Etikettarkiv: Friday The 13th

The Town That Dreaded Sundown (1976)

Halloween-banner-2014the-town-that-dreaded-sundown-movie-poster-1977-1020193683Genre: Thriller, Slasher, True Crime
Produktionsland: USA
Manus: Earl E Smith
Regi: Charles B Pierce
Längd: 87 min
Skådespelare: Ben Johnson, Andrew Prine, Dawn Wells, Jimmy Clem, Jim Citty, Charles B Pierce, Robert Aquino

Texarkana i Arkansas terroriseras strax efter 2:a världskriget av en mördare med huva, som beger sej ut på jakt efter offer nattetid. Unga par attackeras och den lokala polisen får jobba hårt för att komma mördaren på spåren.

När det talas om tidiga gräsrötter till den så dominerande slashergenren inom skräckfilm så nämns oftast titlar som Peeping Tom (1960), Motorsågsmassakern (1974) och Black Christmas (1974). Jag brukar även slå ett slag för den bortglömda b-filmen Sisters of Death (1972/1977 – läs min recension!), även om den fick en utdragen release. The Town That Dreaded Sundown är dock en annan obskyr pärla som bör räknas i samma grad som Black Christmas när det kommer till likheter med Halloween (1978 – läs Christer Hedströms recension!) – filmen som två år senare blåste igång slashergenrens regelbok på riktigt.

”In 1946 this man killed five people… Today he still lurks the streets of Texarkana, Ark.”

TheTownThatDreadedSundown5

Handlingen bygger på verkliga händelser om en seriemördare som härjade i ett pittoreskt Arkansas-samhälle i amerikansk ”post-World War II”-era (introduktionen av samhället är kvävande gullig!) och fick namnet ”Texarkana moonlight murders”, eftersom dåden som även titeln antyder skedde vid nattetid. I verkligheten fångades aldrig den mystiske mördaren och manusförfattaren till filmen hade faktiskt inte heller skrivit något slut på filmen när den väl fick stöd för att göras.

Filmen bygger snabbt upp en riktigt tät stämning där kvällens mörker får en tung innebörd och den hotfulla atmosfären byggs upp. Även om filmen utspelas på 40-talet har filmen en stark 70-talsanda med det fylliga lågbudgetfotot som får den amerikanska södermiljöns skarpa färger att svälla ut likt technicolor. Det är så har riktigt filmfoto ska vara i konsistensen! Handlingen pyr upp tålmodigt i klassisk anda och till och med dom råbarkade morden får paradoxalt nog en kusligt stillsam känsla emellanåt. Om det beror på faktumet att fotografen James W. Roberson hade en bruten fot under inspelningen och därmed begränsad rörelseförmåga lämnar jag åt fantasin.

TheTownThatDreadedSundown11

Efter att mördaren har etablerats övergår dock filmen mer åt att bli en polisjakt där fokus läggs på dom cowboyhattbeklädda gubbarna vid stationen och en auktoritär Texas Ranger. När sedan filmen tar till farsartade tonskiften gång på gång, med slapstick och klämkäck musik får jag dåliga minnen av hur det våldtog även en annan stilbildande skräckfilm från samma tid, nämligen The Last House on the Left (1972 – läs min korta recension längst ner i mitt gigantiska exploitationinlägg!). Tonskiftet att bryta av det mörka med lättsam humor funkar i princip aldrig och det skördar ytterligare ett filmoffer med denna film.

Trots detta är filmen sevärd för sin tidiga form av slashergrepp, innan konventionerna höggs i sten endast en handfull år senare.  Filmens största behållning måste jag säga är porträtterandet av den maskerade mördaren (vars mask en viss Jason Vorhees snodde i Friday the 13th Part II, 1981).  Känslan av att han kan vara precis vem som helst och med dom verkliga händelserna i bagaget gör honom betydligt mer autentisk och nyanserad än det typiska, övernaturliga monstret som sedermera blev signumet för slashergenrens mördare.

TheTownThatDreadedSundown12

En viss känsla av Zodiac (2007) får jag faktiskt också – mest tack vare ingredienserna ”true crime”, jakten på en oidentifierad ritualmördare som inte går att fånga samt 70-talsfeelingen.  Sedan bjuder ”The Phantom Killer” som han kallas även på ett av dom mest originella, lustiga mord som skett i slashergenrens långa lista över mord som begåtts genom historien.

I år kommer faktiskt en remake av denna film och av den – enligt mig, väldigt atmosfäriska trailern att döma kan den ha en ambition att ta vara på originalets kvaliteter och inte enbart bli ännu en opersonlig skräckremake. Det är vanskligt att hoppas för mycket men jag håller tummarna…

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Jimmy Björktorp

Filmpoddtips: Vacancy Podcast – en genrefilmpodcast som tar skräck på allvar!

Halloween-banner

Jag har haft mycket att stå i under oktoberhösten hittills och det är ju trevligt, även om det resulterat i mer filmskrivande än skräckfilmtittande – något som MAN BARA INTE FÅÅÅÅR prioriteras ner under halloweenmånaden.

Däremot har jag som alltid hunnit med timtals av filmpodcastlyssnande och den trevligaste podcasten för mig att lyssna på just nu är svenska genrefilmpodcasten Vacancy Podcast!

Varför då då? Jo, för att i den pratar dom två norrlänningarna (källa?) Erik och Magnus om skräckfilm och andra kultförklarad genrefilm som i stort sett alla andra podcasts i hela världen ignorerar till förmån för aktuella filmer.

terrorvisionmonster

Inget ont om aktuella filmer, men jag är en sån som ryser av välbehag när det snackas om filmer som high school-kadavret Blood Sisters (1987), slimeklumpfilmen The Blob (1958), ”nunsploitationvärstingen” Killer Nun (1979), Mario Bava-slashern Hatchet for the Honeymoon (1970) och mardrömsvisionen Begotten (1990).

Alla dessa snackar dom om i alldeles lagom långa avsnitt och även mycket annat, som exempelvis specialserier där dom går igenom samtliga Fredagen den 13:e-filmerna, typ alla Charles Bronsons filmer och min skräckfavorit Ti Wests (The House of the Devil, Cabin Fever 2: Spring Fever, The Innkeepers) filmografi – bland annat!

Just nu är dom i full gång med en Terrorn på Elm Street-special i tre delar där dom plöjer igenom dessa filmer i podcasten lagom till halloween.

blob58_03

Som alltid kan jag inte hålla med dem om allt (exempelvis är dom lite väl hårda mot just Ti West – Cabin Fever 2 är ju grym bland annat!) men deras genuina nördaura och enorma passion för det dom talar om är hög och då får man säga vad fan man vill och det är ändå lyssningsvärt tycker jag.

Så vill du ha lite podcastlyssning som matchar skräckfilmsperioden och det lövtäckta klimatet vi just går igenom så föreslår jag att du lyssnar på Vacancy Podcast nu med detsamma!

Hatchet (2006)

Genre: Slasher, Gore
Regi: Adam Green
Manus: Adam Green
Längd: 85 min
Skådespelare: Joshua Leonard, Tony Todd, Robert Englund, Richard Riehle, Patrika Darbo, Parry Shen, Deon Richmond, Mercedes McNab, Kane Hodder, Joel Moore, Tamara Feldman, Joel Murray, Rileah Vanderbilt, Joleigh Fioravanti

Det deformerade barnet Victor Crowley bor med sin far i ett hus vid träsket. En Halloweenafton kommer elaka ungar dit och sätter eld på huset. Victor Crowley går en fruktansvärd död till mötes, och legenden om pojken vid träsket är född. Men är han bara en legend?

Har varit sugen på att se den här sedan förra året, utan att ha haft ett dugg höga förväntningar på den. Egentligen är det uppföljaren jag varit mest sugen på då den ska slå rekord i utnyttjande av blod i en slasher, men jag måste ju börja med den första först, givetvis.

Handlingen tar dock egentligen vid i en idyllisk stad som fått festfeber, där turisten Ben hellre vill ut på träsksafari istället för att umgås med Marcus och polarna på de lokala pubarna där ölen skvalpar och de klyschiga kvinnorna likaså. Träskturen blir dock av, tillsammans med en falsk guide, ett pensionärspar och en amatörporrfilmsregissör samt hans två fnaskiga skådespelerskor.

Filmen är gjord med en förkärlek till den klassiska tonårsslasher-genren med en obligatoriskt billig handling och producenterna har lyckats locka några klassiska slasherstjärnor, i form av Robert ”Freddy Krueger” Englund i en cameo, Tony ”Candyman” Todd i en annan cameo och framförallt Kane ”Jason Voorhees” Hodder som mördarbesten Victor Crowley.

Dessa två skådisar är det som gör filmen, för Hatchet är en pinsamt dålig skriven film som i övrigt bjuder på pinsamma, klyschiga karaktärer som inte tillåter skådisarna att kunna leverera knappt en droppe kvalitet. Den kvinnliga huvudkaraktären Marybeth (spelad av tv-serieinhopparen Tamara Feldman) kommer knappast undan med hedern i behåll då hennes känsliga scener känns väldigt såsiga och framtvingade.

Den enda jag gillade var långskånke huvudrollen Ben, spelad av Joel David Moore som synts i så skilda filmer som The Hottie and the Nottie, Avatar och Dodgeball. Hans polare Marcus, som spelas av Deon Richmond (Not Another Teen Movie, Van The Man) är också trovärdig och de har en bra kemi tillsammans. Dock känns dom som hämtade från en fjunig tonårssexkomedi i stil med Harold and Kumar, vilket inte ger många plus till en skräckfilm.

Kvinnorollerna och mansrollerna är utan tvekan skrivna ur en sexfixerad tonårskilles synvinkel och inledningen av filmen slår något slags rekord i flest nakna tuttar i bild på kortast tid, då intrigen tar vid i en stad som firar någon slags högtid som går ut på att supa tillsammans med redlösa kvinnor. Det är dock underhållning den här filmen rider på och den funkar nog utmärkt för ett ungt, puckat grabbgäng utan större krav på film en vanlig öldrickarkväll.

När slaktfesten från Mr. Crowleys yxa väl sker så skvätter det blod utan dess like, så pass att till och med när han vrider nacken av ett offer så kastas det köttslamsor mot trädstammarna runtomkring. Överdrivet och givetvis kul på ett bisarrt sätt. Det största misslyckandet med filmen är dock att endast en karaktär tycks bära mobiltelefon, vilket känns högst otroligt i en tid som denna och om de andra karaktärerna hade tagit med sina så hade allas liv och 208 liter blod (japp, så mycket fejkblod spills i denna film) nog sluppit gå till spillo. Regissören Ti West har dock rätt i att mobiltelefonen har förstört mycket spänning i skräckgenren då den underlättar på tok för mycket för filmens jagade offer.

Jag klarar mig dock igenom denna film och ser nu istället fram emot Hatchet 2 som kom förra året, där dagens största ”Scream Queen” – Danielle Harris (skådespelerska i fyra Halloween-filmer), tar över huvudrollen och där blodutgjutelsen mer än fördubblas då den visar 515 liter spillet fejkblod (!!!), vilket är rekord för genren.

2/10

Rocky Horror Music: He’s Back (The Man Behind The Mask)

Alice Cooper har en uppenbar förkärlek för skräck vilket präglat större delen av hans mer och mindre kontroversiella karriär. Kanske var det en av anledningarna till att han ställde upp på att sjunga titellåten till den sjätte Fredagen den 13:e-filmen, Jason Lives. Filmen hade en mer distanserad utformning, med flera komiska inslag – bland annat James Bond-blinkningen efter första scenen då Jason gör en pastiche på den obligatoriska Bond-presentationen.

Framför allt minns jag dock filmen för Alice Coopers sångbidrag, som är patetiskt tidsenligt med synthbeat och en fjantig musikvideo som kronan på verket. Det är svårt att se hur Alice Cooper kunde vara bland det farligaste ungdomar kunde intressera sig för en gång i tiden. Musikvideon är dock mycket sevärd för nostalgi, en fånigt katchy låt och en underhållande musikvideo!