V/H/S (2012)

Genre: Skräck, Antologi
Produktionsland: USA
Manus: Simon Barrett, Matt Bettinelli-Olpin, David Bruckner, Tyler Gillett, Justin Martinez, Glenn McQuaid, Nicholas Tecosky, Chad Villella, Ti West
Regi: David Bruckner, Glenn McQuaid, Joe Swanberg, Ti West, Adam Wingard, Matt Bettinelli-Olpin, Tyler Gillett, Justin Martinez, Chad Villella, Radio Silence
Längd: 116 min
Skådespelare: Calvin Reeder, Lane Hughes, Joe Swanberg, Kate Lyn Sheil, Jason Yachanin, Adam Wingard, Hannah Fierman, Mike Donlan, Joe Sykes, Drew Sawyer, Jas Sams, Sophia Takal, Drew Moerlein, Helen Rogers, Chad Villella, Matt Bettinelli-Olpin, Tyler Gillett

Några småtjuvar anlitas för att bryta sig in i ett ödsligt hus och stjäla ett värdefullt videoband, men upptäcker snart mer på bandet än vad de hade räknat med. Resten av filmen skildrar innehållet i form av fem enskilda skräckhistorier.

Filmkonceptet som denna antologiskräckfilm presenterar är ganska briljant. Dels tar V/H/S vara på den sedan länge avsomnade antologiskräckgenren som var ett populärt grepp mellan 60- och 70-talet, då den typ av enkla, mysiga skräckberättelser som förekom i novelliserad serietidningsform i tidningar som Tales from the Crypt, Vault of Horror och Haunt of Fear filmatiserades i olika skeenden, för att sedan få ytterligare en revival med underbara Creepshow i början av 80-talet.

Sedan tar V/H/S vara på vågen av ”found footage”-filmer som upplevt en ny filmvåg det senaste decenniet, i och med Blair Witch Project men ännu mer Paranormal Activity-filmerna (läs min recension) och lättillgängligheten för lågbudgetfilmskapare att spela in effektiva skräckfilmer. Slutligen tar den vara just på dessa filmskapare genom att låta några nya, heta namn från den luddiga lågbudgetscenen få regissera en episod var, med full frihet!

…Eller mja, någon slags regel bör väl vara att det ska vara filmat i just så kallad ”found footage”-stil som en upphittad hemmavideo, samt att det ska vara filmat just på VHS. Vad gäller det sistnämnda blir jag dess värre lurad på konfekten, då dom flesta episoder i filmen älskar att utnyttja sprak, störningar och allmänna glitcheffekter, men få av dem bjuder på någon riktig VHS-kvalitet. Det mesta är inspelat på antingen digitala lågbudgetkameror eller också digitala högbudgetkameror med halvtaskiga randfilter som en visuell kompromiss mellan brusig VHS-foto och toppmodernt digitalfoto.

Så det V/H/S tyvärr tar sämst vara på är nog autenciteten som kommer med äkta VHS-kvalitet. Men för att det här inte ska bli ett beklagande över filmens tekniska ställningstaganden fokuserar jag istället på att bedöma alla episoder var och en för sig…

Tape 56 (regi Adam Wingard)
Detta är den ”berättelse” som ramar in filmens övriga episoder. Den skildrar ett gäng arroganta douchebags som förutom att förnedra kvinnor även bryter sig in i ett gammalt hus för att sno ett mytomspunnet videoband. Historien är mest ett händelseförlopp men det görs med stil och god autencitet. Adam Wingard är en filmskapare som tidigt fick uppmärksamhet för några ambitiösa lågbudgetrysare och regisserade sedan den innovativa skräckpärlan You’re Next från 2011, som hade release sent förra året (recension kommer senare på den). Han visar inte överdrivet mycket här men använder åtminstone en riktig VHS-kamera och på rätt sätt vilket ger plus i kanten. 6 av 10 i betyg.

Amateur Night (regi David Bruckner)
Första ”filmen i filmen” skildrar ytterligare ett gäng killar med tveksam attityd till tjejer, närmare bestämt några som ska ut och festa varav en av dem spelar in allt med ett par hobbexglasögon med inbyggd spionkamera och förvånansvärd krispig ljudupptagning. Förhoppningen är att dom ska få med sig en brud hem som är villig att ha gruppsex. Kort sagt får dom napp, men tjejen visar sig vara hungrigare än vad dom hade räknat med. Greppet med glasögonen är kreativt och episodens utveckling bygger upp en klart hög spänning värdig en plats i filmen. Härifrån har jag mersmak. Betyg 6 av 10.

Second Honeymoon (regi Ti West)
Regissören till denna film, Ti West, är en rejäl favorit hos mig när det kommer till sevärd skräck. Han slog igenom med underbara retroskräckisen The House of the Devil (2009) efter att ha gjort några högst obskyra ultralågbudgetrysare och därefter har det rullat på med spökjägarmysrullen The Innkeepers (2011) och nu senast sektskildringen The Sacrament (2013). Episoden Second Honeymoon skildrar ett ungt par (spelat av Sophia Takal och kultregissören Joe Swanberg) och som ägnar sin smekmånad åt någon slags road trip och stannar till vid ett motell i ett enslig ökensamhälle. Dom filmar allt med sin semesterkamera, men när en tredje person börjar filma med kameran på nätterna förstår vi att något inte står rätt till. Handlingen börjar lite långsamt (helt enligt Ti Wests modell) för att sedan bli förvånansvärt intensiv med små medel. West lyckas krama ut i stort sett allt med det han har och det känns verkligen anpassat för att berättas på den knappa kvarten som han får utrymme för. Bra skådespeleri, bäst hittills, betyg 7 av 10.

Tuesday the 17th (regi Glenn McQuaid)
Denna episod är det klart tröttaste kortet. Två tjejer och tre killar åker ut i skogen tillsammans för äventyr. Killarna tjafsar om den storbystade blondinen i gänget, medan den andra tjejen verkar mer fokuserad på vad hon ska göra där ute i skogen. Sedan kommer plötsligt ett ”glitchmonster” som bara går att skymta genom deras videokamera och det enda som är säkert är att alla är i absolut fara. Handlingen och porträtterandet av själva faran i sig är urbota fånig i vad som började med ett ganska bra gruppspel mellan skådisarnas karaktärsarbete. Betyg 3 av 10.

The Sick Thing That Happened to Emily When She Was Younger (regi Joe Swanberg)
Joe Swanberg är en veteran när det kommer till att skapa indieklassiska mumblecorefilmer som Hanna Takes the Stairs (2007) och LOL (2006), men har också en frekvent karriär som skådespelare i bland annat You’re Next (2011), Drinking Buddies (2013) och The Sacrament (2013). Jag kan inte undgå att ge Swanberg credit för titlarna han (förmodar jag) ger sina filmer och just denna episod har minst ett plus redan utifrån titeln. Vi följer en tonårsstjej som har ett suspekt ”webcam-förhållande” med en läkare och som börjar märka suspekta förändringar på sin kropp. Webcam-grejen är kul, men det känns som att bägge karaktärer tar sig friheter som inte känns helt organiska utan alltför intrigkrystade för min smak. Avsnittet har en form av nerv, men den tvingas fram utan ett riktigt genuint händelseförlopp. Betyget blir 4 av 10.

10/31/98 (regi Matt Betinelli-Olpin, Tyler Gillett, Justin Martinez, Radio Silence, Chad Villella)
Detta avsnitt utspelas som titeln antyder på halloween år 1998 och följer ett grabbgäng (börjar jag se en trend?). Gänget ska till en mystisk hemmafest och dom anländer snart till ett tomt hus med väldigt, väldigt många rum som alla har något skrämmande att bjuda på. Ett klassiskt spökhusupplägg på en temapark skulle man kunna säga och skrämseleffekterna som följer hade fått högsta betyg i det forumet, men skillnaden här är att dess är på riktigt… Denna del är tydligen regisserad av ytterligare ett grabbgäng faktiskt, även om det är osäkert vilket kön regissören Radio Silence har att döma av namnet.

Denna episod har i alla fall en hög intensitet och blir nästan att kännas som en actionskräckis i jämförelse med föregående episoder. Jag tycker att spökhusvandringen ger en trevlig igenkänning trots liten mängd originalitet. Utvecklingen är dock hela tiden spännande och – som sagt, ganska gastkramande. Det som framför allt imponerar är hur det effektmässiga synkar så pass bra med dom långa handkameratagningarna. En klart värdig avslutning på antologin och betyget blir 7 av 10.

V/H/S är allt som allt en klart intressant upplevelse, men jag hade hoppats på lite mer och framför allt lite mer utnyttjande av faktisk VHS-kamera. Inget av innehållet når väl upp till Paranormal Activity, Cannibal Holocaust eller Blair Witch direkt, men som koncept förtjänar denna antologifilm ändå att nämnas tillsammans med dessa då den höjer får upp subgenren på tapeten återigen.

Med lite mer spridning mellan episodernas form och mindre taktiskt överanvändande av glitchsprakande för att göra tittaren föreberedd på vad som kommer att hända så skulle det kunna bli lite mer intressant och mindre konventionellt, dock.

/Jimmy Björktorp