Franska Nya Vågen | Absurd Cinema

Genre: Drama, Kortfilm, New Wave, Franska Nya Vågen
Produktionsland: Frankrike
Manus: Jean-Luc Godard, François Truffaut
Regi: Jean-Luc Godard, François Truffaut
Längd: 12 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Caroline Dim, Jean-Claude Brialy, Jean-Luc Godard (röst)

En ung kvinna från landsbygden försöker ta sig till jobbet i Paris under en översvämning, orsakad av den smultna snön från Alperna. Hon får lift i en Ford Taunus av en man i samma ålder som retas med henne. Under resan kommer dom närmare varandra och Eiffeltornet.

”En historia om vatten” (fritt översatt) är skriven och regisserad av franska nya vågens innovativa duo Jean-Luc Godard och François Truffaut. Truffaut gav sin förkärlek trogen utrymme åt den romantiska berättelsen i manuset, men Godard konstruerade filmen väldigt frispelat och icketraditionellt i klipprummet, varpå det blev mer ”Godard” än ”Truffaut” över dess stil. Av Godard har jag tidigare recenserat den för mig omvälvande Week End (1967).

Kortfilmen är på franska och jag förstod nästan ingenting eftersom det var tyska undertexter, men dom dokumentärt strukturerade bilderna och hur dom växelklipptes till bilder från flyghöjd gillade jag, förstärkt av dramatisk musik.

Jag hade inte läst handlingen så noga, men jag förstod det mesta genom bilderna. Inga hörbara repliker sägs av mannen och kvinnan (denna Caroline Dim är väldigt lik Sherilyn Fenn från Twin Peaks för övrigt). Istället pratar en kvinnlig berättare – huvudkaraktären gissar jag, genom hela filmen i formen av någon slags inre monolog. Eller övre monolog, snarare. Hon talar inte från huvudet i scenerna, utan direkt till mig som publik. Som en speaker i en naturfilm kan man säga. Ett grepp intressant att använda i fiktion, som tillför en slags absurd humor.

Hon nämner Raymond Chandler – deckarförfattaren, och någon Brown. Arthur Brown – den psykedeliska 60-talsmusikern från The Crazy World of Arthur Brown…? Nej, han var inte etablerad då. Allan Brown kanske det var. Eller Albert Brown. Ja, Albert var det nog.

Jag älskar slutdraget, att låta berättarrösten som malt på konstant genom hela kortfilmen också presentera eftertexterna enbart i muntlig form. Underbar distans. Men jag undrar ändå vad hon sade innan.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
4 – Feelgood
4 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
2 – Action
5 – Prat

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
4 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
35/50 – Totalt

Fotnot: Den andra populärkulturella referensen hon nämnde var ingen Brown, men däremot en Arthur, närmare bestämt Arthur Gordon Pym. Hon jämför sin sorti från hemmet med den i novellen The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket (1838). I denna roman – den enda som legendariske författaren Edgar Allan Poe fullföljde, beger sig Arthur ut på ett stormigt hav tillsammans med vännen Augustus, vilket blir början på ett osannolikt äventyr.

Trots att Poe var missnöjd med sin roman och kallade den ”fånig”, influerade den bland annat Jules Verne och har kallats för en av dom mest välskrivna böckerna på engelska någonsin. Även om jag älskar Edgar Allan Poe har jag inte läst den. All denna information kommer från Wikipedia.

Genre: Experimentfilm, Avant Garde, Franska Nya Vågen, New Wave, Absurdism, Surrealism, Free Form Filmmaking, Drama, Road Movie, Katastroffilm, Undergångsskildring
Produktionsland: Frankrike, Italien
Alternativ titel: Weekend
Svensk titel: Utflykt i Det Röda
Manus: Jean-Luc Godard
Regi: Jean-Luc Godard
Längd: 100 min
Budget: $250 000
Skådespelare: Mireille Darc, Jean Yanne, Jean-Pierre Kalfon, Valérie Lagrange, Jean-Pierre Léaud, Karl Marx

Allmänt ansedd som Godards formmässigt mest radikala film sedan debuten Till sista andetaget. I form av en borgerlighetens apokalypsvision ger filmen en svidande kritik av ett konsumtionssamhälle som löpt amok. Den surrealistiska ramhandlingen gäller en arvstvist som snart kommer att involvera allt från radikala kanibalterrorister till allmänt suspekta förbipasserande. Kanske mest känd för sin fantastiska trafikstockningsscen, där folk spelar schack, bilar brinner bland döda kroppar och förare tutar kakafoniskt.

[översatt från franska]
Kvinna i bil: Är ni i en film eller i verkligheten?
Roland: I en film.

Aldrig hade jag hoppats på att få reagera på en film av den nya vågens och dom allra torraste intellektcineasternas alfahanne – Jean-Luc Godard (Breathless, Band á Part, Masculin Féminin), på detta besynnerliga sätt. Jag förväntade mig ett visst intresse för efteranalys kring filmens pretentiösa (som det brukar kallas när du i otakt med åskådaren planterar) intentioner. Jag förväntade mig inte att stimuleras även på ett känslomässigt underhållande plan medan jag väl såg filmen.

Resultatet blev som något av en förtrollning. Jag lyftes åtminstone tillfälligt upp ur en flera veckor lång period av depression och nötande panikångest. Jag känner glädje igen! Genom filmens kompromisslösa vilja att bryta mot åskådarens konventioner och själva ”filmkonsten”, belyser den vår meningslösa tillvaro genom att spela efter absurdistisk ologik. Och klär av den konventionella människans föreställning om hur saker ”ska vara”.

Jag framstår givetvis som ett pretto förblindad i min egen flyktiga illusion och mani när jag säger det, men du kan inte ana hur befriande det är att se alla former av regler och konventioner kastas omkring och plockas sönder med den frihet som vi oftast tillskriver just antingen barn, galningar eller ”pretton” som du anser vill vara mer än dom är. Om det så är ett barn eller en galning, men oftast lutar du åt teorin om ett misslyckat försök att spela ”den stora konstnären”. Jag ser endast själar fria från den diciplin som den ”vuxna” skolans regler lär oss, om hur du genom mognad (hyckleri!) och ökad lärdom (hyckleri!) förväntas vara.

Endast små barn och galningar accepteras för sina regelbrott, men när en vuxen människa med sitt dresserade överlevnadssinne bryter mot den mänskliga lagen om konvention skriker församlingen i beklämd kör; ”Usch, vad pretentiöst och ointressant!”. Nej, inte ens ett utropstecken – snarare; ”Det var bara pretentiöst och ointressant. Bortkastad tid jag hellre offrat för något av värde…”

[översatt från franska]
Roland: Vilken rutten film. Det enda vi möter är galna människor.

När jag tänker tillbaka på den här filmen ser jag givetvis drivor av bilolyckor. Något är mycket vackert med detta, på ett oförklarligt vis. Jag kommer att tänka på ett exempel jag spontant presenterade för min mor för en vecka sedan. Hur politiska förbud hanteras baserad på ett sådant bekräftelsebehov kring rädsla och ett unisont förenande kring den, hellre än att eftersträva något konstruktivt. Hur försiktigheten kring nya politiska initiativ kring drogförbud, medicinsk hjälp och arbetstid ses som alldeles för risktagande och rent ut sagt livsfarligt.

Att vi är så perspektivlösa att vi med samma logik borde förbjuda människans rätt till körkort totalt, då riskerna i trafiken är alldeles för kolossala för att äventyra. Du kan ju dö! Eller döda någon annan! Människan löper ständigt risk att misslyckas med sin hjärndöda ordning och diciplin. Varför äventyra den med den frihet som ett livsfarligt körkort kan bringa dem?

Jag kommer då att tänka på filmens alla bilolyckor. Är det Godards kommentar på den mänskliga ordningens kollaps? Han har själv uttryckt sin irritation på ”söndagsåkares” oförmåga att bete sig i trafiken – och vem med ett körkort har inte det? Förbittrat sig och skällt ut någon annan förare för dess inkompetens att följa ordning? Dessa mänskliga utbrott sker dock skyddade, innanför bilens stängda väggar, men tar sig sedermera (för att recitera Roger Eberts beröring vid ämnet anno 1969) uttryck i rent fysisk, ”djurisk” ilska med hjälp av bilkroppen. Godard kanske skildrar människans totala avbrott från sin så heliga ordning. Att döma av karaktärernas övriga kaos – mord, våldtäkt, kannibalism, får jag nästan anta det.

Men det kan lika mycket vara Godards rent riktade kritik mot hela samhällets orderliga kugghjulsmaskineri i sig. Bilkrascherna symboliserar människans kollektiva brist på intelligens. Hela mänskligheten beter sig som ”söndagsåkare”.

[översatt från franska]
Saint-Just: [mitt i en borgerlig bilkrasch] Från franska revolutioner till gaullistiska helger – frihet är våld.

Vad vill herr Godard säga om människans så ytliga, egenskapade och vackert dirigerade konsumtionssamhälle? Kanske är det en kritik mot beteendet som håller oss i leden och som vi söker oss till för att droga oss, så vi kan fortsätta överleva i en inbillad tro på mening? Kapitalism som trygghetssökande, konsumtion som drog. Kanske är det en ”poor man’s religion” för oss rika, då en meningssökande tid är en ständigt osäker tid och vi behöver vår ”fix” – konsumtionen, för att hålla fötterna på jorden, iklädda ett par skor från Nike eller Christian Louboutin.

Det finns inga värden annat än våra illusioner. Och även det påståendet är en illusion. Inbillning om värde kan endast komma ur en absurd verklighet. En meningslös rörelse. Jag är oerhört positiv över att Godard med sin gränslöshet om så för endast en stund lyckades dra upp mig ur den tvångsmässiga, viktiga vardagen igen så jag återigen fick se det paradoxala ”värdet” av det meningslösa, istället för att pina mig bort från den och krampaktigt – i ett svagt sinnestillstånd, hålla fast vid den så kallade ”meningen” med varför vi lever våra liv.

Varför vill vi tro på våra värdefulla roller som vuxna av ordning och reda, när vi som barn kunde vara galningar och det fortfarande var lek? Ju mer vuxna vi tror att vi är, desto mer dresserade och urbota fucking dumma i huvudet blir vi. Länge leve absurdisterna och dom positiva nihilisterna. Länge leve barnen.

5 – Manus
4 – Skådespelare
5 – Atmosfär
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
————
28/30 – Totalt