Etikettarkiv: John Barry

De allra vackraste kvinnorna (inom film) #11: Jane Birkin

Kvinnor-Top-11

Jane Birkin föddes 1946 i Marylebone, London och är idag 66 år gammal. Hennes mamma var den brittiska skådespelaren Judy Campbell och hennes pappa var brittisk kommendör och spion under andra världskriget. Hennes bror, Andrew Birkin, är dessutom känd för sitt skådespeleri och som filmskapare (skrev bland annat manusen till Omen III: The Final ConflictThe Messenger: The Story of Joan of Arc och Perfume: The Story of a Murderer).

Jane själv är kanske mest känd som en ikon och ambassadör mellan Storbritannien och Frankrike då hon är en mångsysslare som gjort både musik, modejobb, regisserat och skådespelat. Hon har en lång och bra relation till landet Frankrike som hon bott och arbetat i länge. Hennes humanitära inblandning med Amnesty och AIDS-frågor ska icke förglömmas när man talar om henne och hon är mycket omtyckt just för hennes humanitära ansvar.

Hon räknas trots allt först och främst som skådespelare och syns framför allt till i Michelangelo Antonionis klassiker Blowup (1966). Hon blev även prisbelönad för hennes prestation i Marion Hänsels belgiska film Dust (1985). Birkin blev tidigt i sin karriär ett av namnen som förknippades med Londons ”Swinging Sixties” och hennes modestämpel har gått hand i hand med hennes övriga karriär.

Jane Birkin hamnar på listan för att hon har ett väldigt genuint, naturligt utseende som nästan är som vackrast i de mest vardagliga sammanhangen. Inga konstigheter och konstgjordheter. Det märks att hon är en förgrundsfigur för den typiska looken bland modeller av idag, men det modellerna oftast misslyckas med är att äga naturalismen Jane Birkin har. Hon känns inte på något vis ”formad” som dom flesta utseenden annars är.

????????????

Trivia 1: Jane Birkin är förmodligen mest känd för hennes sång tillsammans med dåvarande maken och provokatören Serge Gainsbourg på låten ”Je T’Aime… Moi Non Plus”, 1969. Den franska låten blev ökänd och förbjuden av många radiokanaler och länder (bland annat i hemlandet Storbritannien) på grund av låtens stönande sexanspelningar, men det blev trots – eller snarare tack vare det, en stor hit i Europa som kan höras i flera sammanhang än idag.

Sången förekom 1976 i en kontroversiell film med samma namn av Serge Gainsbourg, som Jane Birkin spelade huvudrollen i. Låten i sig spelades först in tillsammans med franska ikonen Brigitte Bardot, men hon ville inte släppa den som singel och den versionen utkom först 1986.

tumblr_m4j057tQOn1r9rsb6o1_1280 - Kopia

Trivia 2: Hon har barn med före detta maken och legendariske filmkompositören John Barry och även med franske filmskaparen Jacques Doillon, men hennes mest välkända barn är dottern hon fick tillsammans med Serge Gainsbourg, nämligen musikern och skådespelaren Charlotte Gainsbourg – känd för hennes sånger med och utan farsan samt för hennes prisbelönade rollprestationer i bland annat Lars Von Triers Antichrist (2009) och Melancholia (2011), samt kommande Nymphomaniac (2013).

????????????

Trivia 3: Jane Birkin är förmodligen näst mest känd för den så kallade ”Birkin”-väskan, som designades tillsammans med henne av designhuset Hermès år 1984. Det är numera en av de mest populära och dyraste väskorna att äga, med ett pris på i runda slängar 6000 dollar.

Ennio Morricones bortglömda guldkorn (del 1)

Ennio-Morricone-header-stor

Ursprungsversionen av ledmotivet från A Fistful of Dollars // Per un Pugno di Dollari (1962)



Innan Ennio Morricone slog igenom försörjde han sig på att komponera popmusik. Just denna bakgrund är en nyckelfaktor till hans hookiga western-sounds framomst. År 1962 tonsatte han den amerikanske folksångaren Peter Tevis musik, då de möttes i Italien där Tevis bodde för tillfället.

Deras samarbete blev en oväntad milstolpe, eftersom bakgrundsmusiken till Woody Guthrie-sången ”Pastures of Plenty” kom att bli ledmotivet till Spaghetti Western-genrens moderfilm, A Fistful of Dollars (För en Handfull Dollar).

Regissör Sergio Leone (The Good, the Bad and the Ugly, Once Upon a Time in the West, Once Upon a Time in America) valde nämligen i sitt första samarbete med Morricone att använda den intrumentala versionen av låten när filmen gjordes två år efter Morricones och Tevis samarbete. Detta blev början på genombrottet för den store Ennio Morricone och ett helt nytt filmsound var fött!

Från Gunfight at Red Sands // Duello nel Texas (1963)



Även om Sergio Leone är ansvarig för Spaghetti Western-genrens framväxt så fanns det italiensk/europeiska westernfilmer även före A Fistful of Dollars, 1964. Filmen Gunfight at Red Sands (Duell i Texas) är en av dessa och Ennio Morricone skrev filmmusiken, vilket också lär ha påverkat Sergio Leones val att anlita honom som sin personlige ”westernkompositör”, utöver att de även var gamla klasskamrater.

Morricone lät Maurizio Graf sjunga in ledmotivet till filmen och mallen för hur en spaghetti western skule låta formades vidare här, med Maurizios basiga ödesstämma som sjunger om den ensamme anti-hjälten som kämpade för den hårda rättvisan i det vilda västern.

Från Thrilling (1965)



En underbart dramatisk popsång från Ennio Morricones tid som popkompositör. Sången användes i episodkomedin Thrilling och tillsammans med Rita Morenos klassiska röst kommer verkligen Morricones James Bond-vibbar fram. Sången återanvändes tre år senare i filmen Danger Diabolik, till vilken Morricone skrev filmmusiken.

Från The Return of Ringo // Il Ritorno di Ringo (1965)



Ennio Morricone jobbade flitigt med att sätta den extrema standarden för Spaghetti Western-musik och filmmusiken till The Return of Ringo (eller den fina, svenska titeln; Det Kom en Farlig Man) är nästintill absolut och flyter samman jättebra i detta följetongspår, med Maurizio Graf – med sin perfekta röst för jobbet, på sång.

Från Idoli Controluce (1965)



Ljuvt, nedtonat från en bortglömd, italiensk film om en författare som ska skriva en biografi om en fotbollspselare i Torino. Även om filmen knappt existerar längre är Morricones harmonier högst levande.

Från TV-programmet Aria Condizionata (1966)



Morricone skrev den helt fantastiska musiken till denna sång med namn ”Se Telefonando” (If Over the Phone) åt sångerskan Mina Mazzini, som skulle bli introspåret för det italienska TV-programmet Aria Condizionata, 1966.

Mina Mazzini gav texten till Morricone och frågade om han kunde komma på en melodi, varpå han upprepade tre toner på ett piano om och om igen – en metod han kallade för ”micro-sell”. Melodin mindes han att han hämtat från en polissiren han hört i Marseille.

Mina Mazzini improviserade direkt fram texten i sång tillsammans med melodin och en underbar, gripande bra sång med konstant stegrande uppbyggnad föddes! Det blev dessutom det årets femte största hit i Italien.