Casino (1995)

Denna recension av Casino (1995) sponsras av online casino-tjänsten JackpotCity, så jag rekommenderar att du spanar in deras fina spelerbjudanden genom att följa länken!

Genre: Gangsterdrama, Relationsdrama
Regi: Martin Scorsese
Manus: Nicholas Pileggi, Martin Scorsese
Längd: 178 min
Skådespelare: Sharon Stone, Robert De Niro, Joe Pesci, James Woods, Kevin Pollak, Don Rickles, Alan King, Frank Vincent

Las Vegas 1973. En stad fylld av glitter och drömmar. Det är scenen för miljonärer, politiker och glamorösa showgirls. Där bor spelare, lånehajar och hallickar – och det är maffians paradis. Sam ”Ace” Rothstein är mannen som i denna färgsprakande smältdegel hänsyslöst driver sitt casino.

Martin Scorseses Casino står för många saker. Dels är det en film som onödigt många gånger jämförts med Scorseses tidigare gangsterfilm, Goodfellas (1990).

Det är också Scorseses senaste (och sista?) samarbete med skådespelaren och parhästen Robert De Niro (Mean Streets, Taxi Driver, Raging Bull, King of Comedy, Once Upon a time in America, Cape Fear) i en av rollerna, från den övergångsfas då De Niro tenderade att trappa ner engagemanget för sina filmroller och nöjde sig med att vara ”bara stabil”.

Framför allt är det filmfotografen Robert Richardsons (Talk Radio, Wall Street, Natural Born Killers, Kill Bill Vol. 1 & 2, Inglourious Basterds) första samarbete med Scorsese efter att ha förgyllt Oliver Stones filmlook hela karriären dess för innan.

Efter Casino har Richardson fortsatt att vara både Scorseses och Quentin Tarantinos ”go-to-guy” när det gäller kameraansvaret och det är inte svårt att förstå varför med hans underbara visuella meriter. Richardson har dessutom själv sagt att han tackat nej till Oliver Stone de senaste åren eftersom han behöver arbeta med regissörer som brinner för att utmana filmmediet (så som Stone gjorde under första tredjedelen av sin karriär).

Min första reaktion efter att ha återupplevt Casino på blu-ray är att en Martin Scorsese-film förmodligen aldrig har sett bättre ut kamerateknikmässigt! Han tar goodfellas-bildberättandet ytterligare ett steg framåt och skildrar Las Vegas precis som den snurrande nöjespark det är. Först ger grafiker-legenden Saul Bass och hans fru Elaine Bass en av de bästa förtextsekvenserna genom tiderna med himmelska neonmönsterbilder som för ovanlighetens skull inte är animerade (det sista arbetet innan Saul Bass avled).

Därefter brakar en av de tätaste och mest imponerande ”efter-öpnnings-scenerna” någonsin loss inne i casino-miljö. Kameran glider omkring som av berusning i casinomiljöerna, med ljuvligt användande av Robert De Niros och beroendeframkallande Joe Pescis (Raging Bull, JFK, Goodfellas) berättarröster i harmoni med bildsvepningarna.

Bildarbetet håller sådan hejdlös kvalitet att det är som om Terrence Malick (Days of Heaven, The Thin Red Line, The Tree of Life) har fått smak för pengar och euforiskt glider in med sitt filmteam i de väldiga vegas-komplexen.  Casino-chips staplas, tärningar flyger och pengakåteriets berusning är total.

Även om skaran som gillar Goodfellas är betydligt större så tillhör jag en av dem som föredrar Casino framför Scorseses mer kända gangsterskildring. Handlingen är enligt mig mer fascinerande trots att det verkligen inte är varken första eller sista gången vi sett hur maffiafamiljers organiserande ställs mot den biologiska familjens organiserande.

Det är ändå något eget med att se den avskalade, ensamma och smått banalt enkelspåriga relationen mellan De Niros kontrollmaniska karaktär och Sharon Stones (Total Recall, Basic Instinct, Beautiful Joe) ”gamblande” partykaraktär.

Sharon Stones energi suger musten ur varje scen hon är med i och att jämföra det första, oskyldiga ögonblicket hon dyker upp med den hon senare i filmen visar sig som är fint prov på karaktärsarbete. Hon är egentligen filmens mest sevärda skådespelarkort trots att De Niro och Joe Pesci levererar jättebra även i deras roller.

Stone är en skådespelerska som det både har sagt det ena och det andra om men ser man Casino så ser man henne på toppen av hennes förmåga och de statyetter hon nominerades för var inte av överskattning.

Sedan tycker jag att De Niros karaktär – Sam Rothstein, är en väldigt spännande personlighet då hans största kvalitet – besattheten vid att ha kontroll över sin situation, också visar sig som hans livs stora akilleshäl. Just dubbelsidigheten kring detta fascinerar mig och det är verkligen omvälvande ögonblick de gånger då Rothstein visar små, små drag av naivitet och tilltro i sina ageranden, eller ännu mer – brist på ageranden.

I många skådisars händer hade Rothstein-karaktären blivit grå och livlös rakt igenom, men De Niro vet hur han ska utnyttja vissa situationer för att visa komplexiteten hos Sam. Joe Pescis hjärnsläppsbenägna roll blir i denna triangel den minst intressanta att utforska närmare, men att påstå att han hamnar i skymundan är att vara helt fel ute då han trots allt allt som oftast stjäl showen genom resolut, explosiv personlighet.

En person som inte ska glömmas bort att hyllas i Casino är underskattade och alltid högpresterande James Woods (Videodrome, Once Upon a Time in America, The Virgin Suicides), som dyker upp i en klockrent autentisk roll som missbrukande och manipulerande hallick.

Casinos soundtrack är i sin tur också en triumf som bör lyftas fram nästan lika mycket som filmens visualitet, då filmen pepprar på med den ena klassikern efter den andra och varje gång reagerar jag som att Scorsese är helt rätt ute – trots klassikerstämpeln, och ofta med en underfundighet som får mig att le extra brett. Detsamma gäller berättarröstanvändandet, vilket alla som har slutet i färskt minne nog kan stryka under på. Lekfullt och effektivt.

Trots alla kvaliteter med filmen kan den inte upprätthålla ett genomgående engagemang hos mig då den ganska konstant tragiska stämningen i ett otroligt jämnt tempo under hela tre timmar blir ganska uttröttande. Filmen lider ironiskt nog av en brist på toppar och dalar och den kunde också ha mått bra av ett tjugotal färre minuter.

Casino är inte en av Martin Scorseses toppfilmer, men för nästan vilken annan regissör som helst hade det varit ”magnum opus”-varning. Det är också värt att nämna hur filmen – trots brist på originalitet, skildrar Las Vegas på ett i flera meningar avslöjande sätt som sällan gjorts så gediget varken förr eller senare genom filmhistorien.

Batman Forever (1995)

Genre: Action
Regi: Joel Schumacher
Manus: Lee Batchler, Janet Scott Batchler, Akiva Goldsman
Längd: 121 min
Skådespelare: Val Kilmer, Tommy Lee Jones, Jim Carrey, Nicole Kidman, Chris O’Donnell, Michael Gough, Pat Hingle, Drew Barrymore, Debi Mazar, Elizabeth Sanders

Den mörke riddaren från Gotham City möter en dödlig duo: The Riddler och Two-Face. Deras allians kan mycket väl betyda slutet för Gotham City och Batman. Riddler har nämligen en plan för hur han skall få den irriterande fladdermusen ur vägen: Avslöja hans identitet.

Samtidigt mördas circusakrobaten Dick Grayson’s familj av Two-Face. Miljardären Bruce Wayne tar pojken under sina vingar utan att egentligen veta vad han har gett sig in på och snart har Gotham inte en, utan två beskyddare.

År 1995 hade Tim Burton lämnat Batman-franchisen efter två lyckade filmer, även om han hängde kvar som producent.

Näste man att ta över registolen blev Joel Schumacher. Han hade kanske gjort mest avtryck genom spännande mainstreamfilmer med stundtals mörka inslag, som The Lost Boys (1987), Falling Down (1991) och The Client (1994).

Från den sistnämnda värvade han det växande stjärnnamnet Tommy Lee Jones. Jones fick äran att axla rollen som den ikoniske Batman-antagonisten Harvey ”Two-Face” Dent, när den tidigare innehavaren från Tim Burtons filmen – Billy Dee Williams, var uträknad.

För att – vad jag gissar, inte krympa omfattningen gentemot föregångaren Batman Returns (1992) så fick Two-Face dela utrymme tillsammans med den minst lika klassiska skurken Edward ”Riddler” Nygma (Gåtan).

I rollen som honom tillsattes det heta humorgeniet Jim Carrey, som hade tagit världen med storm året innan i och med Ace Ventura (1994), Dumb & Dumber (1994) och The Mask (1994).

Box Office-satsningen var därigenom i rullning, rejält.

På något sätt får jag känslan av att Batman Forever går mer åt hållet att fungera som en otecknad version av följetongen Batman – The Animated Series (1992-1995), som hade gjort stor framgång på televisionen mellan denna och Batman Returns.

Batman Forever har samma familjevänliga känsla och riktar sig mer till den yngre publiken än vad Burtons filmer gjorde, helt enligt produktionsbolagets önskemål som tyckte att Batman Returns missade den yngre målgruppen på grund av de mörkare ingredienserna.

I och med att många barn hade fått upp ögonen för karaktären Batman så var det också på tiden att ge dem större inflytande på biofilmerna. Karaktärerna ser i Schumachers filmversioner ut som leksaksfigurer redan i ursprungsstadiet. För mig och de flesta andra ligger dock Batmans kärna i den mörka karaktäriseringen och i och med att denna film plockar bort den försvinner större delen av mitt verkliga engagemang.

Nog för att det fanns där hos mig när filmen kom dock. Då var jag sju år gammal och SNES-tv-spelet Batman Forever var ett av mina favoritspel, då man både kunde genomgå banor som Batman och/eller Robin och spela med eller mot varandra i engångsdueller där alla möjliga karaktärer gick att välja.

Vad jag minns gick det dock inte att spara och fortsätta senare ifall man hade kommit en bra bit in i ”levelpelet”, vilket gjorde att jag och mina kompisar aldrig hade tålamod att varva det. För övrigt måste jag säga att det hade betydligt mörkare känsla än filmen vilket är en komplimang särskilt så här på äldre dagar.

Joel Schumacher sätter en ny prägel även på miljön – det som Tim Burton nog lyckades allra bäst med i sina filmer. Schumacher tar med sig Burtons gothiska metropolis-stil till sitt Gotham, men renoverar det till något slags ”Gotham Vegas” där färgpaletten blir betydligt mer skrikande och barnanpassad.

Staden är fortfarande snygg dock. Jag gillade den mer svarta, skuggiga atmosfären som det tidigare – och speciellt andra filmen, bjöd på, men Schumacher får Gotham att kännas betydligt större och pampigare. Högre byggnader och på tal om Las Vegas så har Gotham fått sig en egen kopia av frihetsgudinnan dessutom.

Givetvis används den för att spexa till filmens inledande actionscen, för där Burton valde att börja sina filmer med karaktärsberättande så börjar Schumacher med en mer eller mindre rafflande actionscen – allt enligt produktionsbolagets nya marknadsföring av Batman-fenomenet. Jag ser ett spektakulärt bankrån dirigerat av Two-Face som dyker upp utan någon som helst bakgrundshistoria.

Tommy Lee Jones spelar honom ondskefullt galen med en så pass stor glimt i ögat att han mest blir en ”Joker a’la Jack Nicholson, vol.2”. Färgglad som få i skrikig lila och med ett brett leende – åtminstone på sina ena halva. Det slår mig hur töntig bankrånskuppen är och jag börjar drömma mig bort till den extremt mycket bättre bankrånsscenen i Michael Manns Heat (1995) – en film som kom samma år, eller varför inte inledningsrånet i The Dark Knight (2008), som i sin tur är inspirerad av Heat.

Det komiska är då att när Batman – denne räddare i nöden, gör entré så har den tidigare batman-skådespelaren Michael Keaton bytts ut mot den yngre talangen Val Kilmer (Top Gun, Alexander, Felon). Han var just en av de ledande rånarna som imponerade i Heat. Som Bruce Wayne gör han ett stabilt jobb och jag gillar honom faktiskt mer än Michael Keaton, även om Kilmer mest får spela på Keatons karaktäriserande som socialt blyg och oskicklig all over again.

Schumachers action är betydligt fräsigare än det stillastående actionscenerna i Burtons filmer, men mycket mer än pampig action tillför han inte i positiv bemärkelse till Batman-universumet. Eller jo, jag tycker faktiskt att den nya ”batmobilen” och speciellt den senare Batman-dräkten är betydigt snyggare och fräschare än den ganska töntiga dykardräkten som Keaton använde.

Denna är betydligt mer rejäl, riddaraktig, vass och hotfull. Att den sedan blänker av satan gör ju kanske inte Batmans entréer så diskreta direkt. Komiskt också är att det är Bruce Waynes butler, Alfred, som har ”tagit sig friheten” att uppdatera Batman-dräkten så pass. Han har alltså suttit i Batman-grottan och designat, sytt och donat fram den!?! Vilken komisk syn – och allt för att sälja mer leksaker… men Alfred är kung.

Extra trevligt är att Alfred får lite mer utrymme i Batman Forever. Han är ju suveränt sympatiskt spelad av Michael Gough (en rad Hammer-filmer, Out of Africa, Sleepy Hollow) i samtliga av dessa fyra, tidigare batman-filmer och förtjänar beröm, även om karaktären mest används som lättsam comic relief och inte lika realistiskt som i Michael Caines senare skepnad. Dock är han ju den klassiska Alfred personifierad för mig.

Den stora bomben i Batman Forever är dock att karaktären Dick Grayson – mer känd som ”Robin”, gör entré. Med risk för komiska, homoerotiska vibbar och för mycket jämförelse med batman-tv-serien från 60-talet så har han varit frånvarande, men för att locka en yngre publik är Robin en perfekt karaktär. Detta var ju den exakta anledningen till att han skapades även i serietidningarna – för att locka de yngre läsarna.

Chris O’Donnell (Scent of a Woman, The Three Musketeers) spelar Dick Grayson/Robin och gör det faktiskt bra, även om jag tröttnar på klichéerna att låta honom vara en rebellisk tonåring som vill leva det farliga livet. När han är med Batman riskerar alltid Batman-karaktären att försvagas då allt det mörka som byggts upp plötsligt försvinner när han ska samarbeta med en pojkspoling som stundtals är mer klämtjäck än Spindelmannen.

Uttrycket ”den dynamiska duon” uppkom i och med samarbetet mellan ”Läderlappen” och Robin, men i en modern, otecknad film krävs det gediget manusarbete för att få karaktärerna att funka tillsammans och det är inget som denna films tre (!) manusförfattare har lagt krutet på nämnvärt.

Helt förklarligt dock, då jag i så fall kräver något så drastiskt som varianten Frank Miller körde i seriealbumet The Dark Knight Returns. Där var Robin en 13-årig tjej som klädde ut sig och bekämpade brott eftersom hon inspirerades av Batman. En relation mellan en mörk playboy-karaktär som Bruce Wayne och en liten tjej som har en naiv tro på att bekämpa brott väcker väldigt intressant förslag på intriger och det skulle om inte vara en väg att gå inför nästa Batman-reboot, typ 2016 eller så.

Robin i Batman Forever gör heller egentligen ingen nytta utan får mest springa efter Batman. Burt Ward gjorde i alla fall grovjobbet åt Adam Wests Batman i tv-serien och några Burt Ward-höjder kommer O’Donnell inte upp i, haha. Det Robin dock tillför är ovanligt snygga, välkoerograferade fightscener som batman-serien inte har skämt bort tittarna med och Chris O’Donnell lyckas även charma med det lättsamma materialet. Bäst är dock presentationen av karaktären på cirkusen, då hans familj dödas vilket ger lite melankolisk grund att bygga karaktären kring. Extra snyggt är att Robins klassiska originaldräkt används på cirkusen, vilket ger pluspoäng.

Sedan har vi återigen kvinnoskildringen (som har blivit en slags oförutsedd följetong genom mina batman-recensioner). Nicole Kidman (Eyes Wide Shut, Moulin Rouge, Rabbit Hole) spelar Dr. Chase Meridian. En blond, elegant och förförisk kriminalpsykiatriker som direkt får en ”crush” på både Batman och Bruce Wayne. Hon har en besatthet vid Batmans psykiska problem och har sexuella fantasier om honom. Utseendemässigt är hon tydligt inspirerad av den tecknade karaktären ”Jessica Rabbit”.

Karaktärsmässigt är hon inget mer än en sexifierad prinsessa som måste räddas av Batman men förklädd till tuff brud genom ett intressant jobb. Tråkigt värre och mest besviken är jag att begåvade Nicole Kidman tagit den här rollen. Dock lyckas hon vara extremt, extremt snygg.

Drew Barrymore (E.T, Wedding Singer, Donnie Darko) har dessutom en liten roll som den pinuppiga karaktären ”Sugar” i Two-Faces musaduo Sugar and Spice. Mer än så behöver inte sägas om henne.

Filmens lilla dragplåster är ändå Jim Carrey. Missförstå mig rätt – han är inte i närheten av lika intressant eller rolig som i de samtida filmer där han får stå i en mer central roll, men han gör det han ska och tillför en hel del spontanitet och extremt överspel. Det är Jim Carrey i ett nötskal och han är alltid sevärd för det, trots att han inte får göra så mycket mer än att återspela på Ace Ventura och The Mask i en och samma person.

Riddler är ju en intressant antagonist i serietidningarna och visst skulle jag önska att han användes med större seriositet än så här, men i en leksaksfilm får jag köpa att han försöker bygga en apparat som ”piratkopierar” människors inre tankar genom någon märklig 3D-strålning från gamla tv-apparater. Löjligt men kreativt.

Jim Carrey tar ändå frispelet till en ny nivå och fasad, efter alla excentriska batman-skurkar i de tidigare filmerna och för det förtjänar han någon slags eloge. Dessutom är Jim Carrey och Tommy Lee Jones en av de mest udda duetterna att spela antagonister i en film och de gör det till den underhållning de blivit beordrade att göra det till.

Med så många personliga motivationer finns det inte så mycket plats för fördjupning när det mest ska vara en actionfilm och faktumet att den riktar sig till yngre själar gör att den blir rejält odramatisk på ett intelligentare plan.

Det läggs inte ner så mycket tid på att verkligen lära känna filmens karaktärer med tanke på att filmen spelar samtidigt med både Bruce Waynes berättarlinje, Batmans berättarlinje, Dick Graysons/Robins berättarlinje, Meridians berättarlinje samt Riddlers berättarlinje och Harvey Two-Faces berättarlinje så är det inte överraskande i en hollywoodfilm.

Nu har jag ju mest tagit upp ytligheter, vilket är talande för hela filmen då den inte bjuder på särskilt mycket djup alls. Skaparna har förutsättningarna men skiter i dom då de underskattar publiken – till skillnad från Christopher Nolan.

Batman Forever ligger någonstans mitt emellan Tim Burtons mörka värld och Batman & Robin:s spexande larvvärld. Den lyfter sig inte över det ordinära, bagatellartade och är inget mer än en popcorn-film som ska locka till billig spänning och ett tillfälligt leende.

En intressant detalj dock; fällan där Batman måste välja mellan två av sina närmaste i denna film för intressanta hintar till den snarlika som inträffar i Christopher Nolans The Dark Knight – och båda med Two-Face på ett eller annat sätt inblandad.

Och filmens Psycho-influerade avslutning (”I’m batman!”) är ett av mina favoritögonblick av samtliga batman-skildringar.

Joel Schumachers första bidrag till Batman-franshisen är väldigt mycket krimskrams för yngre och även om den är kul för stunden så vill jag ju ha mer än så här med skurkar som Riddler och Two-Face i huvudrollerna. Samtidigt är det en mysig avslappningsfilm att slå på när man inte orkar lägga ner någon tanke i det man ser och det är nog precis vad skaparna ville, näst efter att sälja biobiljetter och actionfigurer i multum.

Dock visste inte publiken 1995 att det två år senare skulle dyka upp betydligt större frågetecken kring den allt mer pengakåta Batman-filmserien…

 Val Kilmer som Bruce Wayne intresserar i alla fall mig. Alfred får aningens mer utrymme. Actionmässigt och uniformmässigt en förbättring jämfört med tidigare filmer.
 Töntigt, leksaksplojigt, billigt skildrade karaktärer och för mycket kockar i en lite för färgglad soppa. Batman tar steget över till en mer kommersiell värld och plötsligt saknar jag Tim Burton väldigt mycket.