I’ve got a feeling
I just can’t shake
I’ve got a feeling
That just won’t go away
Det är dom första orden Nick Cave predikar från titelspåret ”Push the Sky Away”, på det kusligt vackra, nya albumet från Cave och hans Bad Seeds som äntligen släpptes idag. Borta är Blixa Bargeld. Borta är Mick Harvey. Bestående är framför allt Nick Cave – mörkare än på länge, samt Warren Ellis – hjärtat och den svärtade handen som gungar varje text med sina fantomiska toner. Eller som Cave själv beskrivit albumet;
“Well, if I were to use that threadbare metaphor of albums being like children, then Push The Sky Away is the ghost-baby in the incubator and Warren’s loops are its tiny, trembling heart-beat.”
Skivan har enligt Cave själv kommit till genom nerskrivna anteckningar från internet, googlande och kuriositeter han fastnat för på Wikipedia.
Det kanske kan förklara någonting. För det är minst sagt överraskande när han på sången ”Higgs Boson Blues” börjar nämna att ”Hannah Montana does the African savannah” och hur Miley Cyrus flyter omkring i en pool. Det absurda ger mig mer än en rysning längs med ryggraden.
Lekfullheten är det inget fel på, alltså. Efter ett antal år med sidoprojektet Grinderman, ett antal filmmanus och filmsoundtracks så är fantasin det minsta att oroa sig över hos Nick Cave.
Albumets blott nio spår är alla fascinerande utan dalar och idel toppar. Som det tunga, svarta pillret ”Jubilee Street” för att nämna endast en.
But here I come up the hill pushing my wheel of love
I got love in my tummy and a tiny little pain
And a 10 ton catastrophe on a 60 pound chain
Pushing my wheel of love up Jubilee Street
Den ofta förekommande avsaknaden av trummor gör dessutom under för Nick Caves sound och det visar inte minst den senaste samlingen sånger som istället lugnt kan luta sig tillbaka på Warren Ellis konster med instrumenten.
Det är lite tidigt att säga för mycket, men det kan vara det bästa Bad Seeds gjort på över 10 år. Det känns åtminstone som den bästa helhet dom släppt sedan mästerverket Murder Ballads, 1995. Det visuella känsloberättandet sätter grillor i mitt huvud. Caves sånger lockar fram känslor som gör mig rädd och nyfiken på samma gång.
Skivan sänker ner mig till en mörk, hotfull havsbotten – eller är det en natthimmel också där nere, som frammanar mitt livs alla döda änglar. Långt in i mörkret ser jag den förvunna flickan Laura Palmer flyta omkring i ett slags lynchiskt landskap. Jag ser Edie Sedgwick förlora sig själv på New Yorks svunna konstnärshak, i neon, pärlor och amfetamin.
Avlägset hör jag hur Nick Cave fortsätter sjunga vad som måste göras. Hur himlen måste motas bort, innan den slukar dig. Hur livet kan vara så enkelt som ”rock and roll” men ändå äta sig in i din själ. När du närmar dig ljuset, vänd om. Push the sky away…
Absurd Cinema 