Etikettarkiv: Ken Sagoes

A Nightmare on Elm Street 4: The Dream Master (1988)

Halloween-banner-2014Elm Street 4 posterGenre: Skräck, Slasher, Fantasy
Produktionsland: USA
Manus: Brian Helgeland, Jim Wheat, Ken Wheat
Regi: Renny Harlin
Längd: 99 min
Skådespelare: Robert Englund, Lisa Wilcox, Danny Hassel, Rodney Eastman, Andras Jones, Ken Sagoes, Tuesday Knight, Toy Newkirk, Brooke Theiss, Brooke Bundy

Terror på Elm Street 4 blev den dittills mest kommersiella filmen i serien. På soundtracket fanns musik av bland andra Divinyls och Billy Idol, och filmen drog in rekordsummor för sin genre när den hade premiär. Den finske regissören Renny Harlin (som senare regisserade Die Hard 2 och Cliffhanger) regisserade den här filmen.

NOESIV10

Den ondskefulle mördaren Freddy Krueger återvänder för att hämnas på ungdomarna som besegrade honom, men den hämnden är långt ifrån tillräckligt för att släcka hans omåttliga blodtörst. Alice Johnson är en blyg men modig flicka som upptäcker att hon övertar vissa av sina vänners egenskaper när de dör, och beväpnad med dessa egenskaper visar hon sig vara en fullt värdig motståndare till Freddy.

n10

Jag tycker att den här filmen är väldigt bra och ganska underskattad. Åttiotalskänslan är starkare än i någon annan skräckfilm från den eran och soundtracket är det bästa i serien. Manuset är tematiskt sett ovanligt djupt för en slasherfilm och handlar mycket om déjà vu och den nya huvudkaraktären Alices tankar och känslor. Skådespelarna gör ett bra jobb, även om det kan vara lite svårt att vänja sig vid Tuesday Knight som har ersatt Patricia Arquette i hennes roll från trean trots att de två skådespelerskorna inte påminner om varandra på något sätt.

maxresdefault (1)

Den som (i vanlig ordning) stjäl föreställningen är dock Robert Englund, som är i större högform än någonsin som Freddy Krueger. Det märks verkligen att han tycker det är roligt att spela rollen. Manuset är enormt kreativt, och även om filmen kanske inte är riktigt lika bra som sina tre föregångare så räknar jag den ändå definitivt bland de bästa i serien. Den här filmen innehåller dessutom en av mina favoritrepliker från Freddy: ”Welcome to Wonderland, Alice.”

A Nightmare on Elm Street 4 The Dream Master 10

Visste du att:

  • Denna film drog in mer pengar på bio än någon annan slasherfilm på åttiotalet.
  • Tuesday Knight, som spelar Kristen Parker i filmen, sjöng även låten ”Nightmare” som spelas under förtexterna.
  • Producenten Robert Shaye har en cameo i filmen som en lärare.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Jag har också recenserat denna film för fyra år sedan. Det låga medelbetyget speglar den person jag då var, som fortfarande förgäves sökte efter seriös skräck i Elm Street-filmerna. Idag rankar jag den här filmen som den bästa uppföljaren näst efter 2:an. Här är i vilket fall min recension som åtminstone ordmässigt beskriver min syn på filmen väl.

Annonser

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)

Halloween-banner-2014nightmare-on-elm-street-32Genre: Skräck, Slasher, Äventyr, Fantasy
Produktionsland: USA
Manus: Wes Craven, Bruce Wagner, Frank Darabont, Chuck Russell
Regi: Chuck Russell
Längd: 96 min
Skådespelare: Laurence Fishburne, Patricia Arquette, John Saxon, Craig Wasson, Heather Langenkamp, Robert Englund, Rodney Eastman, Priscilla Pointer, Jennifer Rubin, Ken Sagoes, Bradley Gregg, Ira Heiden, Penelope Sudrow

Den tredje filmen i Terror på Elm Street-serien visade sig bli en av de mest populära uppföljarna. Heather Langenkamp och John Saxon återvände till sina roller från den första filmen och för regin stod Chuck Russell, som tillsammans med bland andra Wes Craven (första filmens regissör och författare) och Frank Darabont (som senare skulle regissera The Shawshank Redemption och The Green Mile) även var involverad i manusprocessen. Rent handlingsmässigt var denna film mycket mer av en uppföljare till den första filmen än vad dess föregångare var.

ff562f_3212ea6c261ad0333fbccebfd771e8de

En grupp ungdomar är intagna på Westin Hills psykiatriska avdelning för vad läkarna tror är upprepade självmordsförsök, men i själva verket är det den övernaturlige seriemördaren Freddy Krueger som försöker döda dem i deras mardrömmar. Nancy Thompson, en av Freddys tidigare motståndare, är numera läkare och börjar arbeta på sjukhuset för att kunna hjälpa ungdomarna att ta sig igenom vad hon själv upplevde flera år tidigare. Tillsammans med Kristen, en flicka som har den ovanliga förmågan att dra in andra personer i sina drömmar, lyckas Nancy och ungdomarna samarbeta för att besegra Freddy, men priset blir högt.

maxresdefault

Jag förstår varför Terror på Elm Street 3 är en av de mest omtyckta filmerna i serien, även om jag ibland kan tycka att den är en liten smula överskattad. Manuset är välskrivet, skräck och humor blandas med en perfekt balans och den är i ärlighetens namn mycket bättre som uppföljare till ettan än vad tvåan var. Dödsscenerna når enligt mitt tycke seriens kreativa topp i den här filmen, och den innehåller bland annat mitt favoritmord i hela serien.

Freddy Krueger börjar så smått att bli humoristisk här, men eftersom han fortfarande är långt ifrån den nästan parodiaktiga skojaren som han blev i senare uppföljare får Robert Englund leka med både den läskiga och den roliga biten, och han gör ett toppenjobb med båda.

tumblr_lxg8f42DlG1r4ro7yo1_1280

Heather Langenkamp och John Saxon känns båda mer naturliga och bekväma i sina roller än vad de gjorde i den första filmen, och nykomlingarna gör också mycket kompetenta insatser. Bland dessa nykomlingar ser vi bland andra Patricia Arquette och Laurence Fishburne. Jag har egentligen inget negativt att säga om filmen, utom möjligtvis att den innehåller en scen som känns som tagen ur en Disneyfilm, vilket inte är något fel i sig men som skär sig ganska rejält mot resten av filmens ton.

ff562f_5ce7aa96edc46bf568460db7b29d9608

Visste du att:

      • En av Freddy Kruegers mest kända repliker: ”Welcome to Prime Time, bitch!” kommer från den här filmen.
      • Detta var Patricia Arquettes första film. Hennes karaktär, Kristen Parker, är även med i den fjärde Terror på Elm Street-filmen, men spelas då av Tuesday Knight.
      • Den ormliknande formen som Freddy Krueger vid ett tillfälle antar ansågs vara alldeles för lik en penis och målades därför mörkgrön istället för hudfärgad för att dölja det faktumet.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: För två år sedan skrev även jag om tredje filmen med Freddy Krueger. Det här är ingen av mina personliga favoriter, så mycket kan jag säga. Trots det känner jag att jag borde ge den en ny chans snart för att se om jag kan omvärdera filmens mer äventyrliga innehåll något, då jag köpte efterföljarna aningen bättre med denna avklarad. Här är i vilket fall min recension.

A Nightmare on Elm Street 4: The Dream Master (1988)

Genre: Skräck, Slasher
Regi: Renny Harlin
Manus: Brian Helgeland, Jim Wheat, Ken Wheat
Längd: 99 min
Skådespelare: Robert Englund, Lisa Wilcox, Danny Hassel, Rodney Eastman, Andras Jones, Ken Sagoes, Tuesday Knight, Toy Newkirk, Brooke Theiss, Brooke Bundy

Terror på Elm Street 4 tar vid strax efter där 3:an avslutades. Kristen drömmer fortfarande mardrömmar och förmågan att dra in andra i dessa drömmar har inte upphört. Då Alice blir indragen ser Freddy möjligheten att komma åt ungdomar utanför Elm Street…

Elm Street-serien må vara den kanske starkast lysande färgklicken i slasher-genren, men jag tyckte inte originalet var mer än bra och av uppföljarna så gillar jag 2:an mest, just för att det känns som den driver med konceptet.

Dock är idén med att hålla sig vaken för att inte dö av sina mardrömmar ett spännande och ganska skrämmande ämne.

Invånarna på Elm Street lever, trots gatans blodiga förflutna, fortfarande i sin korkade idyll då en udda tjej i skolan börjar hemsökas i sina drömmar av en lustig gubbe vid namn Freddy.

Det fjärde kapitlet regisseras av finske Renny Harlin (Die Hard 2, The Long Kiss Goodnight, Exorcist: The Beginning), som tillför en väldigt påtaglig 80-talskänsla. Jag kan inte undgå att tycka om filmens mysighetskänsla stundtals. Filmen är bagatellartad rakt igenom och att jag tar den med en nypa salt är en rejäl underdrift.

Renny Harlin har dock ett hjärta som klappar för lågbudgetfilmskapandet där han kommer ifrån och det gör att jag uppskattar hans försök att göra filmen intressant så gott det går (detta arbete får vi en inblick i genom dokumentären Never Sleep Again: The Elm Street Legacy [2009], som tar upp historien bakom samtliga Freddy Krueger-filmers tillkomst på ett mycket fint och ingående sätt).

Dessutom är filmmusiken i A Nightmare on Elm Street 4 mystisk och faktiskt riktigt stämningsfylld, vilket sticker ut i en annars tunn film. Freddy Krueger medverkar också – på gott och ont, ganska mycket och effekterna som filmen bär på är för det mesta snaskigt snygga!

Det överträffar en hel del av CGI:n som finns i dagens effektfilmer.

Både Wes Craven (grundaren av A Nightmare on Elm Street) och Robert Englund – som spelar Freddy Krueger, har uttryckt att de gillar Renny Harlins film i serien. Englund tycker till och med att det är den bästa och den som var mest underhållande att göra – antagligen eftersom han själv får mycket utrymme i denna fjärde film.

Valet att centrera filmens engagemang mer kring Freddy Krueger själv och inte filmens protagonister gör dock tyvärr mycket för mitt engagemang kring vad som händer.

Elm Street 4 blir i slutändan mest en effektfilm med ointressanta ungdomskaraktärer och för lite skräck.

Renny Harlin ska ha credit för sitt arbete att göra något mer av denna slätstrukna film, men det är inte dessa kvaliteter som har hållit hans karriär på banan i första hand och det säger också en del om Hollywood-mallen.

Renny Harlins fantasi kring effektarbetet och skräckmomenten som är de bäst utförda i hela franshisen. Den mysiga känslan är också ett stort plus!
Filmens intrig gör mig tyvärr mest likgiltig och jag blir aldrig särskilt ”drabbad” av filmen på det karaktärsmässiga planet, särskilt eftersom mer fokus läggs på antagonisen än på protagonisterna.

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)

Genre: Skräck
Regi: Chuck Russell
Manus: Wes Craven, Bruce Wagner, Frank Darabont, Chuck Russell
Längd: 96 min
Skådespelare: Laurence Fishburne, Patricia Arquette, John Saxon, Craig Wasson, Heather Langenkamp, Robert Englund, Rodney Eastman, Priscilla Pointer, Jennifer Rubin, Ken Sagoes

Några ungdomar är intagna för vård. I deras drömmar figurerar Freddy. En läkare och en psykolog försöker med gruppterapi rädda dem.

Efter att ha schockats över charmen i den första uppföljaren till Terror på Elm Street, så var det 2008 dags för mig att för första gången se den tredje delen, där Wes Craven (The Last House on the Left, A Nightmare on Elm Street, Scream) återvände för att skriva manuset. 3:an brukar också nämnas som den enda bra Elm Street-filmen efter originalet.

Manuset är inte enbart Wes Cravens skapelse, utan en blandning av så mycket som fyra olika manusförfattares visioner. En av dem är ingen mindre än en ung Frank Darabont (Shawshank Redemption, The Green Mile, The Majestic, The Mist) – mannen som haft en minst sagt lyckad karriär som regissör till några av Stephen Kings mindre skräckfokuserade berättelser.

Wes Cravens manus skrevs delvis om av Darabont och Chuck Russel, som sedan fick regirollen för filmen. Cravens första önskan var att göra en film som handlade om hur en Elm Street-film spelades in och hur filmteamet plötsligt blev terroriserade av Freddy Krueger som tagit sig in i deras verklighet genom deras drömmar. Ett minst sagt intressant skräckfilmsupplägg vilket är Cravens största styrka.

Idén blev dock av i Wes Cravens återkomst och avsked till Elm Street-franchisen, nämligen Wes Craven’s New Nightmare (1994).

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors blev dock lite av en besvikelse, då filmen självklart inte är ett dugg läskig utan bara fånigt rolig och fullproppad med effekter. Varenda litet bus som Freddy Krueger hittar på ska fyllas med flashiga effekter som säkert fick ungdomar på 80-talet att höja på ögonbrynen, men idag blir det bara leksakssoppa av alltihop.

Ungarna i filmen – inga mindre än bland andra Patricia Arquette (Medium, True Romance, Lost Highway) och Laurence Fishburne (Matrix-trilogin, Apocalypse Now), är dock roliga med sina nördiga stereotyper och lockar till ett och annat skratt, men Elm Street 3 är inte lika bra som sina föregångare utan påminner mig mer om dess slappa uppföljare.

Kul dock att Heather Langenkamp och John Saxon repriserar sina roller från första filmen här! Det både breddar Elm Street-universumet gynnande och får mig att tänka tillbaka på det jag gillade från originalet.

Allt som allt är tredje Nightmare on Elm Street-filmen trots allt mysig som kvantitativt halloween-tidsfördriv och som det rekommenderar jag den. Inte fy skam det heller.

 Mysskräckis från 80-talet med nostalgisk känsla och kända ansikten i tidiga roller, tillsammans med Freddy Krueger i lektagen.
 Inte det minsta läskig vilket kan vara ett minus i en rysare. Dessutom alldeles för mycket fokus på flashiga effekter endast för tillfälliga, ögonbrynhöjande reaktioner – som för min del aldrig kommer.

 

Efterord: Här hittar du även min recension på föregångaren A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985).