I spåkulan: The Dark Knight Rises (2012)

Den 25 juli kommer Christopher Nolans avslutande del i hans trilogi om Batman ha premiär. Batman Begins (2005) och The Dark Knight (2008) avslutas med The Dark Knight Rises.

Åtta år har gått sedan Harvey Dent ”mördats” av Batman och stadens befolkning vänt sig emot honom. Gotham City har befunnit sig i fredstid, men nu måste en förtidspensionerad Bruce Wayne återigen iklä sig rollen som The Dark Knight, när en fruktad brottsling vid namn Bane planerar att skaka om Gotham för evigt.

Delar av inspirationen till nya The Dark Knight Rises verkar främst komma från serieberättelserna Knightfall-sagan (där Bane möter Batman för första gången och försvagar hans redan dåliga fysiska form genom att släppa lös Arkham-fångarna i Gotham och tvinga Batman till utbrändhet), No Man’s Land (där Gotham drabbas av en jordbävning och stängs ute från omvärlden vilket gör att maktbalansen mellan lagen och kriminaliteten förändras markant) och The Dark Knight Returns (där Batman återvänder efter tio års pension för att ge sina sista krafter åt Gotham).

”When Gotham is ashes, you have my permission to die.”

Bane ser sannerligen ut att bli en kraftfullare fiende än någonsin för Gotham – ett mentalt, fysiskt och intelligensmässigt oöverträffat hot. Han för sig som en revolutionär Che Guevara-general med en hel armé av undersåtar och hans mål – att rasera Gotham, skapa revolution och krossa deras hopp, Batman, känns mer genomförbart än någonsin tidigare.

Tom Hardy (Bronson, Warrior, Tinker Tailor Soldier Spy) spelar Bane och han är en mycket talangfull skådespelare med en frustande ambitionsnivå. Jag darrar lika mycket av skräck som förtjusning över att se karaktären Bane omtolkas i hans och Christopher Nolans tappning.

Hardy agerar som en karaktär där ögonen är allt som syns i hans ansikte och en totalt omställd röst, men det är tillräckligt för honom att förmedla en sådan kraftfull ondska med sin blick och kroppsspråk. Det var precis de kvaliteterna som dessutom gjorde hans prestation i Warrior så förvånansvärt bra. Och den där isolerade Bane-rösten är så märkligt skrämmande att Darth Vader låter som en barnvakt i jämförelse. Bane låter inte som en människa – han låter som ett reptilliknande djur som lärt sig tala vårt språk.

Bane har en fascinerande historia i seriealbumen. Där är Bane en karibisk legend – en man som föddes i ett råbarkat, smutsigt fängelse och uppfostrade sig på egen hand mitt ibland de hemska, livstidsdömda fångarna där inne.

En återkommande mardröm om en jättelik fladdermus hemsökte honom om nätterna. Hans beslutsamhet att övervinna alla hinder fick honom att träna mer än alla andra, läsa all visdom som fängelset försåg honom med och att bli den mest fruktade och mäktigaste varelse innanför fängelsets murar.

Han blir försökskanin för ett experiment där hans kropp pumpas med ett medel som gör hans muskler omänskligt starka (något som dock inte förekommer i Nolans Batman-universum).

När berättelserna går om en fredlös stad vid namn Gotham City, som likt fängelset styrs av brottslingar vilka tar sin makt genom fruktan, så blir han lockad att höra mer. När han frågar vem som är den mest fruktade och får svaret ”Batman” så är det som en profetia för honom. Han måste besegra sin innersta fruktan genom att ta över ”fängelset” Gotham och besegra den jättelika fladdermusen.

Bane är för övrigt den enda moståndaren till Batman som har lyckats besegra honom, i och med att han lyckades bryta en försvagad Batmans ryggrad i Knightfall-sagan – givetvis en klassisk händelse i seriernas universum.

Den skepnad av karaktären vi såg i 90-talsfilmen Batman and Robin (1997) är ett patetiskt, skrattretande exempel på en av Batmans allra mest intressanta antagonister – en man endast driven av sitt tävlingsinriktade maktbegär och inte av pengar, rädsla, anarki eller för andras skull. Dock är hans metoder väldigt extrema.

”You should be as afraid of him as I am.”

Anne Hathaway (The Princess Diaries, Brokeback Mountain, Rachel Getting Married) spelar den lömska Selina Kyle – en kvinna som vandrar mellan ”de goda” och ”de onda” och går under täckmanteln ”Catwoman”, för viljan att alltid gå den väg som passar henne bäst för stunden. Enligt manusförfattaren Jonathan Nolan nämns hon ändock aldrig under namnet Catwoman under filmens gång, vilket var precis min spådom och förhoppning.

Dock är hon en för passande karaktär från serierna för att inte få en plats i det optimala Batman-universumet då hon säger väldigt mycket om vem Batman själv egentligen är och vilken värld de lever i.

Skeptikerna har oroats över valet av den glada Anne Hathaway i rollen som Catwoman, men av trailers och mig att döma verkar hon ha viljan att övertyga alla skeptiker med ett annorlunda rollval,  på liknande vis som Heath Ledger och Aaron Eckhart gjorde med deras roller i The Dark Knight, liksom Liam Neeson och Christian Bale i Batman Begins.

”Do you think this is gonna last? There’s a storm coming, Mr. Wayne. You and your friends better batten down the hatches, because when it hits, you’re all gonna wonder how you ever thought you could live so large and leave so little for the rest of us.”

Intressanta, talangfulla skådespelarnamn som Marion Cotillard, Joseph Gordon-Lewitt, Matthew Modine och Juno Temple är några av de nya ansikten som dyker upp i The Dark Knight Rises och vi ser återigen bland annat Michael Caine, Gary Oldman, Morgan Freeman och givetvis Christian Bale i titelrollen som Bruce Wayne, alias The Dark Knight.

Storslagenheten både vad gäller intrig och action i den här filmen är enorm – som om inte föregående film var rafflande nog både vad gäller motstånd och dramatik. Den här gången verkar det dock vara omöjligt för Bruce Wayne att hålla låg profil och luta sig tillbaka då han aldrig varit mer personligt insnärjd  Gothams öde än så här.

”You are as precious to me as you were to your own mother and father. I swore to them that I would protect you, and I haven’t.”

Avslutningsvis; Här är den senaste och mäktigaste trailern för The Dark Knight Rises, som hade premiär på MTV Movie Awards i helgen…

Nu får jag ta lugnande! Så här peppad inför en film har jag inte varit sedan Inglourious Basterds år 2009 – om ens någonsin i mitt liv.

Jag har som många andra väntat med spänning i fyra år och de senaste månaderna har jag befunnit mig i en Batman-bubbla och stillat abstinensen med att se de gamla filmerna, läst de gamla seriealbumen samt köpt nya, lyssnat på relaterade podcasts och spelat relaterade tv-spel.

Den 25 juli avslutas legenden och det känns som att självaste tideräkningen börjar om efter det!

”Let the games begin!”

Bästa komedi 2011

1. Midnight in Paris

2. 50/50

3. Crazy, Stupid, Love

4. Bridesmaids

5. Johnny English Reborn

Kommentar: Jag kan ha svårt att klassa en komedi som bättre än en bra dramafilm, då humor i sig bedöms på ett sätt och de vanliga bedömningarna som handling, karaktäriserande, realism och så vidare kan stå i bakgrunden, vilket de därmed också gör i många komedier. Jag tycker att komedier ofta brukar pricka fel på många punkter utöver humorn och då slutar det med att en bra film som knappt försökte vara rolig också blir roligare än en film som i huvudsak försökte vara rolig.

Jag tycker alltså att det är svårt att jämföra humor med allvar på film, så i ett försök att undvika det ger jag komedin en egen kategori där dessa genrefilmer får lite extra uppmärksamhet.

50/50

50/50 fick mig – trots min skepticism till den lättsamma genrefilmer, väldigt intresserad. Det gyllene receptet som fångade mig låg i att placera den korkade, obrydde buddy-skådespelaren Seth Rogen (40-year Old Virgin, Knocked Up, Pineapple Express) som den som alltid lika karaktäristiske, närmaste vännen – men denna gång är han vän till en person vars liv tar en dramatisk vändning när han får reda på att han har cancer. Det är smått genialiskt att ställa en så inpräntad hovnarr mitt i ett så pass känsligt allvar och visa fler dimensioner hos denna karaktär än bara rapande, elakheter, ironi och gräsrökande.

Dessutom har jag någon slags broderlig respekt för Seth Rogen som skådespelare och att se honom få lite mer intressant material att jobba med är, för mig, rörande.

Jag kan tycka att filmen kunde varit ännu lite mer melankolisk på sina ställen men samtidigt är jag ändå ganska tilfredställd, ju mer jag tänker tillbaka på de få riktigt rörande scenerna. Filmen ska ju ändå skildra det positiva också och den inspirerar nog många att ta sig igenom svåra perioder eller sjukdomar. Kan den ens kallas för komedi? Den ”outar” sig ju ändå som en slags relationskomedi om ett allvarligt tema, så jag tycker nog det. Feel good om kampen mot cancer – jag gillar den riktningen.

Joseph Gordon-Lewitt (500 Days of Summer, Inception, Hesher) – huvudrollen i denna film är alltid så sprudlande lättälskad och även om han går mig på nerverna ibland i den här filmen så känns det ändå rätt, för när du har cancer måste du få släppa fasaden och känna att du får vara frustrerad ibland också, med risk att det går ut över dom som älskar dig.

Filmen går inte ända in i mål på alla plan, men den har mycket av min sympati för vad den faktiskt åstadkom och kommer att åstadkomma för många av dom som ser den.

Bridemaids

Bridesmaids har jag talat om tidigare, i listan över filmer från året som på något sätt misslyckades. Publiken verkar inte vara lika petig som mig, men jag tycker att den här hyllade filmen föll på att – helt enligt komedins regler komplicera allting, men för att sedan knyta ihop allting till en alldeles för naivt lättsam film totalt. Jag mår dåligt över mycket av det som huvudkaraktärerna går igenom under filmen, så jag ser det som amerikansk hollywood-falskhet att sedan förenkla allt till en klassisk rom-com i slutändan när den gett sken av någonting annat.

Dock är det stundtals en väldigt rolig film och den förtjänar ändå sin plats här – mycket för att den skildrar kvinnliga karaktärer på ett fräscht, ohämmat sätt och bjuder på scener som är värda att se.

Crazy, Stupid, Love

Crazy, Stupid, Love var däremot en positiv överraskning. Jag gillar Steve Carrell och även om han går ner i en seriös ton – något han behärskar väldigt bra, så är han ändå skrattretande bra! Filmen i sig bjuder inte på något nytt, men den är skickligt skriven och fungerar väldigt mycket som en teaterpjäs på gränsen till fars, med ovanligt skickliga skådespelare för den här typen av film, som alla sköter sig utmärkt. Emma Stone, Ryan Gosling, Kevin Bacon, Marias Tomei och Julianne Moore backar upp Carell så att denna komedi får en ovanlig skådespelartyngd.

Regissörerna bakom filmen – Glenn Ficarra och John Requa, gjorde tidigare den hyllade Jim Carrey-filmen I Love You Philip Morris och dessutom skrev de den ännu mer hyllade Bad Santa, så det är definitivt en duo som höjt ribban för den romantiska komedin och framtiden utlovar mer.

Johnny English Reborn

Johnny English Reborn kanske ni höjer på ögonbrynen åt (ursäkta min ofrivilliga vitsighet), men den fick mig att skratta högt flertalet gånger och överträffar definitivt föregångaren. Mr.Bean-specialisten Rowan Atkinson må bjuda på en humor vi sällan ser idag och som många ser som föråldrad, men i den här filmen finner jag den väldigt rolig och det blir inte för mycket för att jag ska få nog.

Faktum är att Johnny English Reborn är den mest utpräglade komedin jag sett 2011 och skulle jag enbart bedöma efter skämten så vinner den nästan, men jag har ju redan belyst att jag brukar vilja se alla element i en komedi och därför går vinsten till en annan, lite fylligare film.

Midnight in Paris

Den film jag skrattat mest åt och mått som allra, allra bäst av i år är dock årets oslagbara feelgoodfilm, Woody Allens (Annie Hall, Manhattan, Hannah and her Sisters) promenad i midnattens Paris! Äntligen en film som lyckas vara till bredden fylld med romantik utan att hålla på och naivifiera begreppet. Midnight in Paris visar att kärlek uppstår ur en känsla och inte genom en relation mellan man och kvinna.

Någonstans ur den tanken vill jag beskriva filmen.

Visst vill vi vara med om de där stora, livsförändrande händelserna som skakar om oss och får oss att utveckla nya sätt att se på saker, men i slutändan mår vi ändå som bäst av de där små stunderna då vi egentligen inte gör något särskilt, men ändå trivs så att hela kroppen fylls av en tillfällig värme.

Som att plötsligt höra en kär gammal sång på radion, en liten rysning när vi läser en bra text, en särskilt god tugga mat eller en vacker solnedgång när vi minst anar det. Ett par sekunders meditation som får livet att stanna upp, även om det bara varar ett ögonblick.

Midnight in Paris är filmens motsvarighet till precis den känslan. En bagatell som med små medel gör mig alldeles varm i kroppen och som jag gärna upplever igen och igen. Woody Allen har gett mig ett flertal sådana stunder och för det är jag honom evigt tacksam, denna romantiska komedins mästare!