Etikettarkiv: Kompositör

Ennio Morricones bortglömda guldkorn (del 2)

Ennio-Morricone-header-stor

Från The Battle of Algiers // La battaglia di Algeri (1966)



Ennio Morricone övertygade stort även utanför western-genren med sitt lekfulla och dramatiska sound som blandade okonventionella ljud och hookiga melodier i filmmusik. Hans musik till den verklighetsbaserade och extremt realistiska The Battle of Algiers av Gillo Pontecorvo är ett av hans bästa verk och detta gjorde han i samma veva som Sergio Leones Dollar-trilogi.

Visselmelodin är för mig lika klassisk som temat till The Third Man eller The Pink Panther, för att nämna några odödliga filmmusikhits. Eller jämnårige The Good, the Bad and the Ugly för all del. Ändå är det inte någon filmmusik som brukar lyftas fram när det snackas om Morricone, så den måste vara med här.

Från The Big Gundown // La Resa dei Conti (1966)



Den sånglösa varianten av temat från The Big Gundown har inte använts av Tarantino – till skillnad från två andra spår från samma film, och behöver därför lyftas fram lite extra. The Big Gundown är Morricones allra mästerligaste soundtrack näst efter hans samarbeten med Sergio Leone. Det räcker med att beskriva denna brakmelodi genom att citera TheLoneWolfSheperd; ”If this song was any more Epic the planet would explode!”

Från Love Parade // Come Imparai ad Amare le Donne (1967)



Ett inte så melodiöst utan mer tillbakalutat stycke, men som ändå andas kvalitet och lekfullhet.

Från Garden of Delights // Il giardino delle delizie (1967)



Domedags-uptempo från Morricone som bjuder på det mesta av hans signaturarsenal, som elgitarrbeat, orgelklinkande, körskrik och experimentiella ljudpålägg. Funkar lika bra i en western som i en Bondfilm.

Från Face to Face // Faccia a Faccia (1967)



Definitivt potentiellt Tarantino-material. Här visar Morricone än en gång att han är expert på att tålmodigt bygga upp spänningen mer och mer tills det väller över av dramatik. Den börjar som ett stycke och slutar som något helt annat och man är med under hela resan som om det vore en spännande film i sig.

Från Face to Face // Faccia a Faccia (1967)



Behövs inte sägas så mycket mer om dessa två varianter från Face to Face som presenteras i ovanstående klipp. Morriconiska mästerverk som kan kopplas till hans namn till och med av en tondöv. Face to Face är överlag ett väldigt, väldigt starkt Morricone-soundtrack som näst intill kan mäta sig med de bästa.

Tillsammans med sången av Edda Del’Orso blir denna musik av Morricone så fulländad som det bara går. Del’Orso är definitivt det varma, pumpande blodet i Morricones musikaliska katalog och oftast den avgörande detaljen som skiljer hans överjävliga spaghetti western-styckena från de endast fantastiska.

ennio_morricone_ Ritratto

Annonser

Ennio Morricones bortglömda guldkorn

Ennio-Morricone-header

Ennio Morricones bortglömda guldkorn – del 1 (1962-1966)

Ennio Morricone är filmvärldens mest meriterade musiker när det kommer till filmmusik, med kompositioner till över ofattbara 500 filmer (!!!). Idag är den italienske filmkompositören 84 år gammal, men trots det ännu aktiv.

För mig personligen är han en av mina första musikidoler – tillsammans med den udda återstoden Frank Sinatra, Dr. Bombay, Louis Armstrong och Arvingarna, när jag som 7-åring började forma mina musikintressen. Då fick jag en CD med filmmusik av Ennio Morricone och Hugo Montenegro av min pappa, eftersom jag gillade Spaghetti Western-filmer så mycket.

Det var framför allt just hans visionära kompositioner till Spaghetti Western-genren som satte honom på världskartan i och med kompanjonen och klasskompisen Sergio Leones stilbildande För en handfull dollar (1964).

År 2007 fick han mottaga en mycket välförtjänt heders-oscar till stående ovationer – ofattbart nog hans första oscarsgubbe någonsin! Endast fem nomineringar har det blivit och den första kom så sent som 1978, i och med Terrence Malicks Days of Heaven. År 2010 fick han dessutom Polarpriset, för sin livslånga gärning till filmmusikhistorien.

TheGoodTheBadAndTheUgly2

Han har också nått många nya fans genom framför allt filmskaparen Quentin Tarantino (Pulp Fiction, Kill Bill, Inglourious Basterds) som med sin förkärlek till äldre musik i princip alltid dammar av några obskyra Morricone-stycken till sina filmer. Faktum är att alla Tarantinos filmer utom de han gjorde på 90-talet har innehållit Morricone-musik.

Därför är det extra kul att Morricone inte bara förekommer med gammal musik i Quentin Tarantinos senaste hyllning till westernfilmen, Django Unchained (2012), utan även bidragit med ett helt nyskrivet stycke tillsammans med sångerskan Elisa. Morricone är dessutom den första som fått chansen att bidra med något nyskrivet till en Tarantino-film och ingen kunde väl varit lämpligare.

En liten cameoåterkomst i western-genren för Morricone alltså, men att säga att cirkeln är sluten vad gäller denne man är att underskatta honom.

I ett försök att hylla ”Il Maestro” Morricone har jag valt ut några handplockade musikstycken som jag tycker har glömts bort oförtjänt i hans enorma katalog av fantastisk filmmusik och dessa kommer jag presentera och skriva några ord om i en kronologisk inläggsserie den kommande tiden.

large_few_dollars_more_blu-ray3few

Man kan säga att jag klivit in i Tarantinos skor och dammat av en hög av de där mästerliga, obskyra Morricone-verken som kräver större erkännanden. Men har en kompositör gjort musik till typ 500 filmer så är det givetvis förtåeligt att även mästerverk försvinner i mängden.

Håll utkik på min blogg den närmaste tiden för att få uppleva massor av filmmusik signerat en mästare, men som ni kanske aldrig har hört!