare som filmlegenderna Jason, Freddy Krueger, Michael Myers och co.
I denna films universum antyds det till och med att dessa mördare inte är filmkaraktärer utan att dom faktiskt existerat och utfört sina respektive massakrer i hålor som Haddonfield, Elm Street och Crystal Lake.
Ännu roligare är att Robert Englund som spelade Freddy Krueger dyker upp i en liten biroll som Dr. Loomis/Donald Pleasence-inkarnation och Kane Hodder som är den mest populära Jason-skådespelaren dyker upp i en grannskaplig cameo just utanför huset som syntes i A Nightmare on Elm Street. Och ni vet den där läskiga lilla spåkärringen i Poltergeist? Hon dyker också upp i en biroll som bibliotekarie. Inte illa alls.
Det bästa med filmen tillsammans med det ganska fräscha upplägget är titelskådespelaren, Nathan Baesel, som imponerar med sitt frispelande agerande som den maniskt sprallige och samtidigt påträngande obehaglige Leslie Vernon. Han påminner verkligen om en nedtonad, mörkare Jim Carrey eller varför inte American Pie-filmernas Sean William Scott? Fast i mörkare, mer fokuserad form då förstås.
Jag skulle till och med kunna dra till med att han påminner om Heath Ledgers Joker-inkarnation emellanåt. Passionen och glädjen i rollen Nathan Baesel spelar lyser sannerligen igenom på ett charmerande sätt och det är tråkigt att se hur pass lite roller han gjort efter denna film. I samma veva som den här filmen gjordes hade han dock en fast biroll i den nedlagda sci-fi/rysar-tv-serien Invasion (2005-2006) som en polisutredare.
Regissören/manusförfattaren Scott Glosserman då? Han har i övrigt gjort en dokumentär om Wikipedia kallad Truth in Numbers? Everything, According to Wikipedia (2010) och en psykologisk thriller – The Truth Below (2011) utspelandes i alpin miljö och som jag av en händelse sett utdrag av och lika delar tyckt varit en frisk fläkt samt ännu en rysare med många logiska luckor.
Så är även fallet med Behind the Mask, som trots sin vilja att skildra storyn som en fejk-dokumentär trots det går över en hel del väl fantastiska gränser och dessutom struntar i ologiken att ett filmteam utan någon egentlig eftertanke tycker att det känns okej att följa en mördares förberedelser inför sina mord, eller att dom trots frånvaron av dem själva alltid lyckas ha en kameraman distansplacerad för att ge bästa klippningsflöde i bilderna.
Jag får därför ta allt med en nypa salt och distans, men det förtar inte så jättemycket då jag i första hand leds in i att filmen är en mörk, mörk komedi som granskar slasher-genren, liksom Kevin Williamson och Wes Craven gjorde med Scream på 90-talet.
Dom rent filmiska inslagen i Behind The Mask känns glättiga och oäkta då filmskaparna går efter en typiskt filmisk look som lågbudetfilmare ofta gör men som paradoxalt nog sänker produktionsvärdet då inte förutsättningarna för ett högre produktionvärde än det dom har helt enkelt inte finns där.
Det tillsammans med klyschigt billig skräckfilmsmusik och ganska lamt och naivt skådespeleri från både den kvinnliga huvudrollen (Angela Goethals) och övriga biroller av mer okänd karaktär gör att filmen blir en mixad upplevelse, men med goda intentioner som jag tar med mig.
Hjärtat finns trots allt verkligen där och det är nyckeln till efterliv inom skräckgenren.
En uppföljare är dessutom på gång med arbetsnamnet ”B4TM” (Before The Mask), tack vare efterfrågningar från engagerade fans och i sin tur till stor del tack vare ett uppenbart passionerat filmskaparteam.
Absurd Cinema 