Jag eftersläntrar in med ett nytt ”I backspegeln” i sista stund (kommer ett på söndag också tänkte jag), genom att återigen tänka större när år 2012 just har lämnat oss alla och man står i valet och kvalet att antingen se bakåt eller se framåt.
Jag har insett att jag lyssnat igenom ett antal riktigt bra musikalbum förra året och även om det inte var ett lika starkt musikår som 2011 så vill jag ändå plocka fram några favoriter. Därför topplistar jag de bästa musikalbumen jag hört av utländska artister (det kommer också en med svenska album så småningom).
Jag inser också samtidigt som jag gör listan att jag har väldigt många bra skivor kvar att höra från 2012, men här är mina utländska favoriter än så länge…
Musikalbum från utländska artister – Top 6 anno 2012:
6. Kill For Love (Chromatics)
Chromatics är en electro-grupp bestående av Ruth Radelet (sång/synthesizer), Adam Miller (gitarr/vocoder), Nat Walker (trummor/synthesizer), och Johnny Jewel (producent, multi-instrumentalist). De spelar en slags flerinstrumentrotad italo-disco/synth-pop/post-punk. De fick ett kommersiellt genombrott när deras låt ”Tick of the Clock” var en del av soundtracket till Nicolas Winding Refns Los Angeles-film Drive (2011).
Gillade du känslan av musiken i den filmen så lär du finna albumet Kill For Love mysigt, för det är väldigt mycket den känslan man får. Neongator, ensamma hotellrum och olycklig kärlek strax intill innelivet på den dunkande nattklubben.
Skivan består av 16 låtar som smälter samman till en rejäl helhet, men som med fördel kan bli ditt eget soundtrack när du tar in vardagen under mörka, ljusa eller varma nätter. Vissa spår är helt intrumentala – fyllda av fjäderlätta takter och elektrifierad gitarr och avlägsna synth-toner. Vissa låtar lyfter ytterligare ett snäpp tack vare Ruth Radelets genomsmörjda falsettröst och ord som ger eko i din själ och lämnar avtryck i ditt huvud.
Bäst är introspåret, den magiska, tydliga men ändå eftertänksamma Neil Young-covern ”Into the Black”. Den får mig att färdas iväg, långt, långt bort och inte återvända hem igen förens skivans hela längd tagit slut…
5. Born To Die – The Paradise Edition (Lana Del Rey)
Lana Del Rey har en personlig artisthistoria som en del redan är bekanta vid, men hon slog i vilket fall igenom stort 2012 efter att ha nått en indiepublik på nätet dessförinnan som en alldaglig artisttjej som producerade allt själv. När det sedan gick upp att hon hade en miljonärfarsa, att hennes musik fått gott om hjälp att produceras genom förmögna kontakter och att hon nyligen har skönhetsopererat sig för att få ett nytt utseende så ledsnade en del av hippiepubliken.
Faktum kvarstår dock att allt detta knappast förtar – snarare bygger på, hennes framgångsrika image som den David Lynch-regisserade, förfallna hollywooddrömmen – en modern Marilyn Monroe men där smicker och sötma har bytts ut mot dekadens, pornografi och destruktivt sex med destruktiva douchebags. eller vänta, var inte det Marilyn Monroes liv också??
Lana Del Reys musik låter verkligen filmisk – och då menar jag bokstavligen eftersom det är som att hon lagt på sång över filmiska soundtracks hämtade direkt från Gregg Arakis, Lukas Moodyssons, Gaspar Noés och framför alla andra, David Lynchs filmer. Den poulära skönhetsdrottningen Laura Palmers tragiska öde, eller för den delen alla Lynchs tragiska kvinnoöden, lägger sig som en USA-färgad flagga över Del Reys karaktärer och jag blir verkligen deprimerad över hur uppgiven hon verkar i varenda satans sång.
Men helvete vad effektivt det är för någon som känt samma destruktiva uppgivenhet eller som har psykologiska intressen i allt den ser.
De bästa spåren på originalalbumet är givetvis genombrottssången ”Video Games”, men även ”Born to Die”, till viss del ”Blue Jeans” och läskigt muntra ”National Anthem”. I höstas spädde hon på albumet med The Paradise EP och till originalalbumet tillkom 8 nya låtar. Där är nya hiten ”Ride” en given favorit, givetvis hennes tolkning och den dova Bobby Vinton-covern ”Blue Velvet”, som är pricken över i:et på hennes förkärlek till min favoritregissör, David Lynch.
EP:n har dock även den superfilmiska ”Bel Air” och den allra mest deprimerande destruktivitetspoplåten, ”Gods & Monsters”, där hon verkligen framstår i dager av en tragisk amatörporrskådis som dricker sina sista klunkar alkohol samtidigt som hon låter sig utnyttjas av dem som vågar röra vid hennes föruttnade ego.
In the land of gods and monsters, I was an angel, lookin’ to get fucked hard / Like a groupie incognito posing as a real singer / Life imitates art / You got that medicine I need / Dope, shoot it up straight to the heart please / I don’t really wanna know what’s good for me / God’s dead, I said ‘baby that’s alright with me’.
Egentligen ser jag inte Marilyn Monroe i henne, jag ser en enbart tragisk version av modell/konst-fenomenet Edie Sedgwick (som jag skrivit om tidigare).
En låt som finns i vissa utgåvor är även b-sidan ”Burning Desire”, som jag gillar mer än hälften av albumet och EP:ns övriga utbud. Oavsett vad man känner för Lana Del Rey så har hon verkligen lyckats sätta avtryck och kommit med något nytt i den radioskvalande R’n’B-popvärlden, med råge.
4. Jake Bugg (Jake Bugg)
Jake Bugg är det 19-åriga stjärnskottet från London som hämtar inspiration från Englands arbetargator. Vid en första anblick kan man tro att det här är Storbritanniens svar på Justin Bieber, men så fort hans musik ljuder förstår vi att det här är en person som har mer än ett par saker gemensamt med legender som Daniel Johnston och Bob Dylan.
Den där djupt inneboende erfarenheten från en så ung grabb känns inte riktigt, riktig lika geniun som när jag första gången hörde Another Side of Bob Dylan, eller när jag lärde känna underbarnet Daniel Johnston och hur han spelade in sånger på löpande kassettband i sin källare, men trots det är Jake Buggs strävan näst intill lika bra.
Fantastiska sånger radas upp på löpande band och att höra sådana här 60-tals Bob Dylan/Simon & Garfunkel-toner av en yngling på 2000-talet är allt igenom ljuvligt! Bäst i nuläget är nog ”Country Song”.
3. Tempest (Bob Dylan)
2012 firade Bob Dylan 50 år som artist och släppte dessutom sitt första album på tre år, vid namn ”Tempest”. Många var dem som drog avskedsparalleller med Shakespeares sista pjäs ”The Tempest”, men Bob Dylan har dementerat att hans intention skulle vara att avsluta karriären med sitt senaste album.
Tempest är dock ett fylligt album som har mycket influenser från hela hans karriär, snarare än att nischa sig till ett sound. Musikaliskt låter det fantastiskt och textmässigt är Dylan verkligen på lekhumör, med tre låtar på dryga 7 minuter, vackra ”Tin Angel” på 9 minuter och det maffiga 14-minuterseposet ”Titanic”, där han berättar en väldigt munter och romantisk skildring av Titanics undergång.
Magiken finns verkligen där nu, mer än på näst senaste albumet och han präglar näst intill alltid sina sånger med den där tyngden som säger mer än vad som går att ta in, men som kan lämna avtryck precis varenda gång hans alltid föränderliga röst formar ord.
Han ger många, skilda låtguldkorn med musikhistoriens mest erfarna sångstämma någonsin och bäst tycker jag att den allra kortaste, hjuvliga vaggvisan ”Soon After Midnight” är! Sista låten ”Roll On John” är för övrigt en inte så kryptisk hyllning till bortgågne kollegan John Lennon, vilket bland annat går att märka på Dylans rika lek med Lennons sångtexter i sin egen text.
2. Visions (Grimes)
Kanadensiska electro-industriella drömpop/dark wave-independentexperimentkvinnan Grimes upptäckte jag i och med hennes halva på dubbelartist-EP:n Darkbloom.
Hennes sång ”Vanessa” satte extremt djupa avtryck hos mig och jag fick en ”konst-crush” på henne alldeles lagom innan hon skulle släppa senaste albumet ”Visions”. Det här albumet har sedan förföljt mig hela 2012 och blivit som en inspiration som talar direkt till mina egna intressen, lika mycket som Grimes blivit en liten gudinna i mitt huvud som uppmuntrar till spontanitet när perfektionismen får överhanden.
Albumet flyter på och jag gillar verkligen hennes indisk-inspirerade toner och när musiken känns långt inne i min kropp så att jag nästan är på väg att somna – sväva iväg, i ett rus. De mer poppiga tonerna får mig dock att hämta andan på ytan emellanåt men jag måste bara dyka ner till djupet på skivan igen och igen.
Och nej, jag tar inte droger. Musik kan framkalla samma saker om man bara lyssnar tillräckligt långt innifrån sina öron, så att den snuddar vid hjärnmassan och ramlar ner i kroppens innandömen.
Grimes musik är dock lika beroendeframkallande som droger och Visions bästa spår är svåra att plocka ur, men de som ramlar ut ur hatten just nu är drömska trumekot ”Genesis”, alienpopdängan ”Oblivion” där den indiska gudinnan med alla dom där armarna verkligen omfamnar mig, framtidshiten ”Eight” som lätt skulle kunna vara sången som leder mig i en fartfylld nattklubb i Blade Runner-utopin.
Sången ”Be a Body” som för iväg mig till klarsynhet mitt i all röken, ”Vowels = Space and Time” som får sängar att sväva iväg mot det där djupblåa i himlen och mot stjärnorna, och slutligen den hypnotiska (som om inte de andra spåren var det?) tynglöshetsklubbfarkosten ”Nightmusic” och den är precis som den låter, med en älvlik Grimessång som får fnatt och talar i mystiska tungor så att jag blir alldeles snurrig och fulländat nöjd, redan innan skivan tagit slut…
1. Channel ORANGE (Frank Ocean)
Frank Ocean var för mig mest ett namn under 2012 och jag kopplade det lustigt nog till någon gammal soulveteran från Motown-tiden. När jag sedan, en kväll för bara någon vecka sedan, upptäckte vem han var genom hans musik och debutalbum skapades genast en ny bild av denna 25-åriga R’n’B-talang.
Mitt snötäckta R’n’B-hjärta vaknade till liv igen och jag mindes hur bra den musiken kan låta när den görs med genuin svärta, smärta och ödmjukt självförtroende. Han andas R Kelly och Stevie Wonder, fast på sitt egna, nymodiga sätt. TV-spelsreferenser, kassetter, radio- och TV-kanalszappande binder ihop skivan och hans hemmiljö i Los Angeles gör sig väldigt påtaglig i sättet albumet för sig.
Hans talang för lyssningsvärt textskrivande och total ärlighet har gjort genren lyrisk över hans framfart, så pass att det är svårt att minnas att det här var den första svarta stjärnan inom Hip Hop/R’n’B som gick ut som bisexuell, i somras. Channel ORANGE ska definitivt lyssnas från början till slut! Den innehåller ett flertal riktigt, riktigt bra sånger som jag kan sjunka in i om och om igen utan återvändo.
”Thinkin Bout You” med sin tårdrypande text och ”on the spot”-falsettrefräng och suveräna text (A tornado flew around my room before you came / Excuse the mess it made, it usually doesn’t rain in / Southern California, much like Arizona / My eyes don’t shed tears, but, boy, they bawl). ”Super Rich Kids” med den klassiska, avskalade rytmen och LA-skildringen (Super rich kids with nothin but loose ends/ Super rich kids with nothin but fake friends).
Den djupa, långa och mystiskt vemodiga ”Pyramids”, där Ocean sjunger suggestivt om en flickvän kallad Cleopatra, som jobbar som strippa vid nattklubben The Pyramid samtidigt som hon har ett förhållande, för att sedan efter halva låten byta spår till ett hypnotiskt outro som jag värderar som bäst på hela plattan!
Sången kan också parallellt tolkas som en berättelse om den afrikanska kvinnans resa från ärad, gudalik härskare över Egypten fram till dagens låga status i västvärldens strippklubbar, där hon utnyttjas för pengar och filterar bort kärlek med sex.
”Lost”, som är en rak R’n’B-hit som återigen skildrar Los Angeles helt suveränt. ”Bad Religion” – en ballad om förbjuden kärlek i en tax och något vi definitivt inte hört förut inom genren. Och slutligen den fantastiska ”Forrest Gump”, där han med en sådan otroligt tät text sjunger om en skolförälskelse i en footballpojke kallad Forrest Gump, som lika gärna kan vara en tolkning av karaktären Jenny i filmen, men också ett uppriktigt kärleksbrev till Frank Oceans egna skolförälskelse från när han var 19 år.
Ett helt fantastiskt, originellt album som jag bara måste ha på en sprillans ny, knallorange vinyl så fort jag kan! Det var inget jag kunde gissa för en månad sedan, precis.
Frank Ocean skrev dessutom 2012 års kanske bästa sång till Quentin Tarantinos film Django Unchained, men då sången inte fick plats i filmen släpptes den i skymundan gratis på Frank Oceans Tumblr-kanal. Mer om det i ett kommande inlägg dock, för den förtjänar sin egen uppmärksamhet!
Absurd Cinema 