Apocalypse Now (1979)

Genre: Drama, Krigsskildring
Produktionsland: USA
Svensk titel: Apocalypse
Manus: John Milius, Francis Ford Coppola, Michael Herr (baserad på en roman av Joseph Conrad)
Regi: Francis Ford Coppola
Längd: 153 min
Budget: 31 500 000 dollar
Skådespelare: Martin Sheen, Marlon Brando, Frederic Forrest, Sam Bottoms, Laurence Fishburne, Robert Duvall, Dennis Hopper, Scott Glenn, Harrison Ford, G D Spradlin, Albert Hall

Saigon under det pågående Vietnamkriget. På ett hotellrum i staden befinner sig den unge kapten Willard. Han är närmast medvetslös efter en spritdränkt natt, när två amerikanska soldater knackar på dörren. De medför ett extremt hemligt budskap. Willard hämtas till den amerikanska arméns högkvarter i staden, där han av en general får i uppdrag att bege sig uppför floden till gränsen mellan Vietnam och Kambodja. Här härskar sedan en tid en galen amerikansk överste vid namn Kurtz. Willard måste till varje pris döda denne Kurtz.

Detta cirka femte återseende av Apocalypse Now (givetvis inte reduxversionen) stärker ytterligare filmens förmåga att ge något mer för varje tillfälle. Svenskar har sina fettsvettstänkande thailandsresor och introverta ensamtrippar i backpackerleden att göra någon gång var eller varannat år, men många av oss skulle nog ha stor nytta även av traditionen att trycka på ”play” för en båttur i skuggan av vietnamkriget med kapten Willard (Martin Sheen) i hans väg mot överste Kurtz (Marlon Brando). Även om Joseph Conrads klassiska kortroman Mörkrets Hjärta (Heart of Darkness, 1899) och Orson Welles radiopjäs med samma namn (1939) har sina egna fördelar, tycker jag att Francis Ford Coppolas (The Godfather I-III, The Conversation) tolkning har det som lyfter den över jämförbara poängteringar.

Magin i att låta filmen bygga upp oerhörd förväntan inför mannen, myten, legenden Kurtz och sedan casta mannen, myten, legenden Marlon Brando är… briljant. Finns det någon i dagens filmklimat som skulle kunna axla samma förväntan och tyngd som Brando gjorde i Apocalypse Now? Daniel Day-Lewis är inte alls där, men han skulle verkligen försöka. Det krävs en personlighet och ett bagage som får Jared Letos dildoskämt och busringningar mellan inspelningen av sommarens Suicide Squad (2016) att motsvara ett dagisbesök från en ABF-utbildad clownpraktikant.

Den här gången tänkte jag oerhört mycket på Kurtz övertygelse om naturen och existensen. Hur han vänt mörka hot som ondska, lidande, skräck och död till ett slags svar på naturens urkraft. Hur han hittat svaret på varför människan begår dom oerhörda övergrepp på varandra som vi gör. Med influenser från gammal buddhistisk filosofi, verkar allt mörker omvärderas som vägen till förening med alltet. Jag tror jag förstår desto mer av Kurtz insikt och hur han genom den insikten får andra övertygade om sin länk till den stora gudakraften. Och hur den nås. Hur Willard närmar sig Kurtz harmonier för att närma sig honom kroppsligen, likt hur Kurtz närmar sig alltets harmonier för att lyckas förkroppsliga alltet – eller?

Det kan verka som en destruktiv kraft, men själva hemligheten Kurtz tror sig ha sett, är förmodligen hur människans närmande vid död misstolkas och hur den ska tydas för att människan – han själv, ska nå vägen till den fullständiga urkraften. När filmen når sin avslutning blinkar min tes tillbaka mot mig, i formen av en sammansmältning mellan människa och en uråldrig gud, flera gånger än en. Enheten skymtas i förloppen mellan flera. Svaren finns i cyklernas rytm. I den eviga ritualen. Naturen har sin gång, mörk eller ej. The horror… The horror…

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
1 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
3 – Action
4 – Prat

Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
47/50 – Totalt

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)

Genre: Skräck, Slasher, Äventyr, Fantasy
Produktionsland: USA
Manus: Wes Craven, Bruce Wagner, Frank Darabont, Chuck Russell
Regi: Chuck Russell
Längd: 96 min
Skådespelare: Laurence Fishburne, Patricia Arquette, John Saxon, Craig Wasson, Heather Langenkamp, Robert Englund, Rodney Eastman, Priscilla Pointer, Jennifer Rubin, Ken Sagoes, Bradley Gregg, Ira Heiden, Penelope Sudrow

Den tredje filmen i Terror på Elm Street-serien visade sig bli en av de mest populära uppföljarna. Heather Langenkamp och John Saxon återvände till sina roller från den första filmen och för regin stod Chuck Russell, som tillsammans med bland andra Wes Craven (första filmens regissör och författare) och Frank Darabont (som senare skulle regissera The Shawshank Redemption och The Green Mile) även var involverad i manusprocessen. Rent handlingsmässigt var denna film mycket mer av en uppföljare till den första filmen än vad dess föregångare var.

En grupp ungdomar är intagna på Westin Hills psykiatriska avdelning för vad läkarna tror är upprepade självmordsförsök, men i själva verket är det den övernaturlige seriemördaren Freddy Krueger som försöker döda dem i deras mardrömmar. Nancy Thompson, en av Freddys tidigare motståndare, är numera läkare och börjar arbeta på sjukhuset för att kunna hjälpa ungdomarna att ta sig igenom vad hon själv upplevde flera år tidigare. Tillsammans med Kristen, en flicka som har den ovanliga förmågan att dra in andra personer i sina drömmar, lyckas Nancy och ungdomarna samarbeta för att besegra Freddy, men priset blir högt.

Jag förstår varför Terror på Elm Street 3 är en av de mest omtyckta filmerna i serien, även om jag ibland kan tycka att den är en liten smula överskattad. Manuset är välskrivet, skräck och humor blandas med en perfekt balans och den är i ärlighetens namn mycket bättre som uppföljare till ettan än vad tvåan var. Dödsscenerna når enligt mitt tycke seriens kreativa topp i den här filmen, och den innehåller bland annat mitt favoritmord i hela serien.

Freddy Krueger börjar så smått att bli humoristisk här, men eftersom han fortfarande är långt ifrån den nästan parodiaktiga skojaren som han blev i senare uppföljare får Robert Englund leka med både den läskiga och den roliga biten, och han gör ett toppenjobb med båda.

Heather Langenkamp och John Saxon känns båda mer naturliga och bekväma i sina roller än vad de gjorde i den första filmen, och nykomlingarna gör också mycket kompetenta insatser. Bland dessa nykomlingar ser vi bland andra Patricia Arquette och Laurence Fishburne. Jag har egentligen inget negativt att säga om filmen, utom möjligtvis att den innehåller en scen som känns som tagen ur en Disneyfilm, vilket inte är något fel i sig men som skär sig ganska rejält mot resten av filmens ton.

Visste du att:

• En av Freddy Kruegers mest kända repliker: ”Welcome to Prime Time, bitch!” kommer från den här filmen.
• Detta var Patricia Arquettes första film. Hennes karaktär, Kristen Parker, är även med i den fjärde Terror på Elm Street-filmen, men spelas då av Tuesday Knight.
• Den ormliknande formen som Freddy Krueger vid ett tillfälle antar ansågs vara alldeles för lik en penis och målades därför mörkgrön istället för hudfärgad för att dölja det faktumet.

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: För två år sedan skrev även jag om tredje filmen med Freddy Krueger. Det här är ingen av mina personliga favoriter, så mycket kan jag säga. Trots det känner jag att jag borde ge den en ny chans snart för att se om jag kan omvärdera filmens mer äventyrliga innehåll något, då jag köpte efterföljarna aningen bättre med denna avklarad. Här är i vilket fall min recension.

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)

Genre: Skräck
Regi: Chuck Russell
Manus: Wes Craven, Bruce Wagner, Frank Darabont, Chuck Russell
Längd: 96 min
Skådespelare: Laurence Fishburne, Patricia Arquette, John Saxon, Craig Wasson, Heather Langenkamp, Robert Englund, Rodney Eastman, Priscilla Pointer, Jennifer Rubin, Ken Sagoes

Några ungdomar är intagna för vård. I deras drömmar figurerar Freddy. En läkare och en psykolog försöker med gruppterapi rädda dem.

Efter att ha schockats över charmen i den första uppföljaren till Terror på Elm Street, så var det 2008 dags för mig att för första gången se den tredje delen, där Wes Craven (The Last House on the Left, A Nightmare on Elm Street, Scream) återvände för att skriva manuset. 3:an brukar också nämnas som den enda bra Elm Street-filmen efter originalet.

Manuset är inte enbart Wes Cravens skapelse, utan en blandning av så mycket som fyra olika manusförfattares visioner. En av dem är ingen mindre än en ung Frank Darabont (Shawshank Redemption, The Green Mile, The Majestic, The Mist) – mannen som haft en minst sagt lyckad karriär som regissör till några av Stephen Kings mindre skräckfokuserade berättelser.

Wes Cravens manus skrevs delvis om av Darabont och Chuck Russel, som sedan fick regirollen för filmen. Cravens första önskan var att göra en film som handlade om hur en Elm Street-film spelades in och hur filmteamet plötsligt blev terroriserade av Freddy Krueger som tagit sig in i deras verklighet genom deras drömmar. Ett minst sagt intressant skräckfilmsupplägg vilket är Cravens största styrka.

Idén blev dock av i Wes Cravens återkomst och avsked till Elm Street-franchisen, nämligen Wes Craven’s New Nightmare (1994).

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors blev dock lite av en besvikelse, då filmen självklart inte är ett dugg läskig utan bara fånigt rolig och fullproppad med effekter. Varenda litet bus som Freddy Krueger hittar på ska fyllas med flashiga effekter som säkert fick ungdomar på 80-talet att höja på ögonbrynen, men idag blir det bara leksakssoppa av alltihop.

Ungarna i filmen – inga mindre än bland andra Patricia Arquette (Medium, True Romance, Lost Highway) och Laurence Fishburne (Matrix-trilogin, Apocalypse Now), är dock roliga med sina nördiga stereotyper och lockar till ett och annat skratt, men Elm Street 3 är inte lika bra som sina föregångare utan påminner mig mer om dess slappa uppföljare.

Kul dock att Heather Langenkamp och John Saxon repriserar sina roller från första filmen här! Det både breddar Elm Street-universumet gynnande och får mig att tänka tillbaka på det jag gillade från originalet.

Allt som allt är tredje Nightmare on Elm Street-filmen trots allt mysig som kvantitativt halloween-tidsfördriv och som det rekommenderar jag den. Inte fy skam det heller.

 Mysskräckis från 80-talet med nostalgisk känsla och kända ansikten i tidiga roller, tillsammans med Freddy Krueger i lektagen.
 Inte det minsta läskig vilket kan vara ett minus i en rysare. Dessutom alldeles för mycket fokus på flashiga effekter endast för tillfälliga, ögonbrynhöjande reaktioner – som för min del aldrig kommer.

 

Efterord: Här hittar du även min recension på föregångaren A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985).