Genre: Drama, Krigsskildring
Produktionsland: USA
Svensk titel: Uppgörelsen
Manus: David Rabe (efter en bok av Daniel Lang)
Regi: Brian De Palma
Längd: 103 min
Budget: Cirka 22 500 000 dollar
Skådespelare: Michael J Fox, Sean Penn, Don Harvey, John C Reilly, John Leguizamo, Thuy Thu Le, Erik King, Jack Gwaltney, Ving Rhames, Dan Martin, Dale Dye
Inspired by a true event, that the army never saw it coming
Menige Erikson blir vittne till ett motbjudande brott i krigets Vietnam. Den ansvarige officeren, sergeant Meserve, är en dominant och karismatisk man, som har gått över gränsen till barbari genom det otäcka och brutala kriget. Baserad på en verklig händelse.
Brian De Palma (Dressed to Kill, Blowout, Scarface) är en passionerad filmskapare med bestämda åsikter och när det kommer till USA:s kapitalistiska krigsföring och skrämselpropaganda för egen vinnings skull har han satt ner foten tydligt med den sorgligt nog förutsedda irakkrigsskildringen Redacted (2007) samt vietnamkrigsberättelsen Casualties of War, som bägge demonstrerar hur vanliga, enkla amerikaner förgriper sig på och våldtar andra nationer utan någon vilja att ta ansvar.
Michael J. Fox (Back to the Future) är perfekt castad som den enda soldaten med samvetet i behåll och Sean Penn (The Assassination of Richard Nixon, Mystic River, Last Man Standing) är utmärkt i en tidig prestation som soldatstyrkans ledare.
Likheterna med Oliver Stones kritiska vietnamfilm The Platoon – som gjorde succé tre år tidigare, är nämnvärda. Casualties of War tar däremot ett mindre scope, med en handfull karaktärer i fokus och relativt få spelplatser för att vara en krigsskildring. Jag skulle inte ens vilja kalla Brian De Palmas film för en skildring av krig.
Fokuset ligger på hur människan släpper sitt humana förhållningssätt under press. Hur förvirringen i den större bilden, det tveksamma syftet med vietnamkrigets existens, skapar förvirring i den mindre bilden, hos dom unga män som skickats dit i tron om att stå upp för någonting bra. Hur det erövrande kriget driver fram dom små soldaternas minst värdiga sidor. Jag säger inte att Stone riktade sitt fokus annorlunda i The Platoon, men De Palma fokuserar ännu närmare på den lilla människan och lyckas enligt mig på så vis ännu mer i ändamålet.
Jag var inte beredd på hur gripande filmens händelser skulle vara och Ennio Morricones svulstiga filmmusik kramade verkligen ur tårarna på mig när filmen gick mot sitt slut. Det var där jag visste att Casualties of War nog träffat mig mer på ett känslomässigt plan än vad någon film i krigsmiljö gjort tidigare. Nämnde Stones Born on the Fourth of July (läs min recension) från samma år berör till största del pre- och postkrigstid. Finalen var även ett bevis på hur betydande filmmusikens egen dramaturgi kan vara för att lyfta denna dimension av filmen som medium. Det ska till en Morricone för det.
Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
5 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
5 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
2 – Prat
Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
28/50 – Totalt
Absurd Cinema 