Etikettarkiv: Jämställdhet

Alla feminister är horor #11: Könskrig och könsfred på röda mattor

Prousit-header

Vi är för många som är PK-hämmade. Vi vågar inte uttrycka att kvinnor kan påverka problemet med ojämlikhet mellan könen tillsammans med män för att ändra den kulturella strukturen. Vi vågar inte tänka att kvinnor också kan göra något. Det är politiskt inkorrekt att lägga något som helst ansvar på kvinnor oavsett motiv. För många är för rädda att se jämlikhet som något som bägge sidor löser tillsammans. PK-normen är att det är män som ska ta ansvar, inte människor. Vi är rädda att om vi lägger något som helst ansvar på kvinnan att ändra den ojämlika könsnormen, kommer det uppfattas som att vi avsäger mannen ansvar. Som att det är fråga om skuld och ansvarsfördelning för att lösa ett gemensamt problem. Läggs det ansvar på en kvinna likväl som en man riskerar det att ses som frånskjutande av ansvar.

Som att det är ett krig om ställning som avgörs genom att en sida i gruppen ska ge upp, när balansen egentligen uppstår genom gemensamt strävande mellan könen, tillsammans i symbios. Inga sidor ska passiviseras utan alla sidor ska förenas så att skillnaderna blir mindre och vi lyckas se att dom skilda sidorna egentligen är samma helhet. Alla är en ”del” i helheten, för ingen är en del utan alla är helheten.

Jag lyssnade på senaste avsnittet av podcasten Till Slut Kommer Någon Att Skratta (TSKNAS) igår. Avsnittet heter #AskHerMore och en halvtimme in eller så tar dom upp Oscarsgalan och debatterar kring faktumet att kvinnliga skådespelare på galatillställningar av pressfolket får frågor som berör deras utseende och klädsel, medan manliga skådespelare får desto mer frågor om deras skådespelaryrke och saker som inte har med utseendet att göra. Aron Flam presenterar ett sätt att se på problemet och hur det kan minska, som övriga i avsnittet – Soran Ismail, Linnea Wikblad och Petter Bristav, inte håller med om. Jag blev intresserad av att skriva av mig lite kort kring detta, då jag fann det frustrerande för mitt konstruktiva tänkande att Aron Flams åsikt inte fick något stöd eller ens förstods. Därför vill jag i princip repetera vad Aron Flam sade för att på något vis göra det konstruktiva i det mer konkret…

Lyssna gärna på diskussionen för att få underlaget till min utveckling. Avsnittet går att lyssna på här.

249DCC6600000578-0-image-a-23_1421041361883

På tillställningar där människor klär upp sig är kulturen just att kvinnor klär sig för att bedömas för utseendet, medan män klär sig anonymt för att det kulturellt inte läggs fokus på deras utseende. Däri ligger det konkreta problemet. Därför är det lika självklart att kvinnor förändrar kulturen som fokuserar på deras utseende från deras håll, precis som att exempelvis pressfolk förändrar deras kultur att uppmärksamma kvinnor för utseende men inte män. Eller att män förändrar den kultur som formats kring mäns fördelar i den. Slutar kvinnor att upprätthålla fokuset på deras utseende och mannen ökar fokuset på deras utseende kommer det konkreta problemet i det här fallet att förändras genom jämlikhet. Kulturens fokus på kvinnors utseende framför allt annat kommer inte lösas på röda mattor och festliga tillställningar, men det kommer förändra förutsättningarna för det större problemet på sikt.

Givetvis ligger det största personliga arbetet hos den manskultur som skapat och upprätthåller ojämlikhet framför den kvinnokultur som finner sig och formas in i den, men förändringen sker inte från ett håll utan från alla samtidigt, eftersom vi alla är en del av helheten.

Det jag menar är alltså att kulturella problem mellan olika grupper löses mellan grupperna, inte av den ena eller den andra. I fallet feminism löses det mellan män OCH kvinnor, eller män OCH kvinnor OCH alla som är inblandade, inte antingen eller. Men alldeles för många är PK-hämmade och ser det som att förändringen enbart vilar i EN grupps händer. Att en enda tårtbit förändrar hela tårtan.

Människor har sådana problem när det kommer till problemlösning hela tiden – en inbillad bild av ett splittrat ställningskrig där det gäller att EN sida måste ge upp för att den andra ska kunna avancera, när allt handlar om förändring genom att förändra TILLSAMMANS. Vi är alltid en helhet oavsett vad vi inbillar oss.

Vi kommer inte framåt i utvecklingen genom att backa eller avancera gentemot någon annan, utan att harmonisera. Tillsammans, inte till nackdel för helhetens bästa. Genom att se vår del i helheten, vad den andra förlorar när jag tar och vad den andra får när jag ger, ser vi samspelet i helheten och fokus riktas från oss själva och mot den större enheten vi flyter omkring genom. Det är självklart att feminism är en jämlikhetsideologi. Den yttersta utgångspunkten ligger i att förändra underläget kvinnor generellt har i kulturen jämfört med män, men det ska inte vara så svårt att förstå att den ideologin eftersträvar grundläget jämlikhet för alla, inte mer makt åt kvinnor på bekostnad av män. Feminism är mer jämfördelad maktbalans mellan könen, på bekostnad av obalansen.

Och trots att du eftersträvar det riskerar du att missuppfattas, då människor är hämmade av missuppfattningen att vi utkämpar ytliga ställningskrig. Alltför få vågar ifrågasätta gemensamma, tyst överenskomna antaganden om hur kulturen drivs. Rädslan att uppfattas som att du frångår den ansedda Politiska Korrektheten (PK) är ett handikapp för gemensam, konstruktiv förändring. Harmonin. Var inte rädd för vad folk ska tycka, om dina intentioner är goda och öppna.

Är DET det mest konkreta jag uttryckt genom detta är det här ordbajsandet alltid något.

Annonser

Scarlett Johansson och kvinnliga skådespelares status som huvudroller i deras filmer

Scarlett Johansson 1

Varumärket Scarlett Johansson bestiger nya berg i Hollywood, sett från mina utsikter. Johansson är Hollywoods just nu enda riktigt starka kvinnliga actiondragplåster. Hon kan till och med räknas som den med störst potential att vara Hollywoods enda riktigt tunga kvinnliga dragplåster kort och gott – en tron hon endast konkurrerar om med Angelina Jolie, Jennifer Lawrence och möjligen Sandra Bullock.

Med dragplåster menar jag en skådespelare som kan bära sin film som ensam stjärna och sälja in en internationell och kommersiellt konkurrenskraftig biopublik på högsta blockbusternivå.

Hennes actionstatus började ta fart i och med hennes populära ”superhjältebiroll” som Black Widow i Marvels filmuniversum. Det började talas om en solofilm för karaktären Black Widow – något som tyvärr inte inträffar på grund av kreativt manusmässiga (och pengamässigt ängsliga?) anledningar. Sedan har hon nyligen gått upp på biograferna med en solofilm ändå, i och med Luc Bessons actionrulle Lucy (2014) – högst originell jämfört med biorepertoarens standardutbud just eftersom en kvinna bär en actionfilm på egen hand. Luc Besson må vara ett aktat namn men hos den generella filmpubliken har hans kopplingar (Nikita, Leon, The Fifth Element) till förra århundradets glansdagar  glömts bort, så Scarlett är det givna affischnamnet i och med Lucy.

Scarlett Johansson 4

Statusen som ensamt dragplåster i filmer utanför actiongenren är inte lika hög, då konkurrensen plötsligt blir bredare samtidigt som filmpublikens intresse sjunker utanför det lättsmälta action- och äventyrsfackets gränser. Icke att förglömma blir rollregistret plötsligt något bredare och Johansson har en försmak för utmanande roller med intressanta filmskapare som inte sätter henne i ett tydligt fack. Hennes roll som dragplåster i den originella och konstnärligt utmanande filmen Under the Skin räckte tyvärr inte för att nå en plats på svenska biografer och filmen i sig var för ambitiös för att locka en bred publik.

Samtidigt bär Angelina Jolie sagofilmen Malificent (2014) på biografer världen över och är snart aktuell som regissör för ett krigsdrama dessutom, som en liten bonus så där. Sandra Bullock i sin tur håller kommersiell låda i The Heat (2013) – en poliskomedi tillsammans med Melissa McCarthy. Utöver det är hon huvudroll i oscarsfavoriten Gravity (2013). Trots att dessa två haft större kommersiella meriter som huvudroller, så är Scarlett Johansson dock garanterat ett säkrare kort för att få folket att köpa biljetter samt starkare på så vis att både Jolie och Bullock har ganska gott med understöd i form av en längre meritlista som etablerade huvudrollsnamn i kommersiellt konkurrenskraftiga filmer. Jolie har bland annat Tomb Raider-filmerna i bagaget och Bullock har Miss Congeniality/Miss Secret Agent-filmerna, för att nämna några. Bägge har ännu fler meriter inom just action och fler år i branschen.

Scarlett Johansson 3

Trots det – eller ur en aspekt just därför (utseendet spelar tyvärr självklart alltför stor roll), är Scarlett Johansson ett större namn som bärande huvudroll i en film. Som biroll är hon utan särskild konkurrens större. Jennifer Lawrence är där och nosar strax under och har en bra kommersiell form då hon håller på att avverka hela fyra actionfyllda och blockbustervänliga Hunger Games-filmer som hon samtidigt varvar med starka biroller och huvudroller i såväl X-Men-franschisen som i oscarsaktuella filmer (Winter’s Bone, Silver Linings Playbook och American Hustle), där hon fått en given plats på nomineringstavlan.

Hunger Games är dock rik på ytterligare karaktärer och är framför allt publikdragande tack vare romanförlagorna, så även öga mot öga med Lawrence har Scarlett Johansson något av en starkare position just som ensam bärande huvudroll i den kommersiella filmvärlden samt mer intäkter från filmerna hon spelar biroll i.

Anledningen till varför jag ville raljera så långdraget om allt detta kommersiellt pladder uppkom i dagarna när nyheten kom att Scarlett Johansson är i förhandlingar om nyckelrollen i adaptionen av manga/sci-fi-fenomenet Ghost in the Shell. Detta är ytterligare ett tecken på att Johansson nu börjar släppas fram som bärande huvudroll i kommersiellt kraftfulla blockbusterprojekt, efter att ha varit ohotad kvinnlig 1:a i birollsfåran.

Scarlett Johansson 5 Walk of fame

Men – rollen som kvinnlig huvudroll är givetvis svår nog att få på biorepertoaren om du räknar bort romantiska eller dramabaserade roller och det är svårt även där. Anledningen ska inte behöva förtydligas men jag gör det ändå; män skriver allt som ofta manusen och styr branschen i stort vilket leder till att män även spelar huvudrollerna framför kameran.

Förhoppningsvis är den visan inte ny för någon som läser det här.

Så hur kommer det gå med Scarlett Johanssons möjligheter att bli en given huvudroll i givna publikfilmer efter Lucy? Hur självklart är det? Hennes framtid är inte lika mycket en fråga om hon kan, utan om hon vill. Hon verkar trots allt nobelt nog eftersträva intressanta filmprojekt oavsett huvudroll eller biroll istället för att kämpa för hennes roll som kommersiell headline. Det är viktigt att belysa det i dessa dagar.

På andra sidan Hollywoods trovärdighetskarta sitter manusförfattarna och skriver huvudroller åt män, för filmbolagen som fortsätter sålla och hålla i plånboken för att säkra biorepertoarens återbäring. Med ännu fler män. Samtidigt som hollywoods stjärnbeprydda ”walk of fames” fylls på med ännu fler manliga huvudroller och kvinnliga biroller i guld. Stjärna som stjärna tänker dom och känner sig säkert ganska jämställda inombords. Där är berömmelsen klart viktigare än orsaken till den.

Stockholm Filmfestival: 12 Years a Slave (2013)

Adobe Photoshop PDFGenre: Historiskt drama, Biografi
Produktionsland: USA
Regi: Steve McQueen
Manus: John Ridely
Längd: 133 min
Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, Benedict Cumberbatch, Michael Fassbender,Sarah Paulson, Lupita Nyong’o, Paul Giamatti, Paul Dano,Quvenzhané Wallis, Alfre Woodard, Dwight Henry, Adepero Oduye, Michael K Williams, Brad Pitt, Scoot McNairy, Ruth Negga, Garret Dillahunt

Solomon Northup är välutbildad och har talang för musik. Han bor med sin fru och sina barn i Saratoga i New York. En dag blir han kontaktad av två män som påstår sig jobba för en cirkus och Solomon tackar ja till att ackompanjera deras cirkusnummer på fiol under en kort period. Men efter att ha tagit ett glas med männen vaknar han omtöcknad och bunden och ställs inför den fasansfulla sanningen: han ska transporteras till södern som slav.

Steve McQueen blev en av mina absoluta favoritregissörer av modern tid när Hunger (2008) kom och sedan följdes upp med min personliga favorit, Shame (2011 – se recension!). Jag har längtat efter 12 Years a Slave – hans film om USA:s slavperiod, i flera år, redan före Shame såg dagens ljus. Höga ambitioner hos mindre mästare är något alldeles särskilt.

Av alla förväntansfulla saker med detta nya filmprojekt var jag bland annat mycket spänd på att se ifall han kunde ta en så pass traditionellt omspännande historia (perioddrama, många års tidsomfattning, många karaktärer, typiskt oscarsmaterial) och visa att han var rätt man för jobbet, med sin fäbless för rått och ovanligt ärligt filmberättande.

Dessutom fanns det funderingar kring hur pass mycket jag skulle kunna isolera den här filmen från Quentin Tarantinos slavskildring Django Unchained (2012 – se recension!), som kom mindre än ett år före denna. Nu behöver jag dock inte fundera längre och än mindre vara orolig. 12 Years a Slave är givetvis inte en tråkigare, mer traditionell kopia av Quentin Tarantinos underhållande westernexplosion.

12 yrs

Visst har dom rent miljömässiga likheter, men där 12 Years a Slave är ett seriöst försök att återberätta USA:s mörka och överskuggade slavhistoria så fungerar Django Unchained som en kraftfull satir över samma ämne – fast i westerntappning, och ett fyndigt skildrande av människans fascination för våld, sadism och maktförhållanden (just som Vincent Brown från Harvard University talar om i denna diskussion).

Det är två helt olika typer av filmer och det är bara fånigt att jämföra vilken film som skildrar slaveriet bäst för dom siktar inte efter samma reaktion. Det är som att jämföra Schindler’s List (1993) med Inglourious Basterds (2009). Vem fan gör det?

Jag sätter mig i Grands största salong, sista dagen på filmfestivalen. Stunden var äntligen kommen. Bredvid mig har två äldre kvinnor gjort en svensk klassiker och satt sig så att en tom stol bara väntar på att fyllas av mig, mitt framför duken.

Damerna småpratar om ditten och datten innan dom nämner filmen, som dom uppenbarligen är totalt blanka om. Dom måste ha vunnit biljetterna på nåt lotteri på arbetsplatsen eller nåt. Den ena undrar vad det är för typ av film egentligen? ”Är det nån komedi eller?” Den andra vet inte. ”12 Years a Slave… Visst är det en konstig titel ändå? Tycker du inte?” ”Jo, jo, visst är det det.”

Hon som verkade vara sugen på komedi höll för ögonen redan några minuter in i filmen och höll på att få andnöd efterhand – så långt kan jag säga.

DF-02720.CR2

Men så är det här knappast en film som håller tillbaka bara för att smeka ”feelgood junkies” medhårs heller. Den oerhörda, påfrestande kamp Solomon Northup får genomlida börjar ganska omedelbart då han luras in i en fälla för att kunna säljas som ett boskap för lättförtjänta fiffelpengar. Hädanefter kommer minnena av hans fria liv endast vara just minnen – drömmar, som han gång på gång rycks upp ur.

Solomon är dock fast besluten att kämpa för den frihet han har rätt till och tänker inte vika sig för dom slavägare som tror sig äga honom, men snart går det upp för honom att i den situation han har hamnat i finns det inga fördelar med att ifrågasätta något. Inte om man vill överleva.

”If you want to survive, do and say as little as possible. Survival’s not about certain death, it’s about keeping your head down.”

Att se en god, rättvis människa brytas ner på grund av sin heder och för sin benfasta tro på rättvisa är oerhört påfrestande att se. Regissör Steve McQueen har utforskat det i debutfilmen Hunger och här är det som hans erfarenheter slår blom.

12 Years a Slave viker inte en millimeter för att visa den brutalitet som härdar och förintar dom maktlösa slavarna. Med knäckande bildkompositioner av Sean Bobbit (fotografen bakom HungerShame och årets andra bästa film, The Place Beyond the Pines) som fryser fast i bakhuvudet är filmen som en spark mot genitalierna.

En vagn i fågelperspektiv som avslöjar hur slavar packas som strömming. Kvarvarande på överarbetade händer som vibrerar ut i fingerspetsarna av utmattning. En närbild på ett ansikte vars ögon skriker efter hjälp.

TWELVE YEARS A SLAVE

Steve McQueen berättar – till filmens enormt vackra fotos försvar, att han inspirerats av konstnären Francisco de Goya, vars kusliga våldsmålningar är så starka just eftersom dom skriker; ”Titta! Titta på dem!”

Filmen regnar av definierande moment för vad McQueen vill säga. Detta minst lika skickligt som Spielbergs mästerverk Schindler’s List och heliga skrifters mytologiska berättande. Jag vill sträcka mig till att säga sådana stora ord eftersom det var precis den känslan jag fylldes av gång på gång. [Från och med nu avslöjar recensionen vissa händelser i filmen…]

Som när Solomon är på väg att undslippa slaveriet då hans vän i samma situation blir räddad av sin vite adelsbekant, men ignoreras då vännen inte vill riskera friheten han just återfått i sista stund.

Som när ingen ropar upp Solomons namn på slavsorteringen och allt ser ut att updagas som ett stort missförstånd, tills en en högfärd herre tvingar Solomon att följa honom då den slav han letar efter (”Platt”) inte verkar ha infunnit sig (läs; överlevt så långt).

Som när en den flitiga slavkvinnan Patsy – infödd i slaveri och evig fångenskap, tillverka dockor av gräs. Fina dock i vackra utstyrslar, vita och svarta.

Som när Solomon vill få tyst på en mammas sorg efter berövandet av hennes barn i slavförsäljningen och en konfrontation utbryter över hur man bäst bör hantera sin sorg och förtvivlan för att inte falla samman.

12 Years a Slave f2025fc418120e2c7dbe8e150986b707

Som när Solomon hängs upp i ett träd och tvingas balansera sina tår i hal lera för att stötta kroppen från att inte hängas till döds. Hur hans kamp pågår i vad som känns som en evighet, medan ingen hjälper honom. Människor passerar, men alla vänder andra kinden till. Slavägare, arbetare och slavar. Här finns ingen hjälp alls att hoppas på. Du är dömd att överleva endast för din egen skull.

Steve McQueens berättarstil är här i sitt esse då hans långsamma kvarvarande vid situationen utan att distrahera scenen med klipp mjölkar fram en långt mycket högre uppfattning hos tittaren för vilken tortyr Solomon faktiskt går igenom. McQueen har förgyllt sina filmer på samma sätt förr, om man säger så.

Få glömmer sångnumret i Shame, då han väljer att låsa kameran på Michael Fassbenders ansikte tills en tår faktiskt trängs fram ur hans annars så känslodistanserade person, eller det senare soffsamtalet mellan Fassbender och Carey Mulligan som i en knappt tio minuter lång tagning blir en duell i superbt skådespelande.

För att inte tala om i Hunger, där han återigen låter Fassbender samt skådespelaren Liam Cunningham duellera mot varandra genom ett bordssamtal som pågår i dryga 17 minuter utan klipp! Ett världsrekord vad gäller scenlängd utan klipp sägs det och smått unikt filmskapande.

Steve McQueen är med andra ord inte bara en filmskapare med fallenhet för kontroversiella skildringar, utan sätter dessutom en mycket effektiv prägel på dem rent stilistiskt men det är aldrig avsett endast för stil utan är verkligen något som stärker dramatiken.

12-years-a-slave-2013-sarah-paulson-and-michael-fassbender

Dom definierande stunderna i 12 Years a Slave slutar dock inte där. Ögonblicket då en vit, arbetande ”nej”-sägare till slaveriet (spelad av Brad Pitt i hans karriärs stoltaste ögonblick) hamnar i diskussion med den sadistiskt destruktive slavägaren Epps (Michael Fassbender) och Pitts karaktär tydliggör sitt ogillande mot slaveriet.

På något vis lyckas Epps med sin brist på humanitet sätta Pitt på pottan och att se en så stor filmstjärna bli nergjord för en god sak är ett av filmens mest olustiga ögonblick. Pitts karaktär försöker hålla hedern uppe, men blir förudmjukad för sina goda tro. Samtidigt är det endast ett av minst ett dussin ”touchdowns” i storstilat skådespeleri från den felfrie giganten Fassbender (Hunger, Fish Tank, Prometheus).

När det kommer till storstilat skådespeleri så är han den här gången omringad av prestationer. Chiwetel Ejiofor (Children of Men, Love) bär filmen på sina axlar med en känslostorm som får mig att darra av ansträngning. Hans godhet och hans frustrerande kamp är i sig lika distinkta som piskrapp.

För att inte tala om mexikansk-kenyanske Lupita Nyong’o, som spelar den unga kvinnan Patsy som varit slav sedan födseln och endast hört om frihet genom sina medslavar. Den komplicerade desperationen i Patsy – bland det värsta jag skådat, kommer fram genom en häpnadsväckande bredd från en skådespelerska som osannolikt nog gör sin långfilmsdebut!

Listan kan göras lång med skådisar på toppen av sin förmåga; Michael K. Williams (The Wire, Boardwalk Empire), Sarah Paulsen (American Horror Story, Game Change), Paul Dano (Little Miss Sunshine, Prisoners), Benedict Cumberbatch (Sherlock, Star Trek Into Darkness), Paul Giamatti (Sideways, John Adams), Dwight Henry (Beasts of the Southern Wild). För att inte blir alltför långrandig kring vad varje aktör tillför ger jag dem istället en kollektiv, stående ovation då i stort sett samtliga oavkortat visar sig från sin bästa.

DF_02654.CR2

En av filmens mest trollbindande stunder i scenväg får jag inte glömma att nämna. Solomon går till ett närliggande plantagepalats för att hämta Patsy och bjuds på en tekoppsstund med husets svarta dam, spelad av Alfre Woodard (The Piano Lesson, Miss Ever’s Boys, Steel Magnolias).

Samtalet hon för med sällskapet når apokalyptisk stämning när hon berättar om hur hon står bakom sin härskande mans destruktiva maktspel i både bra och dåliga stunder, hellre än att arbeta som slav utan mänsklig rätt ute på fälten tills hon dör.

Hennes ord är skrämmande, men med det vi vid det här laget har i bagaget är det ännu mer skrämmande hur jag som tittare förstår hennes lortiga val och säkert själv skulle kunna gjort detsamma.

Dessutom ryser jag när jag inser hur slående den här positionen går att se som en metafor för den tyske medborgarens roll i ett nazistyrt stormaktsland, eller ännu mer kvinnans roll i en mansdominerad miljöJag börjar känna efter i salongen över hur många äldre kvinnor som kan identifiera sig med detta ojämna maktspel, där mannen varit en kugge för vardagspositionen i livet.

Vad Solomon och slavarna går igenom här är obeskrivligt, stötande och knäckande, men fler paralleller till vår samtid som är än mindre metaforiska går att se. Slavhandel sker än idag över hela vår jord. Den traffickingmarknad som Lukas Moodysson skildrade i Lilja 4-ever (2002) är ett direkt exempel på ett nästan identiskt händelseförlopp för oskyldiga människor och som vi gör alldeles för lite för att motverka.

Sånt här sker i Sverige, i våra egna städer, men det är först när vi ser det på film som vi känner allvaret i det.

12-years-a-slave-img02

Sedan kan vi tala om hur svarta än idag är en minoritet, hur välkänt det än må vara. Mer än 75 procent av dom karaktärer vi ser på film är vita skådespelare – bara en sådan sak. Spelar en svart skådespelare huvudroll i sin egen handling består handlingen oftast av ett tema om svartas rättigheter, eller så är huvudrollen ghettosnut eller ghettobrottsling.

Vår uppdelning mellan svart och vitt som om färger vore ett kriterium är fortfarande alltför tydlig. Slavskildringar görs fortfarande så pass sällan att var och en blir originell på ren basis. Det är med andra ord inte på något sätt jämställda förhållanden för ”icke-vita” ens i branschen 12 Years a Slave har skapats inom.

Jag kan inte beskriva det på ett bra sätt, men 12 Years a Slave är en lika komplett historiedemonstration av USA:s mörka slavhistoria på samma sätt som Schindler’s List är det för händelserna under Förintelsen. Skillnaden är att 12 Years a Slave är en betydligt mycket viktigare film än vad Schindler’s List är och jag hoppas att varje människa kan se det gigantiska värdet i Solomon Northups historia och Steve McQueens film.

Jag hoppas också att jag på Oscarsgalan kommer att få se denna som den stora vinnaren och för första gången på sex år känna att den vita, föråldrade mansjuryn har gjort rätt bedömning, för det här är en av årets två klart bästa filmer!

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1
Bechdel-A-markt
Feministisk slutnot:
 För att få det överstökat; filmen klarar Bechdel-testet minst en gång men förmodligen fler. Jag tänker framför allt på Patsys fikasamtal tillsammans med Alfre Woodards karaktär.

Fortsättningsvis; 12 Years a Slave är en film som skildrar förtrycket mot svarta människor som slavar i 1800-talets USA, men den stannar inte där utan skildrar i högsta grad förtrycket mot svarta kvinnor.

Den infödda slaven Patsy är den som får utstå överlägset mest våld trots att hon är en flitigare slav än fem män tillsammans.

Hon genomlider indragen vilotid, våldtäkt och en råpiskad rygg som är bland det vidrigaste jag sett på film. Hennes mentala ohälsa är en tortyr i sig att bevittna. Hon utnyttjas av sin vite ägare på långt värre sätt än någon man och ändå står hon rakryggad.

Dessutom visar se en mamma förlora sina egna barn för att aldrig se dem mer och på grund av att hennes sorg är för störande för dom vita människorna så tystas hon på det mest effektiva sättet – avrättning.

DF_02659.CR2

Vi får även en inblick i hur kvinnor som inte var slavar levde under adelns villkor. Man skulle kunna säga att 12 Years a Slave är en film som skildrar ett helvete för kvinnan lika mycket som den skildrar ett helvete för den svarta människan. Liksom rasismen ekar även kvinnoförtrycket kvar än idag.

Den svarta kvinnan var den mest utsatta under USA:s slavperiod och om det kan du läsa mer om i denna intressanta artikel från AlterNet. Den svarta kvinnan fungerade både som slav, sexslav och avelsdjur. Barn som föddes av slavar räknades nämligen per automatik som slavar och därför såg mången man sin chans att avla fram fler slavar till sitt stall. Trevliga tider.

Summeringsvis får faktiskt Patsy – mer än den i slutändan omåttligt lyckligt lottade Solomon Northup, stå som symbol för det tragiska livsöde som slaveriet innebar. Ingen räddning kom för henne för hon hade ingen att rädda henne.

Bechdel-test och A-märkta recensioner – vad ska det vara bra för?

Frances Ha

I mina senaste recensioner har jag börjat testa att avsluta med en A-märkning av filmen och en feministisk kommentar, eller så kallad slutnot. A-märkning är något som uppmärksammats den senaste månaden då den togs fram för att diverse kvalitetsbiografer ville börja uppmärksamma sin biopublik om jämställdhet i film, då kvinnor sällan får lika mycket utrymme i film som män.

Bechdel-A-markt

A-märkningen fungerar som så att det är en godkännandestämpel (så kallad ”Aproved”) att filmen i fråga uppfyller det intressanta Bechdel-testets krav. Det här är inga nyheter för flera, men jag kommer ändå gå igenom Bechdel-testets principer då ingen ska hamna utanför båten i fortsättningen;

  1. Filmen ska innehålla minst två kvinnliga karaktärer med namn
  2. Kvinnorna ska någon gång i filmen tala med varandra.
  3. Det kvinnorn talar om ska inte handla om män.

Kravet är väldigt enkelt och försiktigt kan man tycka. Trots det misslyckas filmerna vi ser och älskar detta gång på gång.

Bechdel-A-märkt2

Några populära exempel;

  • Ingen av dom tre Star Wars-filmerna i originaltrilogin klarar Bechdel-testet.
  • Ingen av filmerna i Sagan om Ringen-trilogin heller.
  • Ingen av filmerna i Pirates of the Caribbean-trilogin heller.
  • Inte någon i Christopher Nolans The Dark Knight-trilogi heller.
  • Endast en enda av dom åtta Harry Potter-filmerna klarar testet.
  • Avatar klarar det inte.
  • Avengers klarar det inte.

Dom filmer flest lägger pengar på att se klarar i princip aldrig testet, med andra ord. 

Sidan Feministfrequency.com förklarar testet ganska kort och koncist i det här klippet och ger exempel på ännu fler filmer, för dig som inte orkar läsa…

Vill du få en uppdaterad koll hur pass aktuella filmer och bakåt i tiden klarar det här testet så rekommenderar jag också att du slår en kik på Bechdeltest.com. Enligt den samlade statistiken på sidan är det endast drygt hälften (55.91%) av deras 4570 registrerade filmer som klarar alla kraven i testet. Statistiken visar också att det börjat arta sig mer och mer särskilt från och med 80-talet men då har den positiva förändringen trots det endast varit marginell.

Skulle vi göra ett omvänt test, där kravet är att en film ska innehålla två män med namn som ska prata med varandra om något annat än kvinnor så vet vi att väldigt få filmer ligger risigt till.

Vad testet är till för är inte i första hand att godkänna ifall en film är jämställd eller inte, för både filmer med fina feministiska kvaliteter kan misslyckas i testet och ojämställda skräckexempel kan klara testet galant. En fantastisk film kan misslyckas i testet och en värdelös film kan klara det.

Vissa filmer kan exempelvis innehålla endast en enda kvinna och ändå vara både en stark film och en stark feministisk film. Vissa filmer kan också innehålla kvinnliga karaktärer som nödvändigtvis aldrig varken nämns vid namn eller ens har ett namn. För övrigt räknar åtminstone jag även in karaktärers namn som återfinns i eftertexterna när jag avgör ifall kvinnliga karaktärer har ett namn eller inte.

heathers2

Testet är alltså ingen kvalitetsstämpel för filmen i fråga, men själva testets kvalitet ligger i att göra oss mer uppmärksamma på kvinnans roll i filmerna vi ser och att en sådan i allmänhet simpel regel som Bechdel-testet faktiskt sällan uppfylls är en utmärkt utgångspunkt för en desto längre reflektion och diskussion. 

Robbie Collin – filmkritiker på brittiska The Guardian, kritiserade nyligen idén med Bechdel-testet och dom svenska biografer som tillämpat testet på sitt filmutbud. Hans krönika börjar skeptiskt för att sedan bli något mer eftertänksamt och slutar i någon slags kluven Nilen-delta skulle jag vilja påstå. Han tycker att testet är skadligt och inte behövs, men han kan se hur det – som jag påpekade, väcker diskussion.

Han missar dock att testet inte är en kvalitetsstämpel så många kritiserar det för att vara och att. Hans påstående att; ”if the numbers are no good to start with, then you can’t extract anything of worth from them, no matter how far you zoom out” är ignorant och fel.

Detta just eftersom Bechdel-testet – näst efter att vara en utmärkt startpunkt för en jämställdhetsdiskussion kring film, också fungerar som bäst just när man ”zoomar ut” det och ser statistiken mindre kvalitativt. Testet är i sig kvantitativt och läses det av genom en större omfattning filmer blir det desto mer relevant.

leonbdcap7_original

Min input i fenomenet med A-märkning består därför i att ta vara på dom två kvaliteter Bechdel-testet framför allt besitter – den kvantitativa överblicken och den kvalitativa reflektionen.

Jag uppmärksammar om filmerna jag recenserar klarar eller ”failar” i Bechdel-testet i slutet av varje recension. I slutet av varje månad (eller med jämna mellanrum ifall recensionsflödet håller samma låga nivå som det brukar på min blogg) så samlar jag ihop statistiken för dom filmer jag recenserat och ser vad fördelningen blir enligt Bechdel-testets grunder.

Den kvalitativa biten består i att jag även kommenterar filmens feministiska kvaliteter i några meningar, utifrån hur jag personligen upplevt närvaron eller frånvaron av den i filmen. Vad fyller kvinnan för roll i filmen? Hur porträtteras hon? Hur är kvinnan i förhållande till männen?

Ingenting storslaget, men förhoppningsvis kan det tillföra någon slags reflektion både hos mig och hos dig som läst min recension och har sett filmen, ska se filmen eller överväger ifall du ska se filmen.

Här hittar du för övrigt förra årets inlägg där jag skrev om hur kvinnan skildras på film och reflekterade över vad som egentligen är en stark kvinnlig karaktär på film. I somras spann jag vidare på den tråden när jag i Filmspanarnas temamånad om kvinnlighet flummade till och skrev om en hel massa kring ämnet. Läs om ni vill och följ framför allt länkarna i första inlägget!

I backspegeln #6: Boy meets ”Girls”

I-Backspegeln

När det kommer till TV-serier har jag aldrig orkat intressera mig på samma sätt som i princip alla andra i min ålder har.

Dels är jag väldigt kritiskt mot det system en TV-serie måste bygga kring, med en noggrann dramaturgisk struktur som går att se igenom och som bryter illusionen av något genuint intressant. Dels handlar det om att jag har alldeles för mycket intressant film att se för att hinna med att hänge mig åt TV-serier samtidigt och min perfektionism tvingar mig att antingen börja se en TV-serie från första till sista säsong, eller inte alls.

Att en TV-serie då av naturen brukar vattnas ur efter några säsonger innebär att jag är tvungen att bli beroende av något som riskerar att gå utför och det går – om jag ska vara extremt kritisk, att jämställa med ett missbruk. Jag har dock övervägt att se många intressanta TV-serier, för det vet jag ju att det finns.

Jag vill se Firefly (står förmodligen näst på tur), Breaking Bad, The West Wing, The Wire, Six Feet Under, Sopranos, True Blood, Game of Thrones, The Killing, Homeland, Mad Men och några till, men jag kan inte ta det steget eftersom jag vet hur många filmer jag kan se på samma tid som det tar att se samtliga säsonger som någon av dessa.

Girls 2f97ebqfhmblbeff

Nu har jag dock hittat en något otippad TV-serie som motiverar mig att offra min tid, hör och häpna! Mina feministiska intressen har intresserat mig för att granska den nya HBO-utgivna succéserien Girls, som precis påbörjat sin andra säsong i USA just nu.

Jag ska inte säga att lockelsen till Girls enbart beror på mitt intresse för skildrandet av kvinnor i film och TV. Det spelar också in att serien hittills består av endast drygt en säsong på blott 10 avsnitt – och att varje avsnitt är på den för en dramaserie väldigt okonventionella längden 30 minuter, vilket är en sitcom-längd snarare än dramaseriens dryga 40 minuter. Ett intressant grepp för en TV-formatsskeptiker!

Dock har TV-seriens kvinnliga prägel fått mig att fastna för den på allvar. Girls har blivit uppmärksammat som ett slags hipster-fenomen och TV-seriens skapare – Lena Dunham, är en blott 26-årig kvinna som dessutom producerar den, skriver den, regisserar den och spelar huvudrollen i den. Hon har lyckats med många, ganska anmärkningsvärda mål skulle man kunna säga. Judd Apatow (The 40-Year Old Virgin, Knocked Up, Funny People) har hjälpt Lena Dunham att producera TV-serien.

girls-tv-series-image-1

Girls skildrar livet för fyra tjejkompisar i 20-årsåldern som bor i New York. Där får de erfara det unga livets alla prövningar och äventyr från ett mer vardagligt perspektiv, skulle man kunna säga. Händelserna bygger till stor del på Lena Dunhams egna erfarenheter och iakttagelser från sin generation och även om det är en hel del humor så finns det också mycket allvar och fokus kring högst mänskliga bekymmer för både kvinnor och män i övre ungdomen som tas upp.

Avlägsna är kvinnorna i klackar som maniskt eftersträvar ett modellutseende, som lever i hollywood-glassig lyx och bråkar om lika puckade modellkillar med pengaskrikande kavajer för att eftersträva ett familjeliv i lyx. För mig är det lätt att tänka på Girls som en mer human, realistisk Sex and the City (som möter Gossip Girl) och med drag av bekymmershumoristen Woody Allens orädsla för att sväva ut i vardagens grubblerier på ett personligt och ohämmat sätt. Girls är självkritiskt dramaberättande som både är livsbejakande och jobbigt att se. TV-serien går igenom fasaden och in under huden.

Igenkänningen är hög för mig personligen då även jag är en berättare i 25-årsåldern som svävar i livspunkten då jag vill ut och uppleva nya utmaningar och komma någon vart med sin karriär, men svävar i ovissheten över när jag över huvud taget ska få ett jobb eller ha råd med en bostad. Den där ovissheten över att livet kan dela sig i ett vägskäl och ta helt olika vändningar beroende på hur pass mycket du står upp för vem du är och vågar vara för din omgivning.

girls-season-2-episode-1-lena-dunham

Jag understryker här att jag trots allt är en man, vilket visar att kvinnors problem kan locka även ”0ss andra” och skildras på ett bredare plan än vad som ryms inom familjelivets klichérenoverade väggar.

Att dessutom få en lite mer ärlig bild av kvinnliga karaktärer och deras sätt att leva och se på livet borde ju inte vara främmande att se i fiktion, men det är det och det bekräftar nyskaparstämpeln som Girls har fått. Det ska bli intressant att se hur pass bra eller dåligt Dunham och Co. tacklar potentialen som finns i denna TV-produktion.

Lena Dunham var även en av manusförfattarna till en av förra årets personliga indie-favoriter för min del, nämligen relationsdramat Nobody Walks (2012), som jag verkligen rekommenderar. Jag är dock inte helt förälskad i Lena Dunham som person, men ska följa hennes kommande projekt med intresse och fascineras över om det kommer bli lättare eller svårare för henne att sätta kvinnlig kreativitet på kartan i TV- och filmvärlden i framtiden.

a_4x-horizontal

Jag tycker dock att hon vek ned sig i och med de foton som den extremt överskattade ”hipster-fotografen” Terry Richardson tog av henne för ett fotouppdrag nyligen.

En kvinna som henne hoppas jag ska kunna se igenom hans fotografiska grepp och göra något intressantare än att posera med baddräkt i en registol och det spelar ingen roll om de leker med en mer ”down to earth” version av den kvinnliga modellbilden eller inte. Jag hoppas inte hon tog bilderna för att hon är imponerad av honom, men jag är tyvärr osäker på det.

En viktig person är hon i vilket fall och jag håller tummarna för att fler ska inspireras av hennes framsteg i branschen. Här under är några läsvärda Lena Dunham-citat:

”At my age, no one is married, no one has kids, no one has a career.”

”I always say that you can divide the world into two kinds of women, those who are attracted to Adam and those who aren’t.”

”…the idea that the feminism conversation could be cool again and not just feel like some granola BS is so exciting to me.”

”I seriously consider television to be the people’s medium. Like the idea of seeing your parents naked or having somebody go down on you and worrying about whether you smell or worrying about whether your body is weird or what goes across the face of a person who’s supposed to be experiencing pleasure but isn’t — those are things I’d love to normalize on TV.”

”None of my actions have ever sort of been motored by the search for a husband or wondering if I was going to have a family someday or wanting to live in a really great house or thinking it would be really great to have a diamond.”