Etikettarkiv: Krigsskildring

Hacksaw Ridge (2016) eller: Katarsis, Mel Gibson!

hacksaw0001Hacksaw Ridge skildrar hur det kan gå när du följer din mer kritiskt ärliga tro snarare än den blinda tron på ditt land och detta gör den hygglig… och faktiskt en smula aktuell, för USA. 

Baserad på den sanna berättelsen om kampen för att ta över det ökända japanska fästet Hacksaw Ridge under Andra världskriget. Den osannolika hjälten som vände det blodiga slaget var en soldat som vägrade att bära vapen, militärläkaren Desmond T. Doss. Desmonds hjältemod gjorde att han blev den första vapenvägraren i amerikansk historia att vinna kongressens hedersmedalj.

Hacksaw Ridge är lagom. Inget spektakulärt. En krigsfilm som inte kommer med något som helst nytt eller fräscht för genren utan snarast staplar troperna obrytt och självsäkert – men den är inte dålig för det och överraskande nog inte alls så patriotisk. Regissör Mel Gibson är trots allt australiensare och inte amerikan. Det är en ”slow clap stegrar från hela den känslomässiga publiken”-superhjältefilm baserad på en historia från verkliga livet, men inte patriotisk. Den värnar om tro och visst – det finns någon corny scen kring tron som andas religionspropaganda snarare än god tro… God tro? Ja, mer i ordets bokstavliga bemärkelse. Tron inom oss att nå ut med.

Men jag kan identifiera mig med min egen så kallade ”ja typ nästan men inte riktigt så”-tro – den egna moralen, och uppskatta hur den gör budskapet kring tron och uppskattning till rättspatos, i en politiskt vansklig tid som denna. Jag spyr inte över att den hyllar kristna värderingar. Den fungerar mer än godtyckligt för ett universiellt perspektiv på tro.

”With the world so set on tearing itself apart, it don’t seem like such a bad thing to me to want to put a little bit of it back together.”

Något av en katarsis för regissör Mel Gibson (Braveheart, The Passion of Christ, Apocalypto), med tanke på kritiken mot hans osmidigheter i privatlivet. Är rätt fascinerande att han fått detta mottagande av oscarsakakademin. Hela sex nomineringar för den passionerade ”sitt ner, kvinna!”-vilden och  judehataren. Men jag tycker det är rätt att dels förlåta och dels skilja på förstörelse och skapande. Han är trots allt bipolär och det innebär inte alltid så genomtänkta beteenden.

Gillade stunderna när Mel Gibson inte höll tillbaka för att visa våld och det brutala, vilket ju är ett signum hos honom. Ingen stor grej här, men dom gånger det skedde hettade filmen till. Blev rentav chock à la skräckfilm. Andrew Garfield (The Amazing Spider-Man 1-2) var hygglig och grät inte hela tiden, vilket gav effekt på karaktären. Hugo Weaving (Matrix-trilogin, Lord of the Rings) är dock filmens stora utropstecken, som den plågade krigsveteranfadern. Skulle någon från ensemblen oscarsnominerats skulle det varit han och ingen annan.

null
2500

Betyg:
2 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
2 – Foto
2 – Musik
1 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
22/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6

Annonser

Apocalypse Now (1979)

Artsy-Fartsy-headerapocalypse-now-a30

Genre: Drama, Krigsskildring
Produktionsland: USA
Svensk titel: Apocalypse
Manus: John Milius, Francis Ford Coppola, Michael Herr (baserad på en roman av Joseph Conrad)
Regi: Francis Ford Coppola
Längd: 153 min
Budget: 31 500 000 dollar
Skådespelare: Martin Sheen, Marlon Brando, Frederic Forrest, Sam Bottoms, Laurence Fishburne, Robert Duvall, Dennis Hopper, Scott Glenn, Harrison Ford, G D Spradlin, Albert Hall

Saigon under det pågående Vietnamkriget. På ett hotellrum i staden befinner sig den unge kapten Willard. Han är närmast medvetslös efter en spritdränkt natt, när två amerikanska soldater knackar på dörren. De medför ett extremt hemligt budskap. Willard hämtas till den amerikanska arméns högkvarter i staden, där han av en general får i uppdrag att bege sig uppför floden till gränsen mellan Vietnam och Kambodja. Här härskar sedan en tid en galen amerikansk överste vid namn Kurtz. Willard måste till varje pris döda denne Kurtz.

large_523334

Detta cirka femte återseende av Apocalypse Now (givetvis inte reduxversionen) stärker ytterligare filmens förmåga att ge något mer för varje tillfälle. Svenskar har sina fettsvettstänkande thailandsresor och introverta ensamtrippar i backpackerleden att göra någon gång var eller varannat år, men många av oss skulle nog ha stor nytta även av traditionen att trycka på ”play” för en båttur i skuggan av vietnamkriget med kapten Willard (Martin Sheen) i hans väg mot överste Kurtz (Marlon Brando). Även om Joseph Conrads klassiska kortroman Mörkrets Hjärta (Heart of Darkness, 1899) och Orson Welles radiopjäs med samma namn (1939) har sina egna fördelar, tycker jag att Francis Ford Coppolas (The Godfather I-III, The Conversation) tolkning har det som lyfter den över jämförbara poängteringar.

large_523345

Magin i att låta filmen bygga upp oerhörd förväntan inför mannen, myten, legenden Kurtz och sedan casta mannen, myten, legenden Marlon Brando är… briljant. Finns det någon i dagens filmklimat som skulle kunna axla samma förväntan och tyngd som Brando gjorde i Apocalypse Now? Daniel Day-Lewis är inte alls där, men han skulle verkligen försöka. Det krävs en personlighet och ett bagage som får Jared Letos dildoskämt och busringningar mellan inspelningen av sommarens Suicide Squad (2016) att motsvara ett dagisbesök från en ABF-utbildad clownpraktikant.

large_523340

Den här gången tänkte jag oerhört mycket på Kurtz övertygelse om naturen och existensen. Hur han vänt mörka hot som ondska, lidande, skräck och död till ett slags svar på naturens urkraft. Hur han hittat svaret på varför människan begår dom oerhörda övergrepp på varandra som vi gör. Med influenser från gammal buddhistisk filosofi, verkar allt mörker omvärderas som vägen till förening med alltet. Jag tror jag förstår desto mer av Kurtz insikt och hur han genom den insikten får andra övertygade om sin länk till den stora gudakraften. Och hur den nås. Hur Willard närmar sig Kurtz harmonier för att närma sig honom kroppsligen, likt hur Kurtz närmar sig alltets harmonier för att lyckas förkroppsliga alltet – eller?

large_523328

Det kan verka som en destruktiv kraft, men själva hemligheten Kurtz tror sig ha sett, är förmodligen hur människans närmande vid död misstolkas och hur den ska tydas för att människan – han själv, ska nå vägen till den fullständiga urkraften. När filmen når sin avslutning blinkar min tes tillbaka mot mig, i formen av en sammansmältning mellan människa och en uråldrig gud, flera gånger än en. Enheten skymtas i förloppen mellan flera. Svaren finns i cyklernas rytm. I den eviga ritualen. Naturen har sin gång, mörk eller ej. The horror… The horror…

large_523306

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
1 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
3 – Action
4 – Prat

apocalypsenowbdcap1_original

Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
47/50 – Totalt

SYD-Betyg-09

Casualties of War (1989)

Mkrorecensioner-headercasualtiesofwar

Genre: Drama, Krigsskildring
Produktionsland: USA
Svensk titel: Uppgörelsen
Manus: David Rabe (efter en bok av Daniel Lang)
Regi: Brian De Palma
Längd: 103 min
Budget: Cirka 22 500 000 dollar
Skådespelare: Michael J Fox, Sean Penn, Don Harvey, John C Reilly, John Leguizamo, Thuy Thu Le, Erik King, Jack Gwaltney, Ving Rhames, Dan Martin, Dale Dye

Inspired by a true event, that the army never saw it coming

Menige Erikson blir vittne till ett motbjudande brott i krigets Vietnam. Den ansvarige officeren, sergeant Meserve, är en dominant och karismatisk man, som har gått över gränsen till barbari genom det otäcka och brutala kriget. Baserad på en verklig händelse.

casualties_of_war_06

Brian De Palma (Dressed to Kill, Blowout, Scarface) är en passionerad filmskapare med bestämda åsikter och när det kommer till USA:s kapitalistiska krigsföring och skrämselpropaganda för egen vinnings skull har han satt ner foten tydligt med den sorgligt nog förutsedda irakkrigsskildringen Redacted (2007) samt vietnamkrigsberättelsen Casualties of War, som bägge demonstrerar hur vanliga, enkla amerikaner förgriper sig på och våldtar andra nationer utan någon vilja att ta ansvar.

Michael J. Fox (Back to the Future) är perfekt castad som den enda soldaten med samvetet i behåll och Sean Penn (The Assassination of Richard Nixon, Mystic River, Last Man Standing) är utmärkt i en tidig prestation som soldatstyrkans ledare.

casualties_of_war_08

Likheterna med Oliver Stones kritiska vietnamfilm The Platoon – som gjorde succé tre år tidigare, är nämnvärda. Casualties of War tar däremot ett mindre scope, med en handfull karaktärer i fokus och relativt få spelplatser för att vara en krigsskildring. Jag skulle inte ens vilja kalla Brian De Palmas film för en skildring av krig.

Fokuset ligger på hur människan släpper sitt humana förhållningssätt under press. Hur förvirringen i den större bilden, det tveksamma syftet med vietnamkrigets existens, skapar förvirring i den mindre bilden, hos dom unga män som skickats dit i tron om att stå upp för någonting bra. Hur det erövrande kriget driver fram dom små soldaternas minst värdiga sidor. Jag säger inte att Stone riktade sitt fokus annorlunda i The Platoon, men De Palma fokuserar ännu närmare på den lilla människan och lyckas enligt mig på så vis ännu mer i ändamålet.

casualties_of_war_17

Jag var inte beredd på hur gripande filmens händelser skulle vara och Ennio Morricones svulstiga filmmusik kramade verkligen ur tårarna på mig när filmen gick mot sitt slut. Det var där jag visste att Casualties of War nog träffat mig mer på ett känslomässigt plan än vad någon film i krigsmiljö gjort tidigare. Nämnde Stones Born on the Fourth of July (läs min recension) från samma år berör till största del pre- och postkrigstid. Finalen var även ett bevis på hur betydande filmmusikens egen dramaturgi kan vara för att lyfta denna dimension av filmen som medium. Det ska till en Morricone för det.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
5 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
5 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
2 – Prat

casualties_of_war_12

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
28/50 – Totalt

SYD-Betyg-08

Idi i Smotri / Gå och Se (1985)

Denna recension skrev jag på Filmsnack.se sommaren 2009 i Filmklubbens temaspecial med fokus på krigsskildringar. Detta är så långt jag kan minnas, av allt jag sett, en av dom cirka tre bästa filmerna om andra världskriget som gjorts tillsammans med The Thin Red Line (1998) och Schindler’s List (1993).


Artsy-Fartsy-header936full-come-and-see-poster

Genre: Drama, Krigsskildring
Produktionsland: Sovjetunionen
Manus: Elem Klimov, Ales Adamovitj
Regi: Elem Klimov
Längd: 136 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Aleksej Kravtjenko, Olga Mironova, Liubomiras Lauciavicius, Vladas Bagdonas, Viktor Lorents, Juris Lumiste, Kazimir Rabetskij, Jevgenij Tilitjejev, Aleksandr Berda

Året är 1943 och en sovjetisk pojke bestämmer sig för att ta värvning och försöka hindra nazisternas intåg på sovjetisk mark. Det han får se kommer inte bara att ta död på hans barndom utan även hans förstånd.

a-z-comeandsee

Extrema inslag som sex, våld och misär har använts i filmer för att chocka sin publik och i de mer begåvade fallen även väcka nyttiga tankar och budskap. Jag har en slags förkärlek för den typen av film och trots att jag har sett en hel del vågar jag påstå att Elem Klimovs Gå och se kan vara den film som skickligast utnyttjat denna typ av provocerande berättande. Det går knappast inte att konkurrera med denna film när det gäller att utse vilken antikrigsfilm som är mest ”anti”. Hyllade filmer som Schindler’s List (1993), Saving Private Ryan (1998) och The Thin Red Line (1998) har tydliga drag av detta sovjetiska mästerverk.

Filmen berättas brutalt och poetiskt från början till slut och man får genom den unge pojken Floryas ögon se hur världen rasar ihop från alla håll samtidigt – det finns ingenstans att gömma sig. Intensiteten stiger ju längre filmen pågår och jag höll bokstavligen för mina öron när skriken från alla skräckslagna människor tog över. Ljudet i filmen är fenomenalt effektiv på sina ställen – speciellt när stämningen byggs upp av det dova undergångsljudet från ett bombplan, skriken från Hitler och hans undersåtar – eller en döende ko.

4454031344_b76e45b9bd

Aleksej Kravtjenko, som spelar huvudrollen, gick in i filmen utan erfarenhet inom skådespel, men hans insats är riktigt stark och uttrycken i hans ansikte säger allt. Han berättar själv i extramaterialet till filmen hur pass väl hans inställning till rollen var, då han bland annat sprang miltals för att ”komma i form” till filmen, och hur hans, av kölden, avdomnade händer i en scen fick honom att verkligen agera ut det karaktären kände. I en annan scen sattes i praktiken hans liv på spel. Den som inte lyckas bli berörd av Kravtjenkos karaktär har någon form av seriöst problem, för han känns äkta. Känslan av att det som händer honom är på riktigt tog över inom mig efter drygt en kvart – och jag föll aldrig ut ur den känslan efter det.

Fotot är även det noggrant utfört och miljöerna som Florya flyr genom känns unika för en skildring andra världskriget och gör mycket för stämningen. Något speciellt med filmens foto är att karaktärerna emellanåt ser och talar direkt in mot filmens åskådare, rakt in i kameran. Sådana saker kan förstöra illusionen av att det är en film, men tillsammans med den poetiska stämningen som filmen har tillför detta grepp istället. Kontakten med filmens karaktärer blir större och det går inte att missta på deras ögon vad de känner.

191687

De poetiska, symboliska detaljerna i filmen förhöjer upplevelsen till något jag aldrig varit med om tidigare i någon annan krigsfilm. Storken som i bakgrunden förföljer Florya, planet som hela tiden vakar över människorna och den gamla tanten som lämnas kvar i sin säng.

Målgruppschecklist:
4 – Hjärna (komplext värde)
4 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
5 – Budskap
5 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
1 – Prat

idi-i-smotri

Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
5 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – Ljudform (nyttjande av ljud)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
40/50 – Totalt

SYD-Betyg-09

Obični Ljudi / Ordinary People (2009)

Här är en recension från Filmsnack.se som jag skrev tidigt 2010 om en av mina mest frustrerande filmupplevelser någonsin. Jag upplevde den på Stockholm Filmfestival året innan. Det är en av ytterst få filmer jag sett i mitt liv som jag nästan känner att det lägsta betyget är berättigat.

Jag sätter oerhört sällan låga betyg till och med på ganska usla filmer, men den här tog nästan priset. Ändå är jag ganska sugen att se om den, då det i sig var en sällsynt upplevelse och dom ska verkligen inte underskattas. Just eftersom den får mig att tänka förtjänar den i alla fall det näst lägsta betyget.


Artsy-Fartsy-headerordinary_people_1

Genre: Drama, Krigsskildring, Balkankrigsskildring
Produktionsland: Frankrike, Nederländerna, Schweiz, Serbien
Manus: Vladimir Perisic
Regi: Vladimir Perisic
Längd: 80 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Boris Isakovic, Relja Popovic, Miroslav Stevanovic

Drama om en ung jugoslavisk soldat, som i väntan på order dras in i en massavrättning av ett busslass krigsfångar.

entite_140119_b

Jag såg en serbiskfransk film på Stockholm filmfestival nu senast (med andra ord 2009). Ordinary people hette den och den var inte rakt igenom urusel, men maken till antiklimax har jag aldrig varit med om. Upplägget låter kanske intressant, men den handlingsbeskrivningen var verkligen precis allt som hände i filmen och det var inte sörskilkt dramatiskt (vilket så här med perspektiv måste varit den geniala poängen).

Den börjar med att en jugoslavisk pojke (som värvats till militären under sommaren) sitter på en buss. Han sitter där och tittar trött ut genom fönstret. Samma bild utan klipp i typ fem minuter. Sedan en ny bild på alla i andra unga pojkar bussen i fem minuter till. Sedan en bild på pojken som fortfarande tittar ut genom fönstret i ytterligare sju minuter.

ordinarypeople2

Vid det här laget var jag ganska trött och faktiskt somnade jag till en eller annan gång redan i inledningscenen, bara för att vakna upp till samma bild som jag somnade av. Filmen fortsätter. ”Stor” dramatik ubryter när en kossa står på vägen och blockerar bussens framfart, men efter ett antal minuter är bussen igång igen och rullar på i ett antal minuter till.

Sedan kommer pojkarna fram till en barack i skogen, där de får uppdraget att… vänta. Pojken sitter i gräset med samma bild – och jag överdriver inte, i tio minuter. Pojken sitter alltså mot ett träd i tio minuter. Tio minuter går. Tio minuter går sakta fram. (vid det här laget har jag somnat ett flertal gånger och vaknat upp till samma bild).

ordinarypeople2---kopia

Plötsligt kommer en busslass krigsfångar och pojkarna får i order att skjuta dem, vilket de gör helt odramatiskt. De står kvar och tittar i massvis med minuter, sedan sätter de sig mot ett träd i gräset och återupptar tystnaden i typ trettio minuter. En busslast till kommer – samma procedur. Sedan sitter de tysta igen. Deras buss kommer. Pojken sitter på bussen och vi får följa hela bussresan hem – självklart i realtid. Slut.

 

I en sån här film väntar jag på att det extrema lugnet och antidramatiken ska utmynna i en fruktansvärd chockhändelse som ska göra hela den fantastiskt sega uppbyggnaden värd att uppleva, men icke. Det är intressant att filmmakaren väljer att göra filmen så fruktansvärt tråkig, men jag skulle vilja försonas med motivet till det.

ordinary_people2

Det enda jag skulle kunna komma på är att han ville berätta hur totalt jävla azzzzztrökigt odramatiskt det är att avrätta andra människor när det görs utan intrig och utan ifrågasättande. Klart du kan följa order och döda människor om du inte har förmågan att bry dig. Behöver jag nämna att filmen saknade musik över huvud taget?

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
1 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet
2 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
1 – Prat

obicni-ljudi-naslovna

Betyg:
1 – Atmosfär
1 – Dramaturgi
1 – Dialog
3 – Skådespelare
2 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
2 – Foto
1 – Musik
1 – Ljudform (nyttjande av ljud)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
1 – Omtittningsvärde
————
15/50 – Totalt

SYD-Betyg-01