Genre: Thriller, Mysterium
Produktionsland: USA
Manus: Christopher Nolan (efter en novell av Jonathan Nolan)
Regi: Christopher Nolan
Längd: 113 min
Skådespelare: Guy Pearce, Joe Pantoliano, Stephen Tobolowsky, Carrie-Anne Moss, Mark Boone Junior, Russ Fega, Jorja Fox, Callum Keith Rennie, Harriet Sansom Harris, Thomas Lennon, Kimberly Campbell, Marianne Muellerleile, Larry Holden
Some memories are best forgotten
Leonard Shelby är en man plågad av en mycket sällsynt form av minnesåkomma; han har defekt korttidsminne, vilket får honom att glömma allt som händer inom fem minuter. Därför för han konstant anteckningar och tar bilder med Polaroid-kamera. När filmen börjar förstår vi snart att Leonard är mitt uppe i jakten på den man som våldtog och mördade hans fru.
Christopher (och som ett bihang även Jonathan) Nolans genombrott, som i dagens ljus framstår som att den befinner sig i skymundan av Nolans mer framarbetat blockbustervänliga filmer (Inception, The Dark Knight, Interstellar). Många älskar denna rafflande, baklängesberättade film om en man som lider av ett märklig minnessyndrom. Jag personligen har inte fått den att klicka med mig själv, även om den givetvis är klart bra och med en mycket intressant manusdramaturgi.
”I have to believe in a world outside my own mind. I have to believe that my actions still have meaning, even if I can’t remember them. I have to believe that when my eyes are closed, the world’s still there. Do I believe the world’s still there? Is it still out there?… Yeah. We all need mirrors to remind ourselves who we are. I’m no different.”
Men där ljuger jag ändå, för den bristande kemin mellan mig och den här filmen ligger just i att jag aldrig känner att berättandet fångar mig på riktigt. Det blir aldrig så där intressant som det låter på pappret. Trots att den har stor ”se om”-potential rent tekniskt känner jag att den enda riktiga anledningen för mig att se om den är för att se om jag kanske kan tycka om den mer ”den här gången”.
Engagemanget hos mig väcks överraskande nog inte. Jag som älskar skarpa, kryptiska manus borde ju vara ”hooked”, men det blir för kallt och själlöst berättat för mig. För ytligt liksom. Jag engageras aldrig av kompetente Guy Pearces (Factory Girl, LA Confidential) huvudkaraktär. Jag önskar att han vore mindre behagligt modellsnygg och mer ful, för då hade filmen förmodligen köpt in mitt intresse tack vare mer yta. Jag distanseras ofta av obefogat snygga människor då utseendet blir en sköld för deras själ och det är ju den jag vill åt, inte potentiellt runkmaterial.
Men – en klart duglig film med intressepotential som lite går förlorad för mig. Filmen bygger på en novell av brorsan Jonathan Nolan, som känns som ett mycket mer idealiskt medium för att berättelsen – snarare än berättandet, ska bita på mig.
5 – Manus
3 – Skådespelare
3 – Stämning
2 – Foto
3 – Musik
———-
16 – Totalt
Absurd Cinema 