Love & Mercy (2014)

Genre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA
Manus: Oren Moverman, Michael A Lerner
Regi: Bill Pohlad
Längd: 122 min
Skådespelare: Paul Dano, John Cusack, Paul Giamatti, Elizabeth Banks, Brett Davern, Kenny Wormald, Jake Abel, Graham Rogers,  Erin Darke, Joanna Going, Bill Camp, Nick Gehlfuss, Johnny Sneed, Teresa Cowles, Max Schneider, Erik Eidem, Diana Maria Riva, Dylan Kenin, Mark Linett, Jeff Meacham, Vince Meghrouni, Carolyn Stotesbery, Fred Cross, Tyson Ritter, Jeff Galfer, Morgan Phillips, Wayne Bastrup, Oliver Pohlad

The Life, Love and Genius of Brian Wilson

En biografi om den tillbakadragna låtskrivaren och musikern Brian Wilson, grundare till det legendariska popbandet The Beach Boys. Från hans framgångar inom musiken till hans nervsammanbrott och efterföljande möte med den kontroversiella terapeuten Dr Eugene Landy.

Satan vilken positiv överraskning det här var! Den mytologiska berättelsen om det kreativa geniet Brian Wilson som gick in i en mental kollaps, har berört mig oerhört, på nästan samma sätt som den snarlika mytologin om Syd Barrett som grundlade Pink Floyds tidiga framgångssaga samtidigt som han själv brakade ihop mentalt av pressen det medförde i kombination med drogrelaterad depression. Ja, det är verkligen moderna mytologiska sagor vi talar om när det kommer till Syd Barretts och Brian Wilsons livsöden och jag kan ju endast drömma om en Syd Barrett-filmatisering någon gång i framtiden.

”Alright, Chuck, Let’s have it… We don’t want to take 16… Here we go… I’m losing it, I’m losing the whole record… That’d be great… Something’s not happenin’… Alright, here we go, ‘I’m Grass and You’re a Power Mower’…”

Här är det Oren Moverman som skrivit manuset som skildrar Brian Wilsons prövningar. Han har tidigare skrivit manus till musikerbiografimästerverket I’m Not There (2007), men även oscarsnominerats för manuset till dramat The Messenger (2009) som han även regisserade. Sedan var han med någonstans i manusprocessen för den delvis taffliga rysaren The Quiet Ones (2014), men pengarna ska in och med många kockar…

Jag tippade att alltid suveräne Paul Dano (Little Miss Sunshine, There Will Be Blood, Prisoners) skulle briljera som den unge Brian Wilson och jag älskar hans prestation (lyssna på intervjuer med Brian Wilson från perioden och du hör hur identiska dem bägge är enbart i talrytmiken) men förväntade mig inte mycket av John Cusack (High Fidelity, Being John Malkovich) som den äldre versionen. Cusack levererade verkligen genuint och rodde skådisbriljansen i hamn så det räckte och blev över. Han har nog aldrig varit bättre.

Lägg därtill mycket – mycket, fina prestationer från Elizabeth Banks (Wet Hot American Summer, W.) som kvinnan som faktiskt bryr sig om det knepige genioffret Brian och Paul Giamatti (American Splendor, Win Win) som den narcissistiske framgångspsykopaten och terapeuten som skor sig på att kontrollera Brian. Banks har några sällsynt fina scener där hon visar klart statyettvärdig talang – liksom Giamatti även om han var det verkar till sin egen nackdel är lika suverän för ofta. Sällsamt välavvägd casting.

Carl Wilson: I’m worried about you, brother.
Brian: I think I might be losing it.
Dennis Wilson: I don’t blame you. There’s a lot to lose out there.

Det är ju synd att inte filmen skyltats mer på filmgalorna i år för det här är en riktigt bra film totalt oförtjänt satt i skymundan. Den hade ganska lätt kunnat ståta med över en handfull oscarsnomineringar i år, men där gick galan bet. Men vad spelar det för roll egentligen. Viktigast ändå är att filmen kryllar av känsliga ögonblick kring det genuint kreativa skapandet och svårigheterna som förföljer det i en kommersiell värld. Det här är för mig mer än bara en film. Den skildrar något mycket större.

4 – Manus
5 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
5 – Musik
———-
21 – Totalt

---

The Raven (2012)

Genre: Kriminalthriller, Mysterium
Regi: James McTeigue
Manus: Ben Livingston, Hannah Shakespeare
Längd: 111 min
Skådespelare: John Cusack, Alice Eve, Oliver Jackson-Cohen, Luke Evans, Pam Ferris, Brendan Coyle, Kevin McNally, Dave Legeno, Sergej Trifunovic, Sam Hazeldine, Brendan Gleeson

”The Raven” är en alternativ berättelse om Edgar Allan Poes sista dagar i livet år 1849, där han jagar en seriemördare vars mord liknar de i hans berättelser.

Jag älskar författaren och poeten Edgar Allan Poe. Hans bibliografi innehåller kolsvarta, psykologiska noveller med sådan fyndig timing att dom – trots all död och plågade karaktärers mentala prövningar och smärta, frambringar ett leende på läsarens läppar.

Hans diktspråk är dessutom lika mästerligt och just styrkan han besitter i att formulera varje steg i all tragik och hemskheter så utstuderat och romantiserande är det som gör honom till en av litteraturens största mästare. Han har i stort sett skapat det moderna skräckberättandet, kriminalberättandet och detektivmallen samt betydande grunder för science-fiction-genren.

Mest känd för allmänheten är han genom dikten ”The Raven” (Korpen), som ofta kallas den bästa dikt som någonsin skrivits.

Denna film har tagit namn efter dikten men är knappast en filmatisering av den, utan följer istället författaren Poe i egen hög person, i en helt och hållet påhittad kriminalhistoria som enkelt kan beskrivas som en blandning mellan From Hell (2001), Se7en (1995) och Guy Ritchies Sherlock Holmes-blockbusters (2009 och 2011) – filmer vars ursprungskällor och deras influenser i sin tur har det mesta att tacka Poes berättarkonst för.

James McTeigue är regissören bakom just denna film och han har tidigare gjort sig mest känd som regissör till den hyllade filmatiseringen av V for Vendetta (2005). Han har lyckats med att skapa ett småmysigt, underhållande äventyr med driv, men filmen saknar tyngd och verkligt intresse att skildra riktiga karaktärer utan håller sig till simpelt, fyrkantigt manus och tekniskt finessökeri.

Jag bryr mig ärligt talat inte om någon av filmens karaktärer det minsta då de känns som farsartade figurer, bortsett från Edgar Allan Poe själv då, som i alla fall blir lite underhållande som uppläxande man med integritet och förlorarstämpel.

John Cusack (Bullets over Broadway, Being john Malkovich, High Fidelity) spelar honom stabilt (en roll som först erbjöds Joaquin Phoenix) utan att briljera.

Det har blivit lite av John Cusacks jobb under senare delen av hans karriär, att väcka lite förhoppningar i halvtråkiga hollywoodkoncept som görs på produktionsbolagens direktiv för att fylla utrymmet mellan efterlägntade blockbusters och prispotentiella filmer.

Han blir inte så mycket annat än ett försök att spela på kufigheter i stil med Robert Downey Jr:s Sherlock Holmes-karaktär och Cusack är på tok för pigg, snyggansad och balanserad för att få mig att se bilden av en verklighetens Poe.

Därmed inte sagt att han är dålig, men manuset och regin ger inte särskilt mycket intressant för Cusack att jobba med och det ytliga som är kvar vågar inte heller utmana förväntningarna hos en bred publik. Cusacks likhet till Poe är inte klockrena, men dragen finns ändå där och jag klandrar inte Cusack för att han inte är intressantare rent innehållsmässigt.

Filmens utgångspunkt, att skildra förklaringen till vad som egentligen hände under Edgar allan Poes sista dagar i livet är – om vi glimtar det lilla som står i historieböckerna, rafflande. Edgar Allan Poe dog på en parkbänk efter svåra smärtor – ensam och övergiven, men med ett liv av alkoholproblem och depression bakom sig. Kläderna han hade på sig var inte hans egna. Natten innan hans död hade han enligt källor upprepade gånger ropat namnet ”Reynolds” och vad som var den direkta orsaken till hans död är ett mysterium än idag.

Vad hade skett? Var kom kläderna ifrån? Och vem var Reynolds? Filmen är tyvärr alldeles för ”over the top” för att jag ska bli till mig av deras försök att skildra ”den dolda sanningen” och filmen går en helt egen väg som andas mer Indiana Jones än exempelvis nämnda Jack The Ripper-seriealbumfilmatisering, From Hell.

Trots att filmen aldrig lyfter så puttrar den i alla fall på i ”direkt till dvd”-trevlighet och jag orkar till slut inte störa mig på att Poes kärleksintresse i filmen är osympatisk, dryg och billig – spelad av Alice Eve (Sex and the City 2, the Decoy Bride). Jag orkar inte heller i slutändan störa mig på att alltid värdige Brendan Gleeson (28 Days Later, Harry Potter and the Order of the Phoenix, In Bruges) gör en klyschig ”fadern som vet bäst”-roll. Jag orkar inte störa mig på att händelserna är ologiska i sekvens efter sekvens.

Karaktärerna reagerar allt mer märkligt genom filmen och med ena ögat åt publiken trots att de är satt under stor press, men jag slutar relativt snabbt sucka åt det, utan sitter istället och småler åt hur de gör den ena efter den andra referensen till Poes noveller genom ett genomtänkt Saw-mönster. Visuellt är filmen snygg, med tendenser till överarbete i visuella effekter.

Jag kan inte säga att jag ogillar denna äventyrsversion av Edgar Allan Poes sista dagar i livet, men den är lättuggad kiosklitteratur som inte gör Edgar Allan Poe och namnet ”The Raven” rättvisa. Se den om du gillar snygga, småtrevliga bagateller i gothisk bläckmiljö och om du finner John Cusack sevärd.

Jag rekommenderar hellre den mer fyndiga filmatiseringen av The Black Cat av Stuart Gordon (Re-Animator, From Beyond, Honey I Shrunk the Kids), med Jeffrey Combs (Re-Animator, From Beyond, Bride of Re-Animator) som Poe från den fristående showtime-skräckserien Masters of Horror (2005-2007).