Wes Craven’s New Nightmare (1994)

Genre: Skräck, Metaskräck, Slasher, Mysterium
Produktionsland: USA
Manus: Wes Craven
Regi: Wes Craven
Längd: 112 min
Skådespelare: Heather Langenkamp, Robert Englund, Wes Craven, Miko Hughes, John Saxon, David Newsom, Tracy Middendorf, Fran Bennett

Den sjunde filmen i Terror på Elm Street-serien skrevs och regisserades av Wes Craven som ett årtionde tidigare skapade serien när han skrev och regisserade den första filmen. Skådespelarna Heather Langenkamp och John Saxon som tidigare medverkade i två av filmerna återvände, och det gjorde givetvis även Robert Englund. Wes Craven’s New Nightmare är en av de mest populära filmerna i serien och den kan mycket väl vara den enda filmen i en serie som varken är en uppföljare, prequel, remake, spinoff, crossover, reboot, preboot eller nytolkning.*

*Notering: Jag antar att Halloween 3: Season of the Witch också stämmer in på beskrivningen ovan, men jag är inte helt säker. I vilket fall är Halloween 3 inte en del av sin serie på samma sätt som Wes Craven’s New Nightmare är.

Den första Terror på Elm Street-filmen firar sitt tioårsjubileum i vår värld, den verkliga världen. Heather Langenkamp och Robert Englund är skådespelare, Wes Craven är regissör och manusförfattare, och de första sex Elm Street-filmerna är bara just det: filmer. Seriens producent, Robert Shaye, berättar för Heather att det planeras en sjunde film i serien, trots att Freddy Krueger dog i den senaste filmen, Freddy’ Dead: The Final Nightmare. Heather är skeptisk till idén.

Senare dör hennes man, Chase, under mystiska omständigheter. Både Heather och hennes son, Dylan, är mycket upprivna över familjefaderns frånfälle, men de får stöd av Heathers gamle kollega John Saxon, som spelade hennes far i två av filmerna. Heather börjar oroa sig över Dylans underliga beteende.

Wes Craven talar om för Heather att han redan håller på med manuset till den sjunde Elm Street-filmen, och Heather blir förfärad när det visar sig att de underliga saker som pågår runt henne finns med i Wes skriverier. Verkligheten påverkas av manuset. Det visar sig att den ”verklige” Freddy Krueger är uråldrig demon som antagit olika former under århundradenas gång. Under de senaste tio åren har formen varit Freddy Krueger, och nu vill demonen komma ut ur filmerna och in i vår värld. För att stoppa Freddy blir Heather tvungen att spela rollen som Nancy Thompson en sista gång.

Jag tycker att Wes Craven’s New Nightmare är något överskattad, och jag rankar den inte lika högt i serien som de flesta andra gör, men med det sagt vill jag ändå säga följande: Wes Craven’s New Nightmare är den smartaste skräckfilmen som någonsin gjorts. Wes Cravens filmer (åtminstone de som jag gillar) är alltid smarta. Terror på Elm Street är smart på grund av konceptet och Screamfilmerna är smarta på grund av självironin och satiren, men Wes Craven’s New Nightmare sticker ändå ut för mig som smartast, och jag beundrar den enormt för det.

Jag vill ge en stor applåd till både Wes Craven som kom på idén och studion som hade stake nog att godkänna en sådan originell och komplicerad film istället för att spela det säkra kortet och bara göra ännu än uppföljare i raden. Skådespeleriet, regin och musiken är alla oklanderliga, så det finns inte så mycket jag kan säga om de bitarna. Det som drar ned filmen lite för mig är att den har vissa delar som känns överflödiga och saktar ned handlingen. Jag tycker även att Freddy kunde ha fått lite mer screentime.

Visserligen är det bra att han används sparsamt, men några fler repliker hade han nog kunnat få utan att det hade skadat filmen. På tal om Freddy så hade det även varit kul om Robert Englund (som sig själv) hade fått en lite större roll, då det vid ett tillfälle känns som att filmen försöker antyda något om honom som den sedan aldrig riktigt följer upp. Det är dock mina enda få, små klagomål på en i övrigt klockren och framförallt unik film.

Visste du att:

• Utöver Heather Langenkamp, Robert Englund, John Saxon, Wes Craven och Robert Shaye, som alla spelar sig själva i roller som är viktiga för handlingen, syns även några andra skådespelare och filmskapare i en begravningsscen. Wes Craven vågade inte fråga om Johnny Depp ville vara med, eftersom Depp vid det laget var ganska känd. Senare har Depp sagt att han gärna hade ställt upp om han hade blivit tillfrågad.
• Filmens arbetstitel var ”A Nightmare on Elm Street 7: The Ascension”.
• Trots att Heather Langenkamp och Robert Englund spelar sig själva i filmen, är det ändå fiktiva versioner av dem. Englunds personlighet och Langenkamps familjeliv stämmer inte överens med verkligheten.

/Gästrecension av Christer Hedström

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)

Genre: Skräck, Slasher, Äventyr, Fantasy
Produktionsland: USA
Manus: Wes Craven, Bruce Wagner, Frank Darabont, Chuck Russell
Regi: Chuck Russell
Längd: 96 min
Skådespelare: Laurence Fishburne, Patricia Arquette, John Saxon, Craig Wasson, Heather Langenkamp, Robert Englund, Rodney Eastman, Priscilla Pointer, Jennifer Rubin, Ken Sagoes, Bradley Gregg, Ira Heiden, Penelope Sudrow

Den tredje filmen i Terror på Elm Street-serien visade sig bli en av de mest populära uppföljarna. Heather Langenkamp och John Saxon återvände till sina roller från den första filmen och för regin stod Chuck Russell, som tillsammans med bland andra Wes Craven (första filmens regissör och författare) och Frank Darabont (som senare skulle regissera The Shawshank Redemption och The Green Mile) även var involverad i manusprocessen. Rent handlingsmässigt var denna film mycket mer av en uppföljare till den första filmen än vad dess föregångare var.

En grupp ungdomar är intagna på Westin Hills psykiatriska avdelning för vad läkarna tror är upprepade självmordsförsök, men i själva verket är det den övernaturlige seriemördaren Freddy Krueger som försöker döda dem i deras mardrömmar. Nancy Thompson, en av Freddys tidigare motståndare, är numera läkare och börjar arbeta på sjukhuset för att kunna hjälpa ungdomarna att ta sig igenom vad hon själv upplevde flera år tidigare. Tillsammans med Kristen, en flicka som har den ovanliga förmågan att dra in andra personer i sina drömmar, lyckas Nancy och ungdomarna samarbeta för att besegra Freddy, men priset blir högt.

Jag förstår varför Terror på Elm Street 3 är en av de mest omtyckta filmerna i serien, även om jag ibland kan tycka att den är en liten smula överskattad. Manuset är välskrivet, skräck och humor blandas med en perfekt balans och den är i ärlighetens namn mycket bättre som uppföljare till ettan än vad tvåan var. Dödsscenerna når enligt mitt tycke seriens kreativa topp i den här filmen, och den innehåller bland annat mitt favoritmord i hela serien.

Freddy Krueger börjar så smått att bli humoristisk här, men eftersom han fortfarande är långt ifrån den nästan parodiaktiga skojaren som han blev i senare uppföljare får Robert Englund leka med både den läskiga och den roliga biten, och han gör ett toppenjobb med båda.

Heather Langenkamp och John Saxon känns båda mer naturliga och bekväma i sina roller än vad de gjorde i den första filmen, och nykomlingarna gör också mycket kompetenta insatser. Bland dessa nykomlingar ser vi bland andra Patricia Arquette och Laurence Fishburne. Jag har egentligen inget negativt att säga om filmen, utom möjligtvis att den innehåller en scen som känns som tagen ur en Disneyfilm, vilket inte är något fel i sig men som skär sig ganska rejält mot resten av filmens ton.

Visste du att:

• En av Freddy Kruegers mest kända repliker: ”Welcome to Prime Time, bitch!” kommer från den här filmen.
• Detta var Patricia Arquettes första film. Hennes karaktär, Kristen Parker, är även med i den fjärde Terror på Elm Street-filmen, men spelas då av Tuesday Knight.
• Den ormliknande formen som Freddy Krueger vid ett tillfälle antar ansågs vara alldeles för lik en penis och målades därför mörkgrön istället för hudfärgad för att dölja det faktumet.

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: För två år sedan skrev även jag om tredje filmen med Freddy Krueger. Det här är ingen av mina personliga favoriter, så mycket kan jag säga. Trots det känner jag att jag borde ge den en ny chans snart för att se om jag kan omvärdera filmens mer äventyrliga innehåll något, då jag köpte efterföljarna aningen bättre med denna avklarad. Här är i vilket fall min recension.

A Nightmare on Elm Street (1984)

Genre: Skräck, Slasher
Produktionsland: USA
Manus: Wes Craven
Regi: Wes Craven
Längd: 91 min
Skådespelare: Heather Langenkamp, Robert Englund, Johnny Depp, John Saxon, Ronee Blakley, Jsu Garcia, Charles Fleischer, Joseph Whipp, Amanda Wyss, Lin Shaye, Joe Unger, Mimi Craven

1984 förde med sig ett bidrag till slashergenren som skulle visa sig bli mycket viktigt: A Nightmare on Elm Street (svensk titel Terror på Elm Street), som skrevs och regisserades av Wes Craven, som tidigare gjort sig ett namn med filmer som The Last House on the Left och The Hills Have Eyes. Den galne seriemördaren Freddy Krueger spelades av Robert Englund, som kom att återvända till rollen i hela sju filmer till och en tv-serie. Hjältinnan och fan-favoriten Nancy Thompson spelades av Heather Langenkamp, och som hennes pojkvän castades en väldigt ung Johnny Depp i sin första roll någonsin.

Nancy och hennes vänner plågas av mardrömmar om en brännskadad man med hatt, en randig tröja och en handske med knivar på fingrarna. De som blir mördade av mannen i mardrömmarna dör i verkligheten. Nancy får reda på att mannen heter Freddy Krueger och var en barnmördare som några av stadens föräldrar brände ihjäl efter att han blev frisläppt på grund av en juridisk miss. Nu är Freddy ute efter hämnd, en hämnd som han tar ut genom att döda barnen till de som brände ihjäl honom. En efter en blir Nancys vänner brutalt mördade och Nancy inser att hon nu är den enda som kan stoppa Freddy.

Terror på Elm Street-filmerna är en serie som är mig väldigt kär. Den har en extremt tät andraplats till Halloween-filmerna (kanske rentav delad förstaplats) och den första filmen är helt klart en av de starkaste delarna. Wes Craven ger filmen en besynnerligt surrealistisk och drömlik känsla med hjälp av fotot och musiken, och vad kan vara mer passande än just en drömlik känsla i en film vars tema är drömmar och framförallt mardrömmar?

Robert Englund är perfekt castad som den sadistiske men lekfulle Freddy Krueger, och i den här filmen är han fortfarande läskig (Freddy blev mer och mer komisk och mindre läskig i uppföljarna). Skådespeleriet i övrigt, med undantag av Johnny Depp och John Saxon som Nancys far, är tyvärr inte särskilt bra, men det gör ingenting, för filmens stämning, musik och manus är mer än tillräckligt för att göra filmen till ett mästerverk.

De praktiska effekterna är något som intresserar mig något enormt i alla de första sju filmerna, men troligtvis mest i den här. Dessa effekter är kreativa och mycket finurliga. Min favoritsekvens i filmen är den första ordentliga scenen med Freddy, som börjar med att Freddy har jättelånga armar och slutar med att karaktären Tina vaknar upp ur sin mardröm. Denna scen är helt otroligt galen. Scenens handling i kombination med musiken gör scenen panikartat skräckinjagande och hysteriskt rolig på samma gång. Se den här filmen, och vad du än gör: Somna inte!

Visste du att:

• Wes Cravens inspiration till filmen var bland annat en läskig gubbe som han såg utanför sitt fönster när han var liten och en artikel han läste om ungdomar som dog i sömnen.
• Filmen blev New Line Cinemas ekonomiska räddning, och därför kallas bolaget ibland för ”The House That Freddy Built”.
• Johnny Depp följde med sin kompis Jackie Earle Haley till hans provspelning, men istället blev det Depp som fick medverka i filmen. Jackie Earle Haley skulle långt senare spela Freddy Krueger i remaken A Nightmare on Elm Street (2010).

/Gästrecension av Christer Hedström

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)

Genre: Skräck
Regi: Chuck Russell
Manus: Wes Craven, Bruce Wagner, Frank Darabont, Chuck Russell
Längd: 96 min
Skådespelare: Laurence Fishburne, Patricia Arquette, John Saxon, Craig Wasson, Heather Langenkamp, Robert Englund, Rodney Eastman, Priscilla Pointer, Jennifer Rubin, Ken Sagoes

Några ungdomar är intagna för vård. I deras drömmar figurerar Freddy. En läkare och en psykolog försöker med gruppterapi rädda dem.

Efter att ha schockats över charmen i den första uppföljaren till Terror på Elm Street, så var det 2008 dags för mig att för första gången se den tredje delen, där Wes Craven (The Last House on the Left, A Nightmare on Elm Street, Scream) återvände för att skriva manuset. 3:an brukar också nämnas som den enda bra Elm Street-filmen efter originalet.

Manuset är inte enbart Wes Cravens skapelse, utan en blandning av så mycket som fyra olika manusförfattares visioner. En av dem är ingen mindre än en ung Frank Darabont (Shawshank Redemption, The Green Mile, The Majestic, The Mist) – mannen som haft en minst sagt lyckad karriär som regissör till några av Stephen Kings mindre skräckfokuserade berättelser.

Wes Cravens manus skrevs delvis om av Darabont och Chuck Russel, som sedan fick regirollen för filmen. Cravens första önskan var att göra en film som handlade om hur en Elm Street-film spelades in och hur filmteamet plötsligt blev terroriserade av Freddy Krueger som tagit sig in i deras verklighet genom deras drömmar. Ett minst sagt intressant skräckfilmsupplägg vilket är Cravens största styrka.

Idén blev dock av i Wes Cravens återkomst och avsked till Elm Street-franchisen, nämligen Wes Craven’s New Nightmare (1994).

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors blev dock lite av en besvikelse, då filmen självklart inte är ett dugg läskig utan bara fånigt rolig och fullproppad med effekter. Varenda litet bus som Freddy Krueger hittar på ska fyllas med flashiga effekter som säkert fick ungdomar på 80-talet att höja på ögonbrynen, men idag blir det bara leksakssoppa av alltihop.

Ungarna i filmen – inga mindre än bland andra Patricia Arquette (Medium, True Romance, Lost Highway) och Laurence Fishburne (Matrix-trilogin, Apocalypse Now), är dock roliga med sina nördiga stereotyper och lockar till ett och annat skratt, men Elm Street 3 är inte lika bra som sina föregångare utan påminner mig mer om dess slappa uppföljare.

Kul dock att Heather Langenkamp och John Saxon repriserar sina roller från första filmen här! Det både breddar Elm Street-universumet gynnande och får mig att tänka tillbaka på det jag gillade från originalet.

Allt som allt är tredje Nightmare on Elm Street-filmen trots allt mysig som kvantitativt halloween-tidsfördriv och som det rekommenderar jag den. Inte fy skam det heller.

 Mysskräckis från 80-talet med nostalgisk känsla och kända ansikten i tidiga roller, tillsammans med Freddy Krueger i lektagen.
 Inte det minsta läskig vilket kan vara ett minus i en rysare. Dessutom alldeles för mycket fokus på flashiga effekter endast för tillfälliga, ögonbrynhöjande reaktioner – som för min del aldrig kommer.

 

Efterord: Här hittar du även min recension på föregångaren A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985).

Masters of Horror: Pelts (2006)

Genre: Gore
Regi: Dario Argento
Manus: Matt Venne, F. Paul Wilson
Längd: 60 min
Skådespelare: Meat Loaf, Emilio Salituro, Link Baker, Elise Lew, Shawn Hall, Sylvesta Stuart, Ellen Ewusie, John Saxon, Michal Suchanek

En pälsjägare kommer över sin livs största fångst, men någonting är fel med de underbara pälsarna.

Dario Argentos andra avtryck i Showtime-serien Masters of Horror (där Jenifer var den första och den gav jag 2/5 i betyg), och historien kretsar kring Jake Feldman, spelad av sångaren/skådisen Meat loaf (Rocky Horror Picture Show, Fight Club). Han är den beklaglige chefen för en skräddarfirma som håller på att gå i konkurs.

Jake lägger allt oftare sina korvören på en bordell, där han fastnat för en kvinna – Shanna (spelad av Ellen Ewusie), som han gärna skulle vilja skämma bort med pengar för att få äga permanent, typ. Kvinnobilden är inte bättre än så i denna Argento-historia, som inte är skriven av honom utan endast regisserad. Hur som helst ser Jake en möjlighet när han får ett erbjudande om en stor samling tvättbjörnspälsar och det visar sig att ägaren har mördats. Pälsarna verkar ha en mörk, oemotståndlig kraft på den som rör pälsarna, något som resulterar i en hel del blod.

Argento är filmhistoriens kung på att regissera minnesvärda mord, något som faktiskt är ganska väl utfört även här (till klassisk Argento-musik av Goblin-medlemmen Claudio Simonetti), men i övrigt är det en ganska sjuk historia som lämnar en dålig eftersmak på det där negativa sättet som Argento annars är så bra på att undvika genom vassa storys. Veteranen John Saxon (som bland annat hade rollen i Argentos klassiker Tenebre samt Terror på Elm Street 1 & 3) är med i rollen som pälsägare och omeriterade Michal Suchánek spelar faktiskt hans lärling med fin entusiasm.

Finalen av Pelts är ändå minnesvärd på ett magstarkt sätt och sett ur det lilla formatet är det här en godkänd film jag kan rekommendera, men ur Argento-perspetiv är det inget att hurra åt.

4/10