Etikettarkiv: Jämlikhet

Alla feminister är horor #11: Könskrig och könsfred på röda mattor

Prousit-header

Vi är för många som är PK-hämmade. Vi vågar inte uttrycka att kvinnor kan påverka problemet med ojämlikhet mellan könen tillsammans med män för att ändra den kulturella strukturen. Vi vågar inte tänka att kvinnor också kan göra något. Det är politiskt inkorrekt att lägga något som helst ansvar på kvinnor oavsett motiv. För många är för rädda att se jämlikhet som något som bägge sidor löser tillsammans. PK-normen är att det är män som ska ta ansvar, inte människor. Vi är rädda att om vi lägger något som helst ansvar på kvinnan att ändra den ojämlika könsnormen, kommer det uppfattas som att vi avsäger mannen ansvar. Som att det är fråga om skuld och ansvarsfördelning för att lösa ett gemensamt problem. Läggs det ansvar på en kvinna likväl som en man riskerar det att ses som frånskjutande av ansvar.

Som att det är ett krig om ställning som avgörs genom att en sida i gruppen ska ge upp, när balansen egentligen uppstår genom gemensamt strävande mellan könen, tillsammans i symbios. Inga sidor ska passiviseras utan alla sidor ska förenas så att skillnaderna blir mindre och vi lyckas se att dom skilda sidorna egentligen är samma helhet. Alla är en ”del” i helheten, för ingen är en del utan alla är helheten.

Jag lyssnade på senaste avsnittet av podcasten Till Slut Kommer Någon Att Skratta (TSKNAS) igår. Avsnittet heter #AskHerMore och en halvtimme in eller så tar dom upp Oscarsgalan och debatterar kring faktumet att kvinnliga skådespelare på galatillställningar av pressfolket får frågor som berör deras utseende och klädsel, medan manliga skådespelare får desto mer frågor om deras skådespelaryrke och saker som inte har med utseendet att göra. Aron Flam presenterar ett sätt att se på problemet och hur det kan minska, som övriga i avsnittet – Soran Ismail, Linnea Wikblad och Petter Bristav, inte håller med om. Jag blev intresserad av att skriva av mig lite kort kring detta, då jag fann det frustrerande för mitt konstruktiva tänkande att Aron Flams åsikt inte fick något stöd eller ens förstods. Därför vill jag i princip repetera vad Aron Flam sade för att på något vis göra det konstruktiva i det mer konkret…

Lyssna gärna på diskussionen för att få underlaget till min utveckling. Avsnittet går att lyssna på här.

249DCC6600000578-0-image-a-23_1421041361883

På tillställningar där människor klär upp sig är kulturen just att kvinnor klär sig för att bedömas för utseendet, medan män klär sig anonymt för att det kulturellt inte läggs fokus på deras utseende. Däri ligger det konkreta problemet. Därför är det lika självklart att kvinnor förändrar kulturen som fokuserar på deras utseende från deras håll, precis som att exempelvis pressfolk förändrar deras kultur att uppmärksamma kvinnor för utseende men inte män. Eller att män förändrar den kultur som formats kring mäns fördelar i den. Slutar kvinnor att upprätthålla fokuset på deras utseende och mannen ökar fokuset på deras utseende kommer det konkreta problemet i det här fallet att förändras genom jämlikhet. Kulturens fokus på kvinnors utseende framför allt annat kommer inte lösas på röda mattor och festliga tillställningar, men det kommer förändra förutsättningarna för det större problemet på sikt.

Givetvis ligger det största personliga arbetet hos den manskultur som skapat och upprätthåller ojämlikhet framför den kvinnokultur som finner sig och formas in i den, men förändringen sker inte från ett håll utan från alla samtidigt, eftersom vi alla är en del av helheten.

Det jag menar är alltså att kulturella problem mellan olika grupper löses mellan grupperna, inte av den ena eller den andra. I fallet feminism löses det mellan män OCH kvinnor, eller män OCH kvinnor OCH alla som är inblandade, inte antingen eller. Men alldeles för många är PK-hämmade och ser det som att förändringen enbart vilar i EN grupps händer. Att en enda tårtbit förändrar hela tårtan.

Människor har sådana problem när det kommer till problemlösning hela tiden – en inbillad bild av ett splittrat ställningskrig där det gäller att EN sida måste ge upp för att den andra ska kunna avancera, när allt handlar om förändring genom att förändra TILLSAMMANS. Vi är alltid en helhet oavsett vad vi inbillar oss.

Vi kommer inte framåt i utvecklingen genom att backa eller avancera gentemot någon annan, utan att harmonisera. Tillsammans, inte till nackdel för helhetens bästa. Genom att se vår del i helheten, vad den andra förlorar när jag tar och vad den andra får när jag ger, ser vi samspelet i helheten och fokus riktas från oss själva och mot den större enheten vi flyter omkring genom. Det är självklart att feminism är en jämlikhetsideologi. Den yttersta utgångspunkten ligger i att förändra underläget kvinnor generellt har i kulturen jämfört med män, men det ska inte vara så svårt att förstå att den ideologin eftersträvar grundläget jämlikhet för alla, inte mer makt åt kvinnor på bekostnad av män. Feminism är mer jämfördelad maktbalans mellan könen, på bekostnad av obalansen.

Och trots att du eftersträvar det riskerar du att missuppfattas, då människor är hämmade av missuppfattningen att vi utkämpar ytliga ställningskrig. Alltför få vågar ifrågasätta gemensamma, tyst överenskomna antaganden om hur kulturen drivs. Rädslan att uppfattas som att du frångår den ansedda Politiska Korrektheten (PK) är ett handikapp för gemensam, konstruktiv förändring. Harmonin. Var inte rädd för vad folk ska tycka, om dina intentioner är goda och öppna.

Är DET det mest konkreta jag uttryckt genom detta är det här ordbajsandet alltid något.

Kan en svag kvinna vara en stark kvinnlig filmkaraktär?

Tema-Kvinnan-pa-Film

Den Internationella Kvinnodagen går mot sitt slut. En dag som är till för att uppmärksamma kvinnorna och flickorna i världen, eftersom deras ställning sällan varit och – fortfarande sällan är, på samma villkor som för männen och pojkarna i samma värld.

Visst är det synd att det ska behöva inrättas en dag på året för att vissa ska ta steg framåt för en mer jämlik värld, men hellre en dag då alla kan enas för kvinnors rätt och vissa reagerar, än 365 dagar på året då många fler reagerar men få förändringar sker.

Jag kände att jag ville ta denna dag till mitt förfogande för att dela med mig av några mycket intressanta och tänkvärda artiklar om kvinnliga karaktärer på film.

Tema Kvinna Pulp-Fiction-uma-thurman-5876887-1280-800

Artiklarna är hämtade från olika källor och årtal, men jag har i flera år reflekterat kring vad dom tar upp och velat dela med mig till alla som liksom jag känner att kvinnans roll på film alltför ofta är underanvänd, åsidosatt, endimensionell och skriven efter ”den manliga manualen”.

De manliga karaktärerna prioriteras och skildras betydligt mer färgrikt, just eftersom traditionen inom film varit att filmerna skrivits av män och för männens skull.

Det har därför – särskilt eftersom kvinnans roll ”i verkligheten” har normkritiserats från generation till generation, funnits olika tillvägagångsätt att skildra starka kvinnokaraktärer på film.

(Quvenzhané Wallis), (Amber Henry), (Jonshel Alexander), (Kaliana Brower)

Det intressanta är dock att det givetvis inte finns någon enkel formel för vad som är en ”stark, kvinnlig karaktär”. Är hon stark fysiskt? Eller är hon mentalt stark? Hon kanske är både och? Eller är en stark fru, en stark mamma eller en ”manlig kvinna” också en stark kvinna?

Kan en stark, kvinnlig filmkaraktär undvika att vara manlig, mamma, fru, älskarinna, fysiskt stark och mentalt stark men ändå vara en stark, kvinnlig karaktär? Handlar allt om offerrollens vara eller icke vara?

Om vi reflekterar kring saken – med de tre artikellänkarna som komplement och reflektivt bränsle, är jag övertygad om att alla kommer att ha lärt sig något de inte redan visste om kvinnans roll på film och dessutom ha ett enkelt svar, ett komplicerat svar eller inget svar alls på mitt eget inläggs frågeställning.

Tema Kvinna 8IeSjhaQ6HNeRB7U1NAH21dD3Rr

Sträva inte alltid efter svar utan tillåt dig att sväva iväg i reflektion och du kommer utveckla din syn på allt du ser och inte ser. Till alla som ser män och kvinnor på ett sätt och är nöjd med det; Bra, du har tänkt! Men sluta inte där som om du har hittat det slutliga svaret.

Med allt detta Coelho-aktiga raljerande avklarat för alla trångsynta, inskränkta, tveksamma, osäkra, förlikade, bittra, självsäkra, revolterande, arga och glada människor (och även alla ni andra) så hoppas jag att ni orkar gräva er ner i de desto imer intressanta artiklarna, fundera och förhoppningsvis se kvinnliga karaktärer på film på ett mer reflektivt och i slutändan konstruktivt sätt!

Och saknar ni det som ni anser är en stark, kvinnlig filmkaraktär så uppmuntrar jag verkligen till att skapa den själva, oavsett hur svag den är.

Tema Kvinna premios-critica-chicago-2012-L-oX_edp

Jag uppmanar också till diskussion kring det som artiklarna tar upp!

Är exempelvis Megan Foxs karaktär i Transformers en stark, kvinnlig karaktär på något sätt? Är Ripley i Alien-filmerna den ultimata, starka kvinnokaraktären på film? Är den kanske största svagheten med starka kvinnokaraktärer på film just faktumet att de inte tillåts vara svaga? Vilken är den bästa, kvinnliga karaktären som inte skildras utifrån en offerroll?

Skriv! Eller tänk åtminstone. Det är det minsta jag kan begära…

Why Strong Female Characters are Bad for Women (från http://www.overthinkingit.com)

Female Character Flowchart (från http://www.overthinkingit.com)

Common Issues with Strong Female Characters (från gruppen Female Ass-Kickershttp://www.fanpop.com)

I backspegeln #6: Boy meets ”Girls”

I-Backspegeln

När det kommer till TV-serier har jag aldrig orkat intressera mig på samma sätt som i princip alla andra i min ålder har.

Dels är jag väldigt kritiskt mot det system en TV-serie måste bygga kring, med en noggrann dramaturgisk struktur som går att se igenom och som bryter illusionen av något genuint intressant. Dels handlar det om att jag har alldeles för mycket intressant film att se för att hinna med att hänge mig åt TV-serier samtidigt och min perfektionism tvingar mig att antingen börja se en TV-serie från första till sista säsong, eller inte alls.

Att en TV-serie då av naturen brukar vattnas ur efter några säsonger innebär att jag är tvungen att bli beroende av något som riskerar att gå utför och det går – om jag ska vara extremt kritisk, att jämställa med ett missbruk. Jag har dock övervägt att se många intressanta TV-serier, för det vet jag ju att det finns.

Jag vill se Firefly (står förmodligen näst på tur), Breaking Bad, The West Wing, The Wire, Six Feet Under, Sopranos, True Blood, Game of Thrones, The Killing, Homeland, Mad Men och några till, men jag kan inte ta det steget eftersom jag vet hur många filmer jag kan se på samma tid som det tar att se samtliga säsonger som någon av dessa.

Girls 2f97ebqfhmblbeff

Nu har jag dock hittat en något otippad TV-serie som motiverar mig att offra min tid, hör och häpna! Mina feministiska intressen har intresserat mig för att granska den nya HBO-utgivna succéserien Girls, som precis påbörjat sin andra säsong i USA just nu.

Jag ska inte säga att lockelsen till Girls enbart beror på mitt intresse för skildrandet av kvinnor i film och TV. Det spelar också in att serien hittills består av endast drygt en säsong på blott 10 avsnitt – och att varje avsnitt är på den för en dramaserie väldigt okonventionella längden 30 minuter, vilket är en sitcom-längd snarare än dramaseriens dryga 40 minuter. Ett intressant grepp för en TV-formatsskeptiker!

Dock har TV-seriens kvinnliga prägel fått mig att fastna för den på allvar. Girls har blivit uppmärksammat som ett slags hipster-fenomen och TV-seriens skapare – Lena Dunham, är en blott 26-årig kvinna som dessutom producerar den, skriver den, regisserar den och spelar huvudrollen i den. Hon har lyckats med många, ganska anmärkningsvärda mål skulle man kunna säga. Judd Apatow (The 40-Year Old Virgin, Knocked Up, Funny People) har hjälpt Lena Dunham att producera TV-serien.

girls-tv-series-image-1

Girls skildrar livet för fyra tjejkompisar i 20-årsåldern som bor i New York. Där får de erfara det unga livets alla prövningar och äventyr från ett mer vardagligt perspektiv, skulle man kunna säga. Händelserna bygger till stor del på Lena Dunhams egna erfarenheter och iakttagelser från sin generation och även om det är en hel del humor så finns det också mycket allvar och fokus kring högst mänskliga bekymmer för både kvinnor och män i övre ungdomen som tas upp.

Avlägsna är kvinnorna i klackar som maniskt eftersträvar ett modellutseende, som lever i hollywood-glassig lyx och bråkar om lika puckade modellkillar med pengaskrikande kavajer för att eftersträva ett familjeliv i lyx. För mig är det lätt att tänka på Girls som en mer human, realistisk Sex and the City (som möter Gossip Girl) och med drag av bekymmershumoristen Woody Allens orädsla för att sväva ut i vardagens grubblerier på ett personligt och ohämmat sätt. Girls är självkritiskt dramaberättande som både är livsbejakande och jobbigt att se. TV-serien går igenom fasaden och in under huden.

Igenkänningen är hög för mig personligen då även jag är en berättare i 25-årsåldern som svävar i livspunkten då jag vill ut och uppleva nya utmaningar och komma någon vart med sin karriär, men svävar i ovissheten över när jag över huvud taget ska få ett jobb eller ha råd med en bostad. Den där ovissheten över att livet kan dela sig i ett vägskäl och ta helt olika vändningar beroende på hur pass mycket du står upp för vem du är och vågar vara för din omgivning.

girls-season-2-episode-1-lena-dunham

Jag understryker här att jag trots allt är en man, vilket visar att kvinnors problem kan locka även ”0ss andra” och skildras på ett bredare plan än vad som ryms inom familjelivets klichérenoverade väggar.

Att dessutom få en lite mer ärlig bild av kvinnliga karaktärer och deras sätt att leva och se på livet borde ju inte vara främmande att se i fiktion, men det är det och det bekräftar nyskaparstämpeln som Girls har fått. Det ska bli intressant att se hur pass bra eller dåligt Dunham och Co. tacklar potentialen som finns i denna TV-produktion.

Lena Dunham var även en av manusförfattarna till en av förra årets personliga indie-favoriter för min del, nämligen relationsdramat Nobody Walks (2012), som jag verkligen rekommenderar. Jag är dock inte helt förälskad i Lena Dunham som person, men ska följa hennes kommande projekt med intresse och fascineras över om det kommer bli lättare eller svårare för henne att sätta kvinnlig kreativitet på kartan i TV- och filmvärlden i framtiden.

a_4x-horizontal

Jag tycker dock att hon vek ned sig i och med de foton som den extremt överskattade ”hipster-fotografen” Terry Richardson tog av henne för ett fotouppdrag nyligen.

En kvinna som henne hoppas jag ska kunna se igenom hans fotografiska grepp och göra något intressantare än att posera med baddräkt i en registol och det spelar ingen roll om de leker med en mer ”down to earth” version av den kvinnliga modellbilden eller inte. Jag hoppas inte hon tog bilderna för att hon är imponerad av honom, men jag är tyvärr osäker på det.

En viktig person är hon i vilket fall och jag håller tummarna för att fler ska inspireras av hennes framsteg i branschen. Här under är några läsvärda Lena Dunham-citat:

”At my age, no one is married, no one has kids, no one has a career.”

”I always say that you can divide the world into two kinds of women, those who are attracted to Adam and those who aren’t.”

”…the idea that the feminism conversation could be cool again and not just feel like some granola BS is so exciting to me.”

”I seriously consider television to be the people’s medium. Like the idea of seeing your parents naked or having somebody go down on you and worrying about whether you smell or worrying about whether your body is weird or what goes across the face of a person who’s supposed to be experiencing pleasure but isn’t — those are things I’d love to normalize on TV.”

”None of my actions have ever sort of been motored by the search for a husband or wondering if I was going to have a family someday or wanting to live in a really great house or thinking it would be really great to have a diamond.”