Friday the 13th (2009)

Genre: Skräck, Slasher, Remake Produktionsland: USA
Manus: Damian Shannon, Mark Swift
Regi: Marcus Nispel
Längd: 99 min
Skådespelare: Jared Padalecki, Danielle Panabaker, Travis van Winkle, Derek Mears, Amanda Righetti, Aaron Yoo, Arlen Escarpeta, Julianna Guill, Willa Ford, Ryan Hansen, Jonathan Sadowski, Ben Feldman, Nick Mennell, America Olivo, Nana Visitor, Richard Burgi, Kyle Davis, Rosemary Knower, Stephanie Rhodes, Chris Coppola, Bob King, Travis Davis, Kathleen Garrett, Caleb Guss

Tjugonio år efter originalfilmen gjordes det en remake av Fredagen den 13:e (läs recensionen här). Filmen regisserades av Marcus Nispel, som tidigare regisserat en annan skräckfilmsremake: The Texas Chainsaw Massacre (2003). Denna remake återvände till seriens rötter genom att utspela sig vid Crystal Lake och ha en mer mänsklig och mindre zombie-aktig Jason Voorhees som mördare.

För många år sedan mördade den vansinniga Mrs. Voorhees ett antal lägerledare på Camp Crystal Lake. Hon höll dem ansvariga för att hennes son, Jason, drunknade i sjön. Till slut lyckades en av lägerledarna döda Mrs. Voorhees i självförsvar. Nu är ett gäng ungdomar ute i skogen vid Crystal Lake och tältar. Det visar sig att Jason Voorhees lever och han dyker upp och mördar ungdomarna brutalt, bortsett från Whitney Miller, som han tar med sig för att hon påminner honom om hans avlidna mor. Whitneys bror, Clay, vägrar att sluta leta efter sin syster. Ett gäng tonåringar åker till en stuga vid Crystal Lake för att festa, men Jason dyker återigen upp och mördar dem. Alla dör de på de mest ohyggliga sätt, utom Clay som lyckas hitta Whitney vid liv. Tillsammans tar syskonen upp kampen mot Jason.

Den här filmen är faktiskt helt okej för att vara en remake. Istället för att vara en exakt kopia som Psycho (1998), en kontroversiell omtolkning som Halloween (1978) eller en fullständigt värdelös förolämpning till både fans och någorlunda intelligenta människor överhuvudtaget som A Nightmare on Elm Street (2010) är filmen istället en hyfsat underhållande popcornrulle, som kombinerar delar av de första tre filmerna i originalserien istället för att tynga ned sig med den plågsamma uppgiften att återberätta originalet utan att ändra på för mycket eller för lite.

Jason Voorhees är en ”vanlig” människa, vilket han inte har varit sedan Fredagen den 13:e del 4 (läs recensionen här), och det är ganska intressant att se honom vara snabb, vig och till och med lite smart (så smart han nu kan vara åtminstone). Det är nästan något djuriskt eller grottmansliknande över hur han jagar sina offer och Derek Mears gör ett bra jobb i rollen. Jason är lite som Batman i den här filmen, för han har ett verktygsbälte på sig och han har underjordiska tunnlar under Camp Crystal Lake vilket skulle kunna liknas vid The Batcave om man vill vara långsökt.

Skådespeleriet i övrigt är väldigt upp och ned, vissa är bra medan andra är mindre bra. Filmens största problem enligt mig är att de två grupperna av tonåringar i filmen borde ha bytt plats med varandra. Jag tycker mycket mer om det första gänget, som bara är med i ungefär tjugo minuter, än det andra gänget som större delen av filmen handlar om. Mordscenerna är överlag okej, men två av morden är riktigt bra. Det första för att det kommer så oväntat (jag tänker inte berätta när eller hur) och det andra, som jag kallar ”bryggmordet” för att det är så kreativt. Detta är kort och gått den skräckfilmsremake som jag tycker är bäst, eller ”minst dålig” är kanske ett mer passande ordval.

Visste du att:

• Karaktären Sheriff Bracke är döpt efter Peter Bracke som skrev boken Crystal Lake Memories: The Complete History of Friday the 13:th och karaktärerna Clay och Whitney Miller är döpta efter Victor Miller som skrev manuset till den ursprungliga Fredagen den 13:e-filmen.
• Travis Van Winkles karaktär heter Trent DeMarco. Det gör också hans karaktär i Transformers. Båda filmerna producerades av Michael Bay, och det ska tydligen vara samma karaktär.
• Till skillnad från de flesta remakes är filmen inspirerad av de första tre Fredagen den 13:e-filmerna, istället för bara den första. Det finns även element från andra uppföljare i den.

/Gästrecension av Christer Hedström

Freddy vs. Jason (2003)

Genre: Skräck, Slasher, Fantasy, Action
Produktionsland: USA
Manus: Mark Swift, Damian Shannon
Regi: Ronny Yu
Längd: 97 min
Skådespelare: Robert Englund, Ken Kirzinger, Jason Ritter, Monica Keena, Kelly Rowland, James Callahan, Lochlyn Munro, Joshua Mihal, Chris Marquette, Odessa Munroe, Katharine Isabelle, Brendan Fletcher

Femton år efter att en crossover mellan Terror på Elm Street– och Fredagen den 13:e-serien först var påtänkt blev den nu äntligen av. Freddy vs. Jason regisserades av Ronny Yu, och Robert Englund var för första gången på nio år tillbaka i sin berömda roll som Freddy Krueger. Ny i rollen som Jason Voorhees var den kanadensiske stuntmannen Ken Kirzinger.

Freddy Krueger har ett problem. Alltför få människor kommer ihåg och fruktar honom. Utan invånarna i Springwoods fruktan är Freddy för svag för att hemsöka dem i deras mardrömmar, men Freddy har en plan. Han återupplivar Jason Voorhees, den hockeymaskerade mördaren från Crystal Lake, och leder honom till Springwood. Tanken är att om Jason dödar några människor på Elm Street, kommer folk att tro att det var Freddy och då väcks deras fruktan till liv vilket ger Freddy tillräcklig styrka för att fortsätta sitt fruktansvärda skräckvälde.

Det visar sig dock att Jason inte är så lättkontrollerad som Freddy först trodde, och nu kan han inte få Jason att sluta döda ”hans” ungdomar! Några tonåringar, ledda av Lori som bor på Elm Street, lyckas frakta Jason tillbaka till Crystal Lake i hopp om att kunna dra med sig Freddy ut ur en mardröm och låta de två ondskefulla mördarna göra slut på varandra. Striden kan börja.

Jag älskar den här filmen och tror inte att en crossover mellan Freddy och Jason på tvåtusentalet hade kunnat bli mycket bättre än såhär. Regissören Ronny Yu håller ett så högt tempo att filmen känns som att den är fem minuter lång, men på ett bra sätt. Detta är tydligen en speciell förmåga som just Yu har eftersom en av hans tidigare filmer, Bride of Chucky, också känns oerhört kort. Jag har läst att många tycker att filmen är för mycket Fredagen den 13:e och för lite Terror på Elm Street. Det håller jag inte med om. Jason får visserligen döda fler människor (Freddy dödar bara en person) men handlingen, tonen och mytologin tycker jag är ganska jämnt balanserad.

Robert Englund är lika fantastisk som alltid i sin roll som Freddy och Ken Kirzinger är helt okej som Jason, även om jag troligtvis tillhör fanskaran som hellre hade sett att Kane Hodder var tillbaka i rollen. De övriga skådisarna fungerar bra, men värda att nämna är Chris Marquette och Kyle Labine, vars karaktärer Linderman och Freeburg förser filmen med dess hjärta och humor. Brendan Fletcher är också väldigt bra – faktum är att han troligtvis gör den bästa skådespelarinsatsen i filmen näst efter Robert Englund.

Filmens största problem har med Jason att göra. För det första etableras det i filmen att Jason är rädd för vatten. Jason har frivilligt gått ned i vatten i tidigare filmer och i Fredagen den 13:e del 8 tog han sig ju till och med till New York från mitt ute i havet. Vissa försöker förklara detta med att han är rädd för att drunkna, inte för vatten, men det vet jag inte om jag köper som ursäkt. Ett annat problem är att Jason mot slutet av filmen målas upp som en hjälte, eller åtminstone antihjälte. Det är klart att Freddy måste vara skurken, så genomond som han är, men jag förstår inte varför de inte kunde få vara skurkar båda två.

Tonåringarna i filmen är ju ändå där för att vara hjältar. Slutstriden mellan Freddy och Jason är för mig definitionen av episk. Blodet sprutar inte här, det sprejar. Moln av blod frambringas medan musiken bygger upp känslan och striden når enligt mig sin höjdpunkt när Freddy kör in sina fingerknivar i Jasons ögon genom ögonhålen på hans hockeymask. Det är storartat.

Freddy vs. Jason är en film som jag kan se om hur många gånger som helst utan att bli det minsta trött på den, och den är ett betydligt värdigare avslut för både Freddy och Jason innan de båda serierna fick en remake än vad stackars Michael Myers fick i Halloween: Resurrection (läs Christers recension av den här och Jimmys här).

Visste du att:

• Kane Hodder, som spelade Jason Voorhees i fyra av Fredagen den 13:e-filmerna, ville även spela rollen i denna film, men regissören Ronny Yu ville att längdskillnaden mellan Freddy Krueger och Jason Voorhees skulle vara större och ersatte därför Hodder med Ken Kirzinger, till Hodders och många fans stora förtret.
• Terror på Elm Street-filmernas producent, Robert Shaye, har en liten ”cameo” i filmen som rektor.
• Ett av filmens påtänkta slut som aldrig filmades var att Freddy Krueger och Jason Voorhees skulle hamna i helvetet, där de skulle mötas av Pinhead från Hellraiser-filmerna.

Jason X (2001)

Genre: Slasher, Action, Science-Fiction, Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Todd Farmer
Regi: James Isaac
Längd: 93 min
Skådespelare: Lexa Doig, Lisa Ryder, Chuck Campbell, Jonathan Potts, Kane Hodder, Dov Tiefenbach, David Cronenberg, Robert A Silverman, Peter Mensah, Melyssa Ade, Derwin Jordan, Melody Johnson

Åtta år efter den senaste filmen kom den tionde filmen ut. Det var och är fortfarande det längsta mellanrummet mellan två filmer i serien. Trots att fansen ivrigt hade förväntat sig en konfrontation mellan Jason Voorhees och Freddy Krueger sedan slutscenen i Jason Goes to Hell skulle de få vänta ett par år till. Den tionde filmen blev istället Jason X, en science fiction-slasher regisserad av James Isaac och med Kane Hodder i sin roll som Jason Voorhees för vad som blev hans sista gång.

Militären har gripit den legendariske seriemördaren Jason Voorhees och håller honom fängslad i en högteknologisk institution, men Jason lyckas rymma och tillsammans med en av institutionens forskare blir han kryogeniskt nedfryst. Över 400 år senare upptäcks de två nedfrysta kropparna av en lärare, några av hans elever och en av elevernas android, Kay-Em 14. De tar med sig Jason och forskaren ombord på sitt rymdskepp, Grendel. Forskaren, Rowan, blir upptinad och varnar läraren för Jason, men det är för sent. Jason har självtinat och stryker nu omkring på skeppet och gör det han gör bäst: dödar tonåringar.

Nu måste Rowan och alla de andra passagerarna stoppa Jason, eller åtminstone undkomma honom med livet i behåll. De har teknologin på sin sida, men den visar sig även vara gynnsam för Jason, som efter att ha blivit totalt sönderskjuten av Kay-Em hamnar i en läkarmaskin som uppgraderar honom till Über-Jason, en om möjligt ännu mer ostoppbar mördarmaskin.

Många fans hatar Jason X och tycker att det är en dum film, och det kan jag förstå. Det är ju trots allt Jason i rymden, men å andra sidan är det ju faktiskt Jason i rymden! Hade filmen tagit sig själv på allvar hade nog jag också haft svårt för den, men tack vare att den är så självmedveten så funkar den. Filmen vet exakt hur dum den egentligen är. Den har glimten i ögat, och humorn är klyschig och överdriven. Dessutom: Über-Jason. Kom igen. Hälften Jason, hälften Terminator och det faktum att han faktiskt heter Über-Jason, även om namnet aldrig sägs i filmen (Kane Hodder står listad som Jason Voorhees / Über-Jason i eftertexterna). Hur kan man inte älska den idén?

Science fiction-delarna i filmen är faktiskt inte alls dumma för att vara en slasherfilm, även om de inte precis är originella (förutom möjligtvis ”nanomyrorna” som läker skador, något som jag iallafall aldrig har sett i någon annan sci-fi-film eller serie). Kane Hodder har inte varit bättre som Jason sedan sjuan, men hans look tar ett tag att vänja sig vid. Hans mask ser ut som en Hannibal Lecter-mask som har byggts på uppåt och han har mer hår på huvudet än vad han brukar ha.

Jason X lyckas faktiskt med något som de flesta andra Fredagen den 13:e-filmer inte har lyckats med; Den får mig att bry mig om karaktärerna. Rowan, Tsunaron, Sergeant Brodski och Kay-Em är alla karaktärer som det är lätt att tycka om och sympatisera med och Professor Lowe är en typ som man älskar att hata, i stil med Doctor Crews från sjuan och Charles McCulloch från åttan. Jag kan faktiskt inte komma på något att klaga på, eftersom det som är dåligt känns som att det är dåligt med flit, och bidrar till filmens ostiga känsla.

Jason X är underskattad och underhållande, och man bör vara förberedd på vilken typ av film det är innan man ser den. Dessutom är början och slutet två av filmens starkaste delar, och det är ju (som jag säkert nämnt förut) bra för helhetsintrycket att ha en stark inledning och ett starkt avslut eftersom det är de delarna som ramar in filmen.

Visste du att:

• Jason Voorhees mördar fler människor i den här filmen än i någon annan film i serien.
• Todd Farmer, som skrev manuset, medverkar även i filmen i rollen som Dallas, vars namn är en referens till Captain Dallas från Alien.
• Den kände skräck- och science fiction-regissören David Cronenberg har en liten roll i början av filmen.

/Gästrecension av Christer Hedström

Friday the 13th Part VIII: Jason Takes Manhattan (1989)

Genre: Skräck, Slasher
Produktionsland: USA
Manus: Rob Hedden
Regi: Rob Hedden
Längd: 100 min
Skådespelare: Barbara Bingham, Jensen Daggett, Scott Reeves, Kane Hodder, Peter Mark Richman, Todd Hsaffer, Tiffany Paulsen, Warren Munson, Fred Henderson, Gordon Currie, Saffron Henderson, Vincent Craig Dupree, Martin Cummins

I film nummer 8 var det dags för Jason Voorhees att lämna Crystal Lake för första gången. Den här delen regisserades av Rob Hedden och blev åttiotalets sista film i serien. Den blev dessutom den sista filmen i originalserien som använde ”Friday the 13:th” i titeln. Kane Hodder återvände till sin roll som Jason Voorhees och blev därmed den förste (och fortfarande ende) skådespelaren som spelat rollen i fler än en film.

Jason Voorhees är återigen livlös och fast på sjön Crystal Lakes botten, men med hjälp av electricitet återupplivas han ännu en gång och liftar med en liten båt vars ägare han dödar ute på havet, där han tar sig ombord kryssningsfartyget SS Lazarus. Crystal Lakes avgångsklass ska fira sin examen med en kryssning till New York City, och de upprymda studenterna är fullständigt omedvetna om Jasons närvaro. När fler och fler av Jasons mordoffer upptäcks blir passagerarna panikslagna.

Till slut tvingas de överlevande passagerarna Rennie, Sean, Mrs. Van Deusen, Julius och Rennies farbror Mr. McCulloch ta sig till New Yorks hamn med hjälp av en livbåt, men Jason har följt efter dem hela vägen dit. Den ostoppbare Jason fortsätter att döda passagerarna i en stad där ingen verkar bry sig, tills bara Rennie och Sean är kvar och det blir upp till dem att stoppa honom.

Jag tänker absolut inte förneka att Fredagen den 13:e del 8 är en riktigt, riktigt dålig film, men den har ändå något visst över sig, en åttiotalig charm och myskänsla som gör att jag iallafall tycker om den mer än sjuan. Liksom sin föregångare har filmen en stark inledning som sätter stämningen på ett bra sätt. I det här fallet är den inledningen en DJ på radio som pratar om New York City på ett kärleksfullt om än något bittert sätt samtidigt som låten ”Darkest Side of the Night” av Metropolis spelas och vi får se några av platserna i staden som kommer att besökas senare i filmen.

Filmens största svagheter är att det har slarvats rejält, både med det praktiska och med manuset. Jasons look när masken åker av i slutet av filmen är skrattretande, och definitivt den sämsta designen och sminkningen i serien. Trots att filmens undertitel är ”Jason Takes Manhattan” utspelar sig en ytterst liten del av filmen i New York. Större delen av handlingen tilldrar sig på kryssningsskeppet påväg till New York, vilket inte hade varit något större fel i sig om inte marknadsföringen hade utlovat ett betydligt större New York-upplägg.

Det är dessutom väldigt ologiskt att Jason tar sig ut på havet via en liten båt i Crystal Lake. Crystal Lake är en sjö som är omringad av land, och har så alltid varit. I Fredagen den 13:e del 4 (läs recensionen här) framkommer det till och med att Tommy Jarvis syster och mor brukar jogga runt sjön.

Kane Hodder gör återigen ett bra jobb som Jason Voorhees, även om hans look (både med och utan mask) är ganska dålig. Mordscenerna är överlag ganska bra, och filmen har ett par riktigt minnesvärda sådana när Jason mördar en kille med en bastusten och senare bokstavligt talat slår huvudet av en annan kille. Karaktärerna och skådespeleriet i övrigt är helt okej. En del av scenerna i New York är roliga, och påminner om användandet av humor i kombination med Jason från sexan. Slutet är förvirrande och dåligt, eller bara dåligt beroende på hur man väljer att tolka det.

Visste du att:

• Kane Hodder, som spelar Jason Voohees, fick i den här filmen användning av sin ovanliga förmåga att kräkas på kommando. Han brukade även lätta upp stämningen genom att utföra en liten discodans i full Jason-mundering efter att en scen var färdigfilmad.
• Filmens ursprungliga affisch föreställde en bild av Jason Voorhees som med sin machete skär igenom en ”I love New York”-affisch. Detta gillades inte av stadens turistkommitté, som trodde att bilden kunde påverka turismen negativt, så affischen fick ändras.
• I en scen slänger Jason Voorhees in en man i en spegel. Denna man är Ken Kirzinger, som senare själv skulle spela Jason i Freddy vs. Jason.

/Gästrecension av Christer Hedström

Friday the 13th Part VII: The New Blood (1988)

Genre: Skräck, Slasher
Produktionsland: USA
Manus: Manuel Fidello, Daryl Haney
Regi: John Carl Buechler
Längd: 90 min
Skådespelare: Lar Park-Lincoln, Susan Blu, Kane Hodder, Jennifer Banko, Staci Greason, Kevin Spirtas, Terry Kiser, Susan Jennifer Sullivan, Heidi Kozak, Elizabeth Kaitan, John Otrin, William Butler, Larry Cox, Jeff Bennett, Diana Barrows

Två år efter den sjätte Fredagen den 13:e-filmen var det dags för nästa tillskott. Del 7 regisserades av specialeffektsmakaren John Carl Buechler, som samma år arbetade med effekter till både Halloween 4 och Terror på Elm Street 4. Rollen som den hockeymaskbärande mördaren Jason Voorhees spelades av stuntmannen Kane Hodder, som kom att spela rollen i tre filmer till.

När Tina Shepard var lite råkade hon använda sin telekinetiska krafter för att döda sin våldsamme far i sjön Crystal Lake. Flera år senare återvänder hon till sjön med sin mor och psykiatrikern Doctor Crews. Att åka tillbaka till platsen är ett led i Tinas terapi. Det är iallafall vad Doctor Crews påstår. Ett gäng tonåringar håller till i ett hus i närheten. De är där för att fira en av tonåringarnas kusin, som fyller år, med en överraskningsfest. Tina försöker använda sina krafter för att återuppliva sin far, men råkar istället väcka liv i seriemördaren Jason Voorhees, som var fastkedjad på sjöns botten. Jason börjar i vanlig ordning döda alla han möter tills natten kulminerar i en strid mellan honom och Tina, där odödlig mördare mäts mot övernaturliga krafter.

Den här filmen är väldigt svår att bedöma. Den är bättre än de dåliga filmerna i serien, men sämre än de bra. Den är ganska intetsägande och ligger och flyter någonstans mitt emellan allt. Jag älskar filmens inledning: det är en kort sammanfattning av de tidigare filmerna, vilket är något som har gjorts i andra filmer i serien innan, men den här gången har sammanfattningen en monolog som läses upp av Walt Gorney, som spelade Crazy Ralph i de första två filmerna. Denna introduktionsmonolog sätter stämningen på ett mycket effektivt sätt. Jag har dock aldrig förstått varför sammanfattningen bara innehåller klipp från tvåan, fyran och sexan. Att ettan och femman utelämnas kan jag förstå, eftersom Jason inte var mördaren i de två filmerna (och monologen fokuserar på Jason) men jag förstår inte varför man inte har använt några klipp från trean.

Detta är Kane Hodders första film som Jason, och även om han inte är min personliga favoritskådespelare i rollen så gör han definitivt ett bra jobb. Jasons look är dessutom en av seriens absolut bästa. De övriga karaktärerna är plattare än någonsin, förutom den korrupte psykiatrikern Doctor Crews, spelad av Terry Kiser (Bernie från Weekend at Bernie’s), och manuset är ganska mediokert. MPAA (The Motion Picture Association of America) gick tyvärr lite extra hårt åt den här filmen, vilket för med sig att de flesta mordscenerna blir ganska intetsägande. Filmen har dock lyckligtvis sovsäcksmordet, vilket var så populärt att det återskapades på ett skämsamt sätt i en av seriens senare filmer.

Det finns inte så mycket att säga om vare sig skådespeleriet eller musiken. Jag tänker baske mig slänga in öppningsmonologen här, bara för att den är så mysig:

”There’s a legend around here. A killer buried, but not dead. A curse on Crystal Lake. A death curse. Jason Voorhees’ curse. They say he died as a boy, but he keeps coming back. Few have seen him and lived. Some have even tried to stop him… No one can. People forget he’s down there, waiting…”

Visste du att:

• Enligt boken Crystal Lake Memories: The Complete History of Friday the 13th kallades filmen skämtsamt för ”Frigay the 13th” under inspelningen, eftersom så många av skådespelarna var homosexuella.
• Den här filmen skulle ursprungligen handla om att Jason Voorhees och Freddy Krueger träffas och slåss mot varandra, men de två olika filmbolagen kunde inte komma överens. Detta koncept blev så småningom av i Freddy vs. Jason femton år senare, när Jason liksom Freddy tillhörde New Line Cinema.
• Filmens arbetstitel var ”Birthday Bash”.

/Gästrecension av Christer Hedström