Etikettarkiv: Jean Dujardin

The Wolf of Wall Street (2013)

Wolf posterGenre: Biografi, Drama, Komedi
Produktionsland: USA
Regi: Martin Scorsese
Manus: Terence Winter
Längd: 180 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jonah Hill, Matthew McConaughey, Margot Robbie, Ethan Suplee, Kyle Chandler, Cristin Milioti, Jean Dujardin, Shea Whigham, Rob Reiner, PJ Byrne, Jon Favreau, Joanna Lumley, Henry Zebrowski, Brian Sacca, Kenneth Choi, Barry Rothbart

filmspanarna

The Wolf of Wall Street är baserad på Jordan Belforts biografi, med samma namn, över sina år som skum aktiemäklare. Vi får följa hans resa upp i Wall Streets pengatorn med pengar, lyx, jetsetliv, sex och hårt partajande, men också förfallet med droger, värdepappersbedrägerier, banksektorkorruption, maffiainfiltration och fängelse.

Det här är en historia om missbruk. Inte vilket missbruk som helst, utan missbruket av den mäktigaste, lömska och farligaste drogen som går att få tag på; PENGAR.

Vi är alla beroende av den. Vi ifrågasätter inte det. Så har vi format världen. Många suktar efter den. Flera gör allt för den. Nästan alla vi känner offrar sina liv för denna drog. Oavsett hur mycket vi tuggar i oss den här drogen – låter den pumpa genom våra vener, så blir vi aldrig riktigt lyckliga. Det är drogens triumf.

Därifrån kan vi antingen trappa ner, eller trappa upp – på längden och höjden och bredden och mängden och blanda och experimentera tills vi prövat alla nya alternativ. Trappan ner måste vi ändå ta till slut, om det så är med missbruket eller med farväl till ovanjorden.

THE WOLF OF WALL STREET

Det jag gillade med filmen är hur Jordan Belforts och hans pengabrorsors pengamissbruk skildras under ytan av en massa andra begär, som det mer klassiska drogmissbruket. Det börjar som medicinering för att klara jobbet, för att fixa det andra missbruket, som är pengarna.

Ett annat begär är sexlusten, som även den introduceras som medicinering för att klara jobbet och fixa pengarna. När pengarna finns är det dags att mixa alla begär. Money, pussy and drugs får karusellerna att snurra och ju mer Jordan och hans vänner snurrar ju svårare blir det att kliva ut ur karusellen utan att känna att världen är väldigt långsam och ointressant.

Plötsligt är Karusellen av begär världen dom hör hemma i och har dom lärt sig något tillsammans så är det att man inte släpps in i karusellen om man inte är skoningslös mot alla lägre ställda varelser. Lägre klass, underordnade kollegor, konkurrenter, kvinnor. Till och med ens vänner hänger löst ifall man ska ha en chans att nå paradiset.

Det är djungelns lag och starkast vinner. Martin Scorsese (Raging Bull, King of Comedy, Shutter Island) demonstrerar detta träffsäkert ett flertal gånger genom att skicka blinkningar åt det djuriska beteendet likt det vi kan se på dokumentära bilder från djungeln, trots att det vi ser är människor som slåss om pengar. Vi har sett liknande grepp i Mean Girls (2004).

Wolf 17

Leonardo DiCaprio (What’s Eating Gilbert Grape, The Aviator) går loss ordentligt i den här filmen så pass att jag kan känna lukten av hans mjölksyra flera gånger och Jonah Hill (Superbad, Moneyball) gör liksom Matthew McConaughey (Surfer Dude, Mud) sitt bästa för att vara precis lika galna och okontrollerade. Dom spelar på toppen av deras förmågor i roller som ingen av dem direkt har spelat i förut och allt känns som ett hejdundrande kalas i takt med filmens hysteriska händelser.

Beteendena tonas inte ner det minsta och att se Scorsese göra en sån galen film utan några som helst spärrar är underbart, då filmskapare 40 år yngre än honom sällan skulle haft mage att regissera filmen så frisläppt. Att filmen sedan är ett hela tre timmar långt dramaepos märks inte för Scorsese skruvar upp allt så pass att det knappast kan kallas för drama. Det är nästan tal om biografisk actiondramedi vi talar om här!

Greppet att låta Belforts berättarröst löpa genom filmen med honom talandes i bild ger en satirisk ton som friskar upp hela filmen på ett kritiskt sätt. Berättarröst har varit ett grepp Scorsese använt bättre och mer kreativt än dom flesta genom hans karriär (Taxi Driver, Goodfellas) och här gör han återigen sitt allra bästa för att få den att LYFTA berättelsen och inte bara BERÄTTA den.

Ett märkligt favoritögonblick i filmen är (SPOILER, SPOILER!!) när Belfort sitter i räddningsbåten ute på stormigt, europeiskt vatten och glimtar ut genom skeppsfönstret, där han skådar ett stort flygplan som exploderar i luften. Hans räddningsplan, påstår han, som förlorade mot en fågel som flög in i en av motorerna. ”Såg någon det?” frågar han sig. Den drömska symboliken.

Wolf 5

Girigheten och det hänsynslösa beteendet som Scorsese skildrar genom Belforts liv har väckt reaktioner från ett läger som tycker att han romantiserar Jordan Belforts liv. Att han uppmuntrar åskådarna av filmen att hänsynslöshet är en ganska rolig metod för framgång.

Att man väl sällan kommer ha så kul som när man snortar kokain från en modellsnygg blondins bröst, beställer upp horor till arbetskamraterna och kastar sedelbuntar kring sig som om det var fågelfrön. Att Scorsese borde tagit tydligare ställning och att han inte skäms.

Problemet ligger hos betraktaren, för det Scorsese gör – gudskelov, är att berättar multimiljonbedragaren och Wall Streets varg (endast en av många) med neutrala ögon där det är upp till åskådaren att avgöra vad som känns fel och vad som känns rätt. Han döljer aldrig baksidan av NÅGOT mynt men om vi blundar för det sunda förnuftet eller saknar förmågan till självreflektion så ser vi givetvis ensidigt. Vilken sida vi då ser, ja det vet vi bäst själva.

En klok människa bör se moralen själva utan att behöva få den serverad för sig. I en bra historia behöver inte onda människor vara ensamma och olyckliga (Belfort) och besegras av goda människor som lever lyckliga just därför med en skatt som belöning (privatdetektiven). I en bra historia FINNS det inga GODA och ONDA människor för verkligheten är inte uppdelad så.

THE WOLF OF WALL STREET

Idag har Jordan Belfort lämnat fängelsestraffet och är framgångsrik föreläsare om hur man blir skicklig i säljarbranschen och människor av hans sort finns fortfarande i drivor på Wall Street och där uppe i toppen av pengapyramiden.

Är dom lyckligare än mig? Mår dom bättre? Eller snurrar deras karusell endast lite fortare medan dom för varje snurr bryr sig ännu lite mindre?

Vissa faller för det där livet The Wolf of Wall Street skildrar och deras begär är förmodligen mer mottagliga för missbruk. Dom kanske behöver läsa sagor för att tänka om men det kommer inte få dem att tänka längre. Vi andra, som använder vårt sunda förnuft, borde veta att det här är inte en film för dem.

filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg8/10

Bechdel-A-märkt2
Feministisk slutnot: Det här är sannerligen inte en film som handlar om kvinnor. Kvinnornas roll är till största del att stilla männens sexuella begär eller att vara troféer av olika slag.

Filmen utspelas under 80- och 90-talet i flockar där det helt enkelt sällan rör sig starka kvinnor och gör dom det så är dom av samma sort som männen dom rör sig i samma flock som; begärslystna, egoistiska och ytliga. Jordan Belforts kvinnor räknas in där på olika nivåer.

Det finns en relativt överlägsen, äldre kvinna som ser igenom allting totalt med stor känsla och därför konfunderar herr Belfort. Hennes medverkan lyser igenom mycket i en film där i stort sett alla är vidriga – oavsett kön, på ett eller annat sätt. Jag tror nog inte filmen klarar bechdel-testet på riktigt heller, trots några (men ytterst få) kvinnliga karaktärer som möts med kläderna på i bakgrunden.

För nakna kvinnor i närbild och på håll flödar det av i ovanliga mängder. Filmen är fylld av strippor och…. ja, bortsett från en och annan fru så är det så många strippor att det blir en nästan jämn könsfördelning i filmen (höhö!).

Wolf 10

Det är lätt att utbrista ”FYFAN FÖR FILMENS FÖRNEDRING AV KVINNOR!!”, men jag tycker det här är helt rätt. Som sagt; varför skildra dessa mäns begär med skygglappar och utan denna form av kvinnoroller när det här är en skildring av egoistiska, giriga män som med glädje drunknar i deras egna begär?

Vill vi polera deras världsbild med lite starka kvinnokaraktärer och mindre lyxfnask så ljuger vi bara för oss själva och blundar för det egentliga budskapet. Vill vi ändra på verkligheten så måste vi LÄSA AV SYFTET med att visa skeva kvinnoporträtt och inte byta ut dem.

Tror du på den senare modellens tänk, tar bort stripptjoken och för in så lite som två hyggliga kvinnor i större roller så kommer denna film plötsligt bli ytterligare (enligt dina värderingar) en skev syn där män är svin och kvinnor är överlägsna, om du värderar det du ser så pass bokstavligt och direkt. Då är det här inte en film för dig heller.

Läs nu vad dom andra ”filmspanarna” runtom i filmbloggosfären har skrivit om The Wolf of Wall Street tillsammans med mig idag! Hur står den sig mot andra Scorsese-filmer? Är tongångarna negativa mot skildrandet av kapitalistiska orgier och nakna kvinnor? Och var det ens någon som tänkte på att denna film faktiskt replikerar ordet ”fuck” med olika böjningar flest gånger i filmhistorien (506 stycken!!)?!

Fredrik on film

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den (podcast)

The Velvet Café

Jojjenito

Filmparadiset

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis filmtajm

Annonser

Jimmy tippar Oscarsgalan! (del 4)

Bästa manliga biroll:

Kenneth Branagh for My Week with Marilyn (2011)
Jonah Hill for Moneyball (2011)
Nick Nolte for Warrior (2011)
Christopher Plummer for Beginners (2010)
Max von Sydow for Extremely Loud and Incredibly Close (2011)

Kommentar: Plummer har sopat mattan på tidigare prisgalor denna säsong och det borde vara en ”safe win” för honom, om det inte vore för att Extremely Loud and Incredibly Closes två nomineringar har överrösts med varma ord sedan de oväntat nominerades. Det är faktiskt troligt att vårt största svenskhopp Max von Sydow kan ta hem det här. Det är onekligen Sandra Bullock-varning på honom och dessutom är han äldre än Plummer vilket annars är Plummers bästa kort. Filmen har i sin tur en The Blind Side-vibb.

Har de då glömt att nominerat några? Viggo Mortensen kan ha förtjänat en nominering, åtminstone låter det så. Albert Brooks var bra i min  filmfavorit, Drive, men rollen i sig är väldigt basic och inte särskilt svårspelad. Anledningen att han får så mycket beröm beror egentligen på att det är en karaktär han inte spelat tidigare trots sin långa karriär. Jag är mycket glad att Nolte blev nominerad då han gör min personliga favoritbirollsprestation för året i fråga och för att han alltid legat nära mitt alkoholistgrymtarhjärta, men framför allt har insatsen en explosiv power som inte kommer ut hos de andra nominerade. Kenneth Branaghs Laurence Olivier-tolkning är kanske inte tillräckligt exponerad för att han ska tas med i beräkningarna, men trevlig och mycket sevärd så heder till honom.

Jonah Hills insats i Moneyball har jag hyllat tidigare. Han omsätter all osäkerhetspotential till en strålande prestation som känns helt ospelad och genuin. Jag kan inte säga något som inte känns äkta med den ”uppvisningen”. Och vore det inte för att han är en pojke bland gubbar så hade han varit ett större hot, definitivt! Vinnare blir dock helt väntat Plummer.

Bästa kvinnliga biroll:

Bérénice Bejo for The Artist (2011)
Jessica Chastain for The Help (2011)
Melissa McCarthy for Bridesmaids (2011)
Janet McTeer for Albert Nobbs (2011)
 Octavia Spencer for The Help (2011)

Kommentar: Såg nyligen The Help och med den i färskt minne är det svårt att se hur den inte blivit en större favorit på galorna, även om den inte ror iland helt. På alla fronter. Vad gäller skådespelare har den dock en del tyngd när det hettar till och det är nästan taskigt att Chastain och Spencer får konkurrera mot varandra i den här kategorin.  Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Melissa McCarthy i den här kategorin. Hon är bra i Bridesmaids men för mig är det inte oscarsmaterial då hon inte får utmana särskilt mycket med skådespeleriet. Jag har inte sett Janet McTeer i Albert Nobbs än.

Bérénice Bejo har verkligen charm i The Artist, men det är inte en prestation på samma nivå som exempelvis kvinnorna från The Help. Kvaliteterna i hennes prestation bygger på humor dock och det är svårt att jämföra, men i så fall ligger McCarthy före henne i rank. Det ska definitivt bli någon av Chastain och Spencer som vinner, men Spencer är både vassast och mest passande, trots Chastains mycket produktiva och framgångsrika år med bra roller i både The Help, The Debt, Take Shelter och framför allt i The Tree of Life!

Bästa manliga huvudroll:

Demián Bichir for A Better Life (2011)
George Clooney for The Descendants (2011)
Jean Dujardin for The Artist (2011)
Gary Oldman for Tinker Tailor Soldier Spy (2011)
Brad Pitt for Moneyball (2011)

Kommentar: Det är så otroligt svårt att vara säker på någonting i den manliga huvudrolls-kategorin den här årgången. Allihop förtjänar att vinna på sitt sätt, men de är väldigt svåra att jämföra. Gary Oldman gör för ovanlighetens skull en tillbakadragen karaktär men är trots det huvudroll. Oklanderligt gjort, men skulle han få en Oscar hade hela hans fantastiska karriär vägts in i bedömningen. Det är dock lite samma sak vad gäller Clooney och Pitt, bortsett från att jag tycker att Brad Pitts gör sitt livs prestation och dessutom årets kanske bästa bland männen, i och med Moneyball.

George Clooney har i ärlighetens namn redan belönats med Oscar och gör en stabil insats i en något annorlunda roll som bekymmersam familjeman, men då tycker jag Pitt gör mer av mindre. Pitt verkar dock uträknad sett till statistiken (ingen medveten Moneyball-poäng där) så det verkar stå mellan Clooney och The Artists fotogeniska charmtroll, Jean Dujardin. Svårt att jämföra en stumfilmsroll med Clooneys insats, men jag håller nog ändå Dujardins insats högre då det var en mer oväntad injektion år 2011. Demián Bichir ska inte glömmas, då han är den enda som göre en uppriktigt omskakande insats som den kämpande ensamma invandrarpappan och den moraliske vinnaren är – om inte Pitt, så honom.

Oscarsjuryn tänker dock välja mellan Clooney eller Dujardin och i nuläget tror jag faktiskt Dujardin tar hem det knappt. Samtidigt har jag svårt att se Clooney sitta där bitter ännu en gång men jag vågar inte vela mer kring det.

Bästa kvinnliga huvudroll:

Glenn Close for Albert Nobbs (2011)
Viola Davis for The Help (2011)
Rooney Mara for The Girl with the Dragon Tattoo (2011)
Meryl Streep for The Iron Lady (2011)
Michelle Williams for My Week with Marilyn (2011)

Kommentar: Ära till Octavia Spencer, Jessica Chastain och Emma Stone från The Helps starka ensemble, men filmens största behållning är för mig definitivt Viola Davis, som med minsta lilla uttryck i ansiktet berättar en hel historia av orättvisa och tvångstystnad! Tidigare såg jag inte att någon i slutändan skulle kunna rubba Meryl Streeps vinst men frågan är om inte Davis tar hem den här ändå? Jag tycker nog ändå Streep var bättre totalt sett då hon är helt suverän som pensionerad, dement premiärminister och även om tendenser till överspel och glimten i ögat kommer fram när hon spelar den aktiva Margret Thatcher, så ligger det ändå i Thatchers personlighet och tydlighet att uttrycka sig, snarare än övertydlighet i Streeps tolkning.

Galans kanske gladaste överraskning hade dock varit att få se Rooney Mara ta hem oscarn, då hon går in djävulusisk för hennes roll och den går lätt att skilja från Noomi Rapaces tolkning som två olika. Mara visar över huvud taget inte ett spår av karaktären hon spelar när man ser henne i intervjuer – där är hon den totalt motsatta till Lisbeth Salander. Vad gäller Glen Closes kärleksprojekt, Albert Nobbs, så är det synd att hon är uträknad av för hård konkurrens redan på förhand med en så utmanande roll, men samtidigt har jag hört både ros och ris om den prestationen så mer än så säger jag inte.

Det går inte att säga annat än att 2011 har varit ett toppår vad gäller kvinnliga rolltolkningar, för hur mycket jag än vill att Mara, Streep eller Davis ska vinna så är jag ändå helt kär i min skådisfavorit, Michelle Williams formidabla, excellenta, utsökta och innerliga tolkning av Marilyn Monroe. Hon förvandlas ju till ikonen men framför allt människan Monroe – trots all tvivel på förhand. Det är lätt att skratta åt tidigare försök att fånga Monroe på film efter hennes död – framför allt i det här patetiska försöket till skådespel från Carlissa Hayden, i någon slags ostuderad white-trash-tappning från 80-talet:

Nåja, Meryl Streep vinner nog trots allt på sin 17:e nominering, med knapp marginal. Till skillnad från hennes insats i Julie and Julia förtjänar hon det helt prestationsmässigt nu.