Genre: Drama, Gangsterthriller, Biografisk skildring
Produktionsland: USA
Manus: Mark Mallouk, Jez Butterworth
Regi: Scott Cooper
Längd: 122 min
Skådespelare: Johnny Depp, Joel Edgerton, Benedict Cumberbatch, Dakota Johnson, Kevin Bacon, Peter Sarsgaard, Jesse Plemons, Rory Cochrane, David Harbour, Adam Scott, Corey Stoll, Julianne Nicholson, Juno Temple, W Earl Brown, Bill Camp, Brad Carter, Erica McDermott
Based on the true story of one of the most notorious gangsters in U.S. history
John Connolly och James ”Whitey” Bulger växte upp tillsammans på södra Bostons gator. Decennier senare, på det sena 1970-talet, skulle de mötas igen. Vid det laget var Connolly en framstående figur på FBI:s Boston-kontor och Whitey hade blivit gudfadern av den irländska maffian. De ingick ett samarbete under bordet som fick saker och ting att spåra ur fullständigt i Bostons undre värld.
Kul med en film där Johnny Depp (Edward Scissorhands, Blow, Ed Wood) gör något mer än charm och poseringar. Han gick upp märkbart i vikt för rollen vilket visar på uppoffringsvilja, men han levererar även ett distinkt, lågmält skådespeleri som ger känslan av en kall, fnasig och oberäknelig orm i mänsklig form. Han är kraftigt sminkad men det funkar utan att kännas påklistrat skickligt nog och blev väl också välförtjänt oscarsnominerat. Vanligtvis numera forcerade Johnny Depp levererar dock på egen hand och behöver inget smink för att knappt kännas igen. Han gör rollen föredömligt. Mer mänskligt, icketeatralt karaktäriserande av Depp även i fortsättningen, tack!
”Like it or not, Marriane, you married a street kid. And the streets taught me that you give and you get loyalty from your friends. And loyalty means a lot to me.”
Depps energi till trots trummar dock filmen i sig på tomgång. Detta trots flera intresseväckande namn, som en sloken Benedict Cumberbatch och en standardmässig snabbvisit av Juno Temple. Det enda övriga antydandet till nerv kommer i form av oerhört beprövade genregrepp från den hårda gangsterfilmskolan och det bet inte på mig. Något likartade gangsterfilmen Killing Them Softly från 2012 (ej av samme regissör även om jag till en början trodde det) gick på ännu mer tomgång (gäääsp…), men den gav åtminstone ambitionen att vilja bjuda på något schysst rent visuellt och tekniskt bortom klichéerna. Black Mass räddas enbart av Depp, med nöd och näppe.
2 – Manus
3 – Skådespelare
2 – Stämning
3 – Foto
2 – Musik
———-
12 – Totalt
Absurd Cinema 