1. Midnight in Paris
2. 50/50
3. Crazy, Stupid, Love
4. Bridesmaids
5. Johnny English Reborn
Kommentar: Jag kan ha svårt att klassa en komedi som bättre än en bra dramafilm, då humor i sig bedöms på ett sätt och de vanliga bedömningarna som handling, karaktäriserande, realism och så vidare kan stå i bakgrunden, vilket de därmed också gör i många komedier. Jag tycker att komedier ofta brukar pricka fel på många punkter utöver humorn och då slutar det med att en bra film som knappt försökte vara rolig också blir roligare än en film som i huvudsak försökte vara rolig.
Jag tycker alltså att det är svårt att jämföra humor med allvar på film, så i ett försök att undvika det ger jag komedin en egen kategori där dessa genrefilmer får lite extra uppmärksamhet.
50/50
50/50 fick mig – trots min skepticism till den lättsamma genrefilmer, väldigt intresserad. Det gyllene receptet som fångade mig låg i att placera den korkade, obrydde buddy-skådespelaren Seth Rogen (40-year Old Virgin, Knocked Up, Pineapple Express) som den som alltid lika karaktäristiske, närmaste vännen – men denna gång är han vän till en person vars liv tar en dramatisk vändning när han får reda på att han har cancer. Det är smått genialiskt att ställa en så inpräntad hovnarr mitt i ett så pass känsligt allvar och visa fler dimensioner hos denna karaktär än bara rapande, elakheter, ironi och gräsrökande.
Dessutom har jag någon slags broderlig respekt för Seth Rogen som skådespelare och att se honom få lite mer intressant material att jobba med är, för mig, rörande.
Jag kan tycka att filmen kunde varit ännu lite mer melankolisk på sina ställen men samtidigt är jag ändå ganska tilfredställd, ju mer jag tänker tillbaka på de få riktigt rörande scenerna. Filmen ska ju ändå skildra det positiva också och den inspirerar nog många att ta sig igenom svåra perioder eller sjukdomar. Kan den ens kallas för komedi? Den ”outar” sig ju ändå som en slags relationskomedi om ett allvarligt tema, så jag tycker nog det. Feel good om kampen mot cancer – jag gillar den riktningen.
Joseph Gordon-Lewitt (500 Days of Summer, Inception, Hesher) – huvudrollen i denna film är alltid så sprudlande lättälskad och även om han går mig på nerverna ibland i den här filmen så känns det ändå rätt, för när du har cancer måste du få släppa fasaden och känna att du får vara frustrerad ibland också, med risk att det går ut över dom som älskar dig.
Filmen går inte ända in i mål på alla plan, men den har mycket av min sympati för vad den faktiskt åstadkom och kommer att åstadkomma för många av dom som ser den.
Bridemaids
Bridesmaids har jag talat om tidigare, i listan över filmer från året som på något sätt misslyckades. Publiken verkar inte vara lika petig som mig, men jag tycker att den här hyllade filmen föll på att – helt enligt komedins regler komplicera allting, men för att sedan knyta ihop allting till en alldeles för naivt lättsam film totalt. Jag mår dåligt över mycket av det som huvudkaraktärerna går igenom under filmen, så jag ser det som amerikansk hollywood-falskhet att sedan förenkla allt till en klassisk rom-com i slutändan när den gett sken av någonting annat.
Dock är det stundtals en väldigt rolig film och den förtjänar ändå sin plats här – mycket för att den skildrar kvinnliga karaktärer på ett fräscht, ohämmat sätt och bjuder på scener som är värda att se.
Crazy, Stupid, Love
Crazy, Stupid, Love var däremot en positiv överraskning. Jag gillar Steve Carrell och även om han går ner i en seriös ton – något han behärskar väldigt bra, så är han ändå skrattretande bra! Filmen i sig bjuder inte på något nytt, men den är skickligt skriven och fungerar väldigt mycket som en teaterpjäs på gränsen till fars, med ovanligt skickliga skådespelare för den här typen av film, som alla sköter sig utmärkt. Emma Stone, Ryan Gosling, Kevin Bacon, Marias Tomei och Julianne Moore backar upp Carell så att denna komedi får en ovanlig skådespelartyngd.
Regissörerna bakom filmen – Glenn Ficarra och John Requa, gjorde tidigare den hyllade Jim Carrey-filmen I Love You Philip Morris och dessutom skrev de den ännu mer hyllade Bad Santa, så det är definitivt en duo som höjt ribban för den romantiska komedin och framtiden utlovar mer.
Johnny English Reborn
Johnny English Reborn kanske ni höjer på ögonbrynen åt (ursäkta min ofrivilliga vitsighet), men den fick mig att skratta högt flertalet gånger och överträffar definitivt föregångaren. Mr.Bean-specialisten Rowan Atkinson må bjuda på en humor vi sällan ser idag och som många ser som föråldrad, men i den här filmen finner jag den väldigt rolig och det blir inte för mycket för att jag ska få nog.
Faktum är att Johnny English Reborn är den mest utpräglade komedin jag sett 2011 och skulle jag enbart bedöma efter skämten så vinner den nästan, men jag har ju redan belyst att jag brukar vilja se alla element i en komedi och därför går vinsten till en annan, lite fylligare film.
Midnight in Paris
Den film jag skrattat mest åt och mått som allra, allra bäst av i år är dock årets oslagbara feelgoodfilm, Woody Allens (Annie Hall, Manhattan, Hannah and her Sisters) promenad i midnattens Paris! Äntligen en film som lyckas vara till bredden fylld med romantik utan att hålla på och naivifiera begreppet. Midnight in Paris visar att kärlek uppstår ur en känsla och inte genom en relation mellan man och kvinna.
Någonstans ur den tanken vill jag beskriva filmen.
Visst vill vi vara med om de där stora, livsförändrande händelserna som skakar om oss och får oss att utveckla nya sätt att se på saker, men i slutändan mår vi ändå som bäst av de där små stunderna då vi egentligen inte gör något särskilt, men ändå trivs så att hela kroppen fylls av en tillfällig värme.
Som att plötsligt höra en kär gammal sång på radion, en liten rysning när vi läser en bra text, en särskilt god tugga mat eller en vacker solnedgång när vi minst anar det. Ett par sekunders meditation som får livet att stanna upp, även om det bara varar ett ögonblick.
Midnight in Paris är filmens motsvarighet till precis den känslan. En bagatell som med små medel gör mig alldeles varm i kroppen och som jag gärna upplever igen och igen. Woody Allen har gett mig ett flertal sådana stunder och för det är jag honom evigt tacksam, denna romantiska komedins mästare!
Absurd Cinema 