Jason X (2001)

Genre: Slasher, Action, Science-Fiction, Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Todd Farmer
Regi: James Isaac
Längd: 93 min
Skådespelare: Lexa Doig, Lisa Ryder, Chuck Campbell, Jonathan Potts, Kane Hodder, Dov Tiefenbach, David Cronenberg, Robert A Silverman, Peter Mensah, Melyssa Ade, Derwin Jordan, Melody Johnson

Åtta år efter den senaste filmen kom den tionde filmen ut. Det var och är fortfarande det längsta mellanrummet mellan två filmer i serien. Trots att fansen ivrigt hade förväntat sig en konfrontation mellan Jason Voorhees och Freddy Krueger sedan slutscenen i Jason Goes to Hell skulle de få vänta ett par år till. Den tionde filmen blev istället Jason X, en science fiction-slasher regisserad av James Isaac och med Kane Hodder i sin roll som Jason Voorhees för vad som blev hans sista gång.

Militären har gripit den legendariske seriemördaren Jason Voorhees och håller honom fängslad i en högteknologisk institution, men Jason lyckas rymma och tillsammans med en av institutionens forskare blir han kryogeniskt nedfryst. Över 400 år senare upptäcks de två nedfrysta kropparna av en lärare, några av hans elever och en av elevernas android, Kay-Em 14. De tar med sig Jason och forskaren ombord på sitt rymdskepp, Grendel. Forskaren, Rowan, blir upptinad och varnar läraren för Jason, men det är för sent. Jason har självtinat och stryker nu omkring på skeppet och gör det han gör bäst: dödar tonåringar.

Nu måste Rowan och alla de andra passagerarna stoppa Jason, eller åtminstone undkomma honom med livet i behåll. De har teknologin på sin sida, men den visar sig även vara gynnsam för Jason, som efter att ha blivit totalt sönderskjuten av Kay-Em hamnar i en läkarmaskin som uppgraderar honom till Über-Jason, en om möjligt ännu mer ostoppbar mördarmaskin.

Många fans hatar Jason X och tycker att det är en dum film, och det kan jag förstå. Det är ju trots allt Jason i rymden, men å andra sidan är det ju faktiskt Jason i rymden! Hade filmen tagit sig själv på allvar hade nog jag också haft svårt för den, men tack vare att den är så självmedveten så funkar den. Filmen vet exakt hur dum den egentligen är. Den har glimten i ögat, och humorn är klyschig och överdriven. Dessutom: Über-Jason. Kom igen. Hälften Jason, hälften Terminator och det faktum att han faktiskt heter Über-Jason, även om namnet aldrig sägs i filmen (Kane Hodder står listad som Jason Voorhees / Über-Jason i eftertexterna). Hur kan man inte älska den idén?

Science fiction-delarna i filmen är faktiskt inte alls dumma för att vara en slasherfilm, även om de inte precis är originella (förutom möjligtvis ”nanomyrorna” som läker skador, något som jag iallafall aldrig har sett i någon annan sci-fi-film eller serie). Kane Hodder har inte varit bättre som Jason sedan sjuan, men hans look tar ett tag att vänja sig vid. Hans mask ser ut som en Hannibal Lecter-mask som har byggts på uppåt och han har mer hår på huvudet än vad han brukar ha.

Jason X lyckas faktiskt med något som de flesta andra Fredagen den 13:e-filmer inte har lyckats med; Den får mig att bry mig om karaktärerna. Rowan, Tsunaron, Sergeant Brodski och Kay-Em är alla karaktärer som det är lätt att tycka om och sympatisera med och Professor Lowe är en typ som man älskar att hata, i stil med Doctor Crews från sjuan och Charles McCulloch från åttan. Jag kan faktiskt inte komma på något att klaga på, eftersom det som är dåligt känns som att det är dåligt med flit, och bidrar till filmens ostiga känsla.

Jason X är underskattad och underhållande, och man bör vara förberedd på vilken typ av film det är innan man ser den. Dessutom är början och slutet två av filmens starkaste delar, och det är ju (som jag säkert nämnt förut) bra för helhetsintrycket att ha en stark inledning och ett starkt avslut eftersom det är de delarna som ramar in filmen.

Visste du att:

• Jason Voorhees mördar fler människor i den här filmen än i någon annan film i serien.
• Todd Farmer, som skrev manuset, medverkar även i filmen i rollen som Dallas, vars namn är en referens till Captain Dallas från Alien.
• Den kände skräck- och science fiction-regissören David Cronenberg har en liten roll i början av filmen.

/Gästrecension av Christer Hedström

Friday the 13th Part VIII: Jason Takes Manhattan (1989)

Genre: Skräck, Slasher
Produktionsland: USA
Manus: Rob Hedden
Regi: Rob Hedden
Längd: 100 min
Skådespelare: Barbara Bingham, Jensen Daggett, Scott Reeves, Kane Hodder, Peter Mark Richman, Todd Hsaffer, Tiffany Paulsen, Warren Munson, Fred Henderson, Gordon Currie, Saffron Henderson, Vincent Craig Dupree, Martin Cummins

I film nummer 8 var det dags för Jason Voorhees att lämna Crystal Lake för första gången. Den här delen regisserades av Rob Hedden och blev åttiotalets sista film i serien. Den blev dessutom den sista filmen i originalserien som använde ”Friday the 13:th” i titeln. Kane Hodder återvände till sin roll som Jason Voorhees och blev därmed den förste (och fortfarande ende) skådespelaren som spelat rollen i fler än en film.

Jason Voorhees är återigen livlös och fast på sjön Crystal Lakes botten, men med hjälp av electricitet återupplivas han ännu en gång och liftar med en liten båt vars ägare han dödar ute på havet, där han tar sig ombord kryssningsfartyget SS Lazarus. Crystal Lakes avgångsklass ska fira sin examen med en kryssning till New York City, och de upprymda studenterna är fullständigt omedvetna om Jasons närvaro. När fler och fler av Jasons mordoffer upptäcks blir passagerarna panikslagna.

Till slut tvingas de överlevande passagerarna Rennie, Sean, Mrs. Van Deusen, Julius och Rennies farbror Mr. McCulloch ta sig till New Yorks hamn med hjälp av en livbåt, men Jason har följt efter dem hela vägen dit. Den ostoppbare Jason fortsätter att döda passagerarna i en stad där ingen verkar bry sig, tills bara Rennie och Sean är kvar och det blir upp till dem att stoppa honom.

Jag tänker absolut inte förneka att Fredagen den 13:e del 8 är en riktigt, riktigt dålig film, men den har ändå något visst över sig, en åttiotalig charm och myskänsla som gör att jag iallafall tycker om den mer än sjuan. Liksom sin föregångare har filmen en stark inledning som sätter stämningen på ett bra sätt. I det här fallet är den inledningen en DJ på radio som pratar om New York City på ett kärleksfullt om än något bittert sätt samtidigt som låten ”Darkest Side of the Night” av Metropolis spelas och vi får se några av platserna i staden som kommer att besökas senare i filmen.

Filmens största svagheter är att det har slarvats rejält, både med det praktiska och med manuset. Jasons look när masken åker av i slutet av filmen är skrattretande, och definitivt den sämsta designen och sminkningen i serien. Trots att filmens undertitel är ”Jason Takes Manhattan” utspelar sig en ytterst liten del av filmen i New York. Större delen av handlingen tilldrar sig på kryssningsskeppet påväg till New York, vilket inte hade varit något större fel i sig om inte marknadsföringen hade utlovat ett betydligt större New York-upplägg.

Det är dessutom väldigt ologiskt att Jason tar sig ut på havet via en liten båt i Crystal Lake. Crystal Lake är en sjö som är omringad av land, och har så alltid varit. I Fredagen den 13:e del 4 (läs recensionen här) framkommer det till och med att Tommy Jarvis syster och mor brukar jogga runt sjön.

Kane Hodder gör återigen ett bra jobb som Jason Voorhees, även om hans look (både med och utan mask) är ganska dålig. Mordscenerna är överlag ganska bra, och filmen har ett par riktigt minnesvärda sådana när Jason mördar en kille med en bastusten och senare bokstavligt talat slår huvudet av en annan kille. Karaktärerna och skådespeleriet i övrigt är helt okej. En del av scenerna i New York är roliga, och påminner om användandet av humor i kombination med Jason från sexan. Slutet är förvirrande och dåligt, eller bara dåligt beroende på hur man väljer att tolka det.

Visste du att:

• Kane Hodder, som spelar Jason Voohees, fick i den här filmen användning av sin ovanliga förmåga att kräkas på kommando. Han brukade även lätta upp stämningen genom att utföra en liten discodans i full Jason-mundering efter att en scen var färdigfilmad.
• Filmens ursprungliga affisch föreställde en bild av Jason Voorhees som med sin machete skär igenom en ”I love New York”-affisch. Detta gillades inte av stadens turistkommitté, som trodde att bilden kunde påverka turismen negativt, så affischen fick ändras.
• I en scen slänger Jason Voorhees in en man i en spegel. Denna man är Ken Kirzinger, som senare själv skulle spela Jason i Freddy vs. Jason.

/Gästrecension av Christer Hedström

Friday the 13th Part VII: The New Blood (1988)

Genre: Skräck, Slasher
Produktionsland: USA
Manus: Manuel Fidello, Daryl Haney
Regi: John Carl Buechler
Längd: 90 min
Skådespelare: Lar Park-Lincoln, Susan Blu, Kane Hodder, Jennifer Banko, Staci Greason, Kevin Spirtas, Terry Kiser, Susan Jennifer Sullivan, Heidi Kozak, Elizabeth Kaitan, John Otrin, William Butler, Larry Cox, Jeff Bennett, Diana Barrows

Två år efter den sjätte Fredagen den 13:e-filmen var det dags för nästa tillskott. Del 7 regisserades av specialeffektsmakaren John Carl Buechler, som samma år arbetade med effekter till både Halloween 4 och Terror på Elm Street 4. Rollen som den hockeymaskbärande mördaren Jason Voorhees spelades av stuntmannen Kane Hodder, som kom att spela rollen i tre filmer till.

När Tina Shepard var lite råkade hon använda sin telekinetiska krafter för att döda sin våldsamme far i sjön Crystal Lake. Flera år senare återvänder hon till sjön med sin mor och psykiatrikern Doctor Crews. Att åka tillbaka till platsen är ett led i Tinas terapi. Det är iallafall vad Doctor Crews påstår. Ett gäng tonåringar håller till i ett hus i närheten. De är där för att fira en av tonåringarnas kusin, som fyller år, med en överraskningsfest. Tina försöker använda sina krafter för att återuppliva sin far, men råkar istället väcka liv i seriemördaren Jason Voorhees, som var fastkedjad på sjöns botten. Jason börjar i vanlig ordning döda alla han möter tills natten kulminerar i en strid mellan honom och Tina, där odödlig mördare mäts mot övernaturliga krafter.

Den här filmen är väldigt svår att bedöma. Den är bättre än de dåliga filmerna i serien, men sämre än de bra. Den är ganska intetsägande och ligger och flyter någonstans mitt emellan allt. Jag älskar filmens inledning: det är en kort sammanfattning av de tidigare filmerna, vilket är något som har gjorts i andra filmer i serien innan, men den här gången har sammanfattningen en monolog som läses upp av Walt Gorney, som spelade Crazy Ralph i de första två filmerna. Denna introduktionsmonolog sätter stämningen på ett mycket effektivt sätt. Jag har dock aldrig förstått varför sammanfattningen bara innehåller klipp från tvåan, fyran och sexan. Att ettan och femman utelämnas kan jag förstå, eftersom Jason inte var mördaren i de två filmerna (och monologen fokuserar på Jason) men jag förstår inte varför man inte har använt några klipp från trean.

Detta är Kane Hodders första film som Jason, och även om han inte är min personliga favoritskådespelare i rollen så gör han definitivt ett bra jobb. Jasons look är dessutom en av seriens absolut bästa. De övriga karaktärerna är plattare än någonsin, förutom den korrupte psykiatrikern Doctor Crews, spelad av Terry Kiser (Bernie från Weekend at Bernie’s), och manuset är ganska mediokert. MPAA (The Motion Picture Association of America) gick tyvärr lite extra hårt åt den här filmen, vilket för med sig att de flesta mordscenerna blir ganska intetsägande. Filmen har dock lyckligtvis sovsäcksmordet, vilket var så populärt att det återskapades på ett skämsamt sätt i en av seriens senare filmer.

Det finns inte så mycket att säga om vare sig skådespeleriet eller musiken. Jag tänker baske mig slänga in öppningsmonologen här, bara för att den är så mysig:

”There’s a legend around here. A killer buried, but not dead. A curse on Crystal Lake. A death curse. Jason Voorhees’ curse. They say he died as a boy, but he keeps coming back. Few have seen him and lived. Some have even tried to stop him… No one can. People forget he’s down there, waiting…”

Visste du att:

• Enligt boken Crystal Lake Memories: The Complete History of Friday the 13th kallades filmen skämtsamt för ”Frigay the 13th” under inspelningen, eftersom så många av skådespelarna var homosexuella.
• Den här filmen skulle ursprungligen handla om att Jason Voorhees och Freddy Krueger träffas och slåss mot varandra, men de två olika filmbolagen kunde inte komma överens. Detta koncept blev så småningom av i Freddy vs. Jason femton år senare, när Jason liksom Freddy tillhörde New Line Cinema.
• Filmens arbetstitel var ”Birthday Bash”.

/Gästrecension av Christer Hedström

Behind The Mask: The Rise of Leslie Vernon (2006)

Genre: Mockumentär, Slasher, Komedi, Skräck
Regi: Scott Glosserman
Manus: Scott Glosserman, David J Stieve
Längd: 92 min
Skådespelare: Angela Goethals, Nathan Baesel, Robert Englund, Scott Wilson, Krissy Carlson, Kate Lang Johnson, Zelda Rubinstein, Ben Pace, Britain Spellings, Hart Turner

Leslie Vernon – inspirerad av mördare som Michael Myers, Jason Vorhees och Freddy Krueger, hoppas bli nästa stora massmördare och låter ett team dokumentärfilmare följa honom medan han skapar sin legend i den lilla staden Glen Echo.

Jag har sedan filmen om Leslie Vernon släpptes varit medveten om dess existens och att den uppskattats mycket i skymundan av de mer påkostade skräckfilmerna. I alla år har jag dock missat vad som var det alternativa med just denna film.

I och med att jag själv är i tagen med att skriva manuset till en kommande skräckfilmsbaserad kortfilm kom dock Behind The Mask på tal, då det dels är en fin kärleksförklaring till slashergenren (Halloween, Friday the 13th, A Nightmare on Elm Street, Scream, m.m, m.m.) och dels en alternativ variant på en slasherfilm.

Behind The Mask börjar nämligen som en mockumentär – en fejk-dokumentär, där vi följer en ung man som vigt sitt liv åt att bli en minst lika effektiv mördare som filmlegenderna Jason, Freddy Krueger, Michael Myers och co.

I denna films universum antyds det till och med att dessa mördare inte är filmkaraktärer utan att dom faktiskt existerat och utfört sina respektive massakrer i hålor som Haddonfield, Elm Street och Crystal Lake.

Ännu roligare är att Robert Englund som spelade Freddy Krueger dyker upp i en liten biroll som Dr. Loomis/Donald Pleasence-inkarnation och Kane Hodder som är den mest populära Jason-skådespelaren dyker upp i en grannskaplig cameo just utanför huset som syntes i A Nightmare on Elm Street. Och ni vet den där läskiga lilla spåkärringen i Poltergeist? Hon dyker också upp i en biroll som bibliotekarie. Inte illa alls.

Det bästa med filmen tillsammans med det ganska fräscha upplägget är titelskådespelaren, Nathan Baesel, som imponerar med sitt frispelande agerande som den maniskt sprallige och samtidigt påträngande obehaglige Leslie Vernon. Han påminner verkligen om en nedtonad, mörkare Jim Carrey eller varför inte American Pie-filmernas Sean William Scott? Fast i mörkare, mer fokuserad form då förstås.

Jag skulle till och med kunna dra till med att han påminner om Heath Ledgers Joker-inkarnation emellanåt. Passionen och glädjen i rollen Nathan Baesel spelar lyser sannerligen igenom på ett charmerande sätt och det är tråkigt att se hur pass lite roller han gjort efter denna film. I samma veva som den här filmen gjordes hade han dock en fast biroll i den nedlagda sci-fi/rysar-tv-serien Invasion (2005-2006) som en polisutredare.

Regissören/manusförfattaren Scott Glosserman då? Han har i övrigt gjort en dokumentär om Wikipedia kallad Truth in Numbers? Everything, According to Wikipedia (2010) och en psykologisk thriller – The Truth Below (2011) utspelandes i alpin miljö och som jag av en händelse sett utdrag av och lika delar tyckt varit en frisk fläkt samt ännu en rysare med många logiska luckor.

Så är även fallet med Behind the Mask, som trots sin vilja att skildra storyn som en fejk-dokumentär trots det går över en hel del väl fantastiska gränser och dessutom struntar i ologiken att ett filmteam utan någon egentlig eftertanke tycker att det känns okej att följa en mördares förberedelser inför sina mord, eller att dom trots frånvaron av dem själva alltid lyckas ha en kameraman distansplacerad för att ge bästa klippningsflöde i bilderna.

Jag får därför ta allt med en nypa salt och distans, men det förtar inte så jättemycket då jag i första hand leds in i att filmen är en mörk, mörk komedi som granskar slasher-genren, liksom Kevin Williamson och Wes Craven gjorde med Scream på 90-talet.

Dom rent filmiska inslagen i Behind The Mask känns glättiga och oäkta då filmskaparna går efter en typiskt filmisk look som lågbudetfilmare ofta gör men som paradoxalt nog sänker produktionsvärdet då inte förutsättningarna för ett högre produktionvärde än det dom har helt enkelt inte finns där.

Det tillsammans med klyschigt billig skräckfilmsmusik och ganska lamt och naivt skådespeleri från både den kvinnliga huvudrollen (Angela Goethals) och övriga biroller av mer okänd karaktär gör att filmen blir en mixad upplevelse, men med goda intentioner som jag tar med mig.

Hjärtat finns trots allt verkligen där och det är nyckeln till efterliv inom skräckgenren.

En uppföljare är dessutom på gång med arbetsnamnet ”B4TM” (Before The Mask), tack vare efterfrågningar från engagerade fans och i sin tur till stor del tack vare ett uppenbart passionerat filmskaparteam.

Hatchet (2006)

Genre: Slasher, Gore
Regi: Adam Green
Manus: Adam Green
Längd: 85 min
Skådespelare: Joshua Leonard, Tony Todd, Robert Englund, Richard Riehle, Patrika Darbo, Parry Shen, Deon Richmond, Mercedes McNab, Kane Hodder, Joel Moore, Tamara Feldman, Joel Murray, Rileah Vanderbilt, Joleigh Fioravanti

Det deformerade barnet Victor Crowley bor med sin far i ett hus vid träsket. En Halloweenafton kommer elaka ungar dit och sätter eld på huset. Victor Crowley går en fruktansvärd död till mötes, och legenden om pojken vid träsket är född. Men är han bara en legend?

Har varit sugen på att se den här sedan förra året, utan att ha haft ett dugg höga förväntningar på den. Egentligen är det uppföljaren jag varit mest sugen på då den ska slå rekord i utnyttjande av blod i en slasher, men jag måste ju börja med den första först, givetvis.

Handlingen tar dock egentligen vid i en idyllisk stad som fått festfeber, där turisten Ben hellre vill ut på träsksafari istället för att umgås med Marcus och polarna på de lokala pubarna där ölen skvalpar och de klyschiga kvinnorna likaså. Träskturen blir dock av, tillsammans med en falsk guide, ett pensionärspar och en amatörporrfilmsregissör samt hans två fnaskiga skådespelerskor.

Filmen är gjord med en förkärlek till den klassiska tonårsslasher-genren med en obligatoriskt billig handling och producenterna har lyckats locka några klassiska slasherstjärnor, i form av Robert ”Freddy Krueger” Englund i en cameo, Tony ”Candyman” Todd i en annan cameo och framförallt Kane ”Jason Voorhees” Hodder som mördarbesten Victor Crowley.

Dessa två skådisar är det som gör filmen, för Hatchet är en pinsamt dålig skriven film som i övrigt bjuder på pinsamma, klyschiga karaktärer som inte tillåter skådisarna att kunna leverera knappt en droppe kvalitet. Den kvinnliga huvudkaraktären Marybeth (spelad av tv-serieinhopparen Tamara Feldman) kommer knappast undan med hedern i behåll då hennes känsliga scener känns väldigt såsiga och framtvingade.

Den enda jag gillade var långskånke huvudrollen Ben, spelad av Joel David Moore som synts i så skilda filmer som The Hottie and the Nottie, Avatar och Dodgeball. Hans polare Marcus, som spelas av Deon Richmond (Not Another Teen Movie, Van The Man) är också trovärdig och de har en bra kemi tillsammans. Dock känns dom som hämtade från en fjunig tonårssexkomedi i stil med Harold and Kumar, vilket inte ger många plus till en skräckfilm.

Kvinnorollerna och mansrollerna är utan tvekan skrivna ur en sexfixerad tonårskilles synvinkel och inledningen av filmen slår något slags rekord i flest nakna tuttar i bild på kortast tid, då intrigen tar vid i en stad som firar någon slags högtid som går ut på att supa tillsammans med redlösa kvinnor. Det är dock underhållning den här filmen rider på och den funkar nog utmärkt för ett ungt, puckat grabbgäng utan större krav på film en vanlig öldrickarkväll.

När slaktfesten från Mr. Crowleys yxa väl sker så skvätter det blod utan dess like, så pass att till och med när han vrider nacken av ett offer så kastas det köttslamsor mot trädstammarna runtomkring. Överdrivet och givetvis kul på ett bisarrt sätt. Det största misslyckandet med filmen är dock att endast en karaktär tycks bära mobiltelefon, vilket känns högst otroligt i en tid som denna och om de andra karaktärerna hade tagit med sina så hade allas liv och 208 liter blod (japp, så mycket fejkblod spills i denna film) nog sluppit gå till spillo. Regissören Ti West har dock rätt i att mobiltelefonen har förstört mycket spänning i skräckgenren då den underlättar på tok för mycket för filmens jagade offer.

Jag klarar mig dock igenom denna film och ser nu istället fram emot Hatchet 2 som kom förra året, där dagens största ”Scream Queen” – Danielle Harris (skådespelerska i fyra Halloween-filmer), tar över huvudrollen och där blodutgjutelsen mer än fördubblas då den visar 515 liter spillet fejkblod (!!!), vilket är rekord för genren.

2/10