Etikettarkiv: Hulk

The Avengers (2012)

Genre: Superhjältefilm, Action, Äventyr, Science-Fiction
Regi: Joss Whedon
Manus: Zak Penn, Joss Whedon
Längd: 142 min
Skådespelare: Chris Hemsworth, Scarlett Johansson, Chris Evans, Jeremy Renner, Robert Downey Jr, Cobie Smulders, Tom Hiddleston, Samuel L Jackson, Gwyneth Paltrow, Mark Ruffalo, Stellan Skarsgård, Clark Gregg, Harry Dean Stanton, Paul Bettany (röst), Lou Ferrigno (röst)

En brokig skara individer med superkrafter samlas ihop av den hemliga organisationen S.H.I.E.L.D. för att skydda planeten mot invaderande styrkor från yttre rymden. Tillsammans bildar de motvilliga superhjältarna gruppen The Avengers.

Så kom då äntligen dagen då vi skulle få se filmvärldens stora svar på den klassiska superhjälteföreningen The Avengers.

Jag är en serietidningsdyrkare och framför allt Marvel-dyrkare sedan barnsben, då jag dök ner i varje nytt nummer av Spindelmannen och Mega Marvel, samtidigt som jag grävde ur Sveriges alla seriebodar på gamla nummer av detsamma, X-Men och Marvels Universum för att läsa allt om vad som hände och hade hänt i den eviga Marvel-sagan.

Människor som mig lever därför i en sällsynt trevlig tid just nu och år 2012 ser ut att bli toppen av denna tid i och med att de två största serietidningsfilmerna hittills – The Dark Knight Rises och The Avengers, båda har biopremiär, tillsammans med rebooten The Amazing Spiderman. Det är bara att gotta sig, för även om det kommer mera så kommer det aldrig kännas lika nytt och spännande som nu.

The Avengers gör mig i vilket inte det minsta besviken. Många har uttryckt viss oro över att låta så många karaktärer samsas om spelutrymmet, då det hämmat andra liknande genrefilmer som Spiderman 3, X-Men: The Last Stand och Fantastic Four-filmerna – en oro med viss tyngd, men ändå ett överdrivet sådant då vi även sett lika många multikaraktärsfilmer som har fungerat och denna film har lyxen att ha fått sina karaktärer etablerade i tidigare filmer.

I och med att Marvel tog makten över sina serietidningskaraktärer på film kunde de strategiskt bygga upp sitt universum på samma sätt som serietidningsförfattarna delar upp ansvaret för att skildra alla olika hjältar i samma värld och tidsaxel. Först kom The Incredible Hulk (2008), sedan Iron Man (2008), Iron Man 2 (2010), Thor (2011) och Captain America: The First Avenger (2011). På knappt fyra år har vi inför The Avengers redan har fått lära känna de flesta karaktärernas styrkor och svagheter och slipper gå igenom varje karaktär utan och innan på vanligt filmatiseringsmanér inför den stora sammandrabbningen.

Det vi nu är intresserad av är hur de sköter sig tillsammans, öga mot öga. Vi vill se hur Tony Stark kommer behandla Bruce Banner och Hulken, hur Thor ser på att samarbeta med storhetsvansinniga kapitalister, hur Captain America ska kunna ena alla individualister och hur Loke ska bemästra människorna i midgård. Där har denna film stor ståfräspotential för alla serietidningnördar, och den etablerade manusförfattaren och regissören Joss Whedon (Firefly, Serenity) levererar tillsammans med manusförfattaren Zak Penn (Spiderman 3, The Incredible Hulk) precis så mycket som jag hoppades.

Han balanserar konfliktfördjupning med actionscener alldeles utmärkt och filmen faller inte under någon av dessa delar – faktum är att det kunde lagts till en kvarts dialog och smågnabb mellan hjältarna ytterligare utan att det skulle skada någonting – kanske kan en extended-utgåva till och med bjuda på det inför köpfilmsläppet, vem vet.

Något jag också var besatt av som liten var asamytologin och dess gudar. Jag gillade Thor mest, men den mer komplexe brodern Loke var definitivt den mest intressante karaktären som jag hyste mest hatkärlek till. Hans förmåga att inte stå på någons sida utan med sin slughet alltid spela ut dem han möter mot varandra var den mest kraftfulla styrkan av dem alla, och dessutom en av få styrkor även människor kan bemästra i teorin.

Därför är jag väldigt glad att han (nåja, en skickligt spelad serietidningsversion av honom) får så pass mycket utrymme även i denna film och Tom Hiddleston klär sig väldigt bra i hans skor, ju mer tid han får i rampljuset. Lite roligt är det också att veteranen Harry Dean Stanton (Paris Texas, Alien) dyker upp i filmen, dock tragiskt nog alldeles för lite. Nykomlingen i skaran, superskådisen Mark Ruffalo (Zodiak, Collateral, Shutter Island) axlar som tredje skådisen i rad rollen som Bruce Banner (alias Hulk) och han får ganska gott om tid att etablera sig med de andra, vilket han gör stabilt i och med en stabil dos charm och när det hettar till vet han vad han ska göra, bättre än de flesta.

Jag tycker att det kanske mest imponerande som Joss Whedon och co gör med denna film är att använda Hulk som comic relief. Hulk har ju skildrats på ett väldigt allvarligt sätt i hans egna filmer, men hemligheten med att uppnå full potential hos honom är bevisligen att placera honom i sällskapet av en trevlig grupp ytterligare karaktärer, istället för att bära filmen ensam. Han äger sina scener till publikens stora glädje och det gör verkligen sitt för att trissa upp mig på gränsen till glädjetårar – känslor uppriktigt producerade från mitt bultande serietidningshjärta och en tillräcklig anledning för att se filmen på bio minst en gång.

Min favorit i gruppen fortsätter dock att vara Captain America i egen hög person, eftersom hans sympati och idealistiska motivation helt enkelt inte går att ifrågasätta. Chris Evans klassiska 40-talslook är dessutom uppfriskande att se i en så pass högteknologisk värld. Karaktären kommer definitivt till sin rätt i gruppen, trots att det är Tony Stark/Iron Man/Robert Downey Jr. som är den mest populäre i filmversionen.

Jag känner mig lite väl inställsam till den här filmen, men faktum är att jag inte kan se särskilt mycket den kunde blivit bättre av. Den levererar så mycket vi kan begära på nästan två och en halv timme, den ramlar varken ner  i allvars- eller campyfällan och den underhåller mig filmen igenom. Jag är nöjd, mycket nöjd.

Nöjd vill dock alltid ha mer, och visst, en hjältefortsättning med The Avengers, X-Men/Wolverine och Fantastic Four tillsammans med Spindelmannen är möjlig i teorin, men att trycka in allihop i en och samma film blir ett ytligt fyrverkeri snarare än en film med handling, så det jag nu får vänta och se är hur Marvel har lagt upp sin framtidsplan.

Är The Avengers årets superhjältefilm då? Med betoning på ”superhjältefilm” – ja kanske, men trots min marvel-kärlek finns det en Christopher Nolan som tänker i djupare termer än superhjältar och serietidningsfilmatiseringar och The Dark Knight Rises är i den meningen inte ens jämförbar.

När jag föredrar lagom lättsam och ruskigt underhållande action så är dock The Avengers extremt bra – ingen kan säga annat!

 Det vet ni lika bra som jag vi det här laget
 Jag vill ha mer! Filmen kunde lika gärna ha varit 160 minuter lång.

Annonser

The Avengers (2012) – ny trailer ute!

Jag längtar inte till den här filmen lika mycket som ”alla andra” verkar göra, men efter att ha sett den färsknya trailern är det något från min barndoms serietidningshjärta som får mig att fälla en tår för en gigantisk metallsnigel.

För mig är den här filmen inte ens på top 5 över de filmer jag ser mest fram emot 2012, men jag kommer inte vara den som motverkar hypen kring biopremiären då det är en sällan skådad idé att samla ihop alla dessa superhjältar från samma marvel-universum och göra en enda, stor, underhållande film av det. Precis som det funkat i serietidningsväg i generationer.

Jag tror att det kan vara bäst att ta ett steg tillbaka efter Avengers, men serietidningsnörden inom mig ser gärna en uppföljare där Avengers börjar samarbeta med X-men i någon form av Onslaught/Age of Apocalpyse-saga. Med risk för att det blir för mycket repris av första The Avengers.