Scream (1996)

Genre: Skräck, Slasher, Kriminalmysterium, Metarysare
Produktionsland: USA
Manus: Kevin Williamson
Regi: Wes Craven
Längd: 111 min
Skådespelare: Neve Campbell, David Arquette, Courteney Cox, Skeet Ulrich, Rose McGowan, Matthew Lillard, Jamie Kennedy, Drew Barrymore, W Earl Brown, Henry Winkler, Joseph Whipp, Lawrence Hecht, David Booth, Liev Schreiber, Roger Jackson (röst)

Skräckmästaren Wes Craven regisserade Scream efter ett manus av Kevin Williamson. Filmen omdefinierade slasherfilmen och anses fortfarande vara en milstolpe inom genren. I filmen medverkar Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox som tonåringen Sidney Prescott, poliskonstapeln Dewey Riley och reportern Gale Weathers.

När två tonåringar blir brutalt mördade skakas stämningen i den lilla staden Woodsboro upp. Sidney Prescott och hennes vänner är alla nyfikna på vem som kan ha legat bakom detta illdåd. Den unge polismannen Dewey Riley, vars lillasyster Tatum är Sidneys bästa vän, försöker ambitiöst att assistera sina överordnade i att lösa mysteriet, samtidigt som reportern Gale Weathers dyker upp i Woodsboro i hopp om att få en bra story. Sidney börjar jagas av en maskerad mördare och folk börjar undra om morden kan ha en personlig koppling till henne.

Scream är en av de bästa skräckfilmerna som någonsin gjorts. Manuset är genialt, karaktärerna är lättomtyckta och filmens handling var originell och unik när filmen kom, samtidigt som filmen är en stor hyllning till hela slashergenren. Jag tycker dessutom att Scream är en av de filmer som definierar nittiotalet.

Skådespeleriet är bra, både från Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox som kom att bli hela filmseriens huvudkaraktär och från övriga. I ett par mindre roller ser vi Drew Barrymore och Henry Winkler (Fonzie från Happy Days). Den skådespelare som för mig stjäl föreställningen är dock Matthew Lillard, som är hysteriskt rolig. Många av hans repliker var dessutom improviserade.

Det enda problemet med filmen enligt mig är att scriptan har misskött sig. Filmen har ovanligt många kontinuitetsmissar, varav vissa kan vara ganska irriterande. En annan grej som stör mig är när några karaktärer tittar på Halloween (läs recensionen här) och en av karaktärerna klagar på att blodet är för rött, trots att scenen ifråga inte innehåller något blod.

Även om filmen är den bästa i serien så tror jag att jag gillar serien som helhet mer (förutom fyran) än vad jag gillar den här filmen, om nu det låter logiskt, och i det sammanhanget är filmen en väldigt bra grund för resten av serien utöver att vara en bra film i sig. Det talas ofta om filmens inledning, och även om jag håller med om att den är bra så tycker jag att filmen starkaste del är slutet. Då menar jag inte bara sista scenen eller så, utan hela de sista fyrtio minuterna ungefär.

Min favoritscen i filmen är scenen där mördarens identitet avslöjas. Dialogen och stämningen i den är asbra, och jag vill egentligen skriva mycket mer om den men jag vill inte spoila något. Filmen är sprängfylld med referenser till andra skräckfilmer, både visuella, i dialog och i musik. Scream är bra oavsett hur man ser den, men för att kunna uppskatta den på bästa sätt bör man ha sätt så många klassiska slasherfilmer som möjligt, framförallt Halloween och Terror på Elm Street.

Rent psykologiskt sett tycker jag nog att Scream är den läskigaste slasherfilmen någonsin.

Visste du att:

• Karaktären Billy Loomis är döpt efter Doctor Sam Loomis från Halloween-filmerna. Detta är något av skräckfilmstradition, eftersom Doctor Loomis i sin tur var döpt efter en karaktär i Psycho som också heter Sam Loomis.
• Filmens titel skulle ursprungligen vara ”Scary Movie”. Detta blev senare titeln för den första filmen i Scary Movie-serien, som till stor del är en parodi av Scream.
• Regissören Wes Craven har en cameo som skolans vaktmästare. Vaktmästaren heter Fred och har samma klädsel som Freddy Krueger från Cravens tidigare film A Nightmare on Elm Street (läs recensionen här).

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Filmens scripta som får ta emot filmens kanske största kritik av Christer heter Annie Welles. Hon kom sedermera att göra samma yrkesroll även på inspelningarna av American Pie, Erin Brockovich och återkommande scripta på Steven Soderberghs filmer såsom Traffic, Ocean-filmerna och Magic Mike. Förmodligen gjorde hon ett bättre jobb då men skriv gärna annars och påpeka eventuella scriptabrister även för dessa filmer. För att det är intressant att veta.

Freddy vs. Jason (2003)

Genre: Skräck, Slasher, Fantasy, Action
Produktionsland: USA
Manus: Mark Swift, Damian Shannon
Regi: Ronny Yu
Längd: 97 min
Skådespelare: Robert Englund, Ken Kirzinger, Jason Ritter, Monica Keena, Kelly Rowland, James Callahan, Lochlyn Munro, Joshua Mihal, Chris Marquette, Odessa Munroe, Katharine Isabelle, Brendan Fletcher

Femton år efter att en crossover mellan Terror på Elm Street– och Fredagen den 13:e-serien först var påtänkt blev den nu äntligen av. Freddy vs. Jason regisserades av Ronny Yu, och Robert Englund var för första gången på nio år tillbaka i sin berömda roll som Freddy Krueger. Ny i rollen som Jason Voorhees var den kanadensiske stuntmannen Ken Kirzinger.

Freddy Krueger har ett problem. Alltför få människor kommer ihåg och fruktar honom. Utan invånarna i Springwoods fruktan är Freddy för svag för att hemsöka dem i deras mardrömmar, men Freddy har en plan. Han återupplivar Jason Voorhees, den hockeymaskerade mördaren från Crystal Lake, och leder honom till Springwood. Tanken är att om Jason dödar några människor på Elm Street, kommer folk att tro att det var Freddy och då väcks deras fruktan till liv vilket ger Freddy tillräcklig styrka för att fortsätta sitt fruktansvärda skräckvälde.

Det visar sig dock att Jason inte är så lättkontrollerad som Freddy först trodde, och nu kan han inte få Jason att sluta döda ”hans” ungdomar! Några tonåringar, ledda av Lori som bor på Elm Street, lyckas frakta Jason tillbaka till Crystal Lake i hopp om att kunna dra med sig Freddy ut ur en mardröm och låta de två ondskefulla mördarna göra slut på varandra. Striden kan börja.

Jag älskar den här filmen och tror inte att en crossover mellan Freddy och Jason på tvåtusentalet hade kunnat bli mycket bättre än såhär. Regissören Ronny Yu håller ett så högt tempo att filmen känns som att den är fem minuter lång, men på ett bra sätt. Detta är tydligen en speciell förmåga som just Yu har eftersom en av hans tidigare filmer, Bride of Chucky, också känns oerhört kort. Jag har läst att många tycker att filmen är för mycket Fredagen den 13:e och för lite Terror på Elm Street. Det håller jag inte med om. Jason får visserligen döda fler människor (Freddy dödar bara en person) men handlingen, tonen och mytologin tycker jag är ganska jämnt balanserad.

Robert Englund är lika fantastisk som alltid i sin roll som Freddy och Ken Kirzinger är helt okej som Jason, även om jag troligtvis tillhör fanskaran som hellre hade sett att Kane Hodder var tillbaka i rollen. De övriga skådisarna fungerar bra, men värda att nämna är Chris Marquette och Kyle Labine, vars karaktärer Linderman och Freeburg förser filmen med dess hjärta och humor. Brendan Fletcher är också väldigt bra – faktum är att han troligtvis gör den bästa skådespelarinsatsen i filmen näst efter Robert Englund.

Filmens största problem har med Jason att göra. För det första etableras det i filmen att Jason är rädd för vatten. Jason har frivilligt gått ned i vatten i tidigare filmer och i Fredagen den 13:e del 8 tog han sig ju till och med till New York från mitt ute i havet. Vissa försöker förklara detta med att han är rädd för att drunkna, inte för vatten, men det vet jag inte om jag köper som ursäkt. Ett annat problem är att Jason mot slutet av filmen målas upp som en hjälte, eller åtminstone antihjälte. Det är klart att Freddy måste vara skurken, så genomond som han är, men jag förstår inte varför de inte kunde få vara skurkar båda två.

Tonåringarna i filmen är ju ändå där för att vara hjältar. Slutstriden mellan Freddy och Jason är för mig definitionen av episk. Blodet sprutar inte här, det sprejar. Moln av blod frambringas medan musiken bygger upp känslan och striden når enligt mig sin höjdpunkt när Freddy kör in sina fingerknivar i Jasons ögon genom ögonhålen på hans hockeymask. Det är storartat.

Freddy vs. Jason är en film som jag kan se om hur många gånger som helst utan att bli det minsta trött på den, och den är ett betydligt värdigare avslut för både Freddy och Jason innan de båda serierna fick en remake än vad stackars Michael Myers fick i Halloween: Resurrection (läs Christers recension av den här och Jimmys här).

Visste du att:

• Kane Hodder, som spelade Jason Voorhees i fyra av Fredagen den 13:e-filmerna, ville även spela rollen i denna film, men regissören Ronny Yu ville att längdskillnaden mellan Freddy Krueger och Jason Voorhees skulle vara större och ersatte därför Hodder med Ken Kirzinger, till Hodders och många fans stora förtret.
• Terror på Elm Street-filmernas producent, Robert Shaye, har en liten ”cameo” i filmen som rektor.
• Ett av filmens påtänkta slut som aldrig filmades var att Freddy Krueger och Jason Voorhees skulle hamna i helvetet, där de skulle mötas av Pinhead från Hellraiser-filmerna.

A Nightmare on Elm Street (2010)

Genre: Skräck, Slasher, Remake
Produktionsland: USA
Manus: Wesley Strick, Eric Heisserer
Regi: Samuel Bayer
Längd: 95 min
Skådespelare: Jackie Earle Haley, Rooney Mara, Kyle Gallner, Katie Cassidy, Thomas Dekker, Kellan Lutz, Clancy Brown, Connie Britton, Lia D Mortensen, Charles E Tiedje, Katie Schooping Knight, Hailey Schooping Knight

År 2010 led Terror på Elm Street samma öde som så många andra skräckfilmer gjort: det var dags för en remake. Denna remake regisserades av Samuel Bayer, som nästan uteslutande har gjort musikvideos. För första gången någonsin fick Robert Englund lämna över tröjan, hatten och handsken till en efterträdare, och denne blev Jackie Earle Haley (kanske mest känd för sin roll som Rorschach i Watchmen). Övriga roller fylldes av bland andra Rooney Mara, Kyle Gallner och Clancy Brown. Filmen producerades av Michael Bays produktionsbolag Platinum Dunes och fick ett minst sagt ljummet mottagande.

Märkliga saker händer i den lilla staden Springwood. Tonåringar dör i sömnen på de mest besynnerliga sätt. Ungdomarna Nancy och Quentin upptäcker att det är Freddy Krueger, en man som jobbade på deras förskola, som på något oförklarligt sätt dödar folk i deras mardrömmar. Fast beslutna att inte somna försöker de två ungdomarna att gå till botten med Freddys hemligheter och stoppa honom innan det är deras tur att dö.

Jag hatar den här filmen. Faktum är att jag hatar den mer än någon film på denna jord. Jag kan börja med att ta upp de bra sakerna med filmen innan jag sliter den i stycken: Kyle Gallner och Clancy Brown är väldigt kompetenta skådespelare och castingen av Jackie Earle Haley som Freddy Krueger var bra tänkt, även om utförandet inte var särskilt bra. Den här filmen är asdåligt skriven. Till att börja med är det tänkt att Nancy och en massa andra barn från hennes gamla förskoleklass alla ska ha blivit antastade av Freddy när de var små, men ingen av dem kommer ihåg det. Detta ursäktas med repliken ”Who can remember being five years old?” från en av föräldrarna. Jag tror nog att de flesta människor kommer ihåg saker som hände när de var fem, och även om det givetvis händer att barn förtränger traumatiska upplevelser så har jag väldigt svårt att tro att ingen av dessa ungdomar skulle komma ihåg vad som hände.

En bit in i filmen får karaktären Quentin för sig att Freddy kanske var oskyldig till övergreppen och att barnen (Quentin själv inräknad) bara ljög ihop det hela, men trots att Nancy tidigare träffade Freddy i en mardröm där han sade att hon alltid var hans favorit, slickade henne på kinden och påpekade att hon numera luktar annorlunda tycker hon (Nancy) tydligen inte att detta är värt att berätta för Quentin, utan låter honom istället fortsätta tro att Freddy var oskyldig.

Nancy är för övrigt ett stort hån mot originalfilmens hjältinna med samma namn. Jag vet inte om skådespelerskan Rooney Mara är fullständigt obegåvad eller om det har med manuset eller regin att göra, men hon rör knappt en min under hela filmens gång och mumlar monotont fram alla sina repliker.

Varje gång filmen försöker sig på att återskapa scener ur originalet ryser jag av avsmak. Det tydligaste exemplet på detta är scenen där Freddys kontur kommer ut ur en vägg. I originalet utfördes denna scen genom att väggen ifråga var gjord av plast med en man som stod bakom plasten och lutade sig mot den. Denna scen var kuslig och obehaglig för att den var subtil och det tog ett tag innan jag ens märkte av konturen. I denna remake utförs scenen med hjälp av dataanimering och Freddys kontur sträcker ut sig en rejäl bit från väggen. Detta är inte det minsta läskigt, och ser mest ut som ett billigt skrämselmoment i ett gammalt Playstationspel.

Det är naturligtvis logiskt att en remake vill återskapa scener och repliker ur originalfilmen, men den här filmen snor repliker rakt av, inte bara från originalet utan även från andra uppföljare. Freddy yttrar vid ett tillfälle repliken ”How’s this for a wet dream?” vilket är en replik från Terror på Elm Street 4, och en scen framemot slutet är så lik en scen från Freddy vs. Jason att det blir rent ut sagt löjligt: I Freddy vs. Jason säger en kvinnlig karaktär ”Welcome to my world, bitch!” och hugger huvudet av Freddy. I den här filmen säger en kvinnlig karaktär ”It hurts, doesn’t it? That’s because you’re in my world now, bitch!” och skär upp halsen på Freddy.

Jackie Earle Haley skulle kunna vara ett inspirerat val för rollen som Freddy, men hans återanvända Rorschach-röst från Watchmen i kombination med hans hiskeligt fula design gör att inte ens han fungerar. Allt som gjorde originalet så speciellt är fullkomligt frånvarande i denna dumma, förolämpande dåliga, intetsägande ursäkt för en film.

Se endast denna remake om ni har sett alla de tidigare Elm Street-filmerna och är nyfikna, men säg inte att jag inte har varnat er. Halloween: Resurrection, X-Men Origins: Wolverine, Terminator: Salvation – Mästerverk i jämförelse med denna vederstyggelse. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Slutscenen är också asdålig.

Visste du att:

• Cirka femton versioner av manuset skrevs. Den slutgiltiga filmen är en kombination av fyra av dem.
• Billy Bob Thornton och Steve Buscemi var påtänkta för rollen som Freddy Krueger.
• Freddy Kruegers tröja stickades av Judy Graham, samma kvinna som stickade Freddys tröja i originalfilmen.

(…10 vita dödskallar är alltså lika med minimumbetyg, 0 av 10)

/Gästrecension av Christer Hedström

Wes Craven’s New Nightmare (1994)

Genre: Skräck, Metaskräck, Slasher, Mysterium
Produktionsland: USA
Manus: Wes Craven
Regi: Wes Craven
Längd: 112 min
Skådespelare: Heather Langenkamp, Robert Englund, Wes Craven, Miko Hughes, John Saxon, David Newsom, Tracy Middendorf, Fran Bennett

Den sjunde filmen i Terror på Elm Street-serien skrevs och regisserades av Wes Craven som ett årtionde tidigare skapade serien när han skrev och regisserade den första filmen. Skådespelarna Heather Langenkamp och John Saxon som tidigare medverkade i två av filmerna återvände, och det gjorde givetvis även Robert Englund. Wes Craven’s New Nightmare är en av de mest populära filmerna i serien och den kan mycket väl vara den enda filmen i en serie som varken är en uppföljare, prequel, remake, spinoff, crossover, reboot, preboot eller nytolkning.*

*Notering: Jag antar att Halloween 3: Season of the Witch också stämmer in på beskrivningen ovan, men jag är inte helt säker. I vilket fall är Halloween 3 inte en del av sin serie på samma sätt som Wes Craven’s New Nightmare är.

Den första Terror på Elm Street-filmen firar sitt tioårsjubileum i vår värld, den verkliga världen. Heather Langenkamp och Robert Englund är skådespelare, Wes Craven är regissör och manusförfattare, och de första sex Elm Street-filmerna är bara just det: filmer. Seriens producent, Robert Shaye, berättar för Heather att det planeras en sjunde film i serien, trots att Freddy Krueger dog i den senaste filmen, Freddy’ Dead: The Final Nightmare. Heather är skeptisk till idén.

Senare dör hennes man, Chase, under mystiska omständigheter. Både Heather och hennes son, Dylan, är mycket upprivna över familjefaderns frånfälle, men de får stöd av Heathers gamle kollega John Saxon, som spelade hennes far i två av filmerna. Heather börjar oroa sig över Dylans underliga beteende.

Wes Craven talar om för Heather att han redan håller på med manuset till den sjunde Elm Street-filmen, och Heather blir förfärad när det visar sig att de underliga saker som pågår runt henne finns med i Wes skriverier. Verkligheten påverkas av manuset. Det visar sig att den ”verklige” Freddy Krueger är uråldrig demon som antagit olika former under århundradenas gång. Under de senaste tio åren har formen varit Freddy Krueger, och nu vill demonen komma ut ur filmerna och in i vår värld. För att stoppa Freddy blir Heather tvungen att spela rollen som Nancy Thompson en sista gång.

Jag tycker att Wes Craven’s New Nightmare är något överskattad, och jag rankar den inte lika högt i serien som de flesta andra gör, men med det sagt vill jag ändå säga följande: Wes Craven’s New Nightmare är den smartaste skräckfilmen som någonsin gjorts. Wes Cravens filmer (åtminstone de som jag gillar) är alltid smarta. Terror på Elm Street är smart på grund av konceptet och Screamfilmerna är smarta på grund av självironin och satiren, men Wes Craven’s New Nightmare sticker ändå ut för mig som smartast, och jag beundrar den enormt för det.

Jag vill ge en stor applåd till både Wes Craven som kom på idén och studion som hade stake nog att godkänna en sådan originell och komplicerad film istället för att spela det säkra kortet och bara göra ännu än uppföljare i raden. Skådespeleriet, regin och musiken är alla oklanderliga, så det finns inte så mycket jag kan säga om de bitarna. Det som drar ned filmen lite för mig är att den har vissa delar som känns överflödiga och saktar ned handlingen. Jag tycker även att Freddy kunde ha fått lite mer screentime.

Visserligen är det bra att han används sparsamt, men några fler repliker hade han nog kunnat få utan att det hade skadat filmen. På tal om Freddy så hade det även varit kul om Robert Englund (som sig själv) hade fått en lite större roll, då det vid ett tillfälle känns som att filmen försöker antyda något om honom som den sedan aldrig riktigt följer upp. Det är dock mina enda få, små klagomål på en i övrigt klockren och framförallt unik film.

Visste du att:

• Utöver Heather Langenkamp, Robert Englund, John Saxon, Wes Craven och Robert Shaye, som alla spelar sig själva i roller som är viktiga för handlingen, syns även några andra skådespelare och filmskapare i en begravningsscen. Wes Craven vågade inte fråga om Johnny Depp ville vara med, eftersom Depp vid det laget var ganska känd. Senare har Depp sagt att han gärna hade ställt upp om han hade blivit tillfrågad.
• Filmens arbetstitel var ”A Nightmare on Elm Street 7: The Ascension”.
• Trots att Heather Langenkamp och Robert Englund spelar sig själva i filmen, är det ändå fiktiva versioner av dem. Englunds personlighet och Langenkamps familjeliv stämmer inte överens med verkligheten.

/Gästrecension av Christer Hedström

Freddy’s Dead: The Final Nightmare (1991)

Genre: Skräck, Slasher, Fantasy, Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Michael De Luca
Regi: Rachel Talalay
Längd: 89 min
Skådespelare: Tom Arnold, Yaphet Kotto, Robert Englund, Lisa Zane, Alice Cooper, Shon Greenblatt, Lezlie Deane, Ricky Dean Logan, Breckin Meyer, Roseanne Barr

Den sjätte filmen i Terror på Elm Street-serien kom ut samma år som jag föddes: 1991. Den regisserades av Rachel Talalay, som tidigare hade varit involverad i serien som producent. Marknadsföringen för filmen var större än vanligt, eftersom tanken var att Freddy Krueger en gång för alla skulle dö. Los Angeles borgmästare gjorde den 13:e september, filmens premiärdatum, till ”Freddy Krueger Day”.

Många år har gått utan att Freddy Krueger har plågat invånarna i Springwood. Detta beror på att alla i staden har kommit överens om att ignorera och förtränga Freddys existens. Utan människors fruktan tynar Freddy bort, men han har en plan för att frambringa sin egen återkomst. En ung man med minnesförlust, några ungdomar från ett hem för problembarn och en kvinna från hemmets personal åker till Springwood och upptäcker att något skumt pågår där. Freddy terroriserar ungdomarna, och kvinnan från hemmet upptäcker fruktansvärda sanningar om både sitt eget och Freddys ursprung.

Freddy’s Dead är praktiskt taget en komedi, och många fans hatar filmen av den anledningen. Jag har ingenting emot filmens komiska aspekter eftersom jag tycker de är ganska charmiga, men jag ska inte sticka under stolen med att filmen har en del andra problem.

Manuset är ett av de svagare i serien, och filmen har inte åldrats särskilt väl. En sak som jag inte riktigt kan bestämma mig för om jag tycker är positiv eller negativ är att filmen är väldigt fristående. Den följer inte riktigt upp någon av de tidigare filmerna i serien, även om den lyckligtvis inte ignorerar någon av de heller (tvärtom eftersom klipp från alla de tidigare fem filmerna visas i eftertexterna).

Freddys död är något av en besvikelse, speciellt med tanke på att det är just hans död som är hela filmens uppbyggnad, och till och med titel. Det är visserligen inget större fel på handlingsomständigheterna och dialogen runt hans död, men själva dödsscenen är alldeles för ostig, till och med för min smak. Skådespelet kan beskrivas på samma sätt som filmens ton: extremt nittiotaligt. Robert Englund har lika roligt som alltid med sin roll som Freddy Krueger.

Filmen är helt klart en av de svagare delarna i serien, men enligt min åsikt inte den sämsta. Om man inte har några problem med ett överskott av humor i en skräckfilm så tror jag att man kan uppskatta filmen utan problem. Om inte för dess kvalitet så åtminstone för dess charm och camp value.

Visste du att:

• Producenten Robert Shaye har en cameo som bussbiljettsförsäljare, och Johnny Depp, som medverkade i den första filmen, har en cameo som en skådespelare i en anti-drogreklam. Utöver dessa två har även Tom Arnold, Roseanne Barr och Alice Cooper små roller i filmen.
• När filmen visades på bio var delar av den i 3D. För att biobesökarna skulle veta när det var dags att ta på sig glasögonen skrevs ett par 3D-glasögon in i filmens handling och besökarna blev tillsagda att ta på sig sina glasögon när karaktären i filmen gjorde det.
• Peter Jackson, som senare regisserade Sagan om Ringen, skrev ett tidigt manus till filmen som inte användes.

/Gästrecension av Christer Hedström