Etikettarkiv: Keira Knightley

2011 års ”filmfloppar” som inte var så dåliga

År 2011 kom det många bra filmer, men det gjordes även filmer som hade höga förväntningar men som mottogs som mindre lyckade filmer eller till och med som rena floppar. Jag tycker dock vissa av dem har fått lite väl hård kritik och vill uttrycka vilka jag uppskattade mer än vad majoriteten verkade göra, men framför allt vilka jag uppskattade mer än vad jag själv hade trott. Filmer som jag gick in med inställningen att ”nu blir det sågning” men som istället visade sig vara… inte så dåliga alls…

Super 8 (regi J.J. Abrams)
Folk förväntade ju sig så mycket av den här – speciellt efter att trailern släpptes. Jag tyckte dock inte trailern var något speciellt utan visade mest lite för mycket CGI än vad jag brukar tåla. Filmen hade också en småkul handling men knappast något jag hoppar i soffan av förväntan. Dessutom är J.J. Abrams en väldigt upphausad filmskapare som faktiskt inte gjort så mycket bra som många uppger.

Lost – delvis intressant men ganska tempofattigt och i slutändan minst tre säsonger för långt.
Cloverfield – producent och filmen är frän men ingen superrulle.
Mission: Impossible III – för mig överdrivet, fantasilöst värre och mer tröttsam än den hånade föregångaren, som åtminstone var utmärkt rent actionmässigt.
Star Trek – överskattad, inte nyskapande för fem öre men åtminstone snygg och anpassad för en ny generation, på gott och ont.
Alcatraz – trailern såg inte jättebra ut och av kritiken att döma är denna serie inte det heller.

Super 8 var inte heller något utropstecken, men en tredjedel av den (den som tillhör barnens filminspelning) var i alla fall riktigt fint berättelsemässigt och framför allt karaktärsmässigt med fina skådespelarprestationer från samtliga barnen. Dessutom är det så härliga karaktärer och filmen jag drömmer tillbaka till när jag ser den här är ju givetvis den underbara Stand By Me (1986). Att se en film som dessutom handlar om barn som gör film på ett så lekfullt men ändå seriöst sätt är så härligt, speciellt eftersom jag själv har filmproduktionsambitioner och det är ju så som dom i Super 8 gör film som man själv vill att det ska vara – lekfullt och samtidigt så allvarligt!

Utseendemässigt är det en behaglig film och ett småtrevligt ihopplock av Steven Spielbergs Sci-Fi-guldålder på 70/80-talet och filmen utspelar ig ju nte för intet under just den här tiden och har dessutom Spielberg själv som producent. Det var definitivt ingen tråkig filmupplevelse och jag är som vanligt lättsåld när det kommer till små berättelser i små samhällen nära naturen (ett gyllene recept, särskilt om man kryddar med en stor dos svärta!). Att filmen sedan handlar om utomjordingar, rymdskepp och bombastiska militärstyrkor försöker jag förtränga och fortsätter njuta av just det där lilla.

J. Edgar (regi Clint Eastwood)
Clint Eastwoods prestigefyllda biografifilmprojekt om FBI-bossen J.Edgar Hoovers genombrott och långa karriär som ”U.S.A:s mäktigaste ledare” hade enormt höga förväntningar på sig, med en av Hollywoods största stjärnor, Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Kritiken den sedan fick när den kom var inte alls bra och från att under över ett år ha varit toppkandidaten att ta hem de finaste priserna på Oscarsgalan så slutade det med att den ratades totalt från ens den minsta nominering.  Jag såg den till slut för att jag fortfarande har intresse i historiefilmer, Eastwood och DicCaprio, men framför allt för att bekräftat för mig exakt hur mycket Eastwood misslyckats.

Faktum är att jag inte tycker karaktärerna får blomma ut känslomässigt under större delen av filmen, men samtidigt finns det ju åtminstone en viktig poäng med det också. Sedan tycker jag fotot är misslyckat då det slåss mellan att vara klassiskt, film noir-inspirerat foto och modernt, rörligt steadicam-foto och det synkroniserar dåligt när kameran glider och vibrerar för mycket. Sminket är dessutom väldigt stelt och klarar inte av att kännas äkta. DiCaprio är ett annat kapitel. Han är utseendemässigt inte särskilt trovärdig som Edgar Hoover, men det beror främst på hans eget utseende tillsammans med dåligt smink och kroppsuppbyggnad. En skådespelare som Joaquin Phoenix eller Philip Seymour Hoffman hade varit ett mer logiskt val där, för det räcker inte med att dela en skåra i pannan för att fysiskt likna en karaktär som Hoover.

Men den skådespelarmässiga prestationen som DiCaprio gör är däremot av mycket hög klass, vad gäller perfekt stammande, nervositet, rörelsemönster och att få ut känslorna rätt när det väl gäller som mest. En fin prestation från honom och den stora anledningen till att jag kommer se filmen fler gånger. Dessutom är Armie Hammer (som spelade Vinklevoss-tvillingarna i The Social Network) riktigt, riktigt bra i birollen som Hoovers högra hand och skildringen tycker jag i slutändan blir rörande, trots skavanker. Att en så stor skådespelerska som Naomi Watts blev castad i rollen som Hoovers sekreterare är dock lite onödigt då den karaktären inte används mer än som bifigur och lätt hade kunnat spelas av någon mindre välkänd talang.

Men J. Edgar är oavsett sevärd så länge du inte har de höga förväntningar som många nog hade som såg den när den var purfärsk, och jag kan inte sänka filmen som dålig.

A Dangerous Method (regi David Cronenberg)
David Cronenberg är en personlig filmskapare som har taggat ner med de originella idéerna det senaste årtiondet, men i sin tur vunnit en större publik och uppskattning.

Psykologiska idéer – oftast med sexuella betoningar, har alltid syrat igenom i hans filmer och ett perioddrama om Sigmund Freuds och Carl Jungs psykoanalysarbete tillsammans med patienten Sabina Spielrein verkade som ett stramt men intressant steg i hans karriär och den spåddes bli en het kandidat i oscarsracet. Verkligheten blev dock en annan då filmen dömdes ut för sin stelhet och brist på energi. De flesta recensioner jag läste om filmen gav den låga betyg och den var helt frånvarande på de större galorna.

Jag blev dock förvånad över hur intresserad jag blev i filmens innehåll ju längre filmen gick. Jag började med att störa mig på Keira Knightleys överspel i rollen som Jungs patient, som sedan skolas om till Jungs läkarelev, men hennes utveckling i filmen är nyckeln till mitt engagemang och hon växer därigenom. Dessutom uppskattar jag att hon tar på sig en så pass utmanande roll som den maniska Sabina ju är. Jag förväntade mig frågetecken kring favoritskådisen Michael Fassbenders porträtt av Jung, men han är ju expert på att spela strikt hållna karaktärer och övertygades om att han gjorde rollen precis rätt. Viggo Mortensen i rollen som Freud var det enda jag hade hört goda ord om och han levererar också en intressant, annorlunda roll med fin karisma.

Det är dock själva innehållet och de olika tankegångarna karaktärerna växlar med varandra om psykoanalysen som får mig på fall och trots motvinden filmen har genom allt snustorrt innehåll så blir jag riktigt glad i lyset av att ha sett den!

War Horse (regi Steven Spielberg)
Jag var beredd att se den här med inställningen att den skulle suga ganska rejält (alla sågar ju den) och jag bara väntade på att få skrika ut min långtgående skepticism åt Steven Spielbergs (Schindler’s List, E.T, Indiana Jones, Hajen) senaste 20 år som regissör, för han har i ärlighetens namn inte levt upp till ryktet om att vara en av tidernas största och bästa aktiva regissörer på senare tid. Har inte gillat något han gjort sedan Jurassic Park mer än lagom, men folk tar alltid med honom i diskussionen om de skickligaste filmskaparna och i ärlighetens namn är han mer en blockbusterräv än en kvalitetsregissör. Detta ville jag få sagt genom att se War Horse, men jag blev snabbt ”positivt besviken”.

Det första jag faller pladask för är de overkligt vackra vyerna filmens foto ger mig. De fantastiska landskapen, sekelskiftesstugorna och deras gårdar. Och stridsscenerna i panorama med alla hundratals människor som spelar små prickar i den stora tavlan av celluloid. Filmens foto har ett sånt gastkramande djup att det kan vara den största fotoerektionen jag fått sedan jag såg Barry Lyndon första gången. Och det värmande valet att göra en film där en häst spelar huvudrollen – alltså ett riktigt, levande djur och inget jävla datoranimerat skit.

Filmens handling är enkel, nästan Disney-enkel och skådespelet är ganska tydligt, men det är Spielberg-känslan och den passar lika bra att se om man är 8 år som om man är 80 år. Den är så klassiskt gammaldags i allt den gör, så storslagen. När jag ser den känns det som att filmen borde ha varit bland de dyraste filmerna som spelats in den senaste tiden, men Spielberg ”lilla” film The Terminal var dyrare och sista Harry Potter som var bra mycket mindre kostade tre gånger så mycket, exempelvis.

Filmmixern lärde mig att den endast innehåller tre CGI-ögonblick vilket också känns otroligt men även så vackert, och Spielberg motbevisar mig mina fördomar mot honom. Det här är ingen flopp – det är en praktfilm av Spielberg som iklätt sig kostymen av mästaren John Ford! Filmens är som en blandning av hans The Searchers och Spielbergs genomarbetade Band of Brothers, fast i första världskrigsmiljö och för alla åldrar.

En storfilm av den riktigt gamla hollywoodskolan och jag suckar av förtjusning!