Etikettarkiv: Jack Palance

Shane / Mannen från Vidderna (1953) eller: En renhjärtad western

Alan Ladd spelar Shane – mannen från vidderna, i filmen som fick Jean Arthur att bryta sin pension för en sista roll och hjälpa hennes vän George Stevens att regissera denna undanröjda berättelse (med evige Jack Palance i en biroll).

Trots budgetmässiga svårigheter lade han stort fokus på allt ifrån klippning, verklighetstrogen scenografi och kostym, till en konstnärs hand i viktiga berättarögonblick. Som när hästarnas omringande panik ramar in ett av filmens slagsmål till närmast Eisenstein-mässigt mytiska proportioner. 

Shane, en mystisk främling, anländer till en dal med nybyggare. Han hamnar genast i konflikt med den lokala ranchägaren då han börjar arbeta hos en av nybyggarna.

Joe Starrett: I wouldn’t ask you were you’re bound?
Shane: One place unknown. Some place I never been.

Shane är en westernfilm som bär på ett hjärta och med budskap om den goda vägen i livet. Inget särpräglat i sig när det kommer till klassiska hollywoods filmform, men när det kommer till gammal hederlig westernfilm gjordes det väl aldrig lika nobelt som här?

Firma John Ford och John Wayne må ha varit den tidens fanbärare, men idag syns den konservativa och rasistiska skuggan av deras filmer med nytt ljus. Shane bär istället på en önskan om ett vapenfritt samhälle där fred och gemenskap mellan alla ska uppmuntras. Den utspelas också i uppfriskande mycket autentisk natur. Den andas uppfriskande fri från studioluft. Just filmens budskap om vapen känns nästan förbluffande för att komma från en amerikansk guldrulle. Mobbingen av Shane och hans beslutsamhet att vara en god hand för bygden tar effektivt fram mina sympatier.

Marian Starrett: Guns aren’t going to be my boy’s life!
Joey: Why do you always have to spoil everything?
Shane: A gun is a tool, Marian; no better or no worse than any other tool: an axe, a shovel or anything. A gun is as good or as bad as the man using it. Remember that.
Marian Starrett: We’d all be much better off if there wasn’t a single gun left in this valley – including yours.

Filmens finaste dragspel kommer i relationen mellan den renhjärtade enslingen och den lille sonen i familjen han vistas hos. Sonen ser upp till Shane och denna dynamik är en alltid återkommande westerntrop – ”barn ser upp till hjälten”, men här blir det så personligt. När filmen är slut ekar den kvar inom mig lika stort som mellan vidderna i filmens förtjusande vackra naturlandskap. Som att jag både får bära barnets och hjältens erfarenheter med mig. En western som lyckas med bedriften att leverera myten så att det känns. Den klassiska westerns finaste ögonblick?

Noteringar: 

  • Öppningsscenen bär tydliga likheter till inledningen av öppningsscenen i Inglourious Basterds (2009).
  • Wolverine-filmen Logan (2017 – mina recensioner här och här) har lånat ett flertal scener från denna film i uppdaterad tappning. Bland annat Shanes och familjens konflikt med traktens markägargrannar. Den trevliga Clintan-filmen Pale Rider (1985) är närmast en själslig kopia.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
40/50 – Totalt

I backspegeln #12: Till minne av Jesús ”Jess” Franco (1930-2013)

I-Backspegeln2

Tredje och siste person att ta farväl av och minnas denna vecka är säkerligen ytterligare en vattendelare, men inom filmvärlden. Dock ett namn med en rik filmhistoria efterlämnad.

frnnn_zps0933a006

Jesús ”Jess” Franco var en av kultskräckfilmens största namn, med över 160 filmer på sitt samvete. Han gjorde frekvent lesbiska vampyrfilmer, djävulsfilmer, zombiefilmer, kannibalfilmer och slavfilmer – mestadels med ett erotiskt tema och hans rykte är tudelat just på grund av att filmerna vände sig åt det pornografiska hållet med otaliga ”Rated X”-filmer.ThObMir

Vad som är viktigt att komma ihåg är hans talang för scenografi och det visuella i sina filmer (zoomtekniken är ett av hans ganska innovativa grepp), trots sin väldigt höga produktivitet. Han började sin karriär som musiker med särskilt intresse för jazz.

venus_in_furs_poster_03Hans tidiga filmer utmanade hemlandet Spaniens fascism genom mycket sex och våld. Efter sina tidiga internationella framgångar flyttade han från Spanien till Frankrike för att få större frihet att göra utmanande filmer och det var en stil han sedan höll resten av sin karriär.

Några populära filmtitlar han gjorde genom åren är The Awful Dr. Orloff (1961), Necronomicon (1967), 99 Women, The Castle of Fu Manchu och Marquis de Sade’s Justine (alla 1968), The Bloody Judge och Count Dracula bägge (1969), Vampyros Lesbos (1970) och Daughter of Dracula (1972).

Han gjorde även svenskbekanta Swedish Nympho Slaves (1977) och Mondo Cannibale (1980) – världens sämsta kannibalfilm till och med enligt Jess Franco själv.

Vampyros-Lesbos-poster

Han arbetade med skådespelare som paradskådespelerskan Soledad Miranda, skräcklegendaren Christopher Lee, klassiske skådisen Jack Palance, svenska b-filmskådisen Marie Liljedahl och tyske galningen Klaus Kinski. Franco sägs vara den kanske ende regissören som kunde kontrollera Kinski.

awful_dr_orlof_poster_07

Större delen av hans filmer lyftes dock av hans favoritskådis, musa, livskamrat och sedermera på slutet av livet år 2008, hans fru – Lina Romay. Hon avled i cancer för ett år sedan – 58 år ung, och hennes betydelse för honom måste ha varit oerhörd för nu har även Jess Franco tagit farväl för gott.

Hans bidrag till filmhistorien lever dock kvar och är väl värt att uppmärksammas för vad det är. För att filmupplysa om Jesús ”Jess” Franco lite extra har jag plockat fram tre youtube-klipp som ger en liten känsla för hans filmer men framför allt klassisk, rolig filmavkoppling utan pretentioner…

Så här underhållande kan trailers vara. ”99 women! Without men.” ”Whisper to your friend that you saw it…” Okej, jag fattar. Eller vänta nu… Nej, glöm det.

En trailer fylld av erotik, frågetecken och mystik …men mest frågetecken. ”Perverse love of a father for his daugther – or is she his daughter?”

Jess Franco förstod också tidigt det självklara valet att låta den mytomspunne och mest erotiskt törstande manskaraktären på film – greve Dracula, bära klassisk 70-talsporrmustasch.

Batman (1989)

Genre: Drama, Spännning, Action, Superhjältefilm
Regi: Tim Burton
Manus: Sam Hamm, Warren Skaaren
Längd: 126 min
Skådespelare: Jack Nicholson, Kim Basinger, Michael Keaton, Pat Hingle, Billy Dee Williams, Jack Palance, Tracey Walter, Michael Gough, Christopher Fairbank, William Hootkins, Robert Wuhl, Jerry Hall

Staden Gotham firar 200 år och en blek person med ett mördande leende ser sin chans att utnyttja firandet till sin egen fördel. Den ende som tycks kunna stoppa honom är den förlorade stadens mystiske brottsbekämpare – Batman.

Tim Burton (Edward Scissorhands, Ed Wood, The Nightmare Before Christmas) fick chansen att göra den första, seriösa filmatiseringen på den klassiska serietidningskaraktären Batman, som hade fått en ”revival” i slutet av 80-talet efter Frank Millers (Sin City, Daredevil, 300) klassiska seriealbum, The Dark Knight Returns.

Ett seriealbum som lyfte fram en mörk, brutal och cynisk miljö för Batman-karaktären att leva i. Burton tog nytta av denna vuxnare stil och talade om att hans filmatisering skulle utformas efter Millers seriealbum och Alan Moores (Watchmen, V for Vendetta, From Hell) serienovell, The Killing Joke. Ett stort steg mot den Batman vi känner igen idag om man tänker på att världen före 1989 i rörliga bilder endast var bekanta med den slapstick-artade, komiskt medvetna tv-serien som gick på 60-talet.

I Tim Burtons tolkning är Gotham City en rökig, mörk stad med retrostil på bilar och målade bakgatukulisser som från en klassisk Hollywood-film. Burton måste ha inspirerats väldigt mycket av de visuella framtidsvisioner man kunde se i serietidningar och filmer under noir-perioden från 50-talet och bakåt – framför allt Fritz Langs visionära Metropolis (1927) återkommer i mitt huvud.

De kyrkliga, monumentala byggnaderna ser helt rätt ut och får mig att tänka på en framtida motsvarighet till vad Rom var under sin storhetstid. Att dessutom låta filmens final utspela sig i Gotham Chatedral är riktigt bra genomtänkt.

Burtons kärlek till den farsartade tv-serien om Batman finns dock även den med i hans mörkare tolkning. Bifigurer bär ofta karikatyrutseenden av samma stil som i tv-serien och de äldre serieteckningarna, men framför allt är filmens och Batmans huvudfiende – Jokern, väldigt färggrann och matchandes med Cesar Romeros karaktärisering av honom i nämnda tv-serie.

Egentligen kan det faktiskt snarare vara en direkt avbildning av karaktärens färgsprakande utstyrsel från serietidningarna som Burton vill åt i första hand, men faktumet att han inte tonat ner karaktären utan behållit de extrema kännetecknen gör att han ändå fortsätter i tv-seriens spår dräktmässigt där.

Det trevligaste Burton gör är ändå att låta den beryktade, extremt meriterade galningen Jack Nicholson (Chinatown, One Flew Over The Cuckoo’s Nest, The Shining) spela Jokern, trots hans kroppshydda och ålder, vilket hintar ytterligare om djärvheten i The Dark Knight Returns. Det ultimata hade varit att se en Nicholson i åldern han var i tio år tidigare, typ vid The Shining-perioden, men Nicholson är alltid Nicholson.

Det känns som att han fått fritt spelrum att improvisera – ett smart drag för att kunna karaktärisera en galen man, och stundtals får gamle Jack frispel! Han känns inte alls regisserad och agerar på ett hejdlöst sätt som hade varit svårt att lyckas med på samma sätt genom skrivet manus.

Det kan dock sägas att det fortfarande är skådespelaren och personligheten Jack Nicholson jag ser snarare än en djup karaktärisering, medan Heath Ledgers med sin senare insats i The Dark Knight (2008) helt och hållet förvandlades till karaktären ”The Joker”.

Ett särskilt problem med Tim Burton har alltid varit hans fattiga intresse för starka kvinnokaraktärer. Kontrasten mellan kvinna och man är ständigt väldigt stor i Burtons värld, på gott och ont. Den kvinnliga motspelerskan är väldigt ofta stereotypt målad efter något som måste vara hans kvinnoideal – en blond, änglalik, ung kvinna som helst vill falla i armarna på den manlige hjälten och visar mindre och mindre intresse vid att utvecklas till en självständig figur. En slags ”anti-femme fatale”.

Detta märks särskilt i Batman och det har jag stört mig på sedan tidig ålder. Den mycket begåvade Kim Basingers (L.A. Confidential, 8 Mile) karaktär ”Vicki Vale” är en hårt arbetande journalist som axlat sig fram i sitt yrke – så långt allt gott hos feministkåren, men så fort hon känner lukten av miljardären Bruce Wayne tyr hon sig direkt till honom och när det hettar till blir hon väldigt vek.

Hennes rum är beklätt med vita väggar, spetsgardiner och täcken, med nallebjörnar och gulliga prydnader. Kontrasten mellan henne och den ”mörka” läderlappen samt världen de lever i blir därför väldigt stor, men inte till hennes fördel vill jag påstå. Jag menar inte att en stark kvinnokaraktär inte ska vara feminin och sakna ömma punkter, men att falla så lätt som hon gör för hiearkin är just det, att falla för lätt.

Vad som sedan är ännu värre är att hennes manlige journalistkollega framställs som en simpel antagonist i hennes ögon, trots att han mer än någon är den kritiske, slitande murveln som råkar vara kär i henne och ogillar Bruce Waynes playboy-yttre – det om någon är ju filmens idealist! Men nej nej, han behandlas av henne som någon som vill förstöra hennes rikemans-crush och där sjunker både hon och Burton ännu längre ner för mig. Lägg märke till det här nästa gång du ser filmen och du har ett uppslag till en ny bok i feministanalys.

Annars är Tim Burtons första Batman-film en kompakt och trevlig filmatisering som saknar det riktiga djupet som gör att filmen får ett bestående intryck av riktig kvalitet i mitt huvud. Filmen är mörk, men till största del bara ytligt och med all förkärlek till klassisk charm som Burton har så går hans Batman inte att mäta sig med Christopher Nolans både djupa och mörka tolkning som kom drygt 15 år senare. Burton väljer dock att spara mycket på Bruce Waynes bakgrund då tanken var att – vad jag förmodar, behålla mystiken kring honom och Batman.

Det märks också att Burton inte regisserade filmen för actionscenernas skull då dessa är ganska lama och stillsamma. Han har också skurit bort karaktären ”Kommisarie Gordon” (spelad av Pat Hingle) nästan helt och det lilla jag ser är endast en fet, bister man utan mer karaktärsdjup än så, när de faktiskt kunde göra filmen lite mindre slätstruken och blanda in honom minst lika mycket som i Nolans filmer.

Veteranen Jack Palance dyker också upp i en mindre roll som maffiaboss och han kan spela vidriga, oljiga typer på ren rutin med sina antagonistdagar inom western-genren bakom sig!

Burton bygger dessutom upp inför potentiella uppföljare genom att låta den karismatiske skådespelaren Billy Dee Williams (Lando Calrissian från Star Wars!) spela ”Harvey Dent” och det är modigt att han väljer en mörkhyad skådespelare spela karaktären som blir ”Two-Face”, men Aaron Eckhart personifierade ändå honom i Nolans senare version.

Michael Keaton är ett annat djärvt drag på skådespelarfronten, för hans insats som Bruce Wayne/Batman är trevlig och sympatisk i de rätta stunderna, trots att hans kortväxta utseende inte är det mest klockrena för karaktären. Tim Burton blev dock övertygad om att han skulle spela huvudrollen efter att han glänst kolossalt i den andra, udda titelrollen som ”Beetlejuice” i Burtons film med samma namn ett år tidigare.

Mitt favoritögonblick i filmen är när Keaton visar sina kvalitéer i rollen som Bruce Wayne då karaktären vill avslöja för Vicki Vale att han är Batman. Han försöker förklara att ”han har en annan sida”, men fastnar gång på gång vid de orden. Där når filmen upp vid samma djupa karaktärisering som Nolan och skådespelaren Christian Bale lyckas så fenomenalt med i de senaste filmerna!

Tim Burtons Batman är en ljummen och trivsam skildring som kunde ha gått djupare men som samtidigt bjuder på en hel del ytlig och lekfull kreativitet.

 Burtons förkärlek till gothisk visualitet och film noir. Dragen från den mer klassiska Batman-perioden. Burtons mod i castingen.
 För slätstuket. Avsaknaden av det där djupet som Nolan lyckades med trots att han också hade mer av de ytligare intrigerna dessutom. Skeva karaktärsporträtt är dock filmens botten – framför allt hos journalistduon.