I jukeboxen: ”Death Bells at Dawn” (The Lords)

Ikväll vankas det halloweenfirande för många och då vill jag passa på att gräva upp min musikserie I jukeboxen från graven (det var på tiden) för att tipsa om ett fantastiskt ledmotiv för kvällen som passar dessa blöttyngda och mörka rysartider.

The Lords sång ”Death Bells at Dawn” är ren och skär kvalitetsmusik av den ungdomligt psykedeliska skolan (den BÄSTA skolan!) från 60-talet – närmare bestämt 1966.

Gillar du sounds som The Moody Blues, 13th Floor Elevators eller nutida woodoo/psych-lirare som svenska bandet Goat så är den här låten lite lugnande medel.

The Lords är i grunden ett beatband från forna Västtyskland som med delvis egentillverkade instrument kom fram i Beatles-vågen.

På slutet av 60-talet utvecklades deras sound till ett mer psykedeliskt och utmanande musikaliserande, där texterna blev allt mer samhällskommenterande.

Dom blev ett tidigt Krautrockband, men förknippas framför allt med beatkulturen och räknas idag som Västtysklands mest framgångsrika och långlivade beatband då dom trots starten 1959 är aktiva än idag.

”Death Bells at Dawn” är ”moody” halloweenmusik nästan i samma anda som The Moody Blues-mästerverket ”Nights in White Satin”. Lyssna på The Lords antingen på Youtube eller Spotify;

I jukeboxen: Wise Man (Frank Ocean)

Frank Ocean, 25 år gammal, slog igenom med dunder och brak i musikkretsar under 2012 i och med albumet Channel ORANGE.

Detta tack vare att han visade att det faktiskt går att göra helt fantastisk R’n’B/Soul fortfarande, som substitut till den trötta radioskval-R’n’B-pop som vi levt med i de kommersiella radiokanalerna. Den där musiken som pepprar med trötta datorrytmer och auto-tune-sångare som sjunger djupa texter om hur de är så heta på dansgolvet tillsammans med den sexigaste kvinnan/mannen och vill ha hen i mörkret hos sig och att natten aldrig ska ta slut – kanske med ett litet förtydligande om att deras kåthet verkligen är ”riktig kärlek” också.

Frank Ocean lägger ner betydligt med arbete och finess i sina texter och till råga på det så sjunger han fruktansvärt bra och ser till att hans sånger får fantastisk, flytande kärleksångestmusik över sig (Thinkin Bout You, Pyramids), eller något annat som faktiskt låter intressant och originellt (Forrest Gump, Super Rich Kids, Bad Religion, Fertilizer, Lost).

Jag hyllade Frank Oceans album Channel ORANGE nyligen i min lista över 2012 års bästa, utländska album. Jag kanske aldrig hade brytt mig om att lyssna på Channel ORANGE och fastnat för Ocean som artist om det inte vore för att jag hittade låten ”Wise Man” i samband med filmen Django Unchained (2012).

Quentin Tarantino (Reservoir Dogs, Pulp Fiction, Inglourious Basterds) började nämligen tumma på sin regel att inte ha musik skriven enbart för filmen i sina produktioner i och med Django Unchained. Filmens huvudrollsinnehavare, oscarsbelönade skådespelaren/rapparen/komikern Jamie Foxx (Ray, Collateral, The Solist) pratade om möjligheten att få ha kontemporär, specialskriven musik som talade till det svarta temat i filmen och det stod inte på förens musikerpolarna Rick Ross, John Legend och Frank Ocean viftade med specialskrivet låtmaterial till Quentin Tarantinos film. Sången ”100 Black Coffins” av Rick Ross är dessutom producerad och delvis skriven av Jamie Foxx under inspelningen av filmen).

Störst av allt är dock att Ennio Morricone – spaghetti western-genrens musikfader och en av filmmusikhistoriens största, också bidrog med en låt – den klassiskt vemodiga ”Ancora Qui”, med hjuvlig sång av italienskan Elisa.

Vad hände då med Frank Ocean?

Han skrev en sång som hette ”Wise Man” – episk poesi som kan beskrivas som ”hjärtskärande glädjetårar i slow-motion”. Jag fick höra talas om den på juldagen och blev totalt golvad. Kan modern musik låta så här bra? Kan en text från 2010-talet drabba mig så skoningslöst, nästan som om det vore en klassiker av Bob Dylan, Leonard Cohen eller Neil Young?

Uppenbarligen, om den kommer från 25-årige, före detta Justin Bieber-låtskrivaren Frank Ocean. Jag har lyssnat på den otaliga gånger sedan juldagen och orden ekar i mitt huvud, samtidigt som jag tänker på orättvisor, rasism och inom mig ser silhuetten av en ensam man i horisonten, borta i den amerikanska söderns gryning.

”Wise Man” är för mig 2012 års överlägset bästa låt och en av de absolut vackraste låtar jag hört någonsin, men den fick inte plats i Django Unchained. Tarantino förklarar varför i ett pressmeddelande;

“Frank Ocean wrote a fantastic ballad that was truly lovely and poetic in every way, there just wasn’t a scene for it. I could have thrown it in quickly just to have it, but that’s not why he wrote it and not his intention. So I didn’t want to cheapen his effort. But, the song is fantastic, and when Frank decides to unleash it on the public, they’ll realize it then.

Quentin Tarantino hade faktiskt rätt, för texten har satt djupa spår i mig och även om den inte passar in i filmen så rymmer den en själ som gör att jag ändå för alltid kommer tänka på den afrikanske slavens kamp för självständighet. Den 23 december släppte Frank Ocean hans uteblivna låt på sin Tumblr-kanal gratis, med hälsningen; ”Django was ill without it”.

Wiseman closed his mouth
Madman closed his fist
Young man shows his age
Judge man named it sin
Bad man don’ exist no
No evil man exists
Good man don’t exist no
No righteous man exists
Sad man cannot cry in place where man can see
Never witnessed father weep
This old man thought it weak
But strong man don’t exist
No undying man exists
Weak man don’t exist no
Just flesh and blood exists
But your mother would be proud of you
I bet your mother would be proud of you

The beast will crawl this earth
Then fall in the dirt to feed the crows
They’ll rip apart his flesh
Til all that’s left is glorious bone
So you’ll bury your own
Too vain
You saw it unfold
What you know
And you claimed all you could hold
Until death did you part from the mess you made
I bet your mother would be proud of you
I bet your mother would be proud of you

Primate sharpens tool
To survive and thrive in the jungle
Maybe hearts were made to pump blood
Maybe lungs were made for flood
I won’t blunt my blade for cut these chains
Rather let my limbs be drug through mud
You’re my brother but your eyes are cold
You’re my sister but your womb is bare

I bet our mother would be proud of you
I bet our mother would be proud of you

Bad man don’t exist
No evil man exists
I know good man don’t exist
No righteous man exists
Strong man don’t exist
No undying man exists
Weak man don’t exist
No just flesh and blood exists 

Lyssna på Frank Oceans ”Wise Man” på Soundcloud här. Den mycket trevliga podcasten Filmmixern snackar trevligt nog också om denna låt i dagens Avsnitt 75 – Oscarsnomineringar.

Nick Cave and The Bad Seeds 1986 (I jukeboxen: Halloween-special)

Under året 1986 hade Nick Cave and The Bad Seeds redan släppt cover-albumet Kicking Against The Pricks, men de var inte nöjda redan utan släppte samma år ett album som för mig är ett av deras fyra mästerverk – närmare bestämt Your Funeral… My Trial.

Under dessa 80-talsår befann sig The Bad Seeds i Västtyskland – närmare bestämt det hårda, kalla väst-Berlin. Efter att på tidigare album visat barbariska, vilda sidor av sig själva började de genom detta album bli betydligt mer melankoliska (bandet gick i stor grad på sprit och droger – inte minst Nick Cave själv som var heroinberoende i 15 år) och aldrig har nog originaliteten sprudlat så mycket som på detta album.

Jag menar inte att alkoholen och drogerna gjorde dem – och framför allt Nick Cave, kreativa, utan snarare lyckades The Bad Seeds bibehålla en kreativ produktion som återspeglade de mer destruktiva stunderna i deras samtida liv. David Lynchs påstående om att man aldrig kan skapa genom att vara destruktiv men att det kan ge kreativitet om man lyckas ta sig utanför det, är ett påstående som passar bra in på det här albumet.

Albumet är kanske det mest ångestfyllda albumet jag hört och får genom det en distinkt känsla rakt igenom. Det är hopplös, uppgivna känslor rakt igenom och blir på något sätt musikens svar på en korsning mellan Lars Von Triers depressiva filmer Antichrist och Melancholia.

Andra delen av min serie om Nick Cave and The Bad Seeds musik ägnar jag helt åt detta originella, fantastiska album genom fem utvalda låtar. Förbered dig på en liten dos mental ärrvävnad…

Sad Waters (Your Funeral… My Trial – 1986)

Sad Waters är en sorgehymn om kärlek som på något sätt går förlorad, ner i floden. Cave sjunger duett med sitt eget eko och visar att han kan sjunga om svärta på ett allt annat än fördömande sätt också, för här blir känslorna han förmedlar mycket mer personliga. Låten sätter tonen för detta mycket suggestivt ”gråtande” album.

The Carny (Your Funeral… My Trial – 1986)

Bandets minst sagt trollbindande visa om karnevalföljet är ett musikaliskt och berättarmässigt mästerverk. Nick Cave berättar sin saga så att jag inte kan undvika att sjunka allt längre in i hans mörka – vad det verkar, 1800-talsvärld. I takt med att jag begravs av mörkret i berättelsen så växer det fram en avlägsen melodi och The Carny överträffar de mest absurda drömmar!

En resa, allt djupare in i en regnvåt, svart skog. En åtta minuter lång, unik skildring. Jag njuter och ryser av kyla om vartannat.

Your Funeral, My Trial (Your Funeral… My Trial – 1986)

För mig är det här den mest personliga sång Nick Cave har sjungit. Tre korta verser som med hjälp av underbart vemodig, vankande musik blir till en av mina absoluta favoriter i hela The Bad Seeds långa karriär. Den är uppe där på ”topp 3”. Vad den handlar om är verkligen inte helt tydligt, trots att jag känner en så ovanligt stark drabbning av uppriktighet i tonen som Cave vill framföra dem.

I am a crooked man
And I’ve walked a crooked mile
Night, the shameless widow
Doffed her weeds, in a pile
The stars all winked at me
They shamed a child
Your funeral, my trial

A thousand Marys lured me
To feathered beds and fields of glover
Bird with crooked wing cast
It’s wicked shadow over
A bauble moon did mock
And trinket stars did smile
Your funeral, my trial

Here I am, little lamb…
Let all the bells in whoredom ring
All the crooked bitches that she was
(Mongers of pain)
Saw the moon
Become a fang
Your funeral, my trial

Många gissar på att det är berättelsen om en kvinnomördare och hans lust. Själv tolkar jag sången som en slags bikt kring Caves drogberoende som tagit honom till en avgrund. Möjligen även om ett sexuellt beroende. Hur han söker sig till destruktiva nätter för knarket och skamlösa kvinnor, trots att han känner hur det förstör honom själsligt. Mycket tungt är det i vilket fall – kanske en av de deppigaste sångerna jag fått äran att uppleva.

Stranger Than Kindness (Your Funeral… My Trial – 1986)

Ytterligare ett mästerverk av Bad Seeds. Svenska Fever Ray (The Knife) tolkade låten på hennes debutalbum. Den är dock inte skriven av Nick Cave, utan av hans före detta flickvän och stora inspirationskälla, australiensiska post-punksångerskan Anita Lane (som också skrev From Her To Eternity).

Hon flyttade tillsammans med Cave från Australien till London i början av 80-talet och var en av de betydande faktorerna till att The Bad Seeds sedan bildades. Hon fortsatte att skriva musik och sjunga fram tills början av 2000-talet. Vad hon gör nu är dock höljt i dunkel, men hon bor med sin nya familj någonstans i Australien.

Vad gäller låten i sig så är det ännu mer definition av ångestkänslor. Sången handlar om sex, om sex mer som en tillflykt från melankoli och depression.

Även den där förekommande känslan efter sex, när tomrummet efter urladdningen tar över en och ånger tar vid. Sexuellt missbruk är passande även här, men vi behöver inte vara missbrukare för att drabbas av sexuell ånger. Dock handlar det nog alltid – som i denna låt, om att kväva vardagens sorger genom att framtvinga sexuell njutning. När den sedan blir värdelös kommer ångesten tillbaka ännu starkare, som en ond cirkel.

Jag gissar att sången försöker förmedla det. En kvinna eller man som i desperation över att få känna lycka börjar missbruka sex.

She Fell Away (Your Funeral… My Trial – 1986)

Nick Cave kliver upp – eller åtminstone stampar han likt en tjur, från graven i den här rannsakningen av hans avslutade förhållande till en kvinna han varit hämningslöst förälskad i och som hjälpt honom i hans problem, men som nu lämnat honom och gått vidare. Själv står han kvar och undrar om hon verkligen älskade honom så mycket som han älskade henne, eftersom hon inte finns kvar i hans liv som han nu får bära ensamt.

Xylophonen återkommer och strängarna dallrar i bakgrunden som om dom gått upp i panikångest… vilket dom nog, med tanke på sången, har.

Nick Cave and The Bad Seeds 1984-1986 (I jukeboxen: Halloween-special)

Det australienska bandet Nick Cave and The Bad Seeds är ett av mina allra största favoritband. Deras dunkla, mörka sound och Nick Caves oefterhärmeliga förmåga att trollbinda med sin närvaro, hypnotiska basröst och helvetiska texter är något som sammanfaller perfekt med det som min filmsmak oftast lever bäst på stämningsmässigt.

Lite grann därför får de för mig också en stark koppling till den tid vi nu är mitt i – närmare bestämt den ruggiga men samtidigt vackra årstiden som kallas Hösten. För mig är hösten dessutom lika med halloween-perioden, så då passar det för mig bra att låta Nick Cave och hans Bad Seeds få en plats i detta års halloween-tema, lite så där på ett musikaliskt, svartnat bananskal.

Den här musikinriktade – men väldigt filmbejakande bloggserien kommer under åtta inlägg ta fram de låtar jag allra varmast rekommenderar från deras musikkatalog.

Är det något som beskriver deras musik är det just ordet ”filmiskt”, då de tillför en ljudbild så rik på emotionella effekter att den lätt går att anknyta till filmmusik, men framför allt är det Nick Cave och co:s förmåga att bygga upp en dramatik – berättelsemässigt och känslomässigt, så pass intensivt att den tar ett grepp om lyssnaren och man får liksom välja ifall man antingen ska ignorera musiken helt, eller låta sig fängslas totalt.

Nick Cave är en blandning av Elvis Presley, Alice Cooper, Johnny Cash och Lou Reed rent artistiskt, med en rejäl dos Edgar Allan Poe– och H.P. Lovecraft-svärta. Han bygger upp en hypnotisk närvaro, men likt en psykopat kombinerar han det med en känsla av total oberäknelighet och ett kall till mordisk hunger.

Dock är den ännu större behållningen i Bad Seeds briljans själva musiken. Med kreativa monster som Mick Harvey, Blixa Bargeld, Rowland S. Howard, Warren Ellis och Thomas Wydler – för att nämna några, så används intrument som klinkande piano, fiol, gitarrer, xylophon och inte minst orgel på mycket fria sätt och skapar vemod, tyngd, kyrksorg och galenskap mer ondskefullt än det hårdaste dödsmetallbandet någonsin har lyckats med.

Mina favoritalbum av Nick Cave and The Bad Seeds är Your Funeral… My Trial (1986), Tender Prey (1988), Let Love In (1994) och allra mest Murder Ballads (1996), då de på det sistnämnda albumet enligt mig på något sätt nådde sitt mest fängslande sound, både textmässigt, sångmässigt och musikmässigt. För någonstans så har alltid mordets röda hand varit en skugga i spelet under hela deras karriär.

Förhoppningsvis kan jag få fler att fängslas av deras bidrag till den mörkare musikhistorien, så som jag gjorde. Jag hoppas därför att fler kommer lyssna på The Bad Seeds under höstmörkrets stundande dagar och nätter.

Jag börjar i kronologisk ordning och vandrar sedan allt närmare nutiden…

From Her To Eternity (From Her To Eternity – 1984)

Titelspåret på debutalbumet från 1984, under bandnamnet Nick Cave and The Bad Seeds, visar att deras stil fanns där från början (faktiskt redan i högsta grad under Nick Caves tidigare band, The Birthday Party).

Denna sång leker med namnet på romanklassikern Härifrån Till Evigheten (From Here To Eternity) och sången framfördes dessutom av bandet i Wim Wenders-filmen Wings of Desire (1987).

Sången startar maniskt och eskalerar allt eftersom mer och mer, ju längre Nick Cave berättar om flickan som bor på våningen ovanför honom. Som vandrar på golvbräderna och gråter så att tårarna faller ner i hans mun. Hur han vill trollbinda henne. Perversion och galenskap slås brutalt fram på pianot och för mig är det här ett av The Bad Seeds milstolpar.

Tupelo (The Firstborn Is Dead – 1985)

Nick Cave blinkar åt två blueslegender – Lead Bellys bluessång Looky looky yonder och John Lee Hookers Tupelo, när han ödesmättat berättar om Elvis Presleys födelse en stormig natt i Tupelo, Mississippi, så att det får bibliska proportioner med en dramatik som outtalat jämför Elvis med Jesus själv.

Vi hör bokstavligt stormens vindar och jag har inte svårt att visualisera mig berättelsen. Manskören ger häftig vindkraft åt stormskildringen och vi får en trevlig smak av Nick Caves sagomässiga berättarskicklighet utan ingredienser som stark smak av galenskap och blod.

Train Long Suffering (The Firstborn Is Dead – 1985)

En fartfylld, medryckande up-tempolåt som – i alla fall för mig, efter att ha hört den några gånger känns i det närmaste klassisk i all sin enkelhet. På The Firstborn is Dead börjar Cave och bandet bygga sin musik med stor inspiration från den amerikanska bluesen – mer strukturellt än tidigare, och även om det blir ”another kind of beast” i deras händer så ger det en tung, bastant grund som passar bandets stil utmärkt.

I den här låten får Nick Cave fnatt och karaktäriserar tåget själv med sitt hookiga tutande. Den tåglånga smärtan och lidandet blir på något sätt ett tidigt svar från Bad Seeds på hur en tung poplåt kan skrivas.

Muddy Water (Kicking Against The Pricks – 1986)

Med tredje albumet, Kicking Against The Pricks, vandrade Caves band ifrån post-punk-scenen och deras mer hysteriska sound genom att göra ett coveralbum. Sången ”Muddy Water” är i originalet av The Seldom Scene inte alls så blöttyngd som i Nick Caves långsamma tolkning. Cave går ner i en mörk, basig och mycket närgången stämma som senare blev mer av hans standardröstläge.

Liksom i originalet, fast ändå genom en annorlunda metod, får jag bilder framför mig av en skeptikers återblick av ett svunnet Amerika, likt Tommy Lee Jones uppgivna polissheriff i bröderna Coens och Cormac McCartys No Country for Old Men (2007).

The Singer (Kicking Against The Pricks – 1986)

Ursprungligen en Johnny Cash-låt, också kallad The Folk Singer, som inofficiellt beskriver Johnny Cashs kamp mot musikindustrin och skivbolagen som behandlade honom som en själlös produkt stundtals (vilket filmen Walk The Line ju hintar om). Jag måste stanna till vid Cashs version och belysa hur jävla fenomenalt bra denna episka, tidlöst berättade sången är. Kanske en av Johnny Cashs mest personliga, poetiska och allra bästa sånger – och då talar vi ändå om Johnny Cash – ”The Man in Black” själv.

Nick Cave hyser väldigt stor respekt till Johnny Cash och de båda är väldigt lika som människor. En mörk, dyster ton, svartnad blick och mörk aura kring sig är de både riddare av väldigt lika känslor. Cave har ändrat sångens text en liten, liten aning men låtens enorma själ är orubblig och tar över hela rummet när man hör den historiska ödesberättelsen om ”the singer”. Må du vila i frid, Johnny Cash.

I jukeboxen: ”Wildworld” (The Birthday Party)

Under oktober och november kommer jag musiktipsa om bandet Nick Cave and The Bad Seeds i en serie på cirka åtta inlägg. För att leda in på dem smygstartar jag med att tipsa om Nick Caves föregående band – australieniska The Birthday Party (1973-1983) – tidigare även under namnet The Boys Next Door.

De skapade intresse i den internationella post-punk-scenen med deras vilda, galna, oberäkneliga och mörka skräcksånger där Nick Cave och Rowland S. Howard tillsammans med Tracey Pew, Phill Calvert och Bad Seeds-medlemmen Mick Harvey komponerade vildsintheten med kompromisslös sång och texter av uråldriga proportioner och rockabilly-grundat gitarrklinkande.

De började karriären i hemlandet Australien, men fick ett populärt uppsving när de flyttade till Europa och London 1980. Det var när de sedan drog flyttlasset till västra Berlin som bandet började omformas till det som blev Nick Cave and The Bad Seeds.

”Wildworld” – från det ihopslagna, postumt släppta albumet Mutiny/The Bad Seed (1989) är min favoritsång av The Birthday Party och har den där skrämselvackra känslan som Nick Cave sedan förädlade i och med sitt nästa band. Mystiskt, farligt men lockande.