Etikettarkiv: Karl Malden

One-Eyed Jacks (1961) eller: Vågorna bortom Rio

36-årige Marlon Brando både regisserar och spelar huvudrollen  i One-Eyed Jacks. Det är sällan jag överraskas av en western eller golvas av ett drama, men här lyckas Brando tillsammans med Karl Malden göra både ock.

Karl Malden spelar forne vännen, numera motståndaren, med namnet ”Dad” – som ett brännjärn från ovan för att väcka Brandos kreativa glöd (om du kan Brandos destruktiva relation till sin agande alkoholistfar).  Westerngengren må vara mäktig, men här får nästan till och med Shakespeare se upp. 

Efter ett bankrån i Mexiko tar Dad Longworth chansen att själv sticka med alla pengar genom att lämna sin partner Rio i sticket. Några år senare, efter avtjänat fängelsestraff är Rio ute efter hämnd, och han hittar Dad Longworth som sheriff i en liten by…

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


One-Eyed Jacks är verkligen en western olik någon annan western. Vissa skulle kalla det en film-noir förklädd till western. Jag ser framför allt ett tidlöst drama framför mig, av närapå HamletMacBeth/Othello-tunga mått. Western är sällan mer något annat än vad det är western. Du får svårt att se förbi genreförväntningarna och dess kitsch – men här är det verkligen så. Det känns så episkt, men One-Eyed Jacks är ju inte episk? Den gör ett dramaturgiskt intressant tidshopp på fem år visserligen, men det är fem år och inte femhundra.

Men huvudrollerna Karl Malden och Marlon Brando – gamla vänner från Brandos stora genombrottsfilmer A Streetcar Named Desire / Linje Lusta (1951) och On the Waterfront / Storstadshamn (1954), spelar upp deras roller som komplexa gudar. Se Karl Maldens ögonspråk, hur det säger en hel historia på ett ögonblick! Hur Marlon Brandos kokande, explosiva, frenetiska utstrålning på samma vis som han gör energiska utfall inom filmen, välter hela filmen på ända. Rio är en otämjbar vildhäst i aktion, som inte skyr en droppe svett eller blod för att göra det äkta. Du må kanske inte gilla honom från början och det blir ärligt talat inte lättare efter tid heller, men Brando och karaktären gör en tour-de-force för att förtjäna dina sympatier.

One-Eyed Jacks är – även om Brando själv inte höll med, ett nyanserat karaktärsdrama mellan två komplexa tjurhuvuden – envisa som klippor. En drygt två timmar lång duell byggt på substans framför stil. Jag är inte förvånad att Stanley Kubrick var intresserad av att regissera denna i början av hans stigande karriär, med Brando som kreativ kompanjon. Nu tog istället Brando över filmen själv och gjorde det till hans första, sista och enda film som regissör.

Så var det det där med det episka. Brando var visserligen färsk regissör men främst lika egensinnig bakom som framför kameran. Han spelade in sex gånger så mycket film som en vanlig produktion. Hans version av filmen klockade in på nästan 300 minuter – fem timmar, men Paramount bromsade honom och såg till att filmen blev dom  140 minuter vi nu har tillgängliga. Slutet skiljde sig åt och jag kan se hur fantastisk Brandos version hade kunnat varit där, men allt det jag faktiskt sett är nära nog så fantastiskt.

Det finns en nyckel som gör filmen till något mer än bara en shakespearevärdig western, ett tidlöst drama eller en höjdpunkt i Brandos legendariska filmkarriär; dom stora vågorna som omringar filmens spelplats. Brando väntade i hela dagar för att i scen efter scen få vågornas ursinniga kraft att leverera som kuliss till filmens vida scener. Han satt så länge som sex timmar med hela filmteamet otåligt väntandes bakom honom för att få rätt sorts vågor. Liksom karaktären han spelade så väntade han vid vågorna. Väntar och väntar.

Nog för att han var Brando, men inte ens Brando fick göra så utan att förvänta sig trubbel. Filmen tog över två år att göra och Paramount var på väg att skrota projektet. Marlon erbjöd då Universal att gå in som medfinansiär på villkor att han spelade in sex filmer med dem. Sex filmer! Ingen av dessa sex filmer blev någon finansiell succé och Brandos intresse för skådespeleri hade då börjat sina. Han satsade allt i stunden. Levde ut den. Denna extrema uppoffring och detta väldiga tålamod för dessa vågor får till och med Kubrick att framstå som tidseffektiv. Men dessa vågor sedan… där har du det episka. Allt koncentrerat i en kuliss av vågande hav. Mann har sina djupblåa natthimmel. Brando har sina vågor.

Det är kärleken för det kreativa som fångar den där ack så bärande bakgrunden och det lyfter förgrunden – det konkreta, ovan molnen. Jag blir rörd, tacksam och kreativt kär i Brandos vilja varje gång jag tänker på att han stod på sig i alla dessa timmar, dagar och år för vågornas skull.

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
3 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
45/50 – Totalt

The Gunfighter (1950) eller: There was this movie I seen one time

Gregory Peck spelar en duellspecialist med ett rykte som föregår honom och en dödsrisk bakom varje hörn. Förevigad inte bara på vita duken utan även uppdiktad i Brownsville Girl av Bob Dylan och Sam Shepard. I Sverige när det begav sig gick The Gunfighter under titeln Hämndens Timme.

His only friend was his gun… His only refuge – a woman’s heart!

Den äldre revolvermannen Jimmy Ringo är trött på att döda. Men han utmanas ständigt av yngre förmågor som vill bli berömda.

Varning för spoilers.

Bob Dylans 11 minuter långa mästerverk Brownsville Girl (från albumet Knocked Out Loaded, 1986), skriven tillsammans med dramatikern och aktören Sam Shepard (Days of Heaven, The Right Stuff), återkommer herr Bob upprepade gånger till westernklassikern The Gunfighter, som ett fastlimmat minne taget direkt från en dröm. Jag kan nästan se berättaren ligga ung och med ett liv i fören tillbakalutad i baksätet på en luftig 50-talsveteranare – med en kvinnlig kompanjon bakom ratten, parkerad i hettan efter vägen på en amerikansk prärie. Där berättar han allt medvetandeströmmande i berusad skymning ”lost highway”-style on the road.

Well, there was this movie I seen one time
About a man riding ’cross the desert and it starred Gregory Peck
He was shot down by a hungry kid trying to make a name for himself
The townspeople wanted to crush that kid down and string him up by the neck

Well, the marshal, now he beat that kid to a bloody pulp
As the dying gunfighter lay in the sun and gasped for his last breath
“Turn him loose, let him go, let him say he outdrew me fair and square
I want him to feel what it’s like to every moment face his death”

Well, I keep seeing this stuff and it just comes a-rolling in
And you know it blows right through me like a ball and chain

[…]

Something about that movie though, well I just can’t get it out of my head
But I can’t remember why I was in it or what part I was supposed to play
All I remember about it was Gregory Peck and the way people moved
And a lot of them seemed to be lookin’ my way

[…]

There was a movie I seen one time, I think I sat through it twice
I don’t remember who I was or where I was bound
All I remember about it was it starred Gregory Peck, he wore a gun
and he was shot in the back
Seems like a long time ago, long before the stars were torn down

Filmens värde lyser i Dylans ord som en vacker, psykedelisk ökensaga. Jag kan föreställa mig allt som en stumfilm, där ljudet kommer igång enbart vid nyckelrepliker, när karaktärerna har något verkligt bestående att säga varann. Jag själv såg den ensam sent en kväll på TV:n hemma hos min farfar, som i ett försök att lura min trötthet. The Gunfighter är småskalig och mysig. John Fords episka eller målade ökenvyer syns inte till här, då miljöerna allt som oftast består av trygga husvrår. Istället fastnar mitt intresse på medaljongtapeten i en av filmens salooner.

Deputy Charlie Norris: He don’t look so tough to me.
Marshal Mark Strett: Yeah, yeah. That’s the way it always starts. He don’t look so tough to somebody.
Deputy Charlie Norris: Except with this somebody, it’s gonna stop right there too.
Marshal Mark Strett: You better. Because with a man like that you can’t come off much better than second.

I detta teatralt grundade westerndrama bjuds jag dock på ett fint finurligt pjäsdrag där Gregory Pecks titelkaraktär under en intensifierad fas av filmen lyckas ställa sig som anonym lyssnare när traktens äldre damer spekulerar i den ökände gamle dräparens rättigheter och skyldigheter. Den scenen tar jag verkligen med mig. Slutet bär westernfilmens mytiska sensmoralberättande när det är som allra mest klassiskt. Vackert, men ännu vackrare är det i Bob Dylans och Sam Shepards tappning.

Betyg:
3 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
31/50 – Totalt