Etikettarkiv: Hipster

I spåkulan: Her (2013)

her poster

Unikumet Joaquin Phoenix (Gladiator, Walk The Line, I’m Still Here, The Master) samarbetar med sagokonstnären Spike Jonze (Being John Malkovich, Adaptation, Where the Wild Things Are) tillsammans med fantastiska Amy Adams (Doubt, The Fighter, The Master, Man of Steel), exceptionella Rooney Mara (The Social Network, A Nightmare on Elm Street, The Girl with the Dragon Tattoo), supersny…begåvade Scarlett Johansson (The Horse Whisperer, Lost in Translation, Avengers) och Olivia Wilde (House, Tron Legacy, In Time) i kommande filmen Her (2013) och det ser fruktansvärt, FRUKTANSVÄRT intressant ut!

Theodore Twombly – en ensam spökskrivare av brev, utvecklar ett otänkbart förhållande med ”Samantha” – hans nyköpta operativsystem som är designat att uppfylla alla hans behov. En originell och  intim kärlekshistoria om utforskar det fina och det riskabla med sökandet efter känslomässig närhet i en modern värld. 

Man ska ju inte slösa på ordet ”genialt”, men det är ju iaf mikro-genialt att ha skygge, oromantiske excentrikern Joaquin Phoenix i rollen som antisocial kärlekskrank och att använda jordens allmänt sett vackraste kvinna (Scarlett Johansson) som röst åt hans kvinnliga ”vän”.

Att Spike Jonze dessutom både skrivit och regisserat alltsammans är i sig egentligen tillräckligt för att längta, med ubërmysiga mentala äventyr till filmer på sitt CV. Adaptation (2002) är en fantastiskt berättad film om just filmberättande och Where the Wild Things Are (2009) är en underbar vuxenadaption i långfilmsformat av en av världens bästa – och betydligt kortare, barnböcker.

Hans filmer har en väldigt särskild plats i mitt hjärta på olika sätt, men den gemensamma nämnaren är att dom träffar så intimt att det nästan är kusligt.

Och längta lär vi få göra då den svenska biopremiären av Her ser ut att bli först i början av nästa år i Sverige, om ens det?

Det verkar också som att gamle stackarn Joaquin Phoenix har lämnat ”hip hop-debaclet” mellan Two Lovers (2008) och I’m Still Here (2010) bakom sig för att istället haka på hipsterkulturen och det väcker givetvis oroväckande tankar genom hela Hollywood och ända in i Letterman-studion. Den stora frågan är dock ifall glasögonen, näsan och mustaschen går att ta av i form av en butterick’s-mask?

Perfekt inför nästa maskerad dock, då dom faktiskt redan säljer det officiella Joaquin Phoenix/Spike Jonze-utformade ”Her”-kitet på bland annat ebay! Så passa på och beställ innan det blir en fluga.

$T2eC16h,!zUE9s39!eu1BRbEbbomS!~~60_3

Ansiktsparallellen kan ju inte vara annat än medveten, särskilt då Phoenix verkar spela en uttryckslös, introvert person och att då ta formen av en en ikonisk maskeradmask ála Groucho Marx är för underbart! Extasen för en film av det här slaget kan säkert vara högre, men jag har hittills inte upplevt en sådan längtan efter en romantisk film sedan… någonsin, tror jag.

Annonser

I backspegeln #6: Boy meets ”Girls”

I-Backspegeln

När det kommer till TV-serier har jag aldrig orkat intressera mig på samma sätt som i princip alla andra i min ålder har.

Dels är jag väldigt kritiskt mot det system en TV-serie måste bygga kring, med en noggrann dramaturgisk struktur som går att se igenom och som bryter illusionen av något genuint intressant. Dels handlar det om att jag har alldeles för mycket intressant film att se för att hinna med att hänge mig åt TV-serier samtidigt och min perfektionism tvingar mig att antingen börja se en TV-serie från första till sista säsong, eller inte alls.

Att en TV-serie då av naturen brukar vattnas ur efter några säsonger innebär att jag är tvungen att bli beroende av något som riskerar att gå utför och det går – om jag ska vara extremt kritisk, att jämställa med ett missbruk. Jag har dock övervägt att se många intressanta TV-serier, för det vet jag ju att det finns.

Jag vill se Firefly (står förmodligen näst på tur), Breaking Bad, The West Wing, The Wire, Six Feet Under, Sopranos, True Blood, Game of Thrones, The Killing, Homeland, Mad Men och några till, men jag kan inte ta det steget eftersom jag vet hur många filmer jag kan se på samma tid som det tar att se samtliga säsonger som någon av dessa.

Girls 2f97ebqfhmblbeff

Nu har jag dock hittat en något otippad TV-serie som motiverar mig att offra min tid, hör och häpna! Mina feministiska intressen har intresserat mig för att granska den nya HBO-utgivna succéserien Girls, som precis påbörjat sin andra säsong i USA just nu.

Jag ska inte säga att lockelsen till Girls enbart beror på mitt intresse för skildrandet av kvinnor i film och TV. Det spelar också in att serien hittills består av endast drygt en säsong på blott 10 avsnitt – och att varje avsnitt är på den för en dramaserie väldigt okonventionella längden 30 minuter, vilket är en sitcom-längd snarare än dramaseriens dryga 40 minuter. Ett intressant grepp för en TV-formatsskeptiker!

Dock har TV-seriens kvinnliga prägel fått mig att fastna för den på allvar. Girls har blivit uppmärksammat som ett slags hipster-fenomen och TV-seriens skapare – Lena Dunham, är en blott 26-årig kvinna som dessutom producerar den, skriver den, regisserar den och spelar huvudrollen i den. Hon har lyckats med många, ganska anmärkningsvärda mål skulle man kunna säga. Judd Apatow (The 40-Year Old Virgin, Knocked Up, Funny People) har hjälpt Lena Dunham att producera TV-serien.

girls-tv-series-image-1

Girls skildrar livet för fyra tjejkompisar i 20-årsåldern som bor i New York. Där får de erfara det unga livets alla prövningar och äventyr från ett mer vardagligt perspektiv, skulle man kunna säga. Händelserna bygger till stor del på Lena Dunhams egna erfarenheter och iakttagelser från sin generation och även om det är en hel del humor så finns det också mycket allvar och fokus kring högst mänskliga bekymmer för både kvinnor och män i övre ungdomen som tas upp.

Avlägsna är kvinnorna i klackar som maniskt eftersträvar ett modellutseende, som lever i hollywood-glassig lyx och bråkar om lika puckade modellkillar med pengaskrikande kavajer för att eftersträva ett familjeliv i lyx. För mig är det lätt att tänka på Girls som en mer human, realistisk Sex and the City (som möter Gossip Girl) och med drag av bekymmershumoristen Woody Allens orädsla för att sväva ut i vardagens grubblerier på ett personligt och ohämmat sätt. Girls är självkritiskt dramaberättande som både är livsbejakande och jobbigt att se. TV-serien går igenom fasaden och in under huden.

Igenkänningen är hög för mig personligen då även jag är en berättare i 25-årsåldern som svävar i livspunkten då jag vill ut och uppleva nya utmaningar och komma någon vart med sin karriär, men svävar i ovissheten över när jag över huvud taget ska få ett jobb eller ha råd med en bostad. Den där ovissheten över att livet kan dela sig i ett vägskäl och ta helt olika vändningar beroende på hur pass mycket du står upp för vem du är och vågar vara för din omgivning.

girls-season-2-episode-1-lena-dunham

Jag understryker här att jag trots allt är en man, vilket visar att kvinnors problem kan locka även ”0ss andra” och skildras på ett bredare plan än vad som ryms inom familjelivets klichérenoverade väggar.

Att dessutom få en lite mer ärlig bild av kvinnliga karaktärer och deras sätt att leva och se på livet borde ju inte vara främmande att se i fiktion, men det är det och det bekräftar nyskaparstämpeln som Girls har fått. Det ska bli intressant att se hur pass bra eller dåligt Dunham och Co. tacklar potentialen som finns i denna TV-produktion.

Lena Dunham var även en av manusförfattarna till en av förra årets personliga indie-favoriter för min del, nämligen relationsdramat Nobody Walks (2012), som jag verkligen rekommenderar. Jag är dock inte helt förälskad i Lena Dunham som person, men ska följa hennes kommande projekt med intresse och fascineras över om det kommer bli lättare eller svårare för henne att sätta kvinnlig kreativitet på kartan i TV- och filmvärlden i framtiden.

a_4x-horizontal

Jag tycker dock att hon vek ned sig i och med de foton som den extremt överskattade ”hipster-fotografen” Terry Richardson tog av henne för ett fotouppdrag nyligen.

En kvinna som henne hoppas jag ska kunna se igenom hans fotografiska grepp och göra något intressantare än att posera med baddräkt i en registol och det spelar ingen roll om de leker med en mer ”down to earth” version av den kvinnliga modellbilden eller inte. Jag hoppas inte hon tog bilderna för att hon är imponerad av honom, men jag är tyvärr osäker på det.

En viktig person är hon i vilket fall och jag håller tummarna för att fler ska inspireras av hennes framsteg i branschen. Här under är några läsvärda Lena Dunham-citat:

”At my age, no one is married, no one has kids, no one has a career.”

”I always say that you can divide the world into two kinds of women, those who are attracted to Adam and those who aren’t.”

”…the idea that the feminism conversation could be cool again and not just feel like some granola BS is so exciting to me.”

”I seriously consider television to be the people’s medium. Like the idea of seeing your parents naked or having somebody go down on you and worrying about whether you smell or worrying about whether your body is weird or what goes across the face of a person who’s supposed to be experiencing pleasure but isn’t — those are things I’d love to normalize on TV.”

”None of my actions have ever sort of been motored by the search for a husband or wondering if I was going to have a family someday or wanting to live in a really great house or thinking it would be really great to have a diamond.”