Genre: Drama, Komedi
Produktionsland: USA
Svensk titel: Fira med Ferris
Manus: John Hughes
Regi: John Hughes
Längd: 103 min
Budget: Cirka 6 000 000 dollar (USA)
Skådespelare: Matthew Broderick, Alan Ruck, Mia Sara, Jennifer Grey, Charlie Sheen, Lyman Ward, Kristy Swanson, Jeffrey Jones, Cindy Pickett, Edie McClurg, Max Perlich
While the rest of us were just thinking about it…Ferris borrowed a Ferrari and did it…all in a day.
Ferris Bueller är en kaxig tonåring som dessutom är proffs på att skolka från skolan, utan att vare sig rektor eller föräldrar märker någonting. Nu ska han ta en fridag tillsammans med flickvännen men hamnar i oväntade äventyr.
Sentimentalfeelgood, busig 80-talsnostalgi för yngre ungdomar i alla åldrar som vill leva det okomplicerade livet och ställer sig i attackposition inför vuxenlivets krav.
Det är vad John Hughes (The Breakfast Club, Home Alone, Sixteen Candles) förpackat i och med Fira med Ferris (som den svenska titeln lyder). Trots att jag skriver under på det mesta av detta är det ändå inte en film helt efter mina takter. Det sentimentala, övertydligt charmiga och okomplicerade dominerar lite för mycket. Jag hoppar hellre inlindade lustigkurreskratt och ställer mig mer i perspektivet att vuxenvärlden är en primitiv zon som tror att dom avancerat, när det egentligen är barnen som är dom avancerade varelserna. Vuxenlivet är mest en avstannande konvention som lättmanipulerade människor finner sig i.
Ferris Bueller står i fronten för att revoltera mot vad nu dom vuxna har i planerna för honom och detta gör han sorglöst och felfritt. Faktiskt visar dom vuxna i Hughes berättande mycket av mitt perspektiv – rektorn är flitig men hans överlägsna självbild faller kort inför dom yngres fantasi, precis som dom två tjuvarna i Home Alone (1990) som överlistas av fantasin och den sorglösa lekfullheten under en ensam liten pojkes påhittighet.
Ferris är dock för perfekt för att min sympati ska vara med honom på samma sätt som ett mindre barn. Han har knutit band till vuxenheten i och med sin ålder. Han har en vacker tjej som – hur oemotståndligt vacker Mia Sara än är, mest fungerar som hans nickedockande knähund och finns där för att understryka hans briljans som förebild. Han är sarkastisk mot sina hjärntvättade föräldrar så pass att charmen i det överskuggas av arrogansen emellanåt. Han är älskad och saknad av hela skolan, som uppmärksammar honom som ett skolgårdshelgon, till rektorns stora avund. Han har en smart men pessimistisk nördkompis i Cameron (spelad av en Alan Ruck i spelsäkert The Graduate-territorium), som han kör med och som å ena sidan kritiserar Ferris sorglösa kommandoföring, men å andra sidan så gärna vill ha det Ferris får gratis.
Jag gillar Matthew Brodericks karisma som Ferris. Han påminner väldigt mycket om det andre underbarnet Xavier Dolan – filmskaparen från Kanada, i sin ansiktsföring och pojkaktiga utstrålning. Men det är farligt med alltför perfekta karaktärer och min relation till Ferris stannar någonstans vid likgiltighet, medan sympatierna istället förs över på den depressive vännen och ensambarnet Cameron. Filmens resa blir att se honom släppa kontrollen över det ”perfekta” livet i form av mål och prestationer för andras skull och istället nå Nirvana med Ferris som kraft. Släppa kontrollen och hitta sig själv. Där är filmens hjärta för mig.
Jag gillar teorin som går ut på att Ferris egentligen inte existerar. Att Ferris är en fantasifigur skapad av Cameron för att våga ta tag i sin snåriga livssituation och våga lätta från marken, slå ut och övervinna sin musselpersona. Men någonstans ska filmen studsa tillbaka på Ferris ändå och det skär sig lite med potentialen jag gärna sett mer av.
Filmens tekniska guldstjärna går givetvis till berättare Hughes postmodernistiska lek med att exempelvis bryta fjärde väggen och likt gamla och nya friskusfläktar som 8½ (1962 – läs min recension), Annie Hall (1977), The Big Short (2015 – läs min recension) och Deadpool (2016) kasta om konventionerna kompromisslöst i största allmänhet. Där funkar *karaktären* Ferris som bäst, utan omvärldens idoliserande som rättfärdigande för hans värdefullhet som playmaker. Där är han en flippig rebell på riktigt, helt i min smak!
Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
5 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
4 – Humor
2 – Action
3 – Prat
Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt
Absurd Cinema 