Denna recension av Casino (1995) sponsras av online casino-tjänsten JackpotCity, så jag rekommenderar att du spanar in deras fina spelerbjudanden genom att följa länken!
Genre: Gangsterdrama, Relationsdrama
Regi: Martin Scorsese
Manus: Nicholas Pileggi, Martin Scorsese
Längd: 178 min
Skådespelare: Sharon Stone, Robert De Niro, Joe Pesci, James Woods, Kevin Pollak, Don Rickles, Alan King, Frank Vincent
Las Vegas 1973. En stad fylld av glitter och drömmar. Det är scenen för miljonärer, politiker och glamorösa showgirls. Där bor spelare, lånehajar och hallickar – och det är maffians paradis. Sam ”Ace” Rothstein är mannen som i denna färgsprakande smältdegel hänsyslöst driver sitt casino.
Martin Scorseses Casino står för många saker. Dels är det en film som onödigt många gånger jämförts med Scorseses tidigare gangsterfilm, Goodfellas (1990).
Det är också Scorseses senaste (och sista?) samarbete med skådespelaren och parhästen Robert De Niro (Mean Streets, Taxi Driver, Raging Bull, King of Comedy, Once Upon a time in America, Cape Fear) i en av rollerna, från den övergångsfas då De Niro tenderade att trappa ner engagemanget för sina filmroller och nöjde sig med att vara ”bara stabil”.
Framför allt är det filmfotografen Robert Richardsons (Talk Radio, Wall Street, Natural Born Killers, Kill Bill Vol. 1 & 2, Inglourious Basterds) första samarbete med Scorsese efter att ha förgyllt Oliver Stones filmlook hela karriären dess för innan.
Efter Casino har Richardson fortsatt att vara både Scorseses och Quentin Tarantinos ”go-to-guy” när det gäller kameraansvaret och det är inte svårt att förstå varför med hans underbara visuella meriter. Richardson har dessutom själv sagt att han tackat nej till Oliver Stone de senaste åren eftersom han behöver arbeta med regissörer som brinner för att utmana filmmediet (så som Stone gjorde under första tredjedelen av sin karriär).
Min första reaktion efter att ha återupplevt Casino på blu-ray är att en Martin Scorsese-film förmodligen aldrig har sett bättre ut kamerateknikmässigt! Han tar goodfellas-bildberättandet ytterligare ett steg framåt och skildrar Las Vegas precis som den snurrande nöjespark det är. Först ger grafiker-legenden Saul Bass och hans fru Elaine Bass en av de bästa förtextsekvenserna genom tiderna med himmelska neonmönsterbilder som för ovanlighetens skull inte är animerade (det sista arbetet innan Saul Bass avled).
Därefter brakar en av de tätaste och mest imponerande ”efter-öpnnings-scenerna” någonsin loss inne i casino-miljö. Kameran glider omkring som av berusning i casinomiljöerna, med ljuvligt användande av Robert De Niros och beroendeframkallande Joe Pescis (Raging Bull, JFK, Goodfellas) berättarröster i harmoni med bildsvepningarna.
Bildarbetet håller sådan hejdlös kvalitet att det är som om Terrence Malick (Days of Heaven, The Thin Red Line, The Tree of Life) har fått smak för pengar och euforiskt glider in med sitt filmteam i de väldiga vegas-komplexen. Casino-chips staplas, tärningar flyger och pengakåteriets berusning är total.
Även om skaran som gillar Goodfellas är betydligt större så tillhör jag en av dem som föredrar Casino framför Scorseses mer kända gangsterskildring. Handlingen är enligt mig mer fascinerande trots att det verkligen inte är varken första eller sista gången vi sett hur maffiafamiljers organiserande ställs mot den biologiska familjens organiserande.
Det är ändå något eget med att se den avskalade, ensamma och smått banalt enkelspåriga relationen mellan De Niros kontrollmaniska karaktär och Sharon Stones (Total Recall, Basic Instinct, Beautiful Joe) ”gamblande” partykaraktär.
Sharon Stones energi suger musten ur varje scen hon är med i och att jämföra det första, oskyldiga ögonblicket hon dyker upp med den hon senare i filmen visar sig som är fint prov på karaktärsarbete. Hon är egentligen filmens mest sevärda skådespelarkort trots att De Niro och Joe Pesci levererar jättebra även i deras roller.
Stone är en skådespelerska som det både har sagt det ena och det andra om men ser man Casino så ser man henne på toppen av hennes förmåga och de statyetter hon nominerades för var inte av överskattning.
Sedan tycker jag att De Niros karaktär – Sam Rothstein, är en väldigt spännande personlighet då hans största kvalitet – besattheten vid att ha kontroll över sin situation, också visar sig som hans livs stora akilleshäl. Just dubbelsidigheten kring detta fascinerar mig och det är verkligen omvälvande ögonblick de gånger då Rothstein visar små, små drag av naivitet och tilltro i sina ageranden, eller ännu mer – brist på ageranden.
I många skådisars händer hade Rothstein-karaktären blivit grå och livlös rakt igenom, men De Niro vet hur han ska utnyttja vissa situationer för att visa komplexiteten hos Sam. Joe Pescis hjärnsläppsbenägna roll blir i denna triangel den minst intressanta att utforska närmare, men att påstå att han hamnar i skymundan är att vara helt fel ute då han trots allt allt som oftast stjäl showen genom resolut, explosiv personlighet.
En person som inte ska glömmas bort att hyllas i Casino är underskattade och alltid högpresterande James Woods (Videodrome, Once Upon a Time in America, The Virgin Suicides), som dyker upp i en klockrent autentisk roll som missbrukande och manipulerande hallick.
Casinos soundtrack är i sin tur också en triumf som bör lyftas fram nästan lika mycket som filmens visualitet, då filmen pepprar på med den ena klassikern efter den andra och varje gång reagerar jag som att Scorsese är helt rätt ute – trots klassikerstämpeln, och ofta med en underfundighet som får mig att le extra brett. Detsamma gäller berättarröstanvändandet, vilket alla som har slutet i färskt minne nog kan stryka under på. Lekfullt och effektivt.
Trots alla kvaliteter med filmen kan den inte upprätthålla ett genomgående engagemang hos mig då den ganska konstant tragiska stämningen i ett otroligt jämnt tempo under hela tre timmar blir ganska uttröttande. Filmen lider ironiskt nog av en brist på toppar och dalar och den kunde också ha mått bra av ett tjugotal färre minuter.
Casino är inte en av Martin Scorseses toppfilmer, men för nästan vilken annan regissör som helst hade det varit ”magnum opus”-varning. Det är också värt att nämna hur filmen – trots brist på originalitet, skildrar Las Vegas på ett i flera meningar avslöjande sätt som sällan gjorts så gediget varken förr eller senare genom filmhistorien.
Absurd Cinema 