I spåkulan: Django Unchained (2012)

Quentin Tarantino – det nördiga filmoraklet och manusförfattare/regissör till klassiker som Reservoir Dogs, Pulp Fiction , Kill Bill och Inglourious Basterds, är just nu på avlutningsveckorna i inspelningen av sin spaghetti western/southern. Django Unchained kommer att ha världspremiär 25 december i USA och Sverige-premiär den 18 januari.

Filmens handling är kortfattat denna:

Det var en gång, i 1850-talets amerikanska söder. Den svarte slaven Django friges och slår sig ihop med den kringströvande prisjägaren Dr. King Schultz. De tar tillsammmans upp jakten för att frige Djangos hustru, som ofrivilligt splittrades från honom på grund av slavhandeln.

Vi kan förvänta oss det bästa av Tarantinos arsenal då han för första gången tillägnar en hel film åt western-genren. Tarantino har sedan 2007 pratat om att göra en film som skulle utspela sig i den amerikanska södern, om Nordamerikas fruktansvärda historia med slavhandeln, men förklä filmen som en genre-film, vilket han gick närmare in på i The Telegraph när han blev intervjuad av John Hiscock;

”I want to explore something that really hasn’t been done,” he says. ”I want to do movies that deal with America’s horrible past with slavery and stuff but do them like spaghetti westerns, not like big issue movies. I want to do them like they’re genre films, but they deal with everything that America has never dealt with because it’s ashamed of it, and other countries don’t really deal with because they don’t feel they have the right to. But I can deal with it all right, and I’m the guy to do it. So maybe that’s the next mountain waiting for me.”

Just spaghetti western-genren har varit en tydlig, röd tråd inspirationsmässigt genom samtliga av hans tidigare filmer. Inte så konstigt kanske, då hans förebilder är legendariska western-regissörer som Sam Peckinpah, John Ford och Sergio Leone. Han nämner utöver det ofta Den Gode, den Onde, den Fule (1966) och Rio Bravo (1959) som sina favoritfilmer om någon frågar honom.

Musik av Leone-vapendragaren Ennio Morricone har förekommit i alla hans tre senaste filmer och inte minst den laddade, 15 minuter långa inledningscenen av Quentins senaste film andades mycket medvetna likheter med specifika scener från Leones Den Gode, den Onde och den Fule samt Once Upon A Time in The West (1968).

En dröm hade varit ifall Ennio Morricone fick skriva något nytt stycke till Tarantinos film som en fin gest gentemot varandra, men Tarantino lär fortsätta välja filmmusikstycken som redan använts, något han gjort till ett av sina många, framgångsrika signum.

I rollerna kommer vi framför allt se Jamie Foxx (Ray, Collateral) i titelrollen som den svarte slaven ”Django”, Christoph Waltz (Inglourious Basterds, Carnage) som tyske prisjägaren ”Dr. King Schultz”, Kerry Washington som Djangos hustru ”Broomhilda” och Leonardo DiCaprio (The Aviator, Gilbert Grape) som den mäktige plantageägaren ”Calvin Candie”.

I övriga, nämnvärda biroller ser vi dessutom Kurt Russell (The Thing, Escape from New York), M.C. Gainey (Lost, Justified), Sasha Baron Cohen (Ali G, Borat), Michael K. Williams (The Wire, Boardwalk Empire) och Samuel L. Jackson (Pulp Fiction, Jackie Brown).

Jag gillar verkligen castingen och någon bättre i rollen som Django kan jag inte se på min karta, då jag tycker Jamie Foxx är en av de bästa svarta skådisarna och hans insats i framför allt Collateral är trollbindande nog för att att kvalificera honom för den här rollen och då var det inte ens den rollen han vann en oscar med samma år, utan för Ray (2004).

Jag är också en av dem som inte gillade ryktena om att Will Smith skulle få rollen då jag mest får kalla kårar med tanke på minnena av Wild Wild West (1999) och han är snarare ett stabilt affischnamn i jämförelse med Foxx, trots att de har väldigt liknande karriärer bakom sig (komiker, hip hop-artister, tv-stjärnor, actionstjärnor).

Det mer intressanta namnet och det som – förutom Quentin Tarantino själv, kommer dra mest biopublik är medverkandet av Leonardo DiCaprio – den i skrivande tid största filmstjärnenamnet tillsammans med hollywoodstjärnorna Johnny Depp och Brad Pitt.

Tarantino ville ha honom i en roll redan i Inglourious Basterds men den gången tackade DiCaprio nej. Den här gången hakade dock DiCaprio på vagnen och antagligen är det kombinationen av att Tarantino numera har en oscars-buzz kring sina skådisar samt chansen att få spela en ”evil man”, istället för de protagonisthuvudroller han annars blir erbjuden.

DiCaprio är enligt mig en mycket kapabel skådespelare väl värd berömmelsen med en lång karriär bakom sig trots sina unga ålder. Han har gjort fantastiska, minnesvärda prestationer – bland annat genombrottsrollen som den utvecklingshandikappade pojken i svenske Lasse Hallströms What’s Eating Gilbert Grape (1993), backpackern ”Richard” i Danny Boyles The Beach (2000), som bedragarynglingen ”Frank” i Steven Spielbergs Catch Me If You Can (2002) eller alla hans samarbeten med Martin Scorsese, som The Aviator (2004) och Shutter Island (2010).

För att inte tala om rollen som arbetarsonen ”Jack Dawson” i återigen aktuella filmklassikern Titanic (1997), av James Cameron. Otaliga storregissörer har arbetat med honom och nu står Quentin Tarantino näst i tur. Tarantino verkar även han se en potential i att låta DiCaprio spela just antagonist och inte huvudkaraktär, eftersom det var DiCaprio som först var tilltänkt rollen som nazidetektiven ”Hans Landa” i Inglourious Basterds (2009).

Motsatta förutsättningar är det för den som slutligen spelade rollen som Hans Landa – Christoph Waltz. En bild på Waltz iklädd rollen som ”Dr. King Schultz” har läckt ut och jag kan inte bärga mig för att se honom som denna karaktär – så pass att jag har ”nördanalyserat” bilden på ledtrådar i samma stil som Brad Pitt blev specialstuderad inför Quentins förra film.

Gamle herr Waltz slog ju igenom med stor framgång i rollen som nazidetektiv i nämna film och vann en av de mest välförtjänta oscarsstatyetterna på senare år. Sedan dess har han imponerat som antagonist i hollywood, trots ganska blandad kvalitet på filmerna.

Att nu få se honom i en betydligt vänligare roll är mycket intressant och att återförenas med Tarantino gör nog ingen olycklig!

Kostymen han bär är visserligen en ganska typisk högklassutstyrsel för tidsepoken, men jag vill gärna placera en referens till gamle Gianni Garko från spaghetti western-filmen His Name Was Holy Ghost (1971), men framför allt som den välkända karaktären ”Sartana” i de otaliga Sartana-filmerna.

Sartana och Schultz har båda väldigt lika motivation (av det lilla jag läst om Schultz), då deras agerande till skillnad från andra anti-hjältar inte kommer genom hämnd eller pengar, utan för att upprätthålla rättvisan för de svagare.

Kan det vara så att Tarantino i sin fantasi har tänkt duon Django/Schultz som ett möte mellan de båda westernlegenderna Django och Sartana? Vem vet förutom han själv.

Övriga personligheter som Waltz påminner om i western-genren är givetvis Jason Robards (framför allt från Once Upon A Time In The West), Clintans hämnare i The Outlaw Josey Wales Django-ikonen Franco Neros karaktär i Keoma eller kanske mest skådespelarveteranen Edmond O’Brien (från The Man Who Shot Liberty Valance bland annat). De bär samtliga tydliga likheter vad gäller den karaktäristiska skäggstilen och/eller klädseln – men nu går min research lite över styr känner jag.

Och så till ett skruvat men ack så trevligt rykte, närmare bestämt det som säger att Tarantino efter att ha surfat på nätet hittade tyske artisten Mick Harren – som är kusligt lik Tarantino-veteranen Michael Madsen och bad filmteamet kontakta honom för att sjunga in ett utländskt motiv till filmen. Inte blir det ”Sweet Caroline”, men här under kan ni specialstudera denne okände skönsångare närmare…

Likheten med gamle, gode ”Mr. Blonde” är kuslig, i många avseenden. Och jag måste erkänna att den där låten är ganska beroendeframkallande. Förstår jag Tarantino rätt vill han ha en europeisk-språkig mansröst som kan sjunga en sång av samma typ och stil som så ofta förekommer i spaghetti westerns – inte minst i Django – originalet. Om det här ryktet visar sig stämma är en annan sak, men jag diggar det skarpt i skrivande stund, hur udda det än är.

Förra året gick Quentin Tarantinos personliga filmklippare – Sally Menke, bort alldeles för tidigt, efter ett värmeslag. Hon klippte samtliga av hans filmer och betydelsen hon haft för honom går inte att ta miste på efter att ha hört intervjuer och sett bakom-material från hans filmer, där deras relation varit rörande.

Den som får ta över ansvaret nu är Fred Raskin, som har en bakgrund som assisterande klippare åt Quentins vän Paul Thomas Anderson på filmer som Tarantinos favoritfilm Boogie Nights (1997) och Punch-Drunk Love (2002), men framför allt tillsammans med Sally Menke på flera av hennes filmer.

Fotograf för filmen blir återigen meriterade och nyss oscars-vinnande Robert Richardson, som tidigare samarbetat med Tarantino på Inglourious Basterds och Kill Bill, men även varit Oliver Stones personlige fotograf och även samarbetat med Martin Scorsese sedan mitten av 90-talet. Listan kan göras lång med filmer han bidragit med fantastiskt foto på, såsom Salvador, Plutonen, JFK, Casino, Natural Born Killers, Shutter Island och Hugo.

Hur pass bra Django Unchained blir återstår att se, men min längtan är, kortfattat, kolossal och för mig är det utan tvekan årets film! Den som väntar på något gott längtar aldrig för länge och jag kommer längta, längta, längta, året ut.

2011 års ”filmfloppar” som inte var så dåliga

År 2011 kom det många bra filmer, men det gjordes även filmer som hade höga förväntningar men som mottogs som mindre lyckade filmer eller till och med som rena floppar. Jag tycker dock vissa av dem har fått lite väl hård kritik och vill uttrycka vilka jag uppskattade mer än vad majoriteten verkade göra, men framför allt vilka jag uppskattade mer än vad jag själv hade trott. Filmer som jag gick in med inställningen att ”nu blir det sågning” men som istället visade sig vara… inte så dåliga alls…

Super 8 (regi J.J. Abrams)
Folk förväntade ju sig så mycket av den här – speciellt efter att trailern släpptes. Jag tyckte dock inte trailern var något speciellt utan visade mest lite för mycket CGI än vad jag brukar tåla. Filmen hade också en småkul handling men knappast något jag hoppar i soffan av förväntan. Dessutom är J.J. Abrams en väldigt upphausad filmskapare som faktiskt inte gjort så mycket bra som många uppger.

Lost – delvis intressant men ganska tempofattigt och i slutändan minst tre säsonger för långt.
Cloverfield – producent och filmen är frän men ingen superrulle.
Mission: Impossible III – för mig överdrivet, fantasilöst värre och mer tröttsam än den hånade föregångaren, som åtminstone var utmärkt rent actionmässigt.
Star Trek – överskattad, inte nyskapande för fem öre men åtminstone snygg och anpassad för en ny generation, på gott och ont.
Alcatraz – trailern såg inte jättebra ut och av kritiken att döma är denna serie inte det heller.

Super 8 var inte heller något utropstecken, men en tredjedel av den (den som tillhör barnens filminspelning) var i alla fall riktigt fint berättelsemässigt och framför allt karaktärsmässigt med fina skådespelarprestationer från samtliga barnen. Dessutom är det så härliga karaktärer och filmen jag drömmer tillbaka till när jag ser den här är ju givetvis den underbara Stand By Me (1986). Att se en film som dessutom handlar om barn som gör film på ett så lekfullt men ändå seriöst sätt är så härligt, speciellt eftersom jag själv har filmproduktionsambitioner och det är ju så som dom i Super 8 gör film som man själv vill att det ska vara – lekfullt och samtidigt så allvarligt!

Utseendemässigt är det en behaglig film och ett småtrevligt ihopplock av Steven Spielbergs Sci-Fi-guldålder på 70/80-talet och filmen utspelar ig ju nte för intet under just den här tiden och har dessutom Spielberg själv som producent. Det var definitivt ingen tråkig filmupplevelse och jag är som vanligt lättsåld när det kommer till små berättelser i små samhällen nära naturen (ett gyllene recept, särskilt om man kryddar med en stor dos svärta!). Att filmen sedan handlar om utomjordingar, rymdskepp och bombastiska militärstyrkor försöker jag förtränga och fortsätter njuta av just det där lilla.

J. Edgar (regi Clint Eastwood)
Clint Eastwoods prestigefyllda biografifilmprojekt om FBI-bossen J.Edgar Hoovers genombrott och långa karriär som ”U.S.A:s mäktigaste ledare” hade enormt höga förväntningar på sig, med en av Hollywoods största stjärnor, Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Kritiken den sedan fick när den kom var inte alls bra och från att under över ett år ha varit toppkandidaten att ta hem de finaste priserna på Oscarsgalan så slutade det med att den ratades totalt från ens den minsta nominering.  Jag såg den till slut för att jag fortfarande har intresse i historiefilmer, Eastwood och DicCaprio, men framför allt för att bekräftat för mig exakt hur mycket Eastwood misslyckats.

Faktum är att jag inte tycker karaktärerna får blomma ut känslomässigt under större delen av filmen, men samtidigt finns det ju åtminstone en viktig poäng med det också. Sedan tycker jag fotot är misslyckat då det slåss mellan att vara klassiskt, film noir-inspirerat foto och modernt, rörligt steadicam-foto och det synkroniserar dåligt när kameran glider och vibrerar för mycket. Sminket är dessutom väldigt stelt och klarar inte av att kännas äkta. DiCaprio är ett annat kapitel. Han är utseendemässigt inte särskilt trovärdig som Edgar Hoover, men det beror främst på hans eget utseende tillsammans med dåligt smink och kroppsuppbyggnad. En skådespelare som Joaquin Phoenix eller Philip Seymour Hoffman hade varit ett mer logiskt val där, för det räcker inte med att dela en skåra i pannan för att fysiskt likna en karaktär som Hoover.

Men den skådespelarmässiga prestationen som DiCaprio gör är däremot av mycket hög klass, vad gäller perfekt stammande, nervositet, rörelsemönster och att få ut känslorna rätt när det väl gäller som mest. En fin prestation från honom och den stora anledningen till att jag kommer se filmen fler gånger. Dessutom är Armie Hammer (som spelade Vinklevoss-tvillingarna i The Social Network) riktigt, riktigt bra i birollen som Hoovers högra hand och skildringen tycker jag i slutändan blir rörande, trots skavanker. Att en så stor skådespelerska som Naomi Watts blev castad i rollen som Hoovers sekreterare är dock lite onödigt då den karaktären inte används mer än som bifigur och lätt hade kunnat spelas av någon mindre välkänd talang.

Men J. Edgar är oavsett sevärd så länge du inte har de höga förväntningar som många nog hade som såg den när den var purfärsk, och jag kan inte sänka filmen som dålig.

A Dangerous Method (regi David Cronenberg)
David Cronenberg är en personlig filmskapare som har taggat ner med de originella idéerna det senaste årtiondet, men i sin tur vunnit en större publik och uppskattning.

Psykologiska idéer – oftast med sexuella betoningar, har alltid syrat igenom i hans filmer och ett perioddrama om Sigmund Freuds och Carl Jungs psykoanalysarbete tillsammans med patienten Sabina Spielrein verkade som ett stramt men intressant steg i hans karriär och den spåddes bli en het kandidat i oscarsracet. Verkligheten blev dock en annan då filmen dömdes ut för sin stelhet och brist på energi. De flesta recensioner jag läste om filmen gav den låga betyg och den var helt frånvarande på de större galorna.

Jag blev dock förvånad över hur intresserad jag blev i filmens innehåll ju längre filmen gick. Jag började med att störa mig på Keira Knightleys överspel i rollen som Jungs patient, som sedan skolas om till Jungs läkarelev, men hennes utveckling i filmen är nyckeln till mitt engagemang och hon växer därigenom. Dessutom uppskattar jag att hon tar på sig en så pass utmanande roll som den maniska Sabina ju är. Jag förväntade mig frågetecken kring favoritskådisen Michael Fassbenders porträtt av Jung, men han är ju expert på att spela strikt hållna karaktärer och övertygades om att han gjorde rollen precis rätt. Viggo Mortensen i rollen som Freud var det enda jag hade hört goda ord om och han levererar också en intressant, annorlunda roll med fin karisma.

Det är dock själva innehållet och de olika tankegångarna karaktärerna växlar med varandra om psykoanalysen som får mig på fall och trots motvinden filmen har genom allt snustorrt innehåll så blir jag riktigt glad i lyset av att ha sett den!

War Horse (regi Steven Spielberg)
Jag var beredd att se den här med inställningen att den skulle suga ganska rejält (alla sågar ju den) och jag bara väntade på att få skrika ut min långtgående skepticism åt Steven Spielbergs (Schindler’s List, E.T, Indiana Jones, Hajen) senaste 20 år som regissör, för han har i ärlighetens namn inte levt upp till ryktet om att vara en av tidernas största och bästa aktiva regissörer på senare tid. Har inte gillat något han gjort sedan Jurassic Park mer än lagom, men folk tar alltid med honom i diskussionen om de skickligaste filmskaparna och i ärlighetens namn är han mer en blockbusterräv än en kvalitetsregissör. Detta ville jag få sagt genom att se War Horse, men jag blev snabbt ”positivt besviken”.

Det första jag faller pladask för är de overkligt vackra vyerna filmens foto ger mig. De fantastiska landskapen, sekelskiftesstugorna och deras gårdar. Och stridsscenerna i panorama med alla hundratals människor som spelar små prickar i den stora tavlan av celluloid. Filmens foto har ett sånt gastkramande djup att det kan vara den största fotoerektionen jag fått sedan jag såg Barry Lyndon första gången. Och det värmande valet att göra en film där en häst spelar huvudrollen – alltså ett riktigt, levande djur och inget jävla datoranimerat skit.

Filmens handling är enkel, nästan Disney-enkel och skådespelet är ganska tydligt, men det är Spielberg-känslan och den passar lika bra att se om man är 8 år som om man är 80 år. Den är så klassiskt gammaldags i allt den gör, så storslagen. När jag ser den känns det som att filmen borde ha varit bland de dyraste filmerna som spelats in den senaste tiden, men Spielberg ”lilla” film The Terminal var dyrare och sista Harry Potter som var bra mycket mindre kostade tre gånger så mycket, exempelvis.

Filmmixern lärde mig att den endast innehåller tre CGI-ögonblick vilket också känns otroligt men även så vackert, och Spielberg motbevisar mig mina fördomar mot honom. Det här är ingen flopp – det är en praktfilm av Spielberg som iklätt sig kostymen av mästaren John Ford! Filmens är som en blandning av hans The Searchers och Spielbergs genomarbetade Band of Brothers, fast i första världskrigsmiljö och för alla åldrar.

En storfilm av den riktigt gamla hollywoodskolan och jag suckar av förtjusning!