P&LFF 2013: Greetings from Tim Buckley (2012)

Genre: Biografiskt drama, Relationsdrama, Musikdrama
Regi: Daniel Algrant
Manus: Daniel Algrant, David Brendel, Emma Sheanshang
Längd: 99 min
Skådespelare: Penn Badgley, Imogen Poots, William Sadler, Norbert Leo Butz, Ben Rosenfield, Frank Wood, Ilana Levine, Alex Ziwak, Jessica Stone, Kate Nash

Greetings from Tim Buckley följer den sanna historien om musikern Jeff Buckleys första steg mot artistkarriären. Genom återblickar till fadern och meriterade musikern Tim Buckleys liv leder handlingen oss fram till Jeff Buckleys framträdande på hyllningskonserten tillägnad sin far Tim i St. Ann’s Church i Brooklyn, 1991.

Flera känner säkert till den unge artisten Jeff Buckley, som med albumet Grace (1994) slog ner som en ljuv blixt från klar himmel under 90-talet, med låtar som ”Mojo Pin”, ”Lilac Wine” och den definitiva Leonard Cohen-covern ”Hallelujah”.

Sedan dog han lika plötsligt och oväntat när han 1997 i Memphis skulle bada i en flod sjungandes på Led Zeppelin-sången ”Whole lotta love” och försvann spårlöst. Det visade sig när man några dagar senare hittade kroppen att han hade drunknat.

Hans far, Tim Buckley, hade ett ännu mer fascinerande liv. Med nio inspelade album på åtta år och ett sound i ständig, experimentiell utveckling blev han en viktig influens inom musik och hans totala, fantasifulla utnyttjande av sångregistret har satt stora avtryck på nyare singer/songwriters och sjungande skådespelare som Ryan Gosling och Robert Pattinson, inte minst.

Tim Buckleys låt, ”Song to the siren” är en av de vackraste som någonsin gjorts och hans karriär är viktig för musikhistorien. En sommarkväll 1975 efter en turnéfest dog Tim Buckley i en heorinöverdos blandat med alkohol, 28 år gammal.

Filmen Greetings from Tim Buckley har genomgående fångat en härlig känsla som gör att jag vill ha mer kan en film göra det så vet man att den ger något. Penn Badgley (känd från Gossip Girl) spelar rollen som Jeff och efter blandade tongångar kring hans prestation vill jag säga att han verkligen hittar en nerv åt sin karaktär.

Han ser avslappnad ut ensam och ”goofar” sig på ett sätt som gör mig som tittare intresserad och identifierande, men jag vet inte hur mycket som är hans vanliga uttrycksmanér och vad som är specifikt för hans tolkning av Jeff Buckley. Klart är i alla fall att han kan spela och framför allt sjunga, vilket han gör själv i filmen.

Imogen Poots (V for Vendetta, 28 Weeks Later, Jane Eyre) är hans motspelerska. Jag slås av att jag kopplar hennes namn till något och inser att hon är en av skådisarna som förekommer på bilder från inspelningen av Terrence Malicks kommande film, Knight of Cups.

Hon tillför mycket jordnära, vardaglig charm och kemin mellan henne och Badgley är verkligen suverän! Hennes karaktär är inte mycket mer än en fascinerad åskådare men hon är trots allt lätt att knyta band till. Jag blir dock nyfiken på att se henne agera ut mer än vad hon gör.

Jag gillar hur filmen visar glimtar från Tim Buckleys liv för att knyta ann till Jeffs liv i samma ålder och Tims frånvarande relation till sin son, men jag skulle vilja stifta mer bekantskap med skådespelaren Ben Rosenfields karaktärisering av honom då jag gillar de dramaögonblick jag faktiskt får.

Tims musik är dock ständigt närvarande – mestadels som bakgrundsmusik, även om jag där tycker att dom hade kunnat lyfta fram mer av den jazziga, experimentiella sidan istället för att fokusera på mer tydliga sånger och då låter Jeff Buckley bli den mer vågade artisten av dem.

Allt som allt är det en liten, rak och okomplicerad film men med en själ och kärlek till ämnet. Beundrare av endera far eller son Buckley och musikfilm i stort kommer få en mysig stund med mersmak tillsammans med Greetings from Tim Buckley!

I backspegeln #6: Boy meets ”Girls”

När det kommer till TV-serier har jag aldrig orkat intressera mig på samma sätt som i princip alla andra i min ålder har.

Dels är jag väldigt kritiskt mot det system en TV-serie måste bygga kring, med en noggrann dramaturgisk struktur som går att se igenom och som bryter illusionen av något genuint intressant. Dels handlar det om att jag har alldeles för mycket intressant film att se för att hinna med att hänge mig åt TV-serier samtidigt och min perfektionism tvingar mig att antingen börja se en TV-serie från första till sista säsong, eller inte alls.

Att en TV-serie då av naturen brukar vattnas ur efter några säsonger innebär att jag är tvungen att bli beroende av något som riskerar att gå utför och det går – om jag ska vara extremt kritisk, att jämställa med ett missbruk. Jag har dock övervägt att se många intressanta TV-serier, för det vet jag ju att det finns.

Jag vill se Firefly (står förmodligen näst på tur), Breaking Bad, The West Wing, The Wire, Six Feet Under, Sopranos, True Blood, Game of Thrones, The Killing, Homeland, Mad Men och några till, men jag kan inte ta det steget eftersom jag vet hur många filmer jag kan se på samma tid som det tar att se samtliga säsonger som någon av dessa.

Nu har jag dock hittat en något otippad TV-serie som motiverar mig att offra min tid, hör och häpna! Mina feministiska intressen har intresserat mig för att granska den nya HBO-utgivna succéserien Girls, som precis påbörjat sin andra säsong i USA just nu.

Jag ska inte säga att lockelsen till Girls enbart beror på mitt intresse för skildrandet av kvinnor i film och TV. Det spelar också in att serien hittills består av endast drygt en säsong på blott 10 avsnitt – och att varje avsnitt är på den för en dramaserie väldigt okonventionella längden 30 minuter, vilket är en sitcom-längd snarare än dramaseriens dryga 40 minuter. Ett intressant grepp för en TV-formatsskeptiker!

Dock har TV-seriens kvinnliga prägel fått mig att fastna för den på allvar. Girls har blivit uppmärksammat som ett slags hipster-fenomen och TV-seriens skapare – Lena Dunham, är en blott 26-årig kvinna som dessutom producerar den, skriver den, regisserar den och spelar huvudrollen i den. Hon har lyckats med många, ganska anmärkningsvärda mål skulle man kunna säga. Judd Apatow (The 40-Year Old Virgin, Knocked Up, Funny People) har hjälpt Lena Dunham att producera TV-serien.

Girls skildrar livet för fyra tjejkompisar i 20-årsåldern som bor i New York. Där får de erfara det unga livets alla prövningar och äventyr från ett mer vardagligt perspektiv, skulle man kunna säga. Händelserna bygger till stor del på Lena Dunhams egna erfarenheter och iakttagelser från sin generation och även om det är en hel del humor så finns det också mycket allvar och fokus kring högst mänskliga bekymmer för både kvinnor och män i övre ungdomen som tas upp.

Avlägsna är kvinnorna i klackar som maniskt eftersträvar ett modellutseende, som lever i hollywood-glassig lyx och bråkar om lika puckade modellkillar med pengaskrikande kavajer för att eftersträva ett familjeliv i lyx. För mig är det lätt att tänka på Girls som en mer human, realistisk Sex and the City (som möter Gossip Girl) och med drag av bekymmershumoristen Woody Allens orädsla för att sväva ut i vardagens grubblerier på ett personligt och ohämmat sätt. Girls är självkritiskt dramaberättande som både är livsbejakande och jobbigt att se. TV-serien går igenom fasaden och in under huden.

Igenkänningen är hög för mig personligen då även jag är en berättare i 25-årsåldern som svävar i livspunkten då jag vill ut och uppleva nya utmaningar och komma någon vart med sin karriär, men svävar i ovissheten över när jag över huvud taget ska få ett jobb eller ha råd med en bostad. Den där ovissheten över att livet kan dela sig i ett vägskäl och ta helt olika vändningar beroende på hur pass mycket du står upp för vem du är och vågar vara för din omgivning.

Jag understryker här att jag trots allt är en man, vilket visar att kvinnors problem kan locka även ”0ss andra” och skildras på ett bredare plan än vad som ryms inom familjelivets klichérenoverade väggar.

Att dessutom få en lite mer ärlig bild av kvinnliga karaktärer och deras sätt att leva och se på livet borde ju inte vara främmande att se i fiktion, men det är det och det bekräftar nyskaparstämpeln som Girls har fått. Det ska bli intressant att se hur pass bra eller dåligt Dunham och Co. tacklar potentialen som finns i denna TV-produktion.

Lena Dunham var även en av manusförfattarna till en av förra årets personliga indie-favoriter för min del, nämligen relationsdramat Nobody Walks (2012), som jag verkligen rekommenderar. Jag är dock inte helt förälskad i Lena Dunham som person, men ska följa hennes kommande projekt med intresse och fascineras över om det kommer bli lättare eller svårare för henne att sätta kvinnlig kreativitet på kartan i TV- och filmvärlden i framtiden.

Jag tycker dock att hon vek ned sig i och med de foton som den extremt överskattade ”hipster-fotografen” Terry Richardson tog av henne för ett fotouppdrag nyligen.

En kvinna som henne hoppas jag ska kunna se igenom hans fotografiska grepp och göra något intressantare än att posera med baddräkt i en registol och det spelar ingen roll om de leker med en mer ”down to earth” version av den kvinnliga modellbilden eller inte. Jag hoppas inte hon tog bilderna för att hon är imponerad av honom, men jag är tyvärr osäker på det.

En viktig person är hon i vilket fall och jag håller tummarna för att fler ska inspireras av hennes framsteg i branschen. Här under är några läsvärda Lena Dunham-citat:

”At my age, no one is married, no one has kids, no one has a career.”

”I always say that you can divide the world into two kinds of women, those who are attracted to Adam and those who aren’t.”

”…the idea that the feminism conversation could be cool again and not just feel like some granola BS is so exciting to me.”

”I seriously consider television to be the people’s medium. Like the idea of seeing your parents naked or having somebody go down on you and worrying about whether you smell or worrying about whether your body is weird or what goes across the face of a person who’s supposed to be experiencing pleasure but isn’t — those are things I’d love to normalize on TV.”

”None of my actions have ever sort of been motored by the search for a husband or wondering if I was going to have a family someday or wanting to live in a really great house or thinking it would be really great to have a diamond.”