Black Mass (2015)

Genre: Drama, Gangsterthriller, Biografisk skildring
Produktionsland: USA
Manus: Mark Mallouk, Jez Butterworth
Regi: Scott Cooper
Längd: 122 min
Skådespelare: Johnny Depp, Joel Edgerton, Benedict Cumberbatch, Dakota Johnson, Kevin Bacon, Peter Sarsgaard, Jesse Plemons, Rory Cochrane, David Harbour, Adam Scott, Corey Stoll, Julianne Nicholson, Juno Temple, W Earl Brown, Bill Camp, Brad Carter, Erica McDermott

Based on the true story of one of the most notorious gangsters in U.S. history

John Connolly och James ”Whitey” Bulger växte upp tillsammans på södra Bostons gator. Decennier senare, på det sena 1970-talet, skulle de mötas igen. Vid det laget var Connolly en framstående figur på FBI:s Boston-kontor och Whitey hade blivit gudfadern av den irländska maffian. De ingick ett samarbete under bordet som fick saker och ting att spåra ur fullständigt i Bostons undre värld.

Kul med en film där Johnny Depp (Edward Scissorhands, Blow, Ed Wood) gör något mer än charm och poseringar. Han gick upp märkbart i vikt för rollen vilket visar på uppoffringsvilja, men han levererar även ett distinkt, lågmält skådespeleri som ger känslan av en kall, fnasig och oberäknelig orm i mänsklig form. Han är kraftigt sminkad men det funkar utan att kännas påklistrat skickligt nog och blev väl också välförtjänt oscarsnominerat. Vanligtvis numera forcerade Johnny Depp levererar dock på egen hand och behöver inget smink för att knappt kännas igen. Han gör rollen föredömligt. Mer mänskligt, icketeatralt karaktäriserande av Depp även i fortsättningen, tack!

”Like it or not, Marriane, you married a street kid. And the streets taught me that you give and you get loyalty from your friends. And loyalty means a lot to me.”

Depps energi till trots trummar dock filmen i sig på tomgång. Detta trots flera intresseväckande namn, som en sloken Benedict Cumberbatch och en standardmässig snabbvisit av Juno Temple. Det enda övriga antydandet till nerv kommer i form av oerhört beprövade genregrepp från den hårda gangsterfilmskolan och det bet inte på mig. Något likartade gangsterfilmen Killing Them Softly från 2012 (ej av samme regissör även om jag till en början trodde det) gick på ännu mer tomgång (gäääsp…), men den gav åtminstone ambitionen att vilja bjuda på något schysst rent visuellt och tekniskt bortom klichéerna. Black Mass räddas enbart av Depp, med nöd och näppe.

2 – Manus
3 – Skådespelare
2 – Stämning
3 – Foto
2 – Musik
———-
12 – Totalt

Friday the 13th (1980)

Genre: Skräck, Slasher
Produktionsland: USA
Manus: Sean S. Cunningham, Ron Kurz, Victor Miller
Regi: Sean S. Cunningham
Längd: 95 min
Skådespelare: Adrienne King, Betsy Palmer, Jeannine Taylor, Robbi Morgan, Kevin Bacon, Harry Crosby, Laurie Bartram, Mark Nelson, Peter Brouwer, Rex Everheart, Ronn Carroll, Walt Gorney

Fredagen den 13:e skulle visa sig bli den första delen i en nästintill ändlös serie av filmer. Filmen kom ut 1980, regisserades av Sean S. Cunningham och skrevs av Victor Miller. Medverkade i filmen gjorde bland andra Adrienne King, Betsy Palmer och en ung Kevin Bacon i en av sina tidigaste roller.

Ett par lägerledare på sommarkollot Camp Crystal Lake mördas av en okänd gärningsman. Under årens lopp har kollot även drabbats av bränder och förgiftat vatten. Kollot stängs ned. Flera år senare bestämmer sig Steve Christy för att öppna kollot på nytt. Tillsammans med ett gäng inhyrda ungdomar påbörjar Christy restaureringen av de nedgångna stugorna, men någon iakttar dem inifrån skogen. Någon som har mord i sinnet och som till varje pris tänker förhindra att Camp Crystal Lake öppnas på nytt.

Fredagen den 13:e är en mysig film och en sann kultrulle. Det är visserligen sant att den mest gjordes för att åka snålskjuts på vågen av popularitet som Halloween förde med sig ett par år tidigare (detta har till och med filmens manusförfattare erkänt), men den är ändå en klassisk slasher i sin egen rätt. Den fina naturmiljön fyller två funktioner: under dagscenerna är den idyllisk och lugnande vacker att se på och under nattscenerna för det isolerade området med sig en nagelbitande panikkänsla som aldrig riktigt försvinner.

En del av karaktärerna är riktigt minnesvärda. Bland dessa finner vi lastbilschauffören Enos som är en bitter och skeptisk man som förser tittarna med information om Camp Crystal Lakes historia, den tokige gamle mannen Crazy Ralph som bygger upp stämningen, Ned som (enligt min åsikt) är den bästa comic relief-karaktären i hela serien och sist men inte minst poliskonstapel Dorf, vars enda scen är den absolut roligaste i filmen.

Skådespeleriet är överlag helt okej, men samtliga ovannämnda plus Kevin Bacon, Peter Brouwer och Betsy Palmer gör toppenbra insatser. Betsy Palmer är oerhört skrämmande som den rubbade Mrs. Voorhees. Miljön och musiken är vad som gör filmen (och större delen av serien) så mysig, och om ni liksom jag tycker om stugor, sjöar och skogar så är chansen stor att ni också faller för filmens charm.

Jag tänker inte spoila slutet, men jag kan ärligt talat säga att jag aldrig har blivit så skrämd av en film som när jag såg det första gången.

Visste du att:

• Detta är den ena av två filmer i serien i vilka Jason Voorhees inte är mördaren.
• Betsy Palmer gick bara med på att medverka i filmen för att hon behövde en ny bil.
• Manusets arbetstitel var ”Long Night at Camp Blood”.

/Gästrecension av Christer Hedström

SUPER (2010)

Genre: Absurd drama, Mörk komedi, Action, Grafiskt våld
Regi: James Gunn
Manus: James Gunn
Längd: 92 min
Skådespelare: Rainn Wilson, Ellen Page, Liv Tyler, Kevin Bacon, Gregg Henry, Michael Rooker, Andre Royo, Sean Gunn, Stephen Blackehart, Linda Cardellini, Nathan Fillion, Edrick Browne, William Katt

Frank D’Arbo är inte nöjd med vad hans liv har blivit. Efter att hans fru hakar på en förförisk knarklangare förvandlar sig Frank till ”Crimson Bolt”. En superhjälte med goda avsikter men med brister på hjältemodiga färdigheter. Kan han rädda tillbaka sin fru i säkerhet, eller är han fast i livet som den ointressante hackkycklingen som aldrig kan uträtta bra saker?

Det här var en film jag skrattade åt med skräckblandad förtjusning. Upplägget och handlingen för filmen påminner starkt om filmen (och serien) Kick-Ass, som kom samma år. Skillnaden är dock att den här tar en lite mer realistisk ton och allt känns mindre färgglatt, mer bistert och lite allvarligare, på både gott och ont.

Jag minns hur jag tappade hakan av förtjusning över hur långt de gick med våldet i Kick-Ass – som var väldigt stilistisk, grov och hade en liten flicka som mördande anti-hjälte. Super tar dock allt ett steg längre och gav mig samma tappade haka ännu en gång, samt en liten klump i magen. Har du svårt att ta våldsamheter och ganska grovt innehåll på film så passa dig för filmen Super.

Den glorifierar inte våld, men den är våldsam och visar våldet på ett sätt så att du ska känna det och inte tänka ”fan va coolt” när någon blir nerbultad, vilket gör att den nästan blir en motreaktion till våldet i Kick-Ass (trots att de gjordes precis samtidigt), som blir så pass stiliserat men ändå grovt att åskådaren kan se det grova som snyggt. Det händer inte riktigt i Super.

Allt utspelar sig i Kanada (får jag förmoda), i en liten småstad. Rainn Wilson (The Office US, Six Feet Under) spelar den utstötte drömmaren ”Frank” som visserligen har en fru (spelad av Liv Tyler), villa och ett jobb, men saker kunde definitivt varit bättre. Hans fru har halkat in i sitt drogberoende igen och han vet att hon kommer lämna honom, hans jobb som stekare på det lokala grillköket ger inte mycket glädje och hans liv har aldrig varit särskilt kul. Han kan bara räkna upp två saker han kan vara stolt över.

Något måste göras och om det inte blir han själv som kommer göra det, så vem annars? Beväpnad med en skiftnyckel dyker Crimson Bolt upp för att bekämpa alla brott och plötsligt får han en idol, i form av nördtjejen i serietidningsbutiken, klockrent spelad av Ellen Page (Juno, Hard Candy, An American Crime).

Hon ska ha väldigt mycket credd för de rollerna hon tar är ofta i filmer som denna, där de flesta skulle avböja så fort de läst manuset av rädsla för att hamna i dålig dager, men hon prövar allt.

Framför allt är det dock Rainn Wilson som lyfter den här filmen, för hans spelar rollen på ett så pass allvarligt sätt att personen blir tragiskt verklig i scen efter scen och att han är en väldigt talangfylld skådis är det ingen tvivel om alls. Trots karaktärens våldsamma handlingar så finns sympatin för karaktären hela tiden där, på något sjukt sätt – inte enbart tack vare humorn som lättar upp de twistade scenerna.

En till som gör sin roll bra är gamle gode Kevin Bacon (Mystic River, The Woodsman, X-Men: First Class), som alltid. Han vet hur man spelar en självupptagen besserwisser utan och innan och man får som vanligt viljan att slå honom på trynet, samtidigt som man gillar honom just så som han är.

Flera svenskar har bidragit med musik till soundtracket, som Moneybrother och The Ark. Ellen Page sjunger också själv på ett av spåren. Dessutom finns filmmusikern Tyler Bates (Dawn of the Dead, 300, Halloween) med på ett hörn på vissa instrumentala stycken – antagligen tack vare hjälp från regissören James Gunns vän, Rob Zombie (House of 1000 Corspes, The Devil’s Rejects, Halloween). Rob Zombie har också guds röst i filmen – bokstavligt talat då alltså.

Regissören James Gunn gjorde innan denna film den relativt framgångsrika skräckiskomedin Slither (2006) och efter den här filmen är jag mycket glad över att kunna sätta ännu en genuin filmnörd på kartan över spännande regissörer som vet hur man gör underhållande, kreativa genrefilmer med en twist!

Rainn Wilsons prestation, samt att filmen inte blir en fattigare variant av Kick-Ass utan har något eget att komma med och i den bemärkelsen faktiskt överträffar Kick-Ass
Moralen i huvudkaraktärens budskap är klassiskt, men handlingarna är ganska skrämmande och risken finns att människor med skruvad moral inte fattar poängen