Alan Ladd spelar Shane – mannen från vidderna, i filmen som fick Jean Arthur att bryta sin pension för en sista roll och hjälpa hennes vän George Stevens att regissera denna undanröjda berättelse (med evige Jack Palance i en biroll).
Trots budgetmässiga svårigheter lade han stort fokus på allt ifrån klippning, verklighetstrogen scenografi och kostym, till en konstnärs hand i viktiga berättarögonblick. Som när hästarnas omringande panik ramar in ett av filmens slagsmål till närmast Eisenstein-mässigt mytiska proportioner.
Shane, en mystisk främling, anländer till en dal med nybyggare. Han hamnar genast i konflikt med den lokala ranchägaren då han börjar arbeta hos en av nybyggarna.
Joe Starrett: I wouldn’t ask you were you’re bound?
Shane: One place unknown. Some place I never been.
Shane är en westernfilm som bär på ett hjärta och med budskap om den goda vägen i livet. Inget särpräglat i sig när det kommer till klassiska hollywoods filmform, men när det kommer till gammal hederlig westernfilm gjordes det väl aldrig lika nobelt som här?
Firma John Ford och John Wayne må ha varit den tidens fanbärare, men idag syns den konservativa och rasistiska skuggan av deras filmer med nytt ljus. Shane bär istället på en önskan om ett vapenfritt samhälle där fred och gemenskap mellan alla ska uppmuntras. Den utspelas också i uppfriskande mycket autentisk natur. Den andas uppfriskande fri från studioluft. Just filmens budskap om vapen känns nästan förbluffande för att komma från en amerikansk guldrulle. Mobbingen av Shane och hans beslutsamhet att vara en god hand för bygden tar effektivt fram mina sympatier.
Marian Starrett: Guns aren’t going to be my boy’s life!
Joey: Why do you always have to spoil everything?
Shane: A gun is a tool, Marian; no better or no worse than any other tool: an axe, a shovel or anything. A gun is as good or as bad as the man using it. Remember that.
Marian Starrett: We’d all be much better off if there wasn’t a single gun left in this valley – including yours.
Filmens finaste dragspel kommer i relationen mellan den renhjärtade enslingen och den lille sonen i familjen han vistas hos. Sonen ser upp till Shane och denna dynamik är en alltid återkommande westerntrop – ”barn ser upp till hjälten”, men här blir det så personligt. När filmen är slut ekar den kvar inom mig lika stort som mellan vidderna i filmens förtjusande vackra naturlandskap. Som att jag både får bära barnets och hjältens erfarenheter med mig. En western som lyckas med bedriften att leverera myten så att det känns. Den klassiska westerns finaste ögonblick?
Noteringar:
- Öppningsscenen bär tydliga likheter till inledningen av öppningsscenen i Inglourious Basterds (2009).
- Wolverine-filmen Logan (2017 – mina recensioner här och här) har lånat ett flertal scener från denna film i uppdaterad tappning. Bland annat Shanes och familjens konflikt med traktens markägargrannar. Den trevliga Clintan-filmen Pale Rider (1985) är närmast en själslig kopia.
Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
40/50 – Totalt
Absurd Cinema 