Etikettarkiv: Katie Holmes

Batman Begins (2005)

Genre: Psykologisk thriller, Kriminalfilm, Action
Regi: Christopher Nolan
Manus: Christopher Nolan, David S. Goyer
Längd: 140 min
Skådespelare: Christian Bale, Michael Caine, Morgan Freeman, Katie Holmes, Cillian Murphy, Liam Neeson, Ken Watanabe, Gary Oldman, Tom Wilkinson, Rutger Hauer, Mark Boone Junior, Linus Roache

Bruce Wayne – ende sonen i miljardärfamiljen Wayne, blir vittne till hur hans föräldrar kallblodigt skjuts ner i en gränd av en rånare, efter ett operabesök. Han ger då ett tyst löfte om att konfrontera den ondska som han själv blivit utsatt för. Han är trött på att se ett korrumperat Gotham City och söker sig till ninjan Ra’s Al-Ghul för träning och vägledning.

När han kommer tillbaka till Gotham City är staden i ett värre skick än någonsin med korruption och organiserad brottslighet sida vid sida med självaste polisen. Han bestämmer sig då för att bli brottslingarnas värsta mardröm och inspirerad av sina egna mardrömmar tar han skepnaden av det han fruktar mest. Han blir den mörka vålnaden – en tyst väktare, en vakande beskyddare, en mörk riddare. På gatorna går plötsligt ryktena om ”The Batman”.

Åtta år hade gått sedan den senaste Batman-filmatiseringen – Batman and Robin (1997), innan Batman Begins äntrade biograferna.

Tim Burton väckte 1989 ett stort filmintresse för karaktären i och med den första stora filmsatsningen – Batman. Han regisserade med lika stor framgång även uppföljaren, Batman Returns (1992) och till skillnad från tv-serien med Adam West och Burt Ward 30 år tidigare hade Burtons filmer en gothisk, mörk stil som både hedrade serietidningskällan, samtidigt som han antog en mer seriös ton inspirerad av serieförfattaren/tecknaren Frank Millers revival av karaktären i serietidningarna, som hade givit Batman betydligt mer djup och allvar sedan karaktärens mer sorglösa period före 80-talets mitt och bakåt.

Tim Burton må ha ingett en mörkare känsla i sin Batman-tolkning, men allt grundades egentligen i gothisk, visuell yta, då karaktäriseringen fortfarande var endimensionell och skildrandet mestadels av det lustiga slaget.

Joel Schumacher tog sedan över ”manteln” efter Burton och regisserade de kommande två Batman-filmerna, Batman Forever (1995) och nyss nämnda Batman and Robin. Dessa filmer behöll Burtons gothiska stil men gjordes ännu mer med glimten i ögat och för den lättsamma actionunderhållningens skull. Det är kanske svårt att föreställa sig nu, men innan Batman Begins hade denna legendariska serietidningskaraktär på film gått från en humorfylld tv-serie fylld av slapstickhumor och oneliners, till en stilistisk mörk nytändning på bioduken och tillbaka till en ganska lättsam fars med mycket action och spektakulära skurkar, helt utan egentligt utrymme för något djupare allvar.

Regissören Christopher Nolan hade före denna film gjort sig ett hett namn med den stiliserade filmen Memento (2000) och remaken på norska filmen Insomnia (2002), där han visat prov på ett intresse för en mörk stil med en tydligt, psykologisk ton. När han tog sig ann Batman ingick han tillsammans med manusförfattaren David S. Goyer (som dessförinnan författat Dark City och Blade-trilogin) en tydlig vision.

Goyer skrev ett mer verklighetsförankrat, nutidsanpassat manus, där handlingen skulle fokusera mer på Bruce Waynes resa på ett personligt, psykologiskt plan, snarare än genom actionbetonade möten med välkända superskurkar. Influenserna hämtade dem mestadels från Frank Miller (återigen) och hans banbrytande seriealbum Batman: Year One (1989).

Resultatet blev en film tydligt kretsat kring ett tema – rädsla. Stilen bär tydliga drag av en modern ”film-noir” där berättelsen centreras enbart kring huvudkaraktären och antagonisten blir rädslan i sig självt, snarare än en fysisk skurk. Det spelar längre ingen roll vem som vinner det fysiska slagsmålet – det är rädslan som måste övervinnas.

Vi får därför följa Bruce Waynes psykologiska kamp mot sina inre demoner och hjälplösheten han känt sedan hans föräldrars bortgång, och hur allt detta leder till skapelsen av hans brottsbekämpande persona. Skurkarna är inte mer än brickor i hans kamp. Den talangfulle barn-skådisen Christian Bale castades i rollen som Bruce Wayne, efter succén med American Psycho (2000) och The Machinist (2004).

Det Bale bidrar med till karaktären är en helt ny sida, då den vanligtvis så fyrkantige miljardären Wayne tillika Howard Hughes-liknande playboy-mannen får en obrydd yta fylld av en ynglings otålighet, men i hans blick ser vi hans inre ångest och brännmärken efter den sorg hans ensamma uppväxt kantats av.

Bales totala hängivelse åt rollen hade visat sig i hans tidigare två senaste succéer och han drog inte ner på inställningen här. Hans ansiktsuttryck skriker stundtals på hjälp. Man måste se det för att förstå hur pass mycket han evolverar rollen åt det djupare, mer känslomässiga hållet. Bruce Wayne blir plötsligt den intressanta karaktären och inte Batman.

Att dessutom se Liam Neeson (Schindler’s List, Rob Roy, Taken) i en ovanlig skepnad, i rollen som den beslutsamme och komplexe Rha’s Al-Ghul-lärlingen Henri Ducard, är en av filmens små höjdpunkter och han får verkligen den svårtacklade rollen att komma till sin fulla rätt. Risken är även här att en mindre skicklig skådis går in och gör rollen pasticheartad, men Neeson gör mig inte det minsta besviken.

Genidragen slutar inte där. Nolan plockar in tv-älsklingen Katie Holmes (Dawson’s Creek) i rollen som den idealistiske advokaten Rachel – en nära barndomsvän till Wayne som växt upp och bekämpar brottsligheten enligt lagboken – en lagbok som olyckligtvis alltid är anpassningsbar sedan maffian fått överläget i hiearkin. Hon har en viktig åsiktsosämja gentemot en av sina psykiatrikerkollegor, kallt och skickligt spelad av Cillian Murphy (28 Days Later).

Det karaktären – och inte minst Holmes gestaltning hjälper till, är att visa en rättvis men oskuldsfull och rakryggad kvinna, totalt ren från sexuell åtrå och på det sättet änglalik. Som ett sista tecken på att godheten finns kvar hos dem som tror. I Gothams hopplösa tillvaro lyckas en sådan karaktär ge något genuint istället för fejkade förhoppningar. Hon blir Bruce Waynes positiva ledstjärna, men samtidigt en känslomässig risk på det personliga planet.

På hans sida finns också en annan idealist – kommissarie James Gordon, briljant spelad av Gary Oldman (Sid & Nancy, Bram Stoker’s Dracula, Leon). Denne man är den enda hederliga polisen som finns kvar i Gotham City och precis som Wayne och Rachel känner han sig ganska ensam i rollen som fredstroende. Han ser dock en oväntad strimma hopp i och med ryktena om att en maskerad brottsbekämpare vakar i natten.

Den fenomenale Tom Wilkinson stjäl dessutom en av filmens bästa scener i rollen som Gothams mäktigaste maffiaboss – Carmine Falcone. Scenen symboliserar tydligt hur pass insnärjat Gotham har blivit den senaste tiden, när en poliskommisarie kan vandra in i gangstrarnas samlingsplats utan att någon ens tittar åt han håll.

Batman har dock två närmare medarbetare som vet mer om honom än några andra. Bruce Waynes trogna butler Alfred, som tagit han om honom sedan han var liten och blivit som en fosterfar till Wayne. Veterangentlemannen Michael Caine spelar honom och även här får karaktären tack vare Sheen samt mycket välskrivet manus en flerdimensionell äkthet som inte utnyttjats lika centralt i de tidigare filmerna, där han mest varit Waynes kostymklädda maskot.

Den andra viktiga personen i Batmans inre krets är Wayne Enterprises teknikutvecklare, Lucius Fox (stabilt spelad av Morgan Freeman). Denna karaktär har saknats i tidigare filmatiseringar och det han tillför är en logisk källa till Batmans högteknologiska utrustning.

Denna gång har den visuella skönheten fått stå tillbaka för verklighetstrogna uppfinningar som med spelbara odds skulle gå att skapa även i vår värld för rätt kostnad – något miljardären Bruce Wayne inte behöver oroa sig nämnvärt för. Hela den realistiska biten har Nolan verkligen lyckats förmedla.

Varför rabblar jag då upp all dessa biroller så pass konsekvent. Jo, för att alla dem trots sitt relativt lilla utrymme lyckas bli skildrade så rikt och med så mycket bidragande till den stora handlingen. Tillsammans med den realistiska tonen utgör den rika karaktäriseringen filmens största triumfkort och det är anledningen till filmens storhet.

Batman Begins banbrytande för den så kallade ”superhjälte-genren” då den i och med just realism och karaktärisering innehar kvaliteter personer som vanligtvis inte ser denna typen av film kan uppskatta väldigt mycket. Den tjänar ett större, mer komplext syfte än sina konkurrenter.

Filmen banade väg för en ny våg av serietidningsfilmatiseringar – och Christopher Nolan var inte färdig med sagan om Batman.

Nolan lyfter upp Batman och Bruce Wayne från lättsamhetens grav och placerar honom i en realistisk, hopplös framtid där Bruce Waynes levnadsöde är lätt att förstå och ta till sig på ett seriöst plan.
Slutet kunde dras ännu mer till sin spets och inte vara över så hastigt, men det gör snarare att jag snabbt vill se nästkommande film.

Annonser

Tankar kring The Kennedys

SVT1 har börjat visa den kanadensiska miniserien The Kennedys – en intrigfylld skildring av Kennedy-familjen och John F. Kennedys (Greg Kinnear) presidentkarriär. Genom tidshopp får vi följa hur Joe Kennedy den äldre (Tom Wilkinson) smörjer sina söner att kandidera för presidentskapet som han själv aldrig lyckades få, och hur de inblandades relationer hela tiden äventyras i det stora spelet.

Det är en krönika i Gudfadern-anda, men där USA:s älsklingspresident spelar huvudrollen och bilden av honom och framförallt hans far är inte problemlös, då fadern Joe framställs som en makttörstig strateg som valt den smutsiga vägen och hans son Jack (JFK) är en finkänslig man utan egen maktvilja och svårigheter att vara trogen mot sin godhjärtade fru, Jackie (Katie Holmes).

John F. ”Jack” Kennedy spelas oväntat av Greg Kinnear, och tack vare fantastiskt make-up och stundtals väldigt skickligt kroppsspråk är likheten med det ikoniska originalet ofta kusligt slående. Greg Kinnear är en hygglig skådis, men valet att spela JFK och sättet han levererar det på höjer min respekt för honom. Dock är det den alltid lika fantastiska Tom Wilkinson som briljerar mest som överhuvudet Joe och tillför mycket tyngd till serien. Det jag dock såg fram emot mest var hur bilden av Jackie Kennedy skulle framställas. I rollen som USA:s förevigade favorit-First Lady ser vi en efterlängtad ”comeback” av Katie Holmes, som sedan giftermålet med Tom Cruise har haft ett lika omsusat äktenskapsliv i media som det Jackie Kennedy levde, där båda styrts in i tvångströja av äktenskapet.

Just den undertexten gör Holmes agerande extra intressant och även om hon framställer Jackie något dockig och puttinuttig så går det in i hjärtat. Jackie Kennedy är trots allt enligt min egen åsikt den mest intressanta karaktären inom Kennedy-klanen och den som väcker mest känslor, tack vare hennes godhjärtade naivitet som brottas mot en man som alla älskar, men som hela tiden bedrar henne. Och ni måste väl ändå hålla med om att Katie Holmes är kusligt lik Jackie O? Nästan lite läskigt, faktiskt. Det ska bli mycket intressant att följa den fortsatta skildringen av Jackie Kennedys förhållande till Jack, vilket tyder på kvalitet då jag trots allt kan historien, men ändå med spänning vill veta vad som händer i fortsättningen.

Det första dubbelavsnittet hoppar fram och tillbaka i tiden lugnt och relativt smidigt, där varje delhistoria får sin tid utan att bara ”flasha” förbi, och jag tycker att tempot fungera bra. Den första titten ger mig fina ögonblick, som den klassiskt outtalade tävlingen mellan äldste brodern Joe Jr. och Jack Kennedy, samt Robert F. ”Bobby” Kennedys (Barry Pepper) undanknuffade men alltid lika hjälpsamma consigliere-arbete i Jacks bakgrund, likt Robert Duvalls ”Tom Hagen” i Gudfadern. Dubbelavsnittets mest minnesvärda scen är ändå när Joe Kennedy den äldre ovetandes kysser sin unga sekreterare inför ögonen på sin fru. Fru Kennedy – sedan många år invand i den tragiska konsten att behålla familjens rykte, väljer dock att låtsas som om ingenting har hänt, trots att alla inblandade vet att hon sett sin man bedra henne.

Familjen Kennedys rykte har aldrig varit smutsfritt för den som vågat tyda skandalerna som allt eftersom har bublat upp. Intressant är att denna stjärnprydda miniserie stoppades från att visas på amerikansk television, då den gav en osann bild av ”verkligheten”, eller som det poulära ryktet säger, att vissa kvarvarande personer inom Kennedy-klanen inte vill att sanningen ska serveras på bästa sändningstid och därför gjort allt för att stoppa miniserien.

Jag kommer fortsätta se av historiskt och dramatiskt intresse, och för att jag fortfarande har rättigheten att se en kritisk bild av en – för många, förenklad ”verklighet”.