Etikettarkiv: Garry Taff

The Entity (1982)

Genre: Rysare, Drama
Regi: Sidney J. Furie
Manus: Frank De Felitta
Längd: 115 min
Skådespelare: Barbara Hershey, Ron Silver, David Labiosa, George Coe, Margaret Blye

Det är någonting som jagar Carla Moran. Någonting är ute efter hennes själ. Och hennes kropp. Det går inte att stoppa det. Och hon har ingenstans att fly. Det okända väsendet har kommit för att ta Carla. Hon vet inte varför det jagar henne, men hon är dess utvalda offer.

Väsendet plågar henne i hennes sovrum. Det attackerar henne hemma hos en vän. Det tar till och med kontrollen över hennes bil, vilket nästan dödar henne. Men det okända väsendet kommer inte för att döda Carla, det har andra planer för henne…

Jag fick veta om den här filmen genom Slashfilms publicerande av Martin Scorseses 11 favoritskräckfilmer som jag skrev om tidigare, där denna film låg på plats 4.

En lista som mestadels innehöll gamla klassiker från den svartvita tiden och denna bortglömda, moderna film utmärkte sig därför. Mest fastnade jag dock för den kontroversiella, modiga handlingen att skildra en kvinna som bokstavligt talat utsätts för våldtäkt av en övernaturlig ande.

Inte nog med det så är filmen baserad på ett verkligt fall, som skedde i Kalifornien i mitten på 70-talet. Förvånansvärt mycket av det som sker i filmen har alltså hänt i verkligheten – mer än vad jag kunde ana. Du kan läsa om fallet exempelvis här, men jag råder dig att först se The Entity för att det inte ska hämma en bra filmupplevelse.

Filmen drar mig in snabbt med utsökt krypande orkestralmusik av undersedda Charles Bernstein (Cujo, A Nightmare on Elm Street, Kill Bill, Inglourious Basterds) och inte minst läckert foto med stor känsla för filmens material.

The Entity är sannerligen ett gediget regiverk då filmens drama är det som verkligen imponerar. Skräcken finns närvarande hela tiden men dramat får stor plats och tar övertaget, på samma fina sätt som när jag såg den liknande, underskattade filmen The Exorcism of Emily Rose (2005).

Jag skulle dock bäst vilja beskriva The Entity som en korsbefruktning mellan Såsom i en spegel (1961) och Poltergeist (1982).

Dramat griper tag i mig så pass genuint att jag vid ett par tillfällen blir tårögd. Den påfrestande terrorn som inte bara drabbar huvudkaraktären Carla Moran utan även hennes två döttrar och unge son. Mamman är briljant spelad av Barbara Hershey (Hannah & Her Sisters, Falling Down, Black Swan) då hon får känslorna att svalla fram oförhindrat.

Karaktärens son, spelad av då orutinerade David Labiosa (Blood In Blood Out, 24, Mega Piranha) gör också en grym insats i en roll som lätt hade kunnat gjorts sentimental på ett tradigt vis, men han lyckas ge stor äkthet.

Ron Silver (Chicago Hope, The West Wing, Ali) dyker också upp och briljerar minst sagt även han i rollen som en psykiatriker som inte vet om han ska tro på faktabaserade konventioner eller övernaturliga fenomen.

Just konflikten mellan det som går att förklara genom psykologi och de övernaturliga teorier som parapsykologisk forskning kontroversiellt pekar på som tecken på  andliga energier tar filmen till ämnen på ett intellektuellt plan och lyfter tillsammans med dramat filmen till en nivå över den vanliga rysarstandarden.

Psykologiska förklaringar kämpar mot paranormala förklaringar och det mest intressanta med den konflikten är att inget går att faktamässigt bevisa, oavsett vilka beläggen är. Du kan inte bevisa att du sett ett spöke, men du kan inte heller motbevisa det genom faktamässiga bevis.

Jag som tittare tvivlar på vad jag ska tro genom i stort sett hela filmen, men jag blir enormt gripen av huvudkaraktärens gripande livsöde och historia. Dessutom är skräcken i högsta grad på det psykologiska planet där spänning byggs upp genom aningar och tålamod snarare än blod och grafiska otäckheter, vilket är receptet för de bästa skräckfilmerna.

Dock ligger filmens svaghet just i när den vill visa lite för mycket. Jag förstår att det är en utmaning att skildra en ande fysiskt på film, men vissa elektriska effekter är överflödiga, övertydliga och daterade. Detta tillsammans med vissa elgitarrinslag i musiken gör att filmen gör över gränsen i att vara för tydlig.

Sedan är andra halvan av filmen mer förklarande än den första, vilket gör att den som endast vill ha skräck och mindre psykologiskt resonerande kan tappa intresset en aning.

Filmens rakt igenom imponerande skådespel väger dock över detta, då det är kvalitativt på ett sätt jag sällan sett inom skräckgenren.

The Entity har sedan flera år tillbaka inte överraskande varit på gång att få en remake, som ryktades bli regisserad av Hideo Nakata (Ringu, Dark Water, The Ring 2) och med manus av Amy Holden Jones – tjejen som tillsammans med Howard Hughes skrev Beethoven (1992). Projektet är dock numera inaktuellt.

En remake är inte helt och hållet onödig enligt mig, men originalet är tillräckligt bra för att stå pall även idag. Den släpptes dessutom på finfin blu-ray i somras.

Jag rekommenderar filmen att ses av precis alla, med viss acceptans för daterade detaljer men med en stor dos intressant drama och realistiskt skildrande av sensationella händelser. The Entity kräver en mycket bättre plats i skräckfilmshistorien då den slår filmer som Poltergeist och Insidious (2011) på näsan med en distinkt knäpp.