Etikettarkiv: Kurt Russell

The Hateful Eight (2015) eller: The name of the game here is patience

För drygt ett år sedan recenserade jag Quentin Tarantinos senaste westernextravaganza – kammarspelet The Hateful Eight, starkt inspirerad av westernrotade TV-serien The Virginian (1962-1971). En film väl värd att lyfta fram ytterligare en gång i sluttampen av mitt westerntema, med hjälp av några noteringar.  

Inbördeskriget är över och prisjägaren John “The Hangman” Ruth transporterar Daisy Domergue genom ett vintrigt Wyoming. Målet är den lilla staden Red Rock där Daisy ska ställas inför rätta. Längst med vägen plockar de upp två främlingar; Major Marquis Warren, tidigare soldat men nu ökänd prisjägare, och Chris Mannix, som utger sig för att vara Red Rocks nye sheriff. När en snöstorm sveper in över slätterna, bestämmer sig de fyra för att ta skydd på ett härbärge uppe i bergen. Väl där möts de inte av ägaren, utan av fyra okända ansikten. Stormen börjar vina över bergen, och de åtta resenärerna börjar inse att de kanske inte kommer att klara sig till Red Rock trots allt.

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


”The only time black folks are safe, is when white folks is disarmed. And this letter, had the desired effect of disarming white folks.”

Min originalrecension av The Hateful Eight från februari 2016, några veckor efter den sverigeexklusiva visningen i 70mm på Rigoletto i Stockholm, hittar du här.

Noteringar: 

  • Quentin Tarantino har inte balanserat en film så här perfekt och framför allt dinstinkt sedan debuten Reservoir Dogs (1992).
  • Säga vad du vill om övriga drygt 180 minuter, men det där korset i inledningen fångar en sån filmisk magi att det mer än något annat fastnat på min näthinna som filmens ögonblick.
  • The Hateful Eight och Death Proof (2007 – läs min kärleksförklaring här) är filmer för historien, inte för sin tid. Dom åldras som vin och även om den samlade reaktionen var hygglig när The Hateful Eight kom för drygt ett år sedan, kommer den historiska respekten bara växa med åren. Den gemensamma nämnaren förutom QT? Kurt Russell.
  • Min favoritkaraktär av den hatiska bunten? Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh).

Betyg:
4 – Atmosfär
4– Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt

The Hateful Eight (2015)

Hateful Eight posterGenre: Western, Kammarspel, Deckare, Mysterium
Produktionsland: USA
Manus: Quentin Tarantino
Regi: Quentin Tarantino
Längd: 187 min
Skådespelare: Samuel L Jackson, Kurt Russell, Jennifer Jason Leigh, Walton Goggins, Demian Bichir, Tim Roth, Michael Madsen, Bruce Dern, James Parks, Channing Tatum, Dana Gourrier, Zoë Bell, Lee Horsley, Gene Jones, Keith Jefferson, Craig Stark, Belinda Owino, Arnar Valur Halldórsson, Quentin Tarantino

Inbördeskriget är över, och prisjägaren John “The Hangman” Ruth transporterar Daisy Domergue genom ett vintrigt Wyoming. Målet är den lilla staden Red Rock där Daisy ska ställas inför rätta. Längst med vägen plockar de upp två främlingar; Major Marquis Warren, tidigare soldat men nu ökänd prisjägare, och Chris Mannix, som utger sig för att vara Red Rocks nye sheriff. När en snöstorm sveper in över slätterna, bestämmer sig de fyra för att ta skydd på ett härbärge uppe i bergen. Väl där möts de inte av ägaren, utan av fyra okända ansikten. Stormen börjar vina över bergen, och de åtta resenärerna börjar inse att de kanske inte kommer att klara sig till Red Rock trots allt.

The Hateful Eight 1

”Cuz when niggers are scared, that’s when white folks are safe.”

Dialogtungt, apokalyptiskt bildspråk, snötung granskog, isolerad miljö, Agatha Christie, Ennio Morricone, paranoia, hänsynslös lekfullhet och annat som jag njuter av. En pjäs så passande för filmmediet att jag sitter i en aura av rysningar under pjäsens… filmens cirka 3 timmar. Perfekt för dem som älskar välkomponerade manus med dialog och sadism.

Denna visning såg jag i den kompletta, längsta 70mm-roadshowversionen på Rigoletto i Stockholm, vilket innebar att jag fick hela inramningen med förpresentation, minidokumentärinslag om roadshow-spektakel, overture med musik av Ennio Morricone i början samt en intermission efter halva filmen. En av mina bästa bioupplevelser någonsin. Jag tänkte bege mig mot toaletten i pausen och sträcka på benen, men när den väl kom kände jag inget behov av det utan lät mig meditativt vänta på fortsättningen. Min favoritfilm av Quentin Tarantino är Death Proof (läs recensionen och läs om nachosen i filmen!), men den här filmen är inte långt ifrån alltså.

the-hateful-eight-domergue-screencap_1920.0

”The only time black folks are safe, is when white folks is disarmed.”

Det är QT:s förmodligen bästa manus hittills (ja, jag minns Pulp Fiction och Reservoir Dogs) och med klara paralleller till lika fantastiska The Thing (1982) och gamla fristående western-TV-serier som The Virginian, även om jag inte kan backa upp den sistnämnda av egna erfarenheter ännu, men Tarantino kan. Fantastisk täthet och komplext flyt. En film jag kan rysa av välbehag för och musiken är som ett lyxigt täcke över upplevelsen. Trots att han gjorde en officiell westernfilm redan direkt innan (alla hans filmer innehåller ju westernelementen då det är hans favoritgenre) i och med Django Unchained (läs recensionen här och varför inte läsa om all möjlig mat i Tarantinos filmer när du ändå håller på för sjutton), så är det här något helt annat och betydligt mer intressant för mina personliga preferenser.

Finns det någonting jag kan tycka skulle varit bättre? Nej, det hade riskerat att begära omöjligheter och stora förändringar som hade rört om det som redan är helgjutet och gjort det till något annat än vad intentionen är. Jag återkommer med en till recension där jag reflekterar kring kritik av filmen.

”Gentlemen, I know Americans aren’t apt to let a little thing like unconditional surrender get in the way of a good war…”

5 – Manus
3 – Skådespelare
5 – Stämning
5 – Foto
4 – Musik
———-
22 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half

Filmkonst #2: Quentin Tarantinos stunder av förtäring in ‘glourious close-ups!

Filmkonst-header3

Filmskaparen Quentin Tarantino (Reservoir Dogs, Pulp Fiction, Jackie Brown, Kill Bill Vol. 1 & 2, Death Proof, Inglourious Basterds och Django Unchained) har alltid haft en fäbless för att visuellt och dialogmässigt vilja ”gotta” sig i mat när han skriver och fotar sina filmer.

Det är ett av många filmiska grepp som Tarantino har och som gör hans filmer till njutning utöver det vanliga. Att därför kalla dessa detaljrika nedslag i mat för filmkonst är enligt mig helt riktigt.

Quentin-Tarantino-wallpaper-1366x768

Grantland har sammansatt en gedigen lista med de 20 bästa matögonblicken i Tarantinos filmografi och jag föreslår att alla gottar sig i denna lista för att få en form utav överblick för vad jag talar om. Jag rekommenderar också av den anledningen nästan ännu mer att kolla in den ”video essay” jag gett plats åt längst ner i mitt inlägg.

Eftersom jag inte är helt mätt och tillfredställd kommer jag dock servera en egen, mer specifik lista där jag filmgastronomiskt preciserar mig till… ”Tarantinos stunder av förtäring in glourious’ close-ups!”

Big Kahuna Burger och sprite i Pulp Fiction (1994)

”Hamburgers! The cornerstone of any nutritious breakfast.” Samuel L. Jackson eliminerar en snabbmatsmeny med största möjliga precision två sekunder närbild av en slät, ljummen och handpressad hamburgare får mig att vilja rusa till McDonalds och köpa det billigaste i hamburgarväg de har – givetvis med en halvdrucken pappmugg sprite med sugrör! That should hit the spot…

Nachos i Death Proof (2007)

Stuntman Mikes nachotallrikslafsande har för evigt lämnat ett djupt avtryck hos mig och jag kan inte äta nachotallrik utan att tänka på Death Proof, och inte heller se Death Proof utan att vilja äta nachotallrik. Närbilden hänger i mungipan på Kurt Russell och han agerar ut själva definitionen av vällusten i att mätta långvarig hunger med god mat!

Jag har skrivit mer uttömmande kring nachoscenen i Death Proof i ett tidigare inlägg och jag föreslår att du läser det om du är sugen på mer.

Strudel i Inglourious Basterds (2009)

Hans Landa (Christoph Waltz) tycker inte att man kan avnjuta strudel utan en rejäl klick ”créme de la créme” och hans förkärlek skiner igenom både när han raljerar kring måltiden som när han äter den. Smaskande på film har sällan varit så påtagligt och effektivt för en filmscens känsla och här börjar verkligen fotograffirman Tarantino/Richardson visualisera deras filmdelikatesser som om det vore reklam.

Tappad öl i Django Unchained (2012)

Det första ögonblicket av öl i Tarantinos western-explosion Django Unchained är verkligen erotik på högsta nivå. Lägg särskilt märke till ljudarbetet i varje moment och du kommer att sukta efter öl per automatik hela dagen efter det.

Och slutligen frestar jag med en ganska poetisk ”video essay” som visar på hur i princip samtliga inslag av mat kan tolkas i Quentin Tarantinos filmer från Inglourious Basterds och bakåt i tiden.

Smaklig måltid!

Filmspanartema ”Mat”: En tallrik Nacho Grande ”Death Proof” Style

Månadens filmspanartema är ”Mat” – något de flesta av oss föredrar att äta, men också något som förekommer i film på många olika sätt.

Det kan vara alltifrån Hannibal Lecters levernafsande och hjärnbufféer, Morgan Spurlocks McDonaldsöverdos i Supersize Me eller Kjell Bergqvists och Brad Pitts eviga mattuggande som pågått lika länge som deras karriärer.

Jag kommer dock direkt att tänka på en specifik filmscen. Bilder som har etsat sig fast i mitt huvud sedan jag såg filmen för över fem år sedan och som påverkar mig mer eller mindre flera gånger i veckan, hör och häpna.

Stuntman Mike: ”You know, a bar offers all kind of things other than alcohol.”
Pam: ”Hmm. Really? Like what?”
Stuntman Mike: ”Women, nacho grande platters, the fellowships of fascinating individuals like Warren here. Alcohol is just a lubricant for all the individual encounters that a bar offers.”

Varenda gång jag går in i en matbutik och passerar tex mex-hyllan, ser mexikanska pizzor på menyn i pizzerian eller andas in blotta värmen och atmosfären från en bar eller matkrog, då återkommer i mitt huvud de intima bilderna på hur Stuntman Mike – überbekvämt spelad av Kurt Russell, glufsar i sig den där smarriga, ostdrypande nacho grande plattern hämningslöst vid bardisken i Quentin Tarantinos kultrulle Death Proof (2007).

När jag då och då ser om Death Proof – eller bägge filmerna i Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez Grindhouse-double feature Planet Terror/Death Proof, då måste jag avnjuta filmerna med nachos och cheese dip. Det gäller även övriga filmer som osar 60/70-tal, Texas och b-film.

Varför har det blivit så här? Kanske är det så enkelt att jag blev jävligt frestad första gången jag såg filmen och det har helt enkelt satt sig på min näthinna och allra mest min ”smakhinna”. Stuntman Mike strålar av den där skitiga raggarbilskulturen som jag genom min uppväxt dropptankats med och aldrig någonsin – särskilt ju äldre jag blivit, kan värja mig mot.

Själva scenen i sig är också intressant. En gång återkom scenen i mitt huvud och jag började reflektera över den – vad den ”egentligen” försöker visa.






Min slutsats av vad manusförfattaren/regissören Quentin Tarantino vill skildra genom de ögonblick då Stuntman Mike ensamt äter på denna nachotallrik är till ytan just en ensam man som passerat sina bästa dagar. Han håller sig på sin kant i en krog fylld av unga, glada människor som dricker öl och har det trevligt. Stuntman Mike dricker inte – inte ikväll.

Han äter och det ser ut som om han inte gjort det på hela veckan. Han vänder sig om och spanar in det gäng unga kvinnor som sitter bakom honom. Om dom bara visste vad han tänkte på. Vilka planer han smider…

Undertexten av den här scenen är dock mycket enklare än så – och mycket mer symbolisk. Det var den slutsatsen som slog mig en dag.

Stuntman Mike är inte bara en ensam, äldre man. Han är ett rovdjur. En hungrig varg. Hans ätande symboliserar den hunger som han mycket snart ska mätta. I sitt huvud förbereder han fokuserat sin jakt. Han spanar in sitt byte.

Det står ”oskyldiga, ovetande kvinnor” på hans meny och utanför står en svart, dödssäker bil startklar för att, där ute i nattregnet, fälla hans fångst. Möter vi vargens blick tillräckligt länge anar vi till och med att han tittar på oss…

Vill du ha receptet på en likadan tallrik Nacho Grande som den Texas Chili Parlor serverade Stuntman Mike i filmen Death Proof så föreslår jag att du använder din kreativitet, men det skadar ju inte att snegla på ett eller annat stabilt verk.

Googlar du på just den nachotallrik som i förbifarten förekommer i Death Proof så kommer du häpnas över hur pass många runt om i världen som dreglat och suktat efter att få bjudas på något liknande!

Efter lite sökande att hitta en inspirationsvideo på youtube på hur man gör en klassisk, Texas-grundad Nacho Grande utan konstigheter och med mycket kärlek så hittade jag denna, som jag rekommenderar varmt. Smaklig upplevelse där hemma!

Gå nu in och läs vad de andra i bloggnätverket Filmspanarna har skrivit om för matupplevelser i film!

Bilder & Ord
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Filmmedia
Flmr
Fripps Filmrevyer
Har Du Inte Sett Den?
Jojjenito – om film
Mode + Film
The Velvet Café

I spåkulan: Django Unchained (2012) #2

Saker händer kring Quentin Tarantinos kommande spaghetti-western, Django Unchained (2012, premiär i januari 2013 i Sverige)! Django is off the chain efter premiären av filmens teaser – de första rörliga bilderna från filmen. But first things first…

Jag såg fram emot att se Kevin Costner (J.F.K, Dansa Med Vargar) spela en vidrig karaktär i Django Unchained, men han tvingades hoppa av efter schemakrock med andra produktioner. Kurt Russell (Escape From New York, The Thing) ersatte honom och besvikelse utbyttes mot glädje då jag älskade honom i Tarantinos grindhouse-slasher Death Proof och såg även fram emot honom i en (ännu mer) vidrig roll. Nu har även han tvingats hoppa av på grund av andra produktioner.

Dessutom var Jonah Hill (Superbad, Moneyball) på gång för en roll men tvingades tacka nej, varpå Sacha Baron Cohen (Ali G, Borat) ersatte, men nu har han också tvingats hoppa av tåget. Det vilar en mindre förbannelse över dessa roller med andra ord.

Cohen sörjer jag inte för alls, men Kurt Russell var ett bakslag, särskilt eftersom Tarantino nu bestämt sig för att skriva ut karaktären ur manuset och istället binda ihop honom med en annan, liknande karaktär istället.

I övrigt verkar filmproduktionen rulla på med framgång, av kommentarerna från teamet och skådespelarna att döma.

Nyligen oscarsvinnande fotografen Robert Richardson (Casino, Kill Bill, Hugo) uppger att resultatet ser fantastiskt ut och de har haft möjlighet och tur att få filma i väldigt spännande amerikanska miljöer. Materialet som visades på Cannes-festivalen orsakade jubel och lovord om underhållande scener, men också väldigt våldsamma scener – en klassisk Tarantinofilm alltså.

I och med premiären av filmens ”teaser trailer” kan även vi övriga nu – äntligen, få en försmak av vad vi har att vänta oss!

Jag minns när teasern till Inglourious Basterds kom 2009, att jag givetvis blev väldigt pepp på filmen men samtidigt väckte den mycket diskussion om vad det egentligen var för film vi skulle få se. Av just den teasern att döma skulle Inglourious Basterds vara en actionpackad krigsfilm om ett gäng hårda judesoldater, men slutresultatet visade sig vara mycket mer genreöverskridande än så.

Även med första teasern till Django Unchained känns filmen till största del som en rofylld, underhållande och ”kliniskt skitig” westernrulle som inte tar sig själv på allt för stort allvar, vilket nog endast är en bit av denna tårta. Chansen att locka tittare för underhållningen är ju betydligt lättare än att teasa filmen som en ”Slav vs Rasist”-skildring i det moderna Amerikas begynnelse.

Jag kan bara hålla med podcasten Movie Geeks United – Leonardo DiCaprio (Gilbert Grape, Titanic, The Aviator) ser verkligen ut att ha ”the time of his life” nu när han äntligen får spela en elak jävel och inte ännu en sympatisk huvudrollsprotagonist. Han skiner som aldrig förr! Christoph Waltz (stjärnan från Inglourious Basterds) visar också återigen lättsam bekvämlighet i hårda miljöer genom denna, lite annorlunda westernroll.

Den visuella känslan är dock ganska modern trots Tarantinos filmnostalgiska öga – åtminstone i teasern, men i den färdiga filmen gissar jag på mer Leone– och Peckinpah-ögonblick om jag känner gamle Quentin rätt. Antagligen är det den – i Tarantinos vanliga anda, otidstypiska musiken, av Johnny Cash och James Brown, som mest av allt ger mig det moderna intrycket, tillsammans med en väldigt klinisk bild som ju inte varit med om lika många törnar som de gamla kultklassikerna jag fantiserar om.

Dock syns vissa drag av 70-talsinzoomningar, extrema närbilder al’a Leone, John Fords snöscener i The Searchers, snöscener som givetvis även påminner om The Great Silence, efterlysningslappar som hintar om The Great Train Robbery, och så vidare. En tydlig hint av western tillsammans med blaxsploitation är i alla fall det mest stilmässiga intrycket vi hinner få – och att bomullsplantor riskerar att färgas röda!

I teaserns avslutning sitter för övrigt iskalle Jamie ”Django” Foxx vid saloondisken och presenterar sig vid namn inför – just det, Franco Nero – mannen som spelade Django i det klassiska originalet, regisserat av Sergio Corbucci 1966. Den svarte slaven Django ger den vite mannen en läxa i hur man utläser hans namn.

Enligt hyfsat säkra källor kommer ytterligare en teaser – en färskare sådan, att visas på Comic-Con om en månad. Tarantino hade ingen makt över den teaser som nyss släppts och som gjordes i ett tidigt stadium av filmens produktion. Eftersom han inte vill att folk ska tro att Django Unchained är en komedi så har han sett till att den nya teasern ska ge en mer nyanserad bild.

Som sagt – källorna är inte helt säkra men ganska troliga.

I spåkulan: Django Unchained (2012)

Quentin Tarantino – det nördiga filmoraklet och manusförfattare/regissör till klassiker som Reservoir Dogs, Pulp Fiction , Kill Bill och Inglourious Basterds, är just nu på avlutningsveckorna i inspelningen av sin spaghetti western/southern. Django Unchained kommer att ha världspremiär 25 december i USA och Sverige-premiär den 18 januari.

Filmens handling är kortfattat denna:

Det var en gång, i 1850-talets amerikanska söder. Den svarte slaven Django friges och slår sig ihop med den kringströvande prisjägaren Dr. King Schultz. De tar tillsammmans upp jakten för att frige Djangos hustru, som ofrivilligt splittrades från honom på grund av slavhandeln.

Vi kan förvänta oss det bästa av Tarantinos arsenal då han för första gången tillägnar en hel film åt western-genren. Tarantino har sedan 2007 pratat om att göra en film som skulle utspela sig i den amerikanska södern, om Nordamerikas fruktansvärda historia med slavhandeln, men förklä filmen som en genre-film, vilket han gick närmare in på i The Telegraph när han blev intervjuad av John Hiscock;

”I want to explore something that really hasn’t been done,” he says. ”I want to do movies that deal with America’s horrible past with slavery and stuff but do them like spaghetti westerns, not like big issue movies. I want to do them like they’re genre films, but they deal with everything that America has never dealt with because it’s ashamed of it, and other countries don’t really deal with because they don’t feel they have the right to. But I can deal with it all right, and I’m the guy to do it. So maybe that’s the next mountain waiting for me.”

Just spaghetti western-genren har varit en tydlig, röd tråd inspirationsmässigt genom samtliga av hans tidigare filmer. Inte så konstigt kanske, då hans förebilder är legendariska western-regissörer som Sam Peckinpah, John Ford och Sergio Leone. Han nämner utöver det ofta Den Gode, den Onde, den Fule (1966) och Rio Bravo (1959) som sina favoritfilmer om någon frågar honom.

Musik av Leone-vapendragaren Ennio Morricone har förekommit i alla hans tre senaste filmer och inte minst den laddade, 15 minuter långa inledningscenen av Quentins senaste film andades mycket medvetna likheter med specifika scener från Leones Den Gode, den Onde och den Fule samt Once Upon A Time in The West (1968).

En dröm hade varit ifall Ennio Morricone fick skriva något nytt stycke till Tarantinos film som en fin gest gentemot varandra, men Tarantino lär fortsätta välja filmmusikstycken som redan använts, något han gjort till ett av sina många, framgångsrika signum.

I rollerna kommer vi framför allt se Jamie Foxx (Ray, Collateral) i titelrollen som den svarte slaven ”Django”, Christoph Waltz (Inglourious Basterds, Carnage) som tyske prisjägaren ”Dr. King Schultz”, Kerry Washington som Djangos hustru ”Broomhilda” och Leonardo DiCaprio (The Aviator, Gilbert Grape) som den mäktige plantageägaren ”Calvin Candie”.

I övriga, nämnvärda biroller ser vi dessutom Kurt Russell (The Thing, Escape from New York), M.C. Gainey (Lost, Justified), Sasha Baron Cohen (Ali G, Borat), Michael K. Williams (The Wire, Boardwalk Empire) och Samuel L. Jackson (Pulp Fiction, Jackie Brown).

Jag gillar verkligen castingen och någon bättre i rollen som Django kan jag inte se på min karta, då jag tycker Jamie Foxx är en av de bästa svarta skådisarna och hans insats i framför allt Collateral är trollbindande nog för att att kvalificera honom för den här rollen och då var det inte ens den rollen han vann en oscar med samma år, utan för Ray (2004).

Jag är också en av dem som inte gillade ryktena om att Will Smith skulle få rollen då jag mest får kalla kårar med tanke på minnena av Wild Wild West (1999) och han är snarare ett stabilt affischnamn i jämförelse med Foxx, trots att de har väldigt liknande karriärer bakom sig (komiker, hip hop-artister, tv-stjärnor, actionstjärnor).

Det mer intressanta namnet och det som – förutom Quentin Tarantino själv, kommer dra mest biopublik är medverkandet av Leonardo DiCaprio – den i skrivande tid största filmstjärnenamnet tillsammans med hollywoodstjärnorna Johnny Depp och Brad Pitt.

Tarantino ville ha honom i en roll redan i Inglourious Basterds men den gången tackade DiCaprio nej. Den här gången hakade dock DiCaprio på vagnen och antagligen är det kombinationen av att Tarantino numera har en oscars-buzz kring sina skådisar samt chansen att få spela en ”evil man”, istället för de protagonisthuvudroller han annars blir erbjuden.

DiCaprio är enligt mig en mycket kapabel skådespelare väl värd berömmelsen med en lång karriär bakom sig trots sina unga ålder. Han har gjort fantastiska, minnesvärda prestationer – bland annat genombrottsrollen som den utvecklingshandikappade pojken i svenske Lasse Hallströms What’s Eating Gilbert Grape (1993), backpackern ”Richard” i Danny Boyles The Beach (2000), som bedragarynglingen ”Frank” i Steven Spielbergs Catch Me If You Can (2002) eller alla hans samarbeten med Martin Scorsese, som The Aviator (2004) och Shutter Island (2010).

För att inte tala om rollen som arbetarsonen ”Jack Dawson” i återigen aktuella filmklassikern Titanic (1997), av James Cameron. Otaliga storregissörer har arbetat med honom och nu står Quentin Tarantino näst i tur. Tarantino verkar även han se en potential i att låta DiCaprio spela just antagonist och inte huvudkaraktär, eftersom det var DiCaprio som först var tilltänkt rollen som nazidetektiven ”Hans Landa” i Inglourious Basterds (2009).

Motsatta förutsättningar är det för den som slutligen spelade rollen som Hans Landa – Christoph Waltz. En bild på Waltz iklädd rollen som ”Dr. King Schultz” har läckt ut och jag kan inte bärga mig för att se honom som denna karaktär – så pass att jag har ”nördanalyserat” bilden på ledtrådar i samma stil som Brad Pitt blev specialstuderad inför Quentins förra film.

Gamle herr Waltz slog ju igenom med stor framgång i rollen som nazidetektiv i nämna film och vann en av de mest välförtjänta oscarsstatyetterna på senare år. Sedan dess har han imponerat som antagonist i hollywood, trots ganska blandad kvalitet på filmerna.

Att nu få se honom i en betydligt vänligare roll är mycket intressant och att återförenas med Tarantino gör nog ingen olycklig!

Kostymen han bär är visserligen en ganska typisk högklassutstyrsel för tidsepoken, men jag vill gärna placera en referens till gamle Gianni Garko från spaghetti western-filmen His Name Was Holy Ghost (1971), men framför allt som den välkända karaktären ”Sartana” i de otaliga Sartana-filmerna.

Sartana och Schultz har båda väldigt lika motivation (av det lilla jag läst om Schultz), då deras agerande till skillnad från andra anti-hjältar inte kommer genom hämnd eller pengar, utan för att upprätthålla rättvisan för de svagare.

Kan det vara så att Tarantino i sin fantasi har tänkt duon Django/Schultz som ett möte mellan de båda westernlegenderna Django och Sartana? Vem vet förutom han själv.

Övriga personligheter som Waltz påminner om i western-genren är givetvis Jason Robards (framför allt från Once Upon A Time In The West), Clintans hämnare i The Outlaw Josey Wales Django-ikonen Franco Neros karaktär i Keoma eller kanske mest skådespelarveteranen Edmond O’Brien (från The Man Who Shot Liberty Valance bland annat). De bär samtliga tydliga likheter vad gäller den karaktäristiska skäggstilen och/eller klädseln – men nu går min research lite över styr känner jag.

Och så till ett skruvat men ack så trevligt rykte, närmare bestämt det som säger att Tarantino efter att ha surfat på nätet hittade tyske artisten Mick Harren – som är kusligt lik Tarantino-veteranen Michael Madsen och bad filmteamet kontakta honom för att sjunga in ett utländskt motiv till filmen. Inte blir det ”Sweet Caroline”, men här under kan ni specialstudera denne okände skönsångare närmare…

Likheten med gamle, gode ”Mr. Blonde” är kuslig, i många avseenden. Och jag måste erkänna att den där låten är ganska beroendeframkallande. Förstår jag Tarantino rätt vill han ha en europeisk-språkig mansröst som kan sjunga en sång av samma typ och stil som så ofta förekommer i spaghetti westerns – inte minst i Django – originalet. Om det här ryktet visar sig stämma är en annan sak, men jag diggar det skarpt i skrivande stund, hur udda det än är.

Förra året gick Quentin Tarantinos personliga filmklippare – Sally Menke, bort alldeles för tidigt, efter ett värmeslag. Hon klippte samtliga av hans filmer och betydelsen hon haft för honom går inte att ta miste på efter att ha hört intervjuer och sett bakom-material från hans filmer, där deras relation varit rörande.

Den som får ta över ansvaret nu är Fred Raskin, som har en bakgrund som assisterande klippare åt Quentins vän Paul Thomas Anderson på filmer som Tarantinos favoritfilm Boogie Nights (1997) och Punch-Drunk Love (2002), men framför allt tillsammans med Sally Menke på flera av hennes filmer.

Fotograf för filmen blir återigen meriterade och nyss oscars-vinnande Robert Richardson, som tidigare samarbetat med Tarantino på Inglourious Basterds och Kill Bill, men även varit Oliver Stones personlige fotograf och även samarbetat med Martin Scorsese sedan mitten av 90-talet. Listan kan göras lång med filmer han bidragit med fantastiskt foto på, såsom Salvador, Plutonen, JFK, Casino, Natural Born Killers, Shutter Island och Hugo.

Hur pass bra Django Unchained blir återstår att se, men min längtan är, kortfattat, kolossal och för mig är det utan tvekan årets film! Den som väntar på något gott längtar aldrig för länge och jag kommer längta, längta, längta, året ut.

Jag gästbloggar på Fiffis Filmtajm!

För drygt en vecka sedan gästbloggade jag på den utomordentliga filmbloggen Fiffis Filmtajm i konceptet ”två om en”, där jag hävde ut min kärlek till Quentin Tarantinos ”sämsta” film, Death Proof (2007). Har du inte redan läst inlägget föreslår jag att du gör det omedelbart!

Läs Fiffis och min text precis här.