Lolita (1962)

Genre: Drama, Romantik, Roadmovie
Produktionsland: USA, Storbritannien
Manus: Vladimir Nabokov (baserad på hans egna roman)
Regi: Stanley Kubrick
Längd: 152 min
Budget: Cirka $2 000 000
Skådespelare: Shelley Winters, James Mason, Sue Lyon, Jerry Stovin, Peter Sellers, Gary Cockrell, Diana Decker, Lois Maxwell, Cec Linder, Bill Greene, Shirley Douglas, Marianne Stone, Marion Mathie, James Dyrenforth, Maxine Holden

How did they ever make a movie of Lolita?

Den europeiske emigranten Humbert Humbert, som precis anlänt i Ramsdale, New Hampshire, har lyckats hitta på en plan. Han tänker gifta sig med Charlotte Haze. På det viset kommer han alltid att kunna vara i närheten av sin älskade – Charlottes brådmogna dotter.

Jag bläddrade tillbaka i arkiven på det gamla hederliga filmforumet Filmsnack, som jag hängde på i flera år innan jag förflyttade mitt filmtyckande till bloggmediet istället. Utöver all nostalgi och trevliga tider som Filmsnack gav mig, hittar jag ibland även recensioner jag skrev där. Som denna recension av fantastiska klassikern Lolita (1962), som jag skrev i december 2008.

Humbert Humbert: What drives me insane is the twofold nature of this nymphet, of every nymphet perhaps, this mixture in my Lolita of tender, dreamy childishness and a kind of eerie vulgarity. I know it is madness to keep this journal, but it gives me a strange thrill to do so. And only a loving wife could decipher my microscopic script.

Första gången jag såg den filmen (i samband med denna recension) minns jag oerhört starkt. Den sitter på näthinnan som en sån där speciell upplevelse och är sedan dess en favoritfilm. En av många av Kubrick. Jag lånade min systers rum då hon just hade fått en 32 tums tjock-TV, vilket innebar att hon med råge hade familjens största TV för sig själv (den allmänna TV:n var ”endast” 24 tum). Där inne satt jag en ljus, ledig dag som kändes som en typisk söndag i slowmotion och såg Lolita. Underbara tider…

…

Igår tog jag tillfället i akt och såg Stanley Kubricks (2001: A Space Odyssey, The Shining, Eyes Wide Shut) första genombrott – Lolita, som bygger på en roman av Vladimir Nabokov, och handlar om en man (spelad av James Mason) som upplever förbjuden kärlek. Han faller för en ung flicka, Lolita (spelad av Sue Lyon). Lolita är dotter till hans hyresvärdinna. För att få vara i Lolitas närhet gifter han sig med hennes mor (Shelley Winters).

Jag vet egentligen inte vad jag ska säga om filmen, förutom att den är mycket omtumlande och att jag aldrig har sett något liknande – varken förr eller senare. Filmen har verkligen inte en död sekund (trots sina 152 minuter) och varenda scen är extremt bra dirigerad av Kubrick. Det finns mycket som jag kommer ihåg och som jag vill berätta om, men jag har inte så mycket plats så jag nämner endast ett fåtal godbitar.

Till exempel hur dialogen – speciellt i inledningen, är så väl genomtänkt så att det en karaktär säger till den ena, egentligen är det som den tänker om den andra. Schackscenen är det tydligaste exemplet. Och scenen med pistolen i sovrummet är också mästerligt genomförd, då det osagda är det som säger mest. Hela filmen balanserar också humor med allvar utan ett enda fel.

Charlotte Haze: Do you believe in God?
Humbert Humbert: The question is does God believe in me?

Fotot är, som alltid med Kubricks filmer, av yppersta kvalitet, och skådespeleriet är formidabelt av samtliga. James Mason briljerar som Humbert och inte minst när han får använda sin stämma som berättarröst – en av de bättre berättarrösterna som jag hört i en film. Och unga Sue Lyon glänser (som Lolita) på ett sätt som inte är vanligt ens för fullblodsproffsen från filmens svartvita era.

Men den som verkligen stjäl showen i de scenerna som han är med i, det är den alltid lika oefterhärmlige Peter Sellers – han är verkligen karaktären som han spelar. En av de bästa skådespelarprestationer jag sett (och dansen skrattar jag av bara jag tänker på den). Vartendaste ord och rörelse som han gör är lika genomtänkt som Kubricks hela insats.

Lolita är en film där vartenda andetag är ett planerat schackdrag – vilket inte många filmer har förmågan att skämma bort mig med.

5 – Manus
5 – Skådespelare
4 – Atmosfär
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
3 – Musik
————
27/30 – Totalt

Bonusögonblick:

Mandingo (1975)

Genre: Historiskt drama, Exploitation
Regi: Richard Fleischer
Manus: Jack Kirkland, Kyle Onstott, Norman Wexler
Längd: 127 min
Skådespelare: James Mason, Susan George, Perry King, Richard Ward, Brenda Sykes, Lillian Hayman, Ken Norton

Förmögna, vita plantageägare och slavägare på 1840-talet lever i lyx medan de svarta slavarna bespottas och misshandlas. Den rasistiska anti-idyllen vänds upp och ner när komplicerade sympatier väcks mellan de vita arvingarna och de fattiga slavarna.

Denna film – regisserad av den kontroversielle och erfarne Richard Fleischer (20, 000 Leagues under the Sea, Tora! Tora! Tora!, Soylent Green, Che!), är producerad av ingen mindre än  Dino De Laurentiis.

Den okonventionelle, italienske filmpampen (ofta med maffiaförknippade öknamn) som bland annat har producerat kreddiga regissörer som Federico Fellini, John Huston, Ingmar Bergman, David Lynch, Mario Bava och Michael Mann, men också ”fulkulturfilmer” som Barbarella, Flash Gordon, Halloween II-III, Evil Dead 2, Maximum Overdrive och Conan The Barbarian.

Och så Mandingo förstås. En mycket kontroversiell och vågad film som bygger på en roman av Kyle Onstott och en pjäs av Jack Kirkland. Det är svårt att veta om man ska kategorisera den som en vågad skildring av USA:s mörka slavhistoria eller om det är en gränslös Exploitation-film vars huvuduppgift är att provocera.

Som vit amerikan är det nog svårare att bestämma sig i den frågan, men jag skulle vilja säga att det är en underskattad skildring av slavperioden i USA i mitten av 1800-talet och även om vissa karaktärer är lite fyrkantiga så känns den inte nämnvärt överdriven eller falskskildrande enligt min mening. Miljöerna av den amerikanska södern är helt otroligt mäktiga och känns långt borta ifrån hollywoods studios.

Filmen innehåller dock riktigt fruktansvärda detaljer kring hur svarta slavar behandlades av vita, såsom piskstraff, sexuella uppgifter, kokbad och den förudmjukade metoden att låta svarta, små barn vara fotpall åt de äldre, vita rikemännen för att det skulle dra ut krämporna ur dem.

En del våldsscener förekommer också och de är ovanligt realistiska, så det är inte en film som håller tillbaka på något sätt.

Filmen huvudkaraktär spelas av Ken Norton – en proffsboxare och body builder som är en av få som har vunnit mot självaste Muhammad Ali. Någon skådespelarbakgrund har han dock inte och det märks en del i hans träiga okänsla för repliker, även om han definitivt har en sympatisk charm.

Han är dock med i filmen i första hand för hans fysiska storhet, då han spelar en särskilt stark och storväxt slav – något som den vita societeten kallade för ”mandingo” och som gjorde dem till särskilt eftertraktade slavarbetare med förmågan att kunna slåss i organiserade publikfighter mot andra slavar, där de vita kunde satsa pengar på vinnarslaven.

Det är den här filmen som kultfilmgeniet Quentin Tarantino refererar i huvudsak till i sin slav-western/southern, Django Unchained (2012). Quentin Tarantino har också kallat Mandingo för den enda filmen med äkta exploitationambitioner de senaste decennierna tillsammans med Paul Verhoevens Showgirls (1995).

Ursprungligen kommer uttrycket ”mandingo” från ett av  Afrikas största etniska grupper – så kallade ”mandinskas”, med ursprung från det gamla Mali-imperiet. En tredjedel av denna grupp fångades och skeppades till Amerika som slavar under 1600-, 1700-, och 1800-talet.

Filmen bjuder överlag inte på några särskilda skådespelarinsatser och bland annat det gör att filmen får lite distans från det seriösa temat, men det är helt klart en film som förtjänar mer uppmärksamhet och diskussion då det känsliga ämnet skildras så pass kompromisslöst för att vara en amerikansk film.

En gammal James Mason (A Star is Born, North by Northwest, Lolita) har dock en roll i filmen som en rejält bångstyrig änkefar till en ung arvtagare som visar ”för mycket” sympati för deras slavar.

Det är fint att se att en så pass respekterad skådespelare som James Mason är modig nog att ställa upp för en så kontroversiell film och min beundran för honom ökar ännu mer. Han har ett avvaktande skådespeleri som trots det är väldigt lätt att ta till sig. Han tog ju ett ganska stort ställningstagande redan med Stanley Kubricks Lolita (1962), mer än 10 år tidigare.

En annan modig skådespelare, Susan George (Straw Dogs, Dirty Mary Crazy Larry), har en ganska stor del i filmen och spelar ibland ut för mycket i sin excentriska roll, men är i en del stunder riktigt, riktigt bra också så hon ska ha sin beröm.

Filmens handling tar ett dock tag på sig att skymta någon verkligt röd tråd och är på väg åt flera håll samtidigt. När väl en tydlig linje följs så får filmen ett annat driv, men samtidigt känns det som att den skyndar på och glömmer bort saker den byggt upp.

Slutet är intressant precis som resten av filmen, men det känns abrupt och – återigen aningen ostrukturerat. Uppenbarligen beror det på att staten klippte om slutet då originalversionen inte föll i deras smak. Hade varit väldigt intressant att se vad som egentligen klipptes bort.

Filmens puttrande med flera potentiella skildringar i den stora berättelsen gör dock att det blir ganska mysigt – lustigt nog, som om man ser en miniserie som är i inledningsfasen på sitt berättande. Jag hade helt klart kunna se Mandingo som en längre miniserie då den har potential för mer och flera spännande – men allra mest omtumlande, skildringar av den vita societetens behandling av svarta slavar.

Det är ett bra försök till att göra en Gone with the Wind (1939), fast grundad i en bitter, mer cynisk amerikansk tidsmiljö utan romantiska blossanden.

Blueslegenden Muddy Waters bidrar dessutom med ett stycke musik till filmen, för att knyta ann till själva kärnan med berättandet om den svarta minoritetens historia.

Jag rekommenderar Mandingo, framför allt för det vågade rasismskildrandet som jag helt klart värderar högre än exploitation – men se den även för det kuriosa om du är intresserad av att få mer kött på benen till Quentin Tarantinos slavberättelse, Django Unchained.