I november har jag försökt samla ihop mig och återhämta mig efter en hektisk oktobermånad. Inte mycket har skrivits på filmbloggen i och med detta. Sannolikt kommer det inte skrivas särskilt mycket under december heller, utöver i huvudsak fokuset på Twin Peakssom kommer igång igen.
Anledningen är att jag försöker utmana mig själv produktivt genom ett brusande, spretigt filmprojekt med jultema – närmare bestämt en julkalender i 24 fristående avsnitt. Jag kanske uppdaterar lite kring avsnittens releaser här emellanåt, även om jag är dålig på att jonglera plattformar när jag är inne i något. Kanske kommer någon uppskatta lite nollbudgetproducerat julflum och ägnar någon minut åt denna julkalender. Kanske inte.
Jag ser det som en personlig prövning att få saker gjort och det ska bli kul att testa mig lite, även om jag kanske springer in i väggen redan efter några dagar. Jag har trots allt aldrig fullföljt något i hela mitt liv i princip och varit sjukskriven i två år, så ska bli kul att se hur bitarna faller. Kanske kan Arbetsförmedlingen se det som en slags arbetspraktik, hur det än går?
Här är i vilket fall teasern för den julkalender jag valt att kalla Fragment – en julkalender.
Jag har antagit utmaningen att producera 24 filmer i december månad fram till julafton. Varje film är fristående och ”free form” bortsett från TVÅ regler;
• Filmen ska kunna VISAS på Vimeo (vilket är som Youtube men för INNEFOLK som dig och mig)
• Filmen ska ha ett JULTEMA eller på annat sätt vara kopplat till denna tid på året
Kommer jag lyckas? INGENTING talar för det. INGENTING är min största inspirationskälla. Det här projektet är ologiskt på flera sätt, men logisk avsaknad är en hjälpande hand i dessa seriösa tider. Sprid budskapet endast om du kan stå för det. Och du behöver inte tacka mig. Tacksamma uttryck leder till ökad klyptopi och slutligen är du en bidragande orsak till den nedtystade slakten av potentiella internetfenomen nere i soliga Downtown Malibu, Kalifornien. Ingen har bett om det, men jag ser igenom dig och det är ändå ingen vacker syn.
Håll utkik på förmiddagarna 1-24 december. Jag tror avsnitten dyker upp på förmiddagar.
En ny söndag har gått mot sitt slut och tekniskt sett är det julafton nu – även på denna blogg, men jag vill ändå dela med mig av några betraktelser från veckan som gått – inom och utom filmsammanhang…
Välkommen kära jul och Nic Cage som motvillig familjeman
Imorgon är det julafton och de vanliga traditionerna som städkaos, julpyntande och paketinslagning inpå småtimmarna bekantar sig återigen med mig. En något mer lugnande tradition jag avklarat det senaste dygnet är att se Brett Ratner-regisserade filmen The Family Man (2000), med Nicolas Cage och Téa Leoni i huvudrollerna. Jag kallar den dock helst vid den svenska titeln, ”En Andra Chans”.
Det är en film jag sett dagarna före julafton i säkert tio års tid. Det är ju knappast en av de där kända julfilmklassikerna, men det är något med den filmen som klickar hos mig, med sin It’s A Wonderful Life/En Julsaga-influerade historia om en man som väljer att prioritera sin yrkeskarriär framför sitt livs kärlek.
När han sedan – 13 år senare och som företagsledare för ett Wall Street-imperium springer in i en mystisk man på julafton så skickas han på till en alternativ samtid. Han vaknar upp på juldagen, i en familjevilla utanför stan till det liv han valde bort, men nu har han plötsligt den kvinna han lämnade som fru samt två barn och ett slött jobb på en liten däckfirma i samhället.
Han får lära sig den klassiska läxan om vad som är viktigt i livet – rikedom och ett liv i ensamhet eller ett ”simpelt” medelklassliv men med den kvinna han älskar.
Dels har filmen en alltid underhållande och charmig Nicolas Cage i centrum för handlingen, men den har också en underbar julstämning på det där alldeles lagomaktiga viset, ackompanjerat av ljuvlig Danny Elfman-musik och flera blinkningar till de tidlösa julklassikerna.
Det är också – trots det klassiskt amerikanska jultemat, en film om det amerikanska livet runt julafton som inte romantiserar det amerikanska livet. Detta just eftersom filmens syfte är att skildra en mer realistisk, småtrist och oinspirerande vardag för en amerikansk familj på väg mot 40.
Många är de hollywoodfilmer som använder julen som tema för att förklara hur underbart det är att vara en del av Amerika, men den här tar en annan väg och det är nog mycket det som får mig att återvända till filmen varje jul…
GBG Riot ett bevis på människans bristande förstånd i grupp
I veckan ”skakades” Sverige av det så kallade ”GBG Riot”, där skoltjejer startade upplopp mot Göteborg efter att de blivit sexhäcklade på Instagram av en eller flera elever på en skola i staden.
Sex väger uppenbarligen fortfarande tungt i provokationssyfte, i konkurrens med rasism, våldsbrott, krig, judeförföljelsemissförhållanden eller ekonomisk och politisk orättvisa. Säg till gymnasieelever att dom knullar runt och masspykos kommer urarta och övergå i våldsamma kravaller. Omänskligt, eller väldigt, väldigt mänskligt?
Människan må vara ett flockdjur, men människans förstånd sjunker avsevärt när vi följer gruppen och slutar att tänka individuellt. Ett tips till alla som följer – eller överväger att följa, Sverigedemokraterna.
Skolskjutningen ger eko på den amerikanska biotablån – till vilken nytta?
I USA har den fruktansvärda skolskjutningen satt stora avtryck – som förutom sex stycken vuxna framför allt resulterade i 20 små barns död och återigen väckt en kritik mot USA:s vapenlagar (något jag tog upp i I backspegeln #1). President Barack Obama lovade de anhöriga att göra allt han kan för att förhindra att liknande dåd inträffar igen.
Det logiska borde då vara att förbjuda vanliga, civila medborgare i USA från att äga vapen och i minst fall förbjuda automatvapen, för vad fyller de för bättre funktion än att meja ner en stor mängd offer? Obama knöt dock näven väldigt försiktigt och i sin ”kamp” kunde han sträcka sig till att förbjuda vissa former av automatvapen – de andra vapnen kan vara bra att ha om det blir riktigt knivigt i det amerikanska hemmet (antar jag då att regeringen resonerar).
Istället riktas den amerikanska kritikerkåren blickarna mot filmvåldet – detta ”djävulens påfund”, och funderar om inte det kan vara anledningen till att så många dör av vapen runt om i staterna. Filmbolagen vill då visa sin respekt (läs; filmbolagen vill inte att biljettförsäljningen ska påverkas av filmvåldsdebatten) genom att flytta biopremiärer av potentiellt våldsamma filmer.
Quentin Tarantinosgalapremiär av westernrullen Django Unchained på Juldagen ställs därför in. Det var helt enkelt ”too soon” för den. Filmen Parental Guidanceflyttade däremot fram sin premiär från i onsdags till Juldagen – samma dag som Django Unchained skulle ha visats. Även Jack Reacher flyttade fram sin premiär. Den enda logiken med detta är att filmer påverkas av våld mer än vad filmer påverkar till våldsamheter.
När ska USA börja tänka logiskt istället för att handla efter pengapungen? Det är människor med vapen i händerna som dödar, inte filmerna som glorifierar dessa vapen, eller filmerna som visar brutaliteten av våldet. Men visst, om vapenindustrin är ett av USA:s största inkomstkällor är det väl logiskt att istället skylla på deras filmer, som väl endast inbringar deras ammunitionsbudget på sin höjd.
Det bör ju vara så, när ”vissa automatvapen” är ofarligare än hollywoods filmer.
Disney censurerar Kalle Anka ännu en gång
För ett femtontal år sedan fördes det en debatt om hur film- och tv-våld fick barn att begå våldshandlingar i tidig ålder. Disney censurerade då scenen i det traditionsenliga Kalle Anka och hans vänner önskar god jul, där den tjattrande aracuan hänger sig i en snara och hotar att skjuta sig själv med en pistol, samt en scen där Kalle Anka skjuter med maskingevär. Ifall det har påverkat till en minskning av våld bland barn är högst osäkert, men det var därför Disney tog beslutet att ta bort scenerna.
I år har Disney även censurerat tomteverkstadens leksaksutbud på den charmiga nigressdockan som får ett ”OK” i baken, den blonda dockan som säger ”mamma” och en judisk mansfigur som dansar lite käckt. Anledningen är att de visar stereotypa bilder av olika folkgrupper och att Disney ville anpassa sig till 2000-talet. De har därmed plockat bort mina favoritleksaker – och sekvenser, från ”Tomteverkstaden” och jag sörjer en aning.
Jag tycker att främlingsfientlighetsdebatten tappar fokus och blir alldeles för felriktad när majoritetskulturen (i det här fallet de ansvariga på Disney) ska agera för ett jämlikhetstänk. Jag blir inte mer rasistisk för att jag ser dessa karaktärer på julafton, för de ger inte mig någon negativ inställning till svarta, judar eller blondiner. Det är andra, djupare problem som ligger till grund för att folk får den bilden.
Precis som att jag heller inte tycker att den ”blackface”-liknande karaktären i barnboken/barnfilmen Liten Skär Och Alla Små Brokiga ger en dålig bild av svarta för att hon är en bra, föredömlig karaktär men har just ett ”blackface”-utseende. Att svarta, judar och blondiner sedan kan ta illa upp av det här (vilket är en lika stor anledning till att de tas bort) går absolut inte att utesluta, men ska vi börja utesluta alla stereotyper ur samhället så står vi inför en betydligt större rensning än den som den verkliga rasismen riskerar att åstadkomma.
För hur många sterotyper finns det inte i populärkulturen som trots sitt ”oeftertänksamma” yttre, trots det har lärt oss mycket bra snarare än att förvandlat oss till främlingsfientliga? Pocahontas, Pippi, Musse Pigg, Tarzan, Mowgli– listan kan göras lång. Den stora risken med sådana här aktioner är istället att det får motsatt effekt och gör de mer främlingsfientliga ännu mer missnöjda över den många gånger klumpigt skötta mångkulturanpassningen.
Även de mångkulturtoleranta måste släppa på rädslan och rikta sitt konstruktiva engagemang på allvarligare problem än Kalle Anka, Tintin och barnböcker.
Och till alla ”jag-är-inte-rasist-men”-sverigedemokrater”; Snälla, kan ni sluta referera till sidor som Fria tider och Avpixlat för att styrka era åsikter och börja använda lite kontruktivt tänkande när ni ”finslipar” era argument?
Månadens filmspanartema är ”Snö” och med tanke på att snön börjat falla av och till på marken i Dalarna där jag bor så känns det ganska passande.
Dessutom börjar julstämningen på allvar drabba mig nu och det är den kanske härligaste tiden på året – så länge man är inomhus då, och kan mysa av stugvärmen med vetskapen att det är kallt, ruggigt och plogvis med snö som faller utanför fönstret.
Jag har även insett att näst efter inslaget av granskogsmiljöer och höstmiljöer så är nog snö den ingrediens som starkast påverkar min positiva känsla för filmens atmosfär. Till snöns ära har jag därför knåpat ihop en lista på de filmrelaterade ögonblick och personer som på bäst sätt förvaltar snöns förmåner på något sätt…
Herr Kings känsla för snö
Det finns en oslagbar känsla som hör vintern till.
Känslan när snön viner ute och det är lite kusligt mörkt, men ändå åh så vackert, så att man gärna stannar kvar i sin lilla, imaginära, upplysta stuga och inbillar sig att man är djupt inne i skogen, insnöad. Väldigt specifikt beskrivet kanske, men du måste väl ha känt den känslan? Hur som helst är det – tillsammans med julstämningen, den känsla jag längtar mest till när vintern och snön kommer.
En till som har fattat det konceptet väldigt bra är rysarförfattaren Stephen King. Nu utgår jag i första hand från filmatiseringarna av hans verk, men den återkommer ofta i hans bästa filmatiseringar.
I The Shining (1980) blir familjen Torrance insnöade på ett fjällhotell som gör att hjälp utifrån blir väldigt problematiskt att få. Bilderna när Halloran envist försöker ploga sig igenom den massiva snön på vägarna i de klippiga bergens skogar är ju så myskusliga. Eller den isande finalen i labyrinten, där Jack lufsar och frustar som en ångmaskin efter Dannys fotavtryck som bildats i snön.
För att inte tala om de massiva snöberg som under vinterns gång vallats upp av vinden mot hotellväggarna – Danny kunde ju åka rutschkana från andra våningens fönster med höjden dom mätte!! The Shining är min favoritfilm eftersom den har allt jag tycker om – inklusive snö.
I The Dead Zone (1983) förekommer det ett flertal scener där snön upptar en stor del av den fantastiska atmofären, samt givetvis de varma stugorna i vinterlandskapet.
I Misery (1990) givetvis. En bitande snöstorm, en olycka och en ensam, liten stuga mitt ute i skogens ingenstans. En författare och hans största ”fan”, som också råkar vara manisk och livsfarlig! De enda ingredienserna man behöver för att skapa dramatik och en riktig bra historia.
Kathy Bates gör givetvis en dunderinsats som det närgångna stalkerpsykot i filmen, men inramningen är det som verkligen gör filmen enligt mig. Placera en stuga i en snöig skog och du är på rätt väg, i min värld.
Storm of the Century (1999) är dock lite av guldklimpen i sammanhanget Stephen King i kombination med snö. King skrev manuset till miniserien och berättelsen innehåller de bästa ingredienserna av Stephen King.
Paranoia, människor med dåligt samvete, grupptryck, utanförskap, tvivelaktig krishantering, människor som tappar tron på varandra, ren paranoia och den djupaste skräcken – allt finns med när invånarna på en gemytlig ö blir isolerade från omvärlden på grund av århundradets storm, samtidigt som en mystisk man med käpp gör entré på ön med uppmaningen ”Give me what I want, and I will go away”.
Scenerna när snöstormen viner på de tomma vägarna och fyren på ön är fruktansvärt stämningsfyllda!
Den där himmelska sången och stämningen i A Charlie Brown Christmas
Snobbens julavsnitt (A Charlie Brown Christmas) från 1965 är ett måste inför jul varje år – åtminstone för mig. Det är en ljuv känsla att få återse Snobben, Kalle och alla de andra för att se hur de tacklar det underbara – men även ångesten, som kommer i samma veva som omgivningen ska pyntas och snön börjar pryda gator, hustak och skogar.
Stämningen i detta avsnitt är på något sätt den mest definitiva julstämningen som USA har producerat genom rörliga bilder – tillsammans med Ensam Hemma (1991) möjligtvis. Jag önskar att snön var så mjuk och lätt som den ser ut i Snobbens tecknade värld.
Den ljuva, himmelska sången som spelas i inledningen av avsnittet är en av jultidens absoluta höjdpunkter, tillsammans med avsnittets övriga julmusik, givetvis!
Danny Elfmans musikaliska mönster
Det finns en man som med sina avkommor i filmvärlden definierat snö mer än någon annan för mig. Mannen heter Danny Elfman och är givetvis känd som punkmusikern som blev filmkompositör och Tim Burtons vänstra hand (om Johnny Depp är den högra). Han har dock gjort mycket fantastisk filmmusik med andra än Tim Burton och en drömsk harmoni som får mig att se vackra snöflingor segla ner från himlen uppfyller mig väldigt ofta i hans verk.
Allra mest i Edward Scissorhands (mästerverket The Ice Dance!) där musiken kombineras med lika vackra bilder, men därefter kommer ytterligare en rad snöiga filmer – The Nightmare Before Christmas (Closing), Batman Returns (Birth of a Penguin) och en av mina personliga julfavoriter, Nicolas Cage-filmen The Family Man (Main Theme/Promise).
Listan på underbar, frostig men ändå sällsamt varm musik tillsammans med vackra snösekvenser kröner hans karriär. Danny Elfmans bästa musik är som en varm snölykta som värmer mina händer i ett vitglittrigt snöfall mot en blåsvart himmel…
The Girl With The Dragon Tattoo och skildrandet av den nordiska vintern
Jag är en stor beundrare av David Finchers filmatisering av Stieg Larssons Män Som Hatar Kvinnor och det jag fann mest ”upplyftande” i filmen var den stora viljan att skildra Sveriges nordiska kyla med så stort fokus. Musiken av Trent Reznor och Atticus Ross är förstås grädden på moset, men i hela filmen yr snön över minsta lilla sten och känslan är att det är rysk vinter med en kyla på minus 30 jämt och ständigt. Bildens färg är alltid iskallt blågrå och svartvit.
Fantastiskt skildrat och fotat! En av nyckelfaktorerna till att den filmen överglänser den svenska versionen med en hästlängd. Det krävs kreativitet utifrån för att förädla känslan av Sverige och hitta kärnan i hur det är att bo här. Mörker och kyla.
Star Wars, tauntauns, wampas och Imperiet
Inte alla, men nästan alla älskar Star Wars. Framför allt då den första trilogin. Och framför allt då mittenfilmen Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back (1980). Filmen tar inledningsvis vid på den kalla snöplaneten Hoth Ett ironiskt namn med tanke på att planeten inte var särskilt ”hot” tänkte jag jämt när jag var liten. När jag var liten väcktes också min fascination för Star Wars, i samma veva som trilogin för första gången släpptes på VHS och jag kollade på filmerna om och om igen.
Jag och en vän, i min hemby, som hette Andreas brukade ständigt ”leka Star Wars” och när det var vinter och meterhög snö (det var det faktiskt ofta när jag var liten) så gick givetvis lekarna oftast ut på att vi befann oss på planeten Hoth, där vi red fram på tauntauns, slogs mot wampa-snömonster och mot Imperiets alla vidunderliga stridsfarkoster.
När jag ser de där stora, fyrbenta ”AT-AT-gångarna” vandra omkring på bilder och film idag så blir jag genast oerhört nostalgisk, och när jag som vuxen ser en stor, plogad snöhög så slår mig två tankar; antingen ska jag klättra upp på den och låtsas att jag är en tapper bergsbestigare, eller så ska jag bunkra mig i den för att skydda mig mot Imperiets styrkor…
Snösekvenserna i Star Wars är givna på den här listan då de tillför en speciell känsla i Star Wars-mytologin och i mitt eget liv.
John Fords The Searchers och vilda västern i snömiljö
John FordsThe Searchers (Förföljaren, 1956) – med John Wayne i den ikoniska huvudrollen, är en fantastisk westernfilm som utspelar sig på den heta prärien på Monument Valley. Dock händer det något magiskt när westernfilmer utspelar sig i kyliga snölandskap helt plötsligt. Det passar liksom så bra och åtminstone för mig från kalla Sverige så är det då som westerngenren snuddar som mest vid den realistiska naturens kärna.
Ett sådant ögonblick sker i The Searchers och det är så fantastiskt fångat i John Fords ögon! Cowboys, hästar och vit, tung snö som liksom renar den annars så dammiga westernluften.
Andra filmer som utnyttjar snön på ett uppiggande sätt är förstås spaghetti western-filmen Il Grande Silenzio (1968) som enbart utpselas i snölandskap, Clintans Unforgiven (1992) som har en väldigt emotionell scen med snöutsikt, samt – att döma av trailern, Quentin Tarantinos efterlängtade western-hyllning Django Unchained, som har världspremiär om en månad i USA.
Den mästerliga sekvensen i kortfilmen The Snowman
Denna lilla kortfilm har en av de juligaste och mest snöromantiska sångnumren som någonsin setts på film! Jag behöver inte vara långrandig utan du får helt enkelt beskåda det själv och drömma dig bort till barndomens underbara värld då snö var ett instrument för lek och fantasi – och med tanke på den här listan – det är det väl den finaste saken med snön även i vuxen ålder?
….
Glöm nu inte att läsa alla de andra filmbloggarnas filmspaningar kring temat ”Snö”! Här hittar du deras inlägg:
Genre: Superhjältefilm, Drama, Thriller, Action Regi: Tim Burton Manus: Daniel Waters Längd: 126 min Skådespelare: Michael Keaton, Danny DeVito, Michelle Pfeiffer, Christopher Walken, Michael Gough, Michael Murphy, Cristi Conaway, Andrew Bryniarski, Pat Hingle, Vincent Schiavelli, Steve Witting
Julstämningen i Gotham är hotad när den elake Oswald ”The Penguin” Cobblepot blir ett namn i borgmästarkampanjen och Batman får rycka ut. Men i hans väg står också den opålitliga kringstrykerskan ”Catwoman”.
Kultregissören Tim Burton återvände efter tre år till den Batman-franchise som han startade med den första seriösa filmatiseringen, Batman (1989). Däremellan hade han blommat ut som regissör genom att ha regisserat den hyllade Edward Scissorhands (1990) och strax därefter skulle han producera sin berättelse Nightmare Before Christmas (1993) – två filmer som blivit definitionen av Tim Burtons stil.
Genom Batman Returns känns det som att Burton har fått betydligt mer skaparmakt då den är perfekt utformad för hans intressen, både stilmässigt och dramaturgiskt. Han verkar ha arbetat till sig friheten efter sina senaste skapelser och använder det vetot på ett kreativt sätt. Allt fungerar som handen i handsken och det är ett bevis på att han här var på toppen av sin förmåga.
Filmen börjar med en magisk och extremt vacker inledning där jag får följa filmens huvudkaraktär – Oswald ”The Penguin” Cobblepots, ursprung. Miljön är smyckad med glittrande snöflingor, julafton, is, svart natt och ackompanjerat till Danny Elfmans utsökta, personliga musik.
Senare dyker The Penguins högkvarter upp. Ett övergivet, snöbeklätt Gotham Zoo – iögonfallande likt det övergivna Spreepark – nöjesfältet som finns i verklighetens Berlin (och som syns i bland annat nya filmen Hanna, från 2011).
Det är något väldigt speciellt med de där övergivna glädjekällorna som sedan länge torkat ihop och växt igen när människor av någon anledning slutat besöka dessa platser. Som ett avtryck av glädje, lika mycket som ett avtryck av att folket på platsen glömt bort vad glädje är.
Valet att låta filmen utspela sig i vinterns årstid ger en fantastisk atmosfär med julen för dörren, som Burton visat sin förälskelse för i både Nightmare Before Christmas och Edward Scissorhands, framför allt. Han delar med sig av känslan att det är extremt sagolikt och det är Tim Burton i sitt absoluta esse!
Christopher Nolan har i sin avslutande The Dark Knight-film låtit även den utspela sig i vintermiljö. Han har själv uttryckt att Batman Returns är den han föredrar mest av de gamla filmerna och det är föga överraskande av bland annat den kopplingen.
Batmans och Bruce Waynes närvaro kommer först ett par gånger knappt en halvtimme in i filmen, vilket visar att han – likt i The Dark Knight (2008) får axla en biroll och att den här filmen i huvudsak kommer följa två andra karaktärer.
Figuren The Penguin är fascinerande på ett högst karikatyrmässigt, expressionistiskt sätt. Danny DeVito (One Flew Over The Cuckoo’s Nest, Twins) går knappt att känna igen bakom all smink och kostym – fränt sammansatt av Stan Winstons (The Thing, Aliens, Terminator, Jurassic Park) studio. Han spelar över regelbundet, men får verkligen fram den känslosamma nerven vid de rätta tillfällena.
Karaktären är en mytisk ”misfit” – en missanpassad. Han föddes lite annorlunda och övergavs av sina föräldrar – de som borde älskat honom för den han var och inte för den han inte var. Han lever med sitt likartade cirkusfolk och får slåss för påståendet att han inte är ett missfoster, utan en människa!
Inspirationen från favoritregissören David Lynchs svartvita kultmästerverk The Elephant Man (1980) är slående och en fröjd för mig att se. Jag tänker dessutom på Nick Cave and The Bad Seeds mystiska sång ”The Carny” och rysningarna hopar sig.
De största, mest slående influenserna kommer dock från annat håll. Burton jobbar verkligen med expressionistiska drag – staden är fullproppad av monumentala statykroppar och bombastiska huvuden i sten. De står både på stora torg och mitt i rännstenen – ofta med ett talande uttryck av vemod, sorg eller tomhet. Expressionism var ordet.
Och bara det faktum att han låter filmens verkliga bov i dramat vara kapitalistbossen Max Shreck. En karaktär som för tankarna till Nosferatu-skådisen med samma namn och det är väldigt passande och kul.
Christopher Walken (The Deer Hunter, Heaven’s Gate, Sleepy Hollow) – denna perfekta Burton-skådespelare och ännu större expressionist, spelar dessutom rollen med sin väldigt personliga lekfullhet och ser dessutom ut som om han stigit ur en tysk skräckfilm från stumfilmseran.
I serierna är Shreck till och med bror till The Penguin, men den parallellen tas aldrig upp bokstavligen i filmen. Det kan dock vara intressant att veta när du ser filmen nästa gång. Tim Burton ville dessutom först inte rollsätta Christopher Walken när namnet kom på tal, då han tydligen var rädd för Walken på grund av hans fantomiska karaktärsdrag. Det är ju bara för gulligt av Burton då de passar så bra ihop…
Den andra huvudrollen näst efter The Penguin är dock Selina Kyle. En blond, sexig sekreterare med yvigt hår, osäker och nedtryckt av miljön hon jobbar i – speciellt hennes chef, Max Shreck. Hon är också en missanpassad, vilket är essensen av Tim Burtons karaktärsverk då han själv i högsta grad vill vara mallen för sina filmer genom sin persona.
Selina Kyle stundar dock sin personliga revansch då hon kommer ikläda sig rollen som den egensinniga, rebelliska och hänsynslöst förföriska röverskan ”Catwoman”.
Michelle Pfeiffer (Scarface, Dangerous Liaisons, Love Field, The Age of Innocence) spelar denna kvinna med en nerv och timing utöver det vanliga och i Burtons lekfulla värld leker hon verkligen mer än någon annan.
Jag klagade på Burtons sätt att skildra kvinnan i föregångaren. Kvinnobilden i Batman Returns blir istället väldigt medvetet lekfull. Selina Kyle sprayar bokstavligen det gulliga, rosa dockrummet svart och den sexuellt attraktiva kvinnan får nytt liv med vassa klor och svart latex.
Burton hymlar inte med sina motiv i det andra Batman-kapitlet och maximerar retsamt alla sexuella frestelser hos Selina Kyle/Catwoman – hon har till och med en levande fågel i munnen, bokstavligen!
Ett minnesvärt ögonblick i filmen för övrigt där huvudkaraktärerna interagerar med varandra på ett välskrivet sätt.
Än tydligare medvetenhet vad gäller den ”pulp-iga” skildringen av kvinnor i en tecknad värld blir det när Batman ska rädda en kvinna från kidnappare. Hon är bokstavligt klädd i vit, puffig dress, som hämtad från Playboy Mansion eller omslaget till en billig, gammal noir-deckare. Som ett retsamt lockbete för den nattsvarta vålnaden.
Icke att förglömma så är ju anledningen till att Burton axlat uppdraget att regissera Batman på film mycket just för att Bruce Wayne/Batman är en av våra mest ikoniska misfits i populärlitteraturen.
Genom att låta Batman stå tillbaka jämfört med förra filmen och hålla flera starka, spännande karaktärer i luften samtidigt på en jämn nivå så blir filmen mycket mer intressant att följa.
Jag är mycket förvånad över hur pass entusiastisk jag blev av att återvända till den här filmen efter flera års frånvaro. Filmen bjuder på väldigt mycket av väldigt mycket.
Burton spelar ut alla sina kort och skapar en solid personlighet i denna Batman-berättelse och trots att Michael Keatons Bruce Wayne/Batman knappt är med så känns filmen fullständigt komplett.
Michelle Pfeiffer ger en fullvärdig oscarprestation och hon – liksom de flesta i filmen, visar egentligen inget actionmässigt utan finns där med sina starka personligheter och skapar intrig bara genom starka känsloyttringar var och en för sig.
Allt är väldigt spektakulärt och väldigt lite realism, men likt en saga fångar den ändå trivsamma och vemodiga känslor hos mig i en kittlande värld och det är precis vad Tim Burton i sina bästa stunder kan bättre än de flesta!
Tim Burtons fullständiga prägel på filmen. Blandningen av barnslig goth-förtjusning och mörka undertoner mitt i all visuell briljans gör att den här filmen mäter sig med Nolans Batman-filmer, även om de är helt olika. Karaktärerna och än mer skådespelarna ser ut att ha riktigt roligt! Är Christopher Walken med i en film blir alltid känslan att man vill ha ännu mer utrymme för honom. Tim Burton borde sätta honom i huvudrollen någon gång. I övrigt har jag inget att klaga på!
Absurd Cinema 