Etikettarkiv: Jessica Chastain

The Martian (2015)

Mkrorecensioner-headerthe-martian-posterGenre: Science-Fiction, Drama, Äventyr
Produktionsland: USA, Storbritannien
Manus: Drew Goddard
Regi:
 Ridley Scott
Längd:
 144 min
Skådespelare:
Matt Damon, Jessica Chastain, Michael Peña, Kate Mara,Sebastian Stan, Aksel Hennie, Chiwetel Ejiofor, Jeff Daniels, Sean Bean, Benedict Wong, Kristen Wiig, Mackenzie Davis, Donald Glover, Nick Mohammed, Chen Shu, Eddy Ko, Enzo Cilenti, Jonathan Aris, Gruffudd Glyn, Naomi Scott, Geoffrey Thomas, Yang Haiwen, Narantsogt Tsogtsaikhan

Bring Him Home

Astronauten Mark Watney blir kvarlämnad på Mars av resterande besättning som tror att han omkommit efter en kraftig storm. Ensam kvar måste han med sin intelligens och styrka hitta ett sätt att överleva på den lilla mat han har och signalera till jorden att han lever. Miljontals mil bort jobbar NASAs forskare dygnet runt med att hitta ett sätt att få hem honom och besättningen planerar samtidigt en livsfarlig räddningsaktion.

The-Martian

Sci-fi-filmer är inte någon given genre för mig, då jag helst vill att den ska vara perspektivgivande, intellektuellt frågeställande och ge någon slags atmosfär. The Martian – skriven av Drew Goddard som skrev och regisserade The Cabin in the Woods (2012), går att tolka som en sådan film, men den var för lagom, lättsam och gav mig inget nytt. Allt kändes för bekant, även om Robinson Crusoe/Cast Away-parallellerna var intressanta.

Jag kunde inte bry mig om Matt Damons astronaut och kände bara hur många miljarder som brändes på att rädda en enda människas liv, istället för att lägga dom pengarna på något mer givande. Hela grejen kändes som en amerikanskt patriotisk handling för att visa mod och kunskap, men missa målet fullständigt för att dom stirrar sig blinda på helt fel saker.

Matt-Damon_The-Martian_2015-14

Karaktären Matt Damon spelar är alldeles för klämkäck och skitnödigt lustig för min smak. Jag kryper lite under jorden när det ska dras fram billig ”lätta på allvaret”-humor när allvaret är det enda som håller mig kvar. Nej, jag kände bara att dom kunde låta honom äta sina potatisar tills han blivit döende och tvungen att genomgå en verkligt existentiell kris. Då kunde jag i bästa fall få uppleva något omvälvande abstrakt inom honom som för astronauten i 2001: A Space Odyssey (1968).

Damon gör skådespelarmässigt så gott han kan (även om det inte innebär jättemycket) och marsmiljöerna är vackra, men det var ett lite för lättsamt sci-fi-dilemma för min smak, Ridley Scott.

3 – Manus
3 – Skådespelare
3 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
15 – Totalt

SYD-Betyg-05

Annonser

Filmåret 2012: Årets Jessica Chastain award

Årets Jessica Chastain award – till ”the hardest working person in acting business”, går till…

Matthew McConaughey!

McConaughey1

eftersom han är med i nästan alla filmer och eftersom han dyker upp i alla filmer som man absolut inte räknat med att han ska dyka upp i.

Redan 2011 bestämde han sig för att ge upp trygghetstänkandet att ”type-casta” sig som inoljad, snygg, surferdude i kassa romantiska komedier. Han insåg att han snart kommer vara för gammal för att få roller i sin beprövade genre-nisch. Så vad göra?

I ett försök att liva upp sin karriär ber han sin agent upplysa hollywood om att han vill ha utmanande roller där han får chans att visa nya sidor av sig själv. Fler borde definitivt pröva. Han mjukstartar genom The Lincoln Lawyer (2011) och Bernie (2011).

McConaughey4

Sedan tar han det ett steg ytterligare med rollen som slemmig yrkesmördare i Killer Joe (2011), tragisk strippare i Magic Mike (2012), trilskande utredare i The Paper Boy (2012) och brottsling allierad med barn i Mud (2012).

Som om inte det räckte tar han ytterligare ett par steg inför nästa år i och med en roll i Martin Scorseses The Wolf of Wall Street och oscarsstoffet som utmärglad HIV-positiv i Dallas Buyer’s Club, bland annat.

Jag var nog inte ensam om att ha honom som ett av få riktiga hatobjekt inom skådespelarvärlden innan denna motivationsförvandling, för innan var min stämpel på honom ”värdelös toyboy-utvikskille med uppkäftigt utseende och noll intresse för kvalitet”. Nu är han plötsligt en man jag börjar beundra.

McConaughey2

Definitivt årets stora utropstecken på skådespelarfronten, på samma sätt som Jessica Chastain var med i alla filmer 2011 (The Tree of Life, Take Shelter, The Help, The Dept, Coriolanus m.fl.) och typ alltid spelade brallan av de kvinnliga konkurrenterna.

Nu är McConaughey inte riktigt bra, men hans uppgång är värd all beröm! Många är dom på senare tid som försöker göra samma förändring som honom – Lindsey Lohan, Zac Efron, Vanessa Hudgens, 50 Cent och Selena Gomez bland annat, men ingen har övertygat i närheten av lika bra som honom.

McConaughey3

Undergångshyllning: Take Shelter (2011)

TakeShelter posterGenre: Psykologiskt drama
Regi: Jeff Nichols
Manus: Jeff Nichols
Längd: 120 min
Skådespelare: Michael Shannon, Jessica Chastain, Tova Stewart, Shea Whigham, Katy Mixon, Natasha Randall, Ron Kennard, Scott Knisley, Robert Longstreet, Heather Caldwell, Kathy Baker, LisaGay Hamilton, Ray McKinnon

Idag är jordens undergång, enligt den populära tolkningen av det antika Mayafolkets mångtusenåriga kalender. Det måste ju firas på något vis, när jag med en smula spänning har gått och väntat på utgången av detta dygn och vad det innebär för jordens befolkning.

Hemma hos mig har det mest inneburit en rejäl julstädning (aka dödsstädning), men för att markera denna ”ödesdag” brassar jag på med en liten filmrecension med undergångstema. Många filmer har skildrat mänsklighetens inväntande av undergången; Deep Impact, Armageddon, The Day of the Triffids, Melancholia och 2012, för att inte tala om ett antal zombiefilmer.

TakeShelter10

Jag har dock valt en mer subtil tolkning av denna filmgenre, i och med den psykologiska dramaskildringen Take Shelter, från 2011. Likt Melancholia har undergången ingen bokstavlig betydelse för handlingen, men betyder ändå väldigt mycket då den säger något om huvudkaraktärens psykiska tillstånd.

Take Shelter handlar om Curtis LaForche. Han bor i en liten stad i Ohio med sin fru Samantha och dottern Hannah, en sexårig ​​döv flicka. När Curtis börjar få skrämmande drömmar håller han visionerna för sig själv och kanaliserar sin ångest genom att tvångsmässigt bygga ett stormskydd på bakgården.

Hans till synes oförklarliga beteende förvirrar de närmaste omkring honom men belastningen på hans äktenskap och spänningarna i området där han bor kan inte jämföras med Curtis egen rädsla för vad hans drömmar verkligen kan betyda.

TakeShelter13

Jag är extremt fascinerad av psykologiska skildringar på film. Filmer om människors mentala tillstånd och ohälsa – tvångstankar, maniskhet, paranoia, dödsångest, depression. Tillstånd som med de simplas ordförråd kan kallas ”galenskap”.

Om vi går efter det simpla ordförrådet så är karaktären Curtis defintivt jättegalen. Han går igenom samtliga dessa steg i sitt mentala tillstånd och hans omgivning hanterar problemet på skilda sätt. Vissa med total brist på empati och andra med en vilja att förstå och hjälpa honom.

Hans tillstånd är dock – som alla allvarliga, psykiska sjukdomar, inte helt lätt att hantera även om man förstår hans problem och känslor.

TakeShelter14

Jag har själv lidit av tvångssyndrom under min uppväxt och känner väldigt mycket för karaktären Curtis. Jag har tagit mig igenom tvångstankarna, men gudarna ska veta att det är svårt, trots att man vet hur det fungerar och varför man känner som man känner.

Jag vet att det låter helt sjukt att jag känner en vilja att vidröra handfatet i badrummet efter ett mönster med vänster hand och nudda unika punkter fyra gånger endast för att jag annars skulle må dåligt och tro att min mamma eventuellt kan råka illa ut på vägen hem från jobbet samma dag om jag inte utför denna tvångstanke.

Trots att jag vet det orimliga i att mina handlingar avgör ödet för mina närstående så gör jag det helst ändå, eftersom slumpen kan spela mig ett spratt och min mamma råkar ut för en olycka oavsett, vilket skulle göra att jag skulle behöva älta ångern över att jag borde ha utfört min tvångstanke ”bara för att”, för att slippa känna skuld över saker jag egentligen inte kan påverka.

TakeShelter9

Curtis spelas av Michael Shannon (Revolutionary Road, Bug, The Ice Man). En av mina absoluta favoritskådisar och han övertygade mig särskilt förra året, tack vare den här fenomenala rollprestationen! Han besitter kunskapen och passionen att hänge sig helt åt sina karaktärers allra innersta känslor och det syns i minsta blick.

Karaktären syns även i kroppsspråket där han kan signalera på både stora och små sätt. Han kan hänga med ryggen, darra med ena handen eller vara orörlig där han står, men alltid på ett sätt så att han maximerar sin karaktär. Hans röst är så känslig att man kan blunda och ändå känna hur han spelar ut sin karaktärs känsloregister otroligt bra!

För mig var hans arbete i denna film den bästa skådespelarprestationen år 2011 – endast med manlig konkurrens av en annan favorit och psykologisk favoritprestation, närmare bestämt namnen Michael Fassbender i sexmissbruksskildringen Shame (2011).

TakeShelter15

Michael Shannon är dock knappast ensam om att arbeta på toppen av hans förmåga i Take Shelter. Dom är många som presterar, men särskilt förra årets starkast lysande kvinnliga skådespelare – Jessica Chastain (The Tree of Life, The Help, Zero Dark Thirty), spelar Curtis sympatiska fru känslomaxat och suveränt från början till slut.

Hon ventilerar verkligen hur en familjemedlem kan känna över en närståendes psykiska problem. Hon, tillsammans med familjens stumma dotter (ett genialiskt manusdrag) bildar ett starkt karaktärsband till Curtis och det är rörande att se.

För mig är Take Shelter en väldigt fokuserad och vackert lågmäld film från början till slut. Min kärlek är total. Den levererar en utsökt manusidé med kontrollerad regi, jättebra klippningsval, fantastisk ljudarbete och till och med högklassiga effekter av många olika slag.

TakeShelter5

Jag minns att jag var väldigt nöjd med hur filmen arbetade med en mycket selektiv ljudbild för att dela med sig av Curtis oro ända in under huden på mig, när jag såg den. Tystnad varvades med jättebra känslohookar i ljud och oljud.

Take Shelter är en mycket, mycket vacker film på alla sätt och vis. Så många scener är minnesvärda och sitter fastetsade i mitt huvud tillsammans med vemod.

Regissör samt manusförfattare Jeff Nichols (Shotgun Stories) har bearbetat fram en för mig väldigt tilltalande meditativ, intim filmstil och hans nästa film – Mud (2012), ska bli väldigt intressant att se. Också den, liksom hans debut, med Michael Shannon i en av rollerna.

TakeShelter11

Filmen har en omtalad upplösning, vilken vissa kritiserar och andra gillar. Jag älskar den då den får mig att verkligen tvingas hantera konflikten av hur Curtis problem bör hanteras inombords.

Med förstånd och förståelse, eller med avhållsamhet och distans till de starka känslorna?

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhost

The Tree of Life (2011)

Genre: Existentiellt drama
Regi: Terrence Malick
Manus: Terrence Malick
Längd: 138 min
Skådespelare: Brad Pitt, Hunter McCracken, Jessica Chastain, Sean Penn, Dalip Singh, Fiona Shaw, Joanna Going, Crystal Mantecon, Tamara Jolaine, Kari Matchett, Laramie Eppler, Tye Sheridan

Jack växer upp som en av tre bröder i en familj i mellanvästern. Modern är en känslig kvinna som står för kärlek och empati. Fadern, å andra sidan, försöker lära sina söner att i första hand tänka på sig själva. Föräldrarna kämpar för sina olika åsikter, och Jack står mitt emellan dem.

Terrence Malick lyckas både göra en film som är närgången och personlig på ett behagligt, drömskt vackert sätt samtidigt som den är storslagen med ett stundtals enormt omfattande perspektiv, som bokstavligt talat sträcker sig till universums födelse. Många har kritiserat filmen för dessa ”pretentioner” och att filmen ska vara ”svår att förstå”, men jag ser den som väldigt uppenbar berättarmässigt och sekvenserna med universums födelse är endast ett otroligt vackert upplägg för att få oss att ställa frågan ”Var i allt detta fanns Gud?”.

Hela filmens handling kretsar just kring vår relation till Gud i livets utveckling, livets uppfostran och om hans roll i våra liv egentligen spelar någon roll. Att filmen sedan är en av de visuellt sett vackraste jag sett är en upplevelse i sig. Många klagar på att skådespelarna skulle ha använts flitigare – främst Sean Penn som inte har många minuter i filmen. Någon som istället får glänsa rejält är filmens egentliga huvudperson – den äldste sonen i familjen (spelad av Hunter McCracken). En oscarsnominering vid den åldern hade varit extraordinärt men välförtjänt. Till och med den lilla bebisen är fenomenal! Och musiken – både Malicks utvalda och Alexandre Desplats nyskrivna, är magisk.

Det är (föga förvånande om man känner Malicks regi) ett speciellt ensembledrama där känslan och naturen står över enskilda personer. Men alla som har arbetat med Malick lär sig att det inte är rätt inställning att komma in med ett ego under inspelningen av hans filmer, då visionen är hans egen till det extrema och likt hur en sann poet använder bokstäver för att ge sin känsla till läsaren så använder Malick filmens alla element för att ge sin känsla till tittaren. Han vill enligt de som jobbat med honom att allt i hans filmer ska vara rörelsen av vattnet i en flod, som säger något om hans syn på livet. ”Pretention” säger vissa i ett försök att beskriva hans filmer. ”Filosofisk poesi” anser jag.

Att The Tree of Life jämförs med 2001 – A Space Odyssey är föga förvånande, då de stora existentiella frågorna som täcker hela universums utveckling driver båda filmerna. Just det enorma arbetet kring allt visuellt i filmen delar de också, för The Tree of Life är en av de visuellt snyggaste filmerna som någonsin gjorts. Någonsin. The Tree of Life känns inte felfri och inte heller lättbearbetad, men undviker man att bara kalla den ”pretentiös” och faktiskt börjar se budskapet så finns det mycket att reflektera över i denna mycket vågade, visionära film.

Och någonstans släppte en sten modell tyngre för regissör/auteur Terrence Malick, eftersom han redan har fyra nya filmer på gång efter att tidigare endast gjort fem filmer på över 40 år.


Allt ovanstående, gudomligt foto och att budskapet inte hamras in i tittaren med en bibel utan med öppet sinne och att Terrence Malick vågar gå sin egen väg

Visst hade jag velat sett Sean Penn agera lite mer och skönheten i att sväva ovanför karaktärerna – poetiskt och bokstavligt, är stundtals ovant då man förväntar sig känslorna öga mot öga med karaktären

‘The Tree of Life’ trailer!

Äntligen får vi oss ett saftigt smakprov av Terrence Malicks nya, efterlängtade mastodontprojekt – The Tree of Life, som har dragit ut på tiden ett bra tag nu men som ser ut att släppas på bio i maj 2011 – antagligen lagom för en galapremiär på Cannes. Och vad ska man säga?

Det verkar som att filmen kan bli precis hur bra som helst. Den andas poesin från The Thin Red Line och en extrem naturkraft och existentialitet (ursäkta pretentionerna). Brad Pitt, Sean Penn och Jessica Chastain spelar huvudrollerna i detta drama av episka mått, och jag vill vara där på premiären.