Françoise Fabian | Absurd Cinema

Denna film recenserade jag 2008 i en temaspecial kring surrealistregissören Luis Buñuel (Le Charme Discret de la Bourgeoisie / Borgarklassens Diskreta Charm, Un Chien Andalou / Den Andalusiska Hunden, Cet Obscur Objet du Désir / Begärets Dunkla Mål).

Då tyckte jag att filmen höll tillbaka på det surrealistiska berättandet, men jag undrar om jag inte hade sett mer av dom intentionerna med dagens ögon. Nog för att jag redan då föredrog flummigt berättande, men all surrealism uttrycks inte alltid tydligt.

Genre: Drama, Surrealism
Produktionsland: Frankrike, Italien
Svensk titel: Belle de Jour – Dagfjärilen
Manus: Luis Buñuel, Jean-Claude Carrière (efter en roman av Joseph Kessel)
Regi: Luis Buñuel
Längd: 101 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Catherine Deneuve, Jean Sorel, Michel Piccoli, Geneviève Page, Pierre Clémenti, Françoise Fabian, Macha Méril, Muni, Maria Latour, Claude Cerval, Michel Charrel, Iska Khan, Bernard Musson, Marcel Charvey, François Maistre, Francisco Rabal

Luis Bunuel’s Masterpiece of Erotica!

Den unga hemmafrun Séverine prostituerar sig, inte för att tjäna pengar utan för att komma över sina sexuella hämningar. Hon tar sig arbetsnamnet Belle de jour.

Den unga Severine (Catherine Deneuve) är lyckligt gift med en ung doktor som hon älskar – och han älskar henne. Hon har dock psykiska problem med intimitet och det förföljer hennes i hennes drömmar, där hon lever ut sina annorlunda, sexuella fantasier. Hon försöker bli kvitt sitt problem och uppsöker i absolut största hemlighet en bordell, där hon möter de mest besynnerliga människor som rentav skulle kunna vara hämtade ur hennes fantasier. På bordellen kan Severine dock bara arbeta på eftermiddagen och får då smeknamnet Belle de jour – dagfjärilen Direkt översatt från franska blir betydelsen snarare ”vacker kvinna av dagen” som kontrast till den prostituerades fördomsroll som ”vacker kvinna av natten” eller för den delen, en ”nattfjäril”. Dagarna går och med tiden utvecklas dagfjärilen i sin nya miljö.

Denna film av Luis Buñuel är i princip en rak historia och sparsmakat med surrealism, trots att det är den surrealistiska filmens mästare som gjort filmen. Eftersom jag inte sett något mer av Buñuel än stumkortfilmen Un Chien Andalou / Den Andalusiska Hunden (1929) sedan tidigare vet jag ju inte vilken nivå han lägger surrealismen på i normala fall – men det är betydligt mindre av det än vad det är i nyss nämnda ”hundfilm”.

Dessutom har filmen i princip ingen musik alls att luta sig tillbaka på – något som jag dock egentligen aldrig tänkte något på, och det är ju ett positivt betyg. Lyckas du förmedla film utan musik har du ju lyckas med något. Jag kommer in i Belle de jours handling ganska snabbt och tycker inte att filmen stannar av ju längre in i filmen jag kommer, utan det tillkommer hela tiden någonting nytt som får mig att hålla kvar intresset vid handlingen. Vissa svagheter finns det på sina ställen i dialogen, där det som sägs låter lite krystat emellanåt, men det är små detaljer och plumpar som finns i de flesta filmer.

Catherine Deneuve (Les Parapluies de Cherbourg / Paraplyerna i Cherbourg, The Hunger) i titelrollen känner jag igen från Polanskis kanonfilm Repulsion (1965) och karaktären i Belle de jour är förvillande lik. Deneuve är i alla fall ingen skådespelerska som är rädd för att utnyttja sin skönhet i filmerna hon spelar i. Och hon är ju otroligt vacker.

En sak som jag tycker Buñuel har glömt i filmen är Deneuves karaktär Severines fästman. Han är inte med speciellt mycket i filmen och hade behövts mer för att få fram mer kraft i händelserna som sker. Jag hinner inte riktigt ta till mig honom och då tror jag ändå att visionen var att vi ska känna sympati för den karaktären. Det kunde Bunuel ha förstärkt.

En annan sak i filmen som kunde gjorts annorlunda är Deneuves dagdrömsscener från barndomen. Jag tycker att dessa scener är överflödiga och tillför inte något märkvärt. Dom kanske får mer utrymme i boken som filmen är baserad på, men i filmen behövs inget utrymme alls för dessa tillbakablickar och det känns onödigt att ens ha med det lilla som finns där. Dock så är det enkla men effektfulla övergångar till just dessa scener och jag får en liten, liten glimt av Buñuels egenskaper.

Spoiler! Markera textstycket.

I de övriga drömmarna som filmen bjuder på har Buñuel mer att visa och jag gillar hur han leder in åskådaren i förvirring och inte talar om att det är en dröm förrän drömmen är över. Han lyckas speciellt i början av filmen att göra mig frågande av vad det är som händer – och då tänker jag på den absolut första scenen, den med hästvagnen och den absurda bestraffningen. Det är ju passande att inleda med en dröm, eftersom åskådaren då ser det som verklighet, då han inte har någon verklighet att jämföra med och då heller inte vet hur det egentligen borde vara.

Det var fascinerande och kusligt att se hur alla de olika kunderna på bordellen är perfektionister när det kommer till hur deras ”möten” ska gå till, men så är det nog ofta i verkligheten.

Det jag lade märke till mest i filmen är Buñuels val att låta Deneuves kläder symbolisera hennes inre känslor. Ju längre vi får följa hennes karaktär ser vi att hennes kläder övergår mer och mer från helt rena, vita klädesplagg till att bli svarta. Ju mer skam som hon bär på inom sig, ju svartare blir klädvalen på utsidan. Som när hon redan vid sitt första möte med bordellen anländer i en svart mössa. Och mot slutet, när hennes fästman börjar misstänka hennes hemligheter, så har hon övergått till helt klädd i svart – med svart rock, svart lädermössa och svarta stövlar. Slutligen går hon i en blänkande svart läderjacka.

Det är då också intressant hur Buñuel har valt att låta den unga älskaren (som besöker Deneuve på bordellen) att gå klädd som en svart plump och blir nästan som nån slags shakespearesque karaktär med kroppsspråk och allt. Kanske är han en skammens vålnad – om jag får uttrycka mig lite svävande? Just det här knepet att ”tala” genom kläderna är ju ett grepp som används både förr och senare i filmhistorien – inte minst Hitchcock. I Psycho (1960) lät han Vivien Leigh skifta sina underkläder från vitt till svart, efter hennes fiffel med pengarna .

Hur som helst tycker jag att filmen har det där lilla extra på slutet som får mig att fortsätta tänka på vad det är jag sett.

Spoiler slut.

Det är ödets ironi att fästmannen blir helt uttrycksförlamad och att Severine tvingas ta hand om en man som innanför han uttryckslösa ansikte vet att hon förrått honom och att hon aldrig kan se vad han känner för henne efter att den skamliga hemligheten slutligen avslöjades. Den sista twisten är dock svår att tolka vad Buñuel egentligen menar?

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
1 – Action
2 – Prat

Betyg:
3 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
35/50 – Totalt