Genre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA
Manus: Oren Moverman, Michael A Lerner
Regi: Bill Pohlad
Längd: 122 min
Skådespelare: Paul Dano, John Cusack, Paul Giamatti, Elizabeth Banks, Brett Davern, Kenny Wormald, Jake Abel, Graham Rogers, Erin Darke, Joanna Going, Bill Camp, Nick Gehlfuss, Johnny Sneed, Teresa Cowles, Max Schneider, Erik Eidem, Diana Maria Riva, Dylan Kenin, Mark Linett, Jeff Meacham, Vince Meghrouni, Carolyn Stotesbery, Fred Cross, Tyson Ritter, Jeff Galfer, Morgan Phillips, Wayne Bastrup, Oliver Pohlad
The Life, Love and Genius of Brian Wilson
En biografi om den tillbakadragna låtskrivaren och musikern Brian Wilson, grundare till det legendariska popbandet The Beach Boys. Från hans framgångar inom musiken till hans nervsammanbrott och efterföljande möte med den kontroversiella terapeuten Dr Eugene Landy.
Satan vilken positiv överraskning det här var! Den mytologiska berättelsen om det kreativa geniet Brian Wilson som gick in i en mental kollaps, har berört mig oerhört, på nästan samma sätt som den snarlika mytologin om Syd Barrett som grundlade Pink Floyds tidiga framgångssaga samtidigt som han själv brakade ihop mentalt av pressen det medförde i kombination med drogrelaterad depression. Ja, det är verkligen moderna mytologiska sagor vi talar om när det kommer till Syd Barretts och Brian Wilsons livsöden och jag kan ju endast drömma om en Syd Barrett-filmatisering någon gång i framtiden.
”Alright, Chuck, Let’s have it… We don’t want to take 16… Here we go… I’m losing it, I’m losing the whole record… That’d be great… Something’s not happenin’… Alright, here we go, ‘I’m Grass and You’re a Power Mower’…”
Här är det Oren Moverman som skrivit manuset som skildrar Brian Wilsons prövningar. Han har tidigare skrivit manus till musikerbiografimästerverket I’m Not There (2007), men även oscarsnominerats för manuset till dramat The Messenger (2009) som han även regisserade. Sedan var han med någonstans i manusprocessen för den delvis taffliga rysaren The Quiet Ones (2014), men pengarna ska in och med många kockar…
Jag tippade att alltid suveräne Paul Dano (Little Miss Sunshine, There Will Be Blood, Prisoners) skulle briljera som den unge Brian Wilson och jag älskar hans prestation (lyssna på intervjuer med Brian Wilson från perioden och du hör hur identiska dem bägge är enbart i talrytmiken) men förväntade mig inte mycket av John Cusack (High Fidelity, Being John Malkovich) som den äldre versionen. Cusack levererade verkligen genuint och rodde skådisbriljansen i hamn så det räckte och blev över. Han har nog aldrig varit bättre.
Lägg därtill mycket – mycket, fina prestationer från Elizabeth Banks (Wet Hot American Summer, W.) som kvinnan som faktiskt bryr sig om det knepige genioffret Brian och Paul Giamatti (American Splendor, Win Win) som den narcissistiske framgångspsykopaten och terapeuten som skor sig på att kontrollera Brian. Banks har några sällsynt fina scener där hon visar klart statyettvärdig talang – liksom Giamatti även om han var det verkar till sin egen nackdel är lika suverän för ofta. Sällsamt välavvägd casting.
Carl Wilson: I’m worried about you, brother.
Brian: I think I might be losing it.
Dennis Wilson: I don’t blame you. There’s a lot to lose out there.
Det är ju synd att inte filmen skyltats mer på filmgalorna i år för det här är en riktigt bra film totalt oförtjänt satt i skymundan. Den hade ganska lätt kunnat ståta med över en handfull oscarsnomineringar i år, men där gick galan bet. Men vad spelar det för roll egentligen. Viktigast ändå är att filmen kryllar av känsliga ögonblick kring det genuint kreativa skapandet och svårigheterna som förföljer det i en kommersiell värld. Det här är för mig mer än bara en film. Den skildrar något mycket större.
4 – Manus
5 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
5 – Musik
———-
21 – Totalt
Absurd Cinema 